Löptikar och tidningshus

Ligger och är lite klen.
Dricker min Cola, läser tjocka tidningar med glättat papper och tycker lite synd om mig själv. Det får man göra när man är klen.

Nu ska vi kanske klargöra en sak.
Jag gör inte på någotvis sken av att vara sjuk i "karraförkylning" - absolut inte.
Det är fysiskt omöjligt.
Jag är kvinna och jag kan aldrig, i alla fall enligt sambon komma i närheten av en sådan farsot (- jo möjligtvis om jag föder barn, men det är knappt ens då) men jag kan säga att en kärringsjuka kan få en att må ganska sketet den också..- på en icke alls lika akut skala, men ändå.

Sambon trodde att det var whiskeyn jag petade i mig i Lördags som har satt sina spår - i en form av fördröjd hämnd.
Kan kanske vara sant.
Jag tycker inte överdrivet mycket om sprit, har aldrig gjort och kommer väl aldrig att göra men det är inget jag sörjer.
Tvärtom.
Jag dansar på borden och gör bort mig precis lika bra utan, nackdel är väl förstås att jag har inget att skylla på..

Nu var det dock inte sprit och mina tvivelaktiga partytrix vi skulle dissekera i detta blogginlägg.

Jag fick, här i min stund av självömkan tag i en inredningstidning, Har ni lagt märke till att i dessa tidningarna - ju dyrare att köpa desto mer tydligt,  har egentligen bara två typer av hem att visa upp.
Båda av lika, enligt mitt tycke obeboelig karaktär.

Först har vi :

Det lantliga hemmet.


Här har de hittat en förfallen lada eller ett gods någonstans där de byggt upp miljöer med avskavda bord, stolar, svindyra möbler i antikt läder, kristallkronor och björnfällar samtidigt som det skymtas sönderslagna fönster och hål genom väggen i bakgrunden.

Jag bor på landet. Jag bor inte så. Jag skulle inte vilja bo så.
Tesen - "Att elda för kråkorna" hade fått modelleras om till " Att elda för hela naturen " - och så roligt är det inte att hugga ved.

Det minimalistiska hemmet.


Här är allt strikt, stramt, svart eller vitt, inga mattor eller annat som kan störa det estetiska intrycket. Fyrkantiga bord, svarta läderfåtöljer med, om inredaren fått en liten touch av galenskap - en röd kudde i.

Jag bor inte så, skulle aldrig vilja bo så, hade inte haft karaktären att bo så.

Som rubrik i detta reportage om detta sparsmakade hem hade de skrivit:
"Vi har ett tillåtande hem och barnen kan och får, vara överallt"
Men halleluja då, så fantastiskt vänligt av dom. Får inte barn vara det i sina hem?


Hur bor jag då, kanske ni undrar.
Ja, vi kan säga så här - att om här varit några barn hade de definitivt fått lov att vara överallt.
De hade inte, oavsett vildhet eller all form av barnslig kreativitet kunnat få till något som hade chockat vare sig min sambo eller mig.
Vi har nämligen husdjur.

Ett antal katter, som är helt övertygade om som bara katter kan vara, sin egen förträfflighet och att de, tvivelsutan har högsta rang i detta hushållet,
och så har vi då en gammal Golden Retriever tik, som med ålderns oskrivna rätt skiter fullständigt i all form av lydnad, uppfostran och finkänslighet.
Hon är, helt enkelt ett naturbarn - på alla vis.

Just i detta nu, löper hon.
Tack och lov är inte det så ofta, men det är en pärs varje gång det inträffar.
För att förhindra att hennes evinnerliga blödande ska svepas i en fin båge kring i hela huset varje gång hon viftar på svansen, får både delar av mina och sambons underkläder finna ett nytt användningsområde.

Ja kanske inte mina längre. Vi provade en gång att ta på henne ett par, klippte hål för svansen och hon gick i väg fem meter där hon tappade dom.
De var för stora - till min sambos oerhörda upprymdhet kan tilläggas.
Samtidigt som han skrattade som en besatt, kved han fram att hon hade behövt både strumpebandshållare och korsettliv för att hålla dom på plats.
Jag var inte lika road.

Vi fick då ställa vår tillit till vad som hittades i  hans underklädeslåda.  Ett par kalsonger med rejäl resår vaskades fram, samma förfarande med saxen och så fick vi krängt på hunden ett par svarta filsingar med en dambinda som extra skydd för eventuellt blodstänk.
Dom satt bättre.
Låtom oss bara konstatera att män och kvinnor är byggda olika, så stannar vi där.

Huruvida hunden skäms eller om det är en imitation av Jim Carrey som frambringar bildens grimas, 
vet jag ej.

Det visade sig dock att de inte riktigt mötte upp till perfekt passform, då vi någon timme senare kom in i huset, med en oväntad gäst för att snacka lite skit över en kaffe, eller två.

Där, mitt på köksgolvet låg ett par svarta filsingar med hål i bakre regionen, innehållande en blodfärgad dambinda och med en synnerligen glad Golden som stod sidan om.

Som om inte detta oerhört pinsamma scenarium hade varit tillräckligt, så hade även en av de små katterna, vilken har en oförklarlig mani på att dra ut olika former av kläder från tvättkorgen och gå omkring med dessa i huset, fått tag i en BH och av, vilket jag är helt övertygad om ren djävulskap placerat denna, också på golvet en bit från hundens lilla fina "present".
Säg mig kära vänner - hur förklarar man en sådan sak?...

Ja inte är väl detta ett hem som någonsin kommer att dyka upp i ett reportage i någon fin inredningstidning eller för den delen någon fin trädgårdstidning heller, men vet ni vad? Det skiter jag i.

Jag fick världens bästa betyg av en liten tjej för ett tag sedan - när vi låg på magen utsträckta över vår igenväxta damm och försökte fånga salamandrar, efter att hon sprungit i rabatterna bland ogräset och hoppat på en massa stenar i vår naturdamm med en galen Golden Retriever iklädd kalsonger i släptåg.
Hon sa:
"Jag tycker om er trädgård."

Det är just ett sådant hem jag vill ha!

See ya!

Fire walk with me - eller helst inte..

Det är en sak, eller visserligen är det flera saker, men just nu är det en sak jag är förundrad över.
Vad är det för hemlig agenda män har med eld ?
Här på vår gård är det rena julafton när det råkar ha samlat ihop sig en papperssäck eller två.
Då åker  tändstickorna  fram fortare än en höna skiter - oavsett väder.

Häromdagen, när de rådde full storm var det dags.
När jag lite försynt påpekade att det inte var det mest optimala vädret att elda i, fick jag till svar
- "Ja,jo det blåser lite lätt, men det blåser ju på rätt håll..."
Jamen det var väl en tröst.

Där skulle jag tvunget sticka in huvudet och läsa på kartongen..

För egen del har jag ett helt omvänt förhållande till eld.
Jag är fullständigt livrädd för det och har så varit från den stunden då jag av någon anledning skulle undersöka min morfars bål av julklappspapper - vilket var hans absoluta höjdpunkt under julen, att elda julklappspapper,  i dryga nioårs åldern och råkade sticka in huvudet lite långt in i elden och fick därtill det tvivelaktiga nöjet att gå omkring resten av den julen utan ögonfransar, ögonbryn och med en lustig uppkryllad svedd 1 cm. lugg - förvillande lik ishockeyspelaren Håkan Södergren faktiskt.

Vid ett par tillfälle har det gått lite väl livat till bland lågorna, men det är ju då om ni frågar mig.
Ställs frågan till min sambo, tillika eldmästaren så överdriver jag ungefär i den stilen som storfiskaren på Brännö brygga.
Ni kan, efter ni läst detta själva avgöra.

Om vi mjukar upp med den milda varianten först, så skedde detta då vår tomt var omgärdad av rejält höga popplar som, likt en godartad poppel ska ränt i väg på höjden och utvecklat sig själv till ett  träd på 20 m. med lövverk och allt annat som hör till ett träd.

Multiplicera sedan detta träd med 10 längs en rad på ca 5 m så  har ni själva sceneriet upplagt.
Tänk sedan en eldhög av allt möjligt skit bland trädfötterna och lägg sedan till en eldtokig man.
Ja, då förstår ni hur det gick.

Vilket bål det blev och vilken himla tur att jag kom med den halvtums stora, icke ännu ikopplade trädgårdsslangen när elden verkligen fått fatt i trädkronorna. Det kändes som om det gjorde stor skillnad...
Jag kan även nämna som lök på laxen att det rådde strikt eldningsförbud i kommunen under denna tiden, men vad tusan - vi lever ju på landet så vi gör som vi vill....
Jag levde mest nere i källaren efter det att jag lämnat av slangen. Kändes bäst så.

Förutom att jag har svåra skräckupplevelser varje gång sambon greppar efter tändstickorna så har de flesta gånger gått bra efter detta något eldfängda tillfälle - visserligen är det ett svårt tillfälle att toppa, men ta mig tusan om inte han lyckades med detta för några somrar sedan.

Återigen rådde det eldningsförbud, men det verkar gälla för alla utom oss här på Kagelösa Backe.
Av ren självbevarelsedrift lägger jag mig inte i hans eldningsagenda.
Han får ta ansvar för detta själv - så går jag in och sätter jag mig och vaggar fram och tillbaka i fosterställning med hörselkåpor på.

Under några år hade vi samlat på oss en del stubbar, rötter och annat naturskit som låg, tillsammans med en del bortratade höbalar alldeles intill vår galoppbana, i en svacka väl dold för de som inte absolut skulle ta grusvägen förbi.
Just denna dagen hade tydligen denna hög ropat extra högt på att bli eliminerad till aska och min man är ju inte en sämre man än att han hörsammar en bön på hjälp. Tändstickorna åkte fram och hjälparbetet inleddes.

Om någon av er som läser detta någon gång har eldat rötter, hårdpressat hö och sådana attiraljer vet ni att det brinner inte upp på en förmiddag precis.
Detta skitet låg och pyrde i flera dagar, till min sambos stora glädje. Ju längre det brinner desto mer skit blir vi av med, är hans mantra.

När den femte "pyrningsdagen" inleddes så började moder natur tycka det var tillräckligt och försökte att blåsa ut lågorna, vilket i sin tur hade konsekvensen att det började brinna med förnyad kraft, och då kände tydligen det omgivande gräset att det behövde svedjas av, och minsann om inte vårt plaststaket runt galoppbanan också ville få en liten värmebehandling.

En förbipasserande gjorde oss uppmärksam på eldpartyt i svackan och vi begav oss dit.
Sambon gav sig in i släckningsarbetet med en skyffel och enligt honom fick han kontroll på svedjandet med en gång.
Jag tyckte inte riktigt att det såg ut så, så jag ringde Brandkåren, förklarade läget och tydligen gick dom på min linje för de skickade bilar från alla omgivande kommuner.
Dessutom kom grannarna från när och fjärran, eller ja, det var endast en kvinna - barfota i sina trätofflor med två ungar, som kom och frågade om hon kunde hjälpa till.
Troligtvis var det mest för att bevittna detta spektakel.
Brandkåren släckte den, enligt mig oändliga gräsbranden på 50 m2 på ett kick och sen lattjade de rundor med vattenslangarna och duschade ner sig själv och mig. Det var ganska roligt.
Det tyckte inte min sambo. Ingen vågade duscha ner honom.

Brandmän är roliga pågar..

Låt mig säga så här för att förtydliga hans sinnesstämning.
Otrohet, svek, lögner, tandkrämstub klämd på fel ställe, smaskande, snarkande, konstant pratande, bränd mat - vårt förhållande kommer att klara allt av detta om det skulle uppstå - lätt dessutom, eftersom det klarade "the big No No" - jag ringde efter Brandkåren.
Jag var i total onåd i flera veckor och vi kunde inte prata eller för den delen skoja om frågan förrän dryga året efter. Tror egentligen inte att jag är förlåten ännu.

Nu ska jag åka till återvinningsgården - mitt favoritställe och lämna av skit. Där eldar dom inte, i allafall inte när jag är där.

See ya!

Plattan i mattan..

Det är långt mellan gångerna - jag vet. Förlåt, och allt sådant.

Dagens tankar susade kring de bilar som berikat mina dagar, vilka är tre till antalet och jag har varit kär i varenda en och upplevt seperationsångest med två av dem, eller ja, en i allafall.
Den som kom som nummer två var jag mer än lovligt trött på sedan min sambo körde och krockade med den i Danmark och hela framvagnen blev sned. Det blev aldrig bil av den igen. Den tredje har jag kvar.

Min första egna bil var en röd liten "mean machine" av märket Mazda 323.
Nu kanske inte många av er förknippar just Mazda 323, som något särdeles grymt motoråk och definitivt inte om jag avslöjar att årsmodellen var anno -83.
Denna lilla åldersrelik bröt troligtvis mot de flesta trafikregler som fanns bara genom att finnas till, men en trognare kamrat fanns inte att uppbringa och åtskilliga arter av djur samt suspekta grejor fraktades i denna bil.

Under den tiden vi hängde ihop jobbade jag på Gul och Blå inne i Helsingborg och hade, som jag tidigare nämnt hand om bl.a. skyltningen av butiken.

Jag lade hela min själ i dessa skyltningar och byggde upp hela miljöer av varierande slag och attraktion.
Vid ett tillfälle skulle jag ha temat "Fiskare" - för vi råkade få in en stickad tröja som jag tyckte påminde mycket om en fiskartröja, och efter att ha rånat en kompis på alla hans yrkesfiskarredskap så tvingade jag med mig min bästa kompis tillika kollega, en sen natt ner till stranden bortom Strandvägen för att stjäla sand.
Det är tydligen förbjudet att ta sand från stränder, så detta äventyr fick ju ske på natten.
I svarta sopsäckar - den billiga varianten skyfflade vi således en hel massa sand utan att egentligen förstå hur tung sand är egentligen.
Det var något som gick upp för oss när vi skulle bära bort dessa säckar till min lilla röda Mazda och lasta in dom i bagaget.
Det var ingen lek!
Givetvis så gick ju de flesta säckarna isönder, om inte utanför bilen, så inne i bilen och jag fick senare skyffla ur lös sand in i skyltfönstret och hade en egen privat Copacabana strand i baksätet och bagageutrymmet under resten av tiden jag stod på ägarpappret.

Vid ett totalt hängivet ögonblick var jag även oerhört nära att frakta ett avhugget kohuvud från slakteriet i Helsingborg i mitt passagerarsäte.
Jag hade bestämt att en skylt skulle ha temat "american cowboy in the desert" och då skulle där ju absolut vara ett kokranium där i det lilla sketna skyltfönstret som mätte max 2 m2  - och det var om du var välvillig.

Jag vet inte riktigt om ni känner någon som innehar ett kokranium så där helt appropå, men det gjorde inte jag - så den enda lösningen var ju att skaffa råvaran, koka bort kött och annat icke önskvärt för att få skyltdekoren som jag ville ha den. Jag visste ju hur det gick till, hade liksom jobbat på Extraco en sommar och fått se hur ingredienserna i gelantin framställs.

Turligt nog - i sista sekund, tipsade en kund mig att höra med stadsteatern, och i deras gömmor, ska ni veta återfinns många skatter för en dekoratör, så även ett kokranium.
Kulturellt kokranium, skall tilläggas och inget jädrans allmänt lantlollekossekranium inte..

Skylten blev hur bra som helst och jag återvände många gånger till Stadsteaterns välvilliga scenbyggare.
Nu när jag tänker på det har jag även fraktat en antik gammal motorcykel samt en hel svetsutrustning från en verkstad i denna lilla bil.
Inte samtidigt - men dock..

Det kunde ha varit  så att utav rent hämndbegär eller helt enkelt av ren jävelskap den morgonen, då jag min vana trogen kom in mot Helsingborg på E4.an och skulle bromsa vid de första rödljusen att den fick ett infall att bete sig på ett icke kamratligt sätt.
Högerfoten trampade, bromspedalen gick i mattan - men bilen fortsatte.

Det var en icke alltför angenäm situation och för att vara riktigt säker på att bromsarna verkligen inte fungerade, gjorde jag om manövern ungefär tjugo gånger med allt kraftigare våld, inom en tidsram på 2 sekunder - utan att riktigt få fullt gehör för min kvickfotade frenesi vilken Pelé hade gråtit glädjetårar över .
Som av en turlig händelse saktade bilen ner mycket långsamt och rödljusen slog om till grönt så jag kunde med hjälp av Fru Fortuna få hejd på denna skenande röda sand/koskallefraktare.

När jag stod där vid kanten och pustade ut så funderade jag på hur jag skulle ta mig ner till jobb på Kullagatan.
Ni som har varit i Helsingborg vet ju att, hur du än beter dig så måste du nedför en ganska rejäl backe och det är ju inte en aktivitet man precis längtar efter, utan bromsar.

Jag fick dock, enligt mitt egna tycke en snilleblixt.
Jag skulle givetvis ta småvägarna bakom  Kullagatan - små, smala gränder med hus tätt, tätt intill vägen.
Hur jag tänkte där har jag funderat på många gånger under åren som gått och den mentala mognaden ökat någon promille.
Var min tanke att köra in i husväggarna om det gick för fort?
För det ska även tilläggas att dessa små gränder inte enbart är smalare än Hälsovägen - de är betydligt brantare också.
Det jag minns av min tankeverksamhet i denna situation var att - om det skulle bli att jag behövde sakta ner farten kunde jag ju använda handbromsen. Jovisst, eller hur!
Ni som har med bilar att göra vet att när bromsarna lägger av på det viset finns det inte heller någon verkan i handbromsen, men det var jag vid det tillfället helt ovetande om.

På något vis tog jag mig ner om backarna och in på min parkeringsplats och fick ringa efter bärgare som fick ta den lilla röda bilen till doktorn.
Att jag hade kunnat fixa bärgare redan innan jag begav mig nedför backarna slog mig aldrig.
Jag skulle ju till jobbet och skylta.

See ya!