Lite koko i skogen

Vi har ju redan konstaterat, i tidigare inlägg att jag är inget stort fan av mållöst motionerande " bara för att det är roligt".
Det är inte roligt.
Det är inte det minsta roligt att flåsa, svettas och grina över musklerna som krampar med följeslagare som står och viker sig av skratt när man själv håller på att dö av utmattningssyndrom och ser mitt liv passera revy framför ögonen med tanken att jag ville ju faktiskt hinna med att åka längs Route 66 på en Harley också...

Hur som helst så har jag fallit till föga, enbart pga en bredtalande amerikanska i mobiltelefonen.
Jag har provat mobilappen Runkeeper.
Att vara ute och gå har helt plötsligt blivit lite intressant, för med hjälp av denna lilla donna kan man mäta sträckor, tid, brända kalorier, gångmarschens elevation och andra livsnödvändiga fakta som man sedan kan spara ner och jämföra med sina tidigare lama motionsförsök eller om man är riktigt på topp - med andras.

I dag kände jag att jag minsann var på gång rejält, så det var dags att ge mig ut på Söderåsen.
Jag valde den beryktade Serpentinbacken som har en lutning på minst 90 grader, ja det är nästan så att man kan göra en sådan cool bakåt volt som man kan se streetdansare göra - när de springer mot en vägg och via några steg upp på väggen får fart och slår en häpnadsväckande volt bakåt.
Så brant är den - iallafall om du frågar mig.

Målet var att gå halva den och sedan vika in på en annan skogsväg för att via den ta mig parallellt till ytterligare en skogsväg och ta mig resten av backen upp för detta gigantiska syskonberg till K2 - min barndoms pulkabacke på Söderåsen.

Naturen bjöd på en magnifik morgon där i den skira bokskogen och fåglarna kvittrade i kapp med mitt flåsande och eftersom jag inte ville vara sämre än dom så skulle jag också vissla och kvittra så där härligt obekymrat.
Har ni provat vissla när ni är andfådda? Det går inte, men eftersom jag inte hade något vettigare för mig så gick jag och försökte vissla, blandat med lite primitiva läte då jag i min enfald även försökte prata lite med de kära små pjoddarna.

Halva Serpentinbacken klarades av och förbindelseleden mellan de två utsedda backarna påbörjades.
Nu är det ju så att jag har egentligen inte varit i närheten av denna sedan jag red ponny i sexårsåldern, och troligtvis ingen annan heller, för den gick efter ett tag, icke att uppbringa ett spår utav.

Bara stubbar, fallna träd, snår och sly så långt ögat kunde nå.
Men eftersom jag nu var ute och satte mitt avtryck i motionshistorien så vore det en skam för mänskligheten om jag skulle ge mig.
I terräng där "no man or beast" hade satt sin fot på årtionde slog jag mig fram i min oerhört ändamålsenliga motionsklädsel, då jag går på mina vandringar direkt efter stalltjänstgöringen - ett förlitet vitt linne ( tycker om att ha det lite tight inpå kroppen när jag går i stallet. Håller liksom valkar och annat löst skit på plats) som absolut inte är meningen att det ska vara i synlig dager, ett par ridbyxor och förstora gummiskor.

Lägg sedan till naturens utformning där jag tog mig fram, så kan ni kanske tänka er hur jag såg ut när jag stack fram huvudet ur detta igenväxta parti med läpparna formade som jag visslade utan att där egentligen kom annat än hårdpressad luft och vilka stundtals utbrast i kvitt,kvitt,koko eller någon annan fågelimitation som kunde vara taget ur en treårings ordförråd, håret helt på ända med ett icke ansenligt antal björkkvistar i, samt en amerikansk talande ficka som upplös om att "aaaaveraage time elaaaapsed".

Sankt Bornslätt är ute på skogstur.

Nästa tur går troligtvis imorgon runt åttasnåret, om ni vill hålla er ur vägen och inte riskera möta detta motionsfenomen.

See ya!

Snabbfingrad med lite glappkontakt.

Jag får ofta frågan om vad jag sysslar med och ibland även när det gäller min profession.
Det är inte alltid lätt att förklara, varken vad det gäller det eller något annat, kan väl bara konstatera att det är inte alltid som hönorna hittar hem här..

Vad det gäller det yrkesmässiga så kan jag kanske förklara det genom att beskriva följande händelseförlopp.

Jag arbetar på ett företag där vi gräver och förlägger kablar - telekablar i huvudsak, och då killarna utfört det inplanerade kabelläggandet med skyffel, grävmaskin och vinschar så ska de, i de bästa av världar skriva en dagrapport som i detalj beskriver deras dag. I verkligheten blir det oftast:

Utfört arbete:
Grävt kabel.    8 timmar

Ja det är ju en himla tur att dom gjort det då de sitter i en grävmaskin som ska generera några miljoner för att gå ihop.

Har jag tur så kan det även stå:

Grävt ner kabel, höger om pizzerian.   8 timmar

Mitt jobb börjar här.
Jag ska omvandla denna informativa text till meter, kubikmeter och kvadratmeter för att kunna få betalt för det utförda arbetet.
Vi arbetar enligt en á-prislista där alla moment finns med i ovanstående måttangivelser och ren timtid är en styggelse och är inte debiteringsgrundande underlag.

Så utan att överdriva ett uns får jag utföra en hel del djupgående analyser av de på dagrapporten nedplitade, inte alltför många ord.
Ja, nu ska jag inte vara en sån generaliserande sur kontorsråtta -  ibland får jag även in en skiss där de önskvärda angivelserna finns.
Då är det klang och jubelfest!

När jag sammanställt klart och hårtestarna har minimerats till ett snabbt minskande antal så ska jag presentera skiss, sammanställning och spec för våra beställare för att få godkänt till fakturering och  kunna avsluta arbetet.

Nu är det så att för tillfället har vi väldigt mycket att göra här på detta stället, och allt ska helst vara klart igår om inte förr och vid sådana tillfälle kan det bli lite tokigt när tangentbordets små knappar inte riktigt hänger med i skrifttempot. Så blev det nu.

Ett jobb av akut natur låg till sammanställning och detta kunde knappt vänta på att dagrapporterna kom in i min inkorg.
När jag, icke utan en del svärande hade sammanställt detta på rekordtid mailade jag iväg det till sin destinaton, pustade ut och såg fram emot en kaffe och en klapp på axeln.
Allt detta gick om intet, då jag i ögonvrån skymtade en dagrapport på en lastbilskörning som inte kommit med.

Svärord yttrades, hönsen hukade sig och grannarna gick ner i sina skyddsrum.
Snabbt som ögat fick jag iväg ett mail till beställaren som skulle få hans vidare kontakt med sin beställare angående detta felaktiga underlag, att vila lite på hanen och invänta ett nytt och riktigt sådant.

Jag vet inte riktigt hur det hade gått om jag och han inte hade haft en del icke affärsmässig mailkorrespondens med vitsar och annat i humorgenren - för så här skickades mailet till honom:

Från: Anna-Karin Liljedahl
Skickat: den 3 maj 2012 15:32
Till: XXXX
Ämne: Hold your hores!!

Har mer på Kävlinge... 

Alltså min mening var att skriva "hold your horses", men det blev inte riktigt så och trots att en bokstav i den egentliga stavningen fattas så kan ju inte budskapet missuppfattas. Svaret som kom efter några minuter var:

---

Från:xxxxxx
Skickat: den 3 maj 2012 15:38
Till: Anna-Karin Liljedahl
Ämne: SV: Hold your hores!!

:-p

okeeej

Så frågan kvarstår...
Vad tusan sysslar jag med?? ;-)


See ya!

Att fira Valborg po lanned med "Mongopartiet"..

Vilken härlig tid vi har framför oss nu, med värme, sol och allt annat som hör sommaren till.
För att riktigt fira in denna ljuva vår/sommartid har vi ju här i Sverige, ja kanske på andra ställe också - vad vet jag? en tradition att elda in värmen.

Helgen är, som ni kanske förstår som läst mitt tidigare inlägg en oerhörd höjdpunkt för min sambo.
Han får elda stoooort bål, med publik - eller ja, det gör han ju förjämnan hemma, men denna gången helt legitimt och utan att enbart ha brandkåren som publik.
Det är nämligen så att han har ansvar för "Byabålet" nere på den oerhört internationella fotbollsplanen ett rejält stenkast från vår gård.

Där har byinvånarna under det gångna året samlat ihop ris från diverse trädgårdsprojekt och det kräver bara en endaste tändsticka och lite diesel för att det ska ta sig och brinna hela kvällen lång till min sambos och resten av bybarnens förtjusning.

Denna Valborg var vi dock bjudna till våra trevliga grannar för lite samkväm framför en mer anpassad brasa som arbetades fram under kvällen med gästernas hjälpande händer och anletes svett, då det rensades i skogen samtidigt.
Nytta med nöje så att säga. Sen grillade vi korv, och svedde ögonbryn.

Jag var på plats betydligt tidigare innan min andra hälft kunde komma, han hade ju andra åtagande att utföra. Oron började dock sprida sig lite allmänt över sällskapet då vi hörde på håll,  att sirener från både ambulans, brandkår och polis började ljuda.
Vad vi kunde bedöma av ljudavståndet, så skulle det kunna vara fullt möjligt att det var fara å färde precis på lokaliseringen vilken sambon befann sig på.

Jag blev inte ett dugg förvånad och såg framför mig hur hela byn sakta men säkert förvandlades till aska.
Vi fick ta vårt pick och pack och lämna landet, utjagade av en hop upprörda bybor med hötjugor i nävarna och trätofflorna irriterat trummandes mot gruset.

Mitt i min mentala förberedelse för detta troliga scenario av att bli utstött ur byn, kom dock min sambo farandes på vägen vilken alla - tyvärr, på vår lilla sammankomst hade full utsikt över.
Det gick allt vad den gula gigantiska Volvo lastaren kunde rulla, med saftblandarna på taket i fullt sken och med ett konstant tutande.. Han blir lite uppspelt av eld, det lilla livet..

Ni undrar kanske varför han kom i ett sådant fordon ?.. - kan väl bara säga att det är inte alls ovanligt utan snarare en regel när det vankas byabål.
Av någon anledning är det av nöden tvunget att ha en rejält stor lastare med sig när man är fyrmästare i vår by - vete tusan varför,jag frågar inte, jag vill inte veta.

Det grillades och dracks öl och för de som ville dracks det även hålor i kaffet för att kunna fylla detta med kylning - kaffet kan ju vara ganska varmt.
Jag, mitt lilla nöt trodde ju liksom det var meningen med kaffe - men så är således icke fallet,
iallafall inte när det är Valborg och någon har införskaffat en Bag-in-box låda med vodka, som så passande var döpt till Jelzin.
Om det var detta årgångstappade kristallvattens fel eller om det bara blev så, kan jag inte svara på, men oftast när vi grannar träffas så ska det sjungas - tyvärr!

Allt som oftast blir det en speciell låt om en stackars man som har lite otur i livet. Han som sjunger är tandläkare till professionen och från Hishult, så det kanske förklarar en del...
Jag vill inte tänka på hur musikstyckets utformning hade varit om han hade varit från vår by.

Nu hopade sig dock problemen. Vi befann oss utanför täckningsområdet för mobilerna och ingen kunde få fram någon text. Ofattbart nog har ingen lärt sig denna djupa musiktext utantill ännu - trots mycket övande.

Efter en timmes öronplågande för oss som inte druckit håla i kaffet och hälsat på Jeltzin, av varierande egenkomponerade texter på Hishultsvis, så laddades äntligen den riktiga texten hem och alla kunde klämma i när mörkret lade sig över nejden.

Timmen blev sen och jag, som är en rekorderlig kvinna var tvungen att bryta upp för att se till hästarna på gården.

Sambon som vid det laget hade fastnat för en träningsvideo med Eric Prydz - Call on me och svor att den var tagen direkt från ett pass på Friskis och Svettis, stannade kvar och plågade värdfolk och gäster lite mer med förslag till morgongymnastiska övningar.
Jag kan bara säga att om Friskis och Svettis hade varit inblandad i dessa typer av gymnastiska övningar så hade det varit lång kö utanför deras huvudkvarter av motionssugna personer - i huvudsak eller det är nog tryggt att säga - enbart av män.

Vid hans betydligt senare hemfärd var han så vänlig att erbjuda våra allra mest närboende grannar skjuts hem - i lastarskopan och utan vare sig framkörningsavgift eller något "Var god dröj",  fick de en ståndsmässig hemfärd ända fram till häcken i tomtgränsen där han tippade av dom.

Så,  mina vänner firar vi Valborg i denna lilla och ständigt befolkningsminskande sömniga lantortshåla.
Resten av året är vi ganska normala.

Och förresten, så bildade vi även ett parti under kvällen som av någon anledning fick namnet Mongopartiet där inträdeskravet är att man bor kring bäcken som flyter igenom byn och man måste ha en Stiga Park gräsklippare.
Vår partiblomma är en ananas och vi ska vårtala på Idrottplatsen vid Valborgsfirandet nästa år.

Detta blir ett evenemang som ska missas. Allt vad jag är värd och bilen kan gå !

See ya!