A social retard..

Jag är i grunden en ganska blyg person, kan inte riktigt få mig till att trivas i officiella sammanhang, eller ja, jag har till och med problem att slappna av på släktmiddagar.
Tycker liksom att det som jag kan tänkas komma på att säga är av ganska stort ointresse, så oftast sitter jag tyst och artigt och är ett skittradigt middagssällskap.

Vid en sådan tillställning då, gräddan av gräddan av svärföräldrarnas anläggarumgänge hade samlats för en traditionsenlig stor middag, vilket hade föranlett att malkulorna hade avlägsnats från finstassen , de högklackade hade dammats av och den lilla löjliga aftonväskan hade fått komma upp ur lådan - då det är omöjligt att stoppa plånboken i bakfickan på en klänning, hade jag fått ett av de mest respekterade högdjuren till bordet.

Det var ju inget direkt som föranledde några spontana yttranden i pluralis från min hörna.
Vi diskuterade hjälpligt väder, vind och jordmån.

Jag gjorde mitt bästa att vara så uppfostad som bara möjligt är, för av någon konstig anledning så är jag alltid rädd att jag ska få ett plötsligt anfall av Tourettes och skrika några icke väl valda ord mitt i den sobra konversationen, så jag föredrar att vara så tyst som möjligt.
Better safe than sorry liksom.

När huvudrätten närmade sig och jag tyckte att det hela avlöpte så bra man kunde förvänta sig i egenskap av en skinntorr stackare som jag, började jag att slappna av en promille.
När min bordsgranne mitt emot fumlade lite grann och spillde nästan ut sås snipan, men fick till en spektakulär räddingsaktion i sista stund, såg jag min möjlighet att överkomma min blyghet och insluta ännu en person i mitt magra middagskonversationsumgänge och utbrister - tyvärr högt och tydligt ..

- " Det var på hittefåret att du räddade den... "

Alla i närheten stannade upp i sina rörelser och tittade lite konstigt på mig.
Jag, som i min enfald tyckte att jag fått till en bra punchline med min faders, ofta använda verkstadsfras i barndomen uppfattade det som att de tittade på mig i samstämmighet och med en viss mått av avundsjuka över att jag fått till något så bra...

Hell yeah - för en kort sekund var jag liksom festens medelpunkt....

Inte förrän efter många år då jag av en händelse avslöjade min lilla coola middagskonversation för sambon i samma ordalag som jag undrade varför min anläggarkompis som varit min bordskavaljer sällan ville prata mer med mig vid dylika tillställningar fick jag reda på vad denna frasen egentligen betyder.

Ni som fortfarande lever i ovisshet kan ju googla den...

See ya!