It´s too small, dear!

Nu är det ju inte meningen att detta ska vara någon reseblogg, men faktum är att ju mer jag tänker på våra orginella resor, desto mer oförglömliga ögonblick dyker upp i hjärnan.
Skulle egentligen skriva om den gången då sambon fick, efter en del hetsiga ordväxlingar uppdraget att boka hotell i England.
Jag älskar England - inte att resa dit då, men att vara där. Människorna, kulturen, de fantasieggande ruinerna, gemytligheten och de bövelens fula spetsgardinerna som hänger för varje fönster.

När det kommer till boende på våra resor är jag ganska bestämd. Inget under fyra stjärnor. Enkla ledord, men OK - dyrt!
Vår hetsiga ordväxling handlade just, som ni kanske förstår om boendets kostnad då sambon menade att vi kan ju hitta ett B&B med god standard och toalett på rummet till mindre än halva priset, så han fick således uppdraget att boka. Resultatet blev, orginellt- ja,  billigt - jovars,  ett minne - definitivt,  bra - nej!, men som sagt det får jag återkomma till.

Dagens betraktelse gäller, visserligen även det en boendeform i England på sambons initiativ.

Vi hade anlänt till Newmarket för att kolla på "horses in training" sales på Tattersalls i slutet av oktober. På sambons inrådan skulle vi inte boka innan vi åkte, för vi hade ju varit där förut, och "något hittar vi ju alltid".
Jag var skeptisk.

Jag drog mig genast till det bästa hotellet i byn, med de vinröda sammetsgardinerna och den gedigna öppna spisen som man sitter och myser framför i de knirriga läderfåtöljerna, medan sambon satte ner foten och menade på att ett rum, en natt på en pub skulle vara fullt tillräckligt för oss.
Jag gick motvilligt med på att försöka.
Vi gick således in på en pub, längs huvudgatan vilken var smockfull av stablelads, jockeys, exerciseriders som fördrev sin kväll med att titta på fotboll och dricka sin pint öl - precis som en engelsk pub ska utnyttjas.

Alla vände sig om när vi stövlade in, troligtvis för att vi var en halvmeter längre än alla andra plus att vi var lite lätt panikartade i vårt rörelsemönster, då kvällen började bli sen och hysterin i våra röster var påtaglig när vi unisont frågade -" Do you have a room"...vilket kunde tolkas på olika sätt för de som hörde det förstod vi efteråt, men det enda för våra ögon var att vi ville inte spendera natten i hyrbilen - igen.

Pubägarinnan visade upp oss till rummet på ovanvåningen, vilket var ett sunkigt pyttelitet rum med toalett i korridoren.
 Jag visste instinktivt redan när vi gick upp för trappan att jag snart skulle vara på väg ner igen men eftersom jag är en feg stackare och mån om andras känslor, så höll jag god min till dess att hon lämnat oss och gått ner igen.
Sambon, som mycket väl kunde stå ut med denna bekvämlighetsmisär hann hänga av sig jackan och sätta sig på sängen innan jag bestämt deklarerade att jag skulle minsann inte bo här och stormade därefter nerför trappan och eftersom jag tyckte att jag var skyldig ägarinnan en förklaring hasplar jag ur mig i farten
 - " Sorry, it was too small...".
Hennes genmäle, som efterföljdes av höga skratt från alla pubens gäster var
- " It´s alright dear. I know the feeling"...

Vårt gästspel på detta lokala etablissemang blev ju inte bättre av att sambon, som skämdes som en hund för att jag enligt honom betett mig opassande och ratat ett fullt dugligt rum på det viset, kom släntrande efter med huvudet hängande och svansen mellan benen (vitsigt.. huh?! ) några minuter efter mig....
När han undrade varför alla inne på puben hade skrattat så hjärtligt och jag berättade så bara gick han...
Numer bor vi alltid på "mitt hotell" när vi besöker Newmarket. Jag klagar inte!

See ya!

En verklig idiot på resa

Jag är inte en stort fan av att resa, men trots min, ibland resoluta ovilja att stiga in i bilen när vi är sena till ett flyg har ändå min sambo lyckats få med mig på en del äventyr genom åren. Han har tydligen och uppenbart fakirer i sina gener. Jag och den ovillige resenären Karl Pilkington i det underbara TVprogrammet " En idiot på resa" kunde vara till själen en o samma person.
Ett beskrivande exempel på denna liknelse, är när vi befann oss på bilresa i Paris. Ett hotell var bokat på Moulin Rouge, precis i anslutning till de legendariska möllevingarna. Efter några timmars bilkö passerar vi då detta syndens näste, men har ingen möjlighet att ta av och parkera, vilket innebär att vi fortsätter likt militärer på parad vidare genom Paris. - "A ja" tycket jag i min iver att lätta upp stämningen " vi missar ju inget väsentligt. Det är ju bara en massa barbröstade damer och strutsfjädrar". Kan väl inte säga att jag fick något vidare gehör för min uppsluppenhet i det ögonblicket.
Mitt när stämningen var som tyngst i vår lilla Renault kommer vi fram till - vad jag tycker, som resans höjdpunkt och det som fick mig att kikna av skratt - rondellen kring Triumfbågen.
Tänk minst 20 filer runt, inga trafikregler, fransmän i trafiken och en kallsvettig svensk man bakom ratten på en Renault. Need I say more..
Färden fortsatte efter några sinnesjuka rundor i ovannämnd rondell fram till det mytomspunna Eiffeltornet så där lagom till kvällningen då det är som mest romantiskt. Jag får då tillägga att jag är helt i avsaknad av romantiska gener själv, tycker mkt om romantik - både att läsa, titta på och bli utsatt för, men är helt oförmögen att frambringa någon själv.
Vi upplevde där problem att hitta någonstans att parkera och fick cirkuler runt på trånga enkelriktade gator. Då mitt i detta, på kulmen av min sambos tålamod utbrister jag..
- "Ja va fan, vi skiter i detta nu. Det är ju bara en massa järnrör och skit. Det liknar ju en Hakiställning, och det har vi ju hemma som vi kan glo på.."
Min sambo började gråta...

See ya..

En stormig kväll på Kagelösa backe

Så här i efterdyningarna av stormen Berit så kan jag ganska lugnt konstatera att vi undkom lindrigt. Ett 30 tal takpannor, ett par uppeldade träningsskor och ett antal taklister som kunde blivit ett givet föremål på en Picassoutställning.

Som vanligt är jag o sambon helt oförberedda vid sådana oväder, så var det även när Gudrun svepte över oss då vi förövrigt var ute och satte upp plaststaketet kring vår galoppbana vilket envisades med att blåsa ner hela tiden och vi fattade ju absolut inte varför. Det slutade med att vi helt sonika blåste omkull och fick armkräla oss över upploppet på banan o in i huset. Då uppmärksammade vi via TV att en rejäl orkan var över oss.

Så blev även fallet denna gången. Berit hade vi ingen aning om, blåser gör det ju alltid här oppe på Kagelösa Backe - so whats new .. så efter att eftermiddagen inletts med en del utomhusarbete, latade vi oss (läs jag - sambon föredrog en tre dagar gammal repris på Skavlan) med en Jane Austen film "Northanger Abbey" vilken förövrigt var en helt bedrövlig Austen film.

Ful man, ko lik huvudrollsinnehavare, ingen juicy romantik, mesiga birollsinnehavare - kort sagt ett klent substitut för den utslitna "Stolthet o Fördom" videon.  Jag kommer att välja Jilly Coopers " Ryttare" som eftermiddagsförströelse vid framtida lediga Söndagseftermiddagar. Där vet man vad man får - kanske inte så mkt romantik, men jävligt snygga förpackningar.

Anyhow - efter detta latandet och en hel del, eller ja, massivt inmundigande av pepparkakor så kom sambon med en lista, vilket är hans vana trogen när det är något som inte riktigt har mött hans gillande. Denna lista gällde träningsrutiner, vilket hade bestämts skulle innebära löpning ett antal dagar i veckan, hur mkt, under hur lång tid samt hur länge innan ett slutligt mål var nått. Gott där tänkte jag, motion kan väl aldrig skada.. men ändrade snabbt uppfattning då han på fullaste allvar skulle börja sin pånyttfödelse inom löpträning, efter minst 30 års bortavaro, just precis NU mitt när Berit huffade o puffade så hon blev blå.  För att få stopp på detta tosingaryck fick jag sonika stoppa in hans skor i kaminen och elda upp dom. Han stannade inne resten av kvällen. Sur, om nu någon trodde ngt annat.

Listerna då, undrar ni kanske? Jo dessa, plus en vägg som skulle ha blivit ommålad i si sådär 10 år fick lite efterlängtad uppmärksamhet. Inte kunde väl jag aaaaaana att det skulle kunna bli strömavbrott under rådande orkan.. Duhhhh!

- men som en blixt från klar himmel blev det just detta och så blev det att denna vägg och tillhörande lister blev målade i skenet av tre stearinljus, men det blev bra - om du är rejält pittögd och i ständig rörelse förbi den..

Takpannorna blev minsann, sin vana otrogen utbytta direkt idag och de sönderslagna borttransporterade vilket föranleder mig till att tro att en alien har invaderat min sambos kropp..... normal tidsplan på detta är femtan år o tio månader..

See ya !

:-)