Ballerina - Hell no!!

Under en, smått deliriumdrabbad tid var jag helt inne på att jag skulle bli en prima ballerina med tåspetsskor och liten löjlig kjol.
Jag, anammades som elev i Gordon Marsch legendariska dansskola Saltito och jag var av den absoluta övertygelsen att bara man fick vara med på träningarna så hade man DET.
Jo visst, tjenare liksom.

Som blivande världsartist var ju klädsel av största vikt, så med inspiration av Flashdance var det ju tighta trikåer, hängande linne och dessa jävla benvärmare som skulle inhandlas - helst i ett tiotal olika färger så att man aldrig behövde ha samma färg vid två träningstillfälle i rad.
Det vore ju världens undergång..

Dom fem positionerna sattes och sitter säkert ännu i dag om jag någongång blir tillräckligt full.
Det tjatades om arabesque, plié, grand battements och man stod där vid ledstången glodde på sig själv i spegeln, hoppade, studsade, viftade med armar, sparkade med ben och tänjde ut sig själv till ett maximum.
Det gick faktiskt över förväntan till och med spagat utfördes - hade dock ett smärre helvete att ta mig upp igen.

Men så en dag fick läraren för sig att vi skulle sätta ihop armrörelser med benrörelser och utföra dessa samtidigt och helst i en jädrans vänster diagonalt över dansstudions golv.
Amen va fan - inse att en människa inte är skapt för denna typen av aktivitet, iallafall inte en bonnatös från Krika.
I gave it my best shot, men det slutade alltid med att jag enbart utfört en fjärdedel av alla rörelser som skulle hinnas med under den diagonala färden, innan jag smackade in i väggen på andra sidan golvet så benvärmare, ballerinaskor och all form av självbehärskning for all världens väg.

När jag dönat i väggen tillräckligt många gånger hade väl lite vett kommit in i hjärnan och jag avslutade min, knappt påbörjade ballerina karriär och kastade mig hejdlöst vidare i dansens virvlar och landande i Showdansen, där rörelserna hade lite mer av impressionism och fritt kroppsuttryck så det gick alldeles utmärkt när man brände ett antal rörelser, att hitta på helt egna steg och kalla dom fri improvisation.
Jag var, helt otroligt nog med och dansade på en julshow på Folkets Hus i Klippan och jag är oerhört tacksam för att videokameror inte riktig hade slått igenom i var mans hem...

Det närmaste jag kommer ett liv som ballerina är när jag dansar kring i köket till några välspelandes treackordsartister med ett paket Ballerinakex i handen och vet ni vad? Jag är förbannat glad att slippa ballerinakjolen - ain´t that kind of girl liksom...

See ya!!