På förekommen anledning, då en vän frågade vad som egentligen hände med whiskeyn som min moster levererade ( enligt gårdagens lilla berättelse) så får jag förtydliga att den lades inte i godispåsarna utan den såg sitt användningsområde som julklapp, till nära och kära, i spritlaglig ålder och då måste jag ju berätta detta sidospår om min morfars kulturella hantering av spriten i julklapparna.
Min morfar som var murare, hade en förkärlek till kaffegök när det kom till lite starkare drycker. Han och hans "brothers in arms" i den lilla hålan Häljarp hade mycket spex för sig allt som oftast, och då skulle det enligt tradition tas en kaffehalva.
Hans döttrar var medveten om denna förkärlek till pärevannet och java men, framförallt hans yngre dotter hoppades varje jul under några år att en mer kulturell sida av deras fader skulle utvecklas, så han erhöll en flaska av en finare whiskey som julklapp, och varje år fick han förmaningstalet när dottern lämnade barndomshemmet
- " Fan ta dig far, om du blandar kaffegök på denna"... och varje år i samma stund som bilen med dottern lämnade gårdsplanen korkades whiskeyflaskan upp och en lagom mängd av måsavannet mötte kaffet i koppen i en redi bonnagök..
Den kvinnliga delen i vår familj, på moderns sida av familjeträdet har dragits med vad de lärde förr i tiden kallade för nervklenhet.
Vi är helt enkelt ett nervöst släkte och då lägger man sig till med lite olika, inte alltför sällan ganska roliga och framförallt helt osannolika vanor.
Min mormor var alltid tvungen att ha med sig vichyvatten, och det fanns bara glasflaskor med metallkapsyl. När den väl var öppnad så var det ju svårt att ta den med sig, och eftersom det enbart dracks en lite klunk då och då, så tog ju det en sjusärdeles tid att dricka upp 25 cl.
Mormoder var till nöden tvungen att komma på ett bra sätt att frakta denna nervlungnande dryck, och lösningen enligt henne var plastkork som man trycker på, tusen plastkassar med lika många gummiband, som träddes på, snurrades runt och förankrades enligt konstens alla regler kring flaskan och så placerades den på sin plats i handväskan.
Vid bilfärder på asfalt gick det väl hyfsat, men det uppstod en del problematik vid tillfälle då bilfärden leddes in på grusvägar av illa skött slag.
När det efter ett tag skumpat tillräckligt mycket, uppstod ett rekorderligt tryck i flaskan av den uppskakade kolsyran och plastkork, gummiband och alla plastpåsar flög till väders med en rejäl smäll och vi ska ju inte tala om hur högt vi, ungar och andra ovana passagerare lyfte över sätet av ren chock.
I mitt fall yttrar sig denna egenhet bl.a.i att jag troligtvis har universums sämsta tävlingsnerver.
Det är ju alltid roligt när man sitter där med anmälningsblanketterna inför en hopptävling i Tågarp, men vid dagen D är det minsann ingen lek att ta sig till denna helvetiska håla.
Dagen till ära hade vi faktiskt kommit iväg, och hade anlänt på tävlingsplatsen
-då totalvägrade jag att lämna bilen och min käre sambo som är en tålmodig sälle, försökte på alla sätt och vis att lirka med mig.
Han sprang och startanmälde, gick banan, kom med banskissen till mig och gick igenom denna på plats i bilen.
Han fick göra vid den genomsnälla häst jag utövade dessa toserier med, och allt var - set and ready for the diva... - men hon kom liksom aldrig upp på scenen.
Hon hade gått och fikat i nevereverlandet ..
Men mitt i, detta något annorlunda sinnestillstånd fick jag på något vis tagit mig samman och masat mig upp på hästen - det kan ha haft att göra med att jag såg hur röken började puffa ur sambons öron och den röda färgen i ansiktet hotade att överskrida en välkokt kräftas.
In på banan begav jag mig, och där andades jag in den luft som skulle räcka till hela rundan..
Hästen gick som en klocka, hoppade som en gud och vi nollade.
"Helvetes jävla skit åsse", tänkte jag - det var ju omhoppning direkt, och det enda andetaget som jag hade att tillgå, hade vid det laget räckt i ett par minuter och jag kände hur ögonen börja att gå i kors.
-A ja - på det igen, och jag red för kung o fosterland så snabbt jag bara kunde -vilket visserligen är bra i en omhoppning då det är snabbast tid som vinner, men en annan red ju för livet.
Någon sketen rosett och 100 kronor var i just det läget inte så himla viktigt i min värld...
Hästen, som var alldeles för bra för en sån sopa som jag, klarade det galant och jag fick hyperventilera i papperspåse hela vägen hem...
Innan vi kom hem på gården och min andning hade återgått till en rimlig frekvens, tog jag bort papperspåsen och sa - "Du, jag såg att Perstorp hade en hopptävling om två veckor, så jag tänkte anmäla..."
Då åkte jag ut bilen och fick gå hem...
Som tur var, överlämnade jag det här med tävling till de som verkligen kan och framförallt vill - även vid tävlingsplatsen, och återgick till inridning och unghästutbildning till den dag då galoppen gjorde sitt intåg i mitt liv..och den historien saknar ju inte heller toserier...
See ya!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar