En halvtimme i helvetet...

Vi som bor här i södra delen av landet har ett ställe, som de flesta av oss har haft ett tvivelaktigt nöje att ha besökt - på mer eller mindre frivilliga grunder: Väla Köpcentrum.

Jag för min del tillhör den kategorin - jag går hellre genom glödande kol, spottar i motvind samtidigt som jag sjunger GulliGullan Koko i förd bastkjol och kaninöron, på offentlig plats innan jag sätter min fot där, och det ska ni veta att denna inställning hade jag redan innan de byggde om och utökade stället med ytterligare 100 butiker, till dagens hysteriska 160 st.

Hur som helst så hade jag ett brådskande ärende som behövde omedelbar uppmärksamhet.
Mina boots behövde sulas om, och för de jag älskar kan jag gå igenom just eld så jag lade frågan på bordet under frukosten om vi skulle kunna tänka oss att åka inom Djävulens boning när vi ändå passerade på väg till Malmö för att hämta hem en häst.

Sambon som är en normal man, lade väl inte så mycket värdering i detta utan fann förslaget acceptabelt.
Något som jag missat i morgonbestyret kring frukostbordet, var att där var någon form av invigning av ytterligare 20 butiker.
 Jag läser nämligen bara dödsannonser, husannonser och ibland någon fin krönika av Stefan Lindqvist när jag ägnar mig åt tidningen.

Övriga nyheter brukar sambon läsa högt för mig - inte alltid till mitt gillande och sällan med min tillåtelse..

När vi närmade oss parkeringen till detta spektakel insåg vi snabbt att detta inte skulle bli en söndagspromenad i parken.
Det var bara att plocka fram axelskydd, benskydd, munskydd och basebollträt och ge sig in i detta hav av ångest, skrikande barn, hysteriska fruar, förbannade män, galna tonåringar och en och annan lomhörd pensionär.
Väla har något att erbjuda för alla.

Dagens första attack klarades av ganska fort så med stärkt självförtroende fortsatte jag in mot Kicks för att inhandla lite förskönande produkter som gått hädan i hemmets lugna vrå.
Självuppoffrande som mannen är, följde han med in i denna alternativa form av målarverkstad och eftersom jag var ganska på det klara över vad det var jag behövde inhandla högg jag fatt i en expedit och sa:
- " Hjälp. Foundation, kanske puder - och snabbt ska det gå!"

Nu hampade det sig så att denna expedit även var en hudterapeut och faktiskt en riktigt bra sådan.
Jag leddes, med sambon i släptåg till en disk bland många - med många burkar, hylsor och annat essentiellt, platsandes i en flickas necessär och hon började att dutta och borsta mig i ansiktet med ett slags puder samtidigt som hon berättade om dess fördelar.
Holy Crap !- det var som att läsa en årgång av "Illustrerad Vetenskap", men tusan i de sju världshaven, resultatet blev bra.

Hon trollade bort, enbart med hjälp av en pensel - dock innehållande get och ponnyhår vilket kanske förklarar en del?.., minst 10 år på ett snyggt och naturligt sätt.
Jag undrade om hon ingick i köpet och i samma andetag undrade jag om hon kunde lägga på ett lager till och trolla bort ytterligare 10 - 12 år, men sen fick det räcka, annars fick jag gå och införskaffa blöjor och napp och det stadiet känner jag att jag är klar med.

Mannen lyssnade uppmärksamt och ställde en hel del intelligenta frågor om ingrediensernas naturliga substanser och dess verkningar på huden, det var ju dock stenmaterial som hanterades och detta hade ju han erfarenhet av varje dag i sitt yrke som gräventreprenör.
Så det var lite shoptalk där i butiken från en yrkeskunnig till en annan, med mig som labbråtta i mitten.
Att han sken upp som en sol när han skulle bedöma resultatet och inte ett enda gnäll kom över hans läppar vid inhandlandet - är ett mycket gott tecken...
Tänk vad lite krossad sten kan göra.

Hans intresse tog dock ett abrupt slut när terapeuten försynt undrade om han visste hur många män det var som gav sig själv lite duttande över hyn varje morgon.
Där var vi inte riktig ännu i hans värld och troligtvis kommer vi nog aldrig dit heller, och jag kan väl inte säga att jag sörjer detta faktum.

Vi strosade ett litet tag i den gigantiska folkmassan, men allt roligt tar ju slut någon gång och när det gäller Väla -  iallafall i min lilla begränsade värld är det lite som när den sista droppen tar sig med ett ljudligt SMACK ner i bägaren och får den att rinna över.

Jag ska ut, helst NU och absolut inte en sekund senare, men DÅ har sambon kommit in i sitt shoppingmood och ska gå och syna varje tshirt på hela etablissemanget vilket gör att jag överfaller honom och börjar gräva i hans fickor för att få tag i bilnyckeln, för att på så sätt kunna förpassa mig ut i bilen och sätta mig i fosterställning och slå huvudet i instrumentbrädan tillräckligt många gånger för att återfå en del av det, låt vara -  något minimala och ständigt minskande vett jag kan återuppbringa efter en halvtimme i helvetet.

Oövervakat inköp....

Detta lämnar då en lucka för oövervakat shoppande för hushållets manliga hälft och det får jag väl leva  med.
Det lilla livet får väl ha lite fritt spelrum ibland - men det får inte bli en vana.

See ya!

Motion är roligt - säger dom som vet...

Då har ju en hel vecka gått sedan sist.
Ni som har minnet iordning kommer ihåg att jag lovade aldrig en regelbunden uppdatering, och jag är minsann en kvinna som håller vad jag lovar.
Veckan här har fortlöpt som alla andra veckor - skitsnack på FB, rullebörsrullande, ridande, ekonomiska sysslor, drivande min sambo till vansinne och imitation av en död sill varje kväll vid tiotiden, där föreställningen varar  till kl 06.00 nästa morgon och sen börjar allt om på ny kula igen.

Något som kanske gått lite utanför ramarna, förutom att jag inte lyckats få riktigt trim på sambon med hysteriskt spelande av AC/DC (- han har faktiskt börjat gilla dom nu.. skit osse...) så har veckan även inneburit en del självrannsakan.
En studie som jag undvikit hela mitt liv, då jag för alla ägg i Småland aldrig kunna tänka mig att något gott skulle komma av något sådant navelskåderi.

Men .. då jag aldrig för hela mitt liv kan tänka mig att rita ramar och styra upp det jag äter och dricker, så kom mitt liv till en punkt då jag inte längre kan skylla den stegrande sifferkombinationen på vågen på benpålagringar, på min sen födslen väl tilltagna benstomme..
Slutsatsen var att någon form av motion var nödvändig.

Nu ska vi bara göra klart en sak.
Jag är inte, och har aldrig varit ett fan av att planlöst motionera.
Tror jag saknar just flåspinnarna i min DNAstege.

Jag var den stackaren, ni vet som tidigt i grundskolan hoppade upp på bocken, men kom liksom aldrig ner igen i samma moment, utan fick dela upp bockhoppandet i två sektioner
- Mål 1. Upphopp, Mål 2 Nerhopp
och att klättra uppför rep var bara inte att tänka på.
Det där med grov benstomme är absolut inget att leka med - varken vad det gäller för egen del eller för de som vågade sig på att säga något nedlåtande om min rörelseförmåga!

Min moder tjatade en del på mig och sa att jag borde röra på mig för egen maskin inte bara sitta på hästen, visserligen yttrades inte dessa ord någon mer gång efter det att hon själv provat på ridsportens ljuva värld, i skritt på planmark - på en fjording,
men jag var inte en sämre tös än att jag provade och vad var väl mer naturligt än fotboll då vi bodde granne med byns fotbollsplan?

En gång gick bra, andra gången likaså, men sen kom tränaren med de förbjudna orden
- " Idag ska vi köra konditionsträning. Ni springer en långsida allt vad ni kan och sedan joggar ni tillbaka och upprepa detta 10 ggr"
Då tog min prövotid slut och jag återvände till hästen.

Visserligen ska jag väl inte riktigt svartmåla mig helt.
Jag var under högstadietiden ganska hyfsad på både basket, innebandy samt volleyboll - kan ju visserligen ha en del att göra med att de några år äldre manliga tränarna var ganska angenäma att titta på..men ändå..

Den bästa motionen - att fnatta på en fölis i solen!

Hur som helst, tillbaka till nutid och faktumet att åldern lever jävel med ämnesomsättningen.
Efter att klurat ett tag om vilken form av motion som kunde passa in i mitt liv, förutom då skitmockande, ridande, storbalsrullande och allmänna gårdssysslor kom jag fram till att powerwalk vore kanske något som skulle passa in.
Sagt och gjort, ut på apostlahästarna i riktning mot backen upp på Söderåsen - lite utmaning måste jag ju ha.
Att bara pinna kring på planmark fixar jag lätt -kan gå hur långt som helst i gott tempo.
Det är ju själva flåset som "left the building", eller ja, det har väl aldrig varit "in the building" när jag tänker efter, och som behöver utmanas.

Vi snackar 90 graders lutning minst...

Det gick bra, jag gick och gick och flåset flåsade på, hjärtat slog som bara den och svetten lackade, men sen blev det för bra och jag var tvungen att vila lite.
Då kommer sambon joggandes nerför backen då han fick springa lite omvägar för att han också skulle få något som liknade motion och utbrister:
" men för fan Anna - skärp dig nu! 10 meter är inte tillräcklig motion. Kom igen nu då!!"
Sånt hurtbulle manér gör mig så infernaliskt förbannad och det ska ni veta att gör aldrig misstaget att undervärdera en rasande, skitirriterad kvinna med grov benstomme.

Backen besegrades, visserligen inte med så mycket powerwalkande. Det var mest powerkrypande, powerasande och powerkrälande - men upp skulle jag och upp kom jag.
Ja ok, jag får väl erkänna att de sista 15 meterna fick sambon ömsom putta ömsom bära mig - allt medan jag mitt i allt flåsande skrattade lika besatt som Linda Blair nyttjade svärord i filmen Exorcisten..

Så roligt har jag aldrig haft under någon form av motion, så detta får väl bli en av vana..visserligen hotades det med i familjen att det skulle införskaffas en motionscykel.

Tycker det är liiiite overkill. Allt ska njutas med måtta.

See ya!

Sambons huskur - eller hur du snabbar upp en kvinna...

Då var det fredag igen, och hur snabbt helgen än går så går fantamaj veckan ännu fortare. Matematiskt helt omöjligt, men mycket i världen går ej att förklara - mördarsnigelns ekonytta, snömannen, Stefan och Kristers popularitet..
Fredagar på detta stället innebär veckohandling, vilket ligger på sambons lott och jag är inte välkommen att följa med.
Jag innehar nämligen en egenskap som han finner mycket irriterande - jag såsar...

Nu ska ni ju inte tro att jag gör detta alltid, för oftast finner jag det mer än lovligt tradit att gå i affärer, men ibland så infinner sig ett konstigt sirapstillstånd där jag blir som en sengångare med rörelsefobi, och ska tvunget undersöka och läsa på alla burkar, kartonger och flaskor..

Enligt sambon kunde vi vara enäggstvillingar...

Helt plötsligt blir innehållet i Heinz tomatketchup som en bok av Jilly Cooper och ska och bör sträckläsas direkt.
Dessutom blir jag om möjlig ännu mer rörelsestagnerad när jag hittar något exotiskt - iallafall för en icke så berest Krikatös, som ananas i någon konstig romsås eller rostade vitlöksklyftor i någon kryddblandning vilken är helt omöjlig att få läpparna och tungan i symbios nog för att kunna uttala.
Då ska det undersökas, och helst köpas med hem för att jag ska prova en bit, för att det sedan ska bli stående i kylen till dess det kryper ut av sig själv och säger tjena..

För någon dag sedan kom min sambo på ett sätt som kunde få fart på mig när detta något långsamma handlingsättet visade sitt fula tryne. Jag är väl inte lika entusiastisk som honom över metoden men han blev verkligen lyrisk över dess effekt.

Vi hade varit och gått i en del affärer och jag hade väl varit ganska normal - så normal man kan begära iallafall.
Som sista anhalt innan vi kunde styra bilfronten hemåt var en tur på det lokala apoteket.

Då slog sirapsgången klorna i mig och i samma ögonblick som vi kom in i denna - för stunden mycket välbesökta affär så vandrade jag i väg i min lilla bubbla och vände och vred på schampo, lotioner och fotfilar som om jag aldrig hade sett liknande saker förr.

Sambon var sedan länge klar med vårt ärende - att köpa Alvedon och stod färdig vid kassan och när det var hans tur så fick han en brilliant ide´, hur han kanske kunde mota bort detta förhatliga sirapstillstånd och utbrister - högt och tydligt så att det når mig, och alla andra som befann sig i lokalen:
-"Älskling, jag har värktabletterna här..- tar du glidmedlet när du är där borta?...  så va de väl själve fan...."

Jag kan ju säga att jag kollade inte på så mycket annat -  utan gav mig vinn om att ta snabbaste vägen ut...

Som tur är för min sambo är jag allt annat än långsint, så vi hade ganska roligt i bilen åt detta på vägen hem, men jag kommer aldrig handla på detta apoteket mer..
No way !
- But payback is a sweet thing mister... ;))

See ya!!

Potteklippning, Agnetha Fältskog och McGyver..

Tämj detta om ni kan.....

Igår var jag och fick fixat till mina ganska svårtämjda testar.
Min frisör och jag har ett långt förflutet tillsammans - en livstid faktiskt.
Jag har haft samma hårtämjare från det att de små bebisfjunen behövde tuktas till dagens mer matadorliknande efforter med lössboet på skalpen.

Gårdagens tvåtimmarsession innehöll förutom en massa färgduttande, plattande och fixande med det ganska motsträviga håret, som är otroligt ståndaktigt och styvnackat trots att jag oftast får alla ämne, i mer eller mindre upplöst form av hela det periodiska systemet inmasserat.


Hur som helst, vår heliga mission denna eftermiddag, då oftast hårfnölande vid våra träffar har en underordnad betydelse var att jävlas med felparkerare utanför skyltfönstret.

Där var två stackare som aldrig i hela sin dag hade kunnat tro, när de slog upp sina ljusblå denna morgon skulle råka ut för två illvilliga kärringar - den ena med hela den röda färgpaletten i någon mystisk förening på huvudet, mixat med ett antal avlånga läskpapper, klämmor och annat mojs och den andra med en förkläde och en välslipad sax som ansåg att deras viktigaste uppgift just denna dagen var att förpesta dagen för sin medmänniska med en " liden vid lappajävor "på framrutan.

Fniss.. fniss..

Men såna är vi...
På telefonen och så ringde vi in CarPark som var mycket tacksamma över vårt samtal.
Det känns så bra när man kan göra någon glad...,
sen satt vi bakom gardinen i skyltfönstret och fnissade glatt när bilägarna kom mitt under botskrivande och försökte på alla vis krångla sig ur denna extraavgift på de sura 400:-... Stor underhållning!!.. sen gick vi och tog en kaffe och snackade hästar..

Som sagt denna klippa till frisör har hängt med mig genom hela livet och det är inte utan att jag satt henne och hennes tålamod på prov fler gånger än vad ett normalt begåvat mattegeni kan räkna till.

Det började redan när jag kunde förmedla mina åsikter till omgivningen.
Jag hade(/har?) nämligen en liten defekt i min tankeverksamhet.

Jag var helt och fast övertygad om att - bara jag fick klippt håret som diverse kändisar, med en stark förkärlek till Agnetha Fältskogs vackra rågblonda, långa romantiska frisyr blev jag som ett trollslag genast dess tvilling..och fick givetvis alltid vara den fagra Agnetha när ABBA karaoken drog igång hemma med min kompis på köksgolvet, till mina föräldrars stora vånda, och slippa vara den icke alls lika sockersöta rödluvan Annefrid. Hon var inte alls lika högt rankad på min önskelista...

Jag satt i timmavis med mormors Hemmets Journal och klippte ut huvud efter huvud, med den ena finfrisyren efter den andra.
Hade någon sett min digra samling av avklippta kvinnliga människohuvud som nioåring, hade de genast ringt in de snälla farbröderna med den vita tröjan med de extra långa armarna..
Med denna morbida samling i en plastkasse, där alla frisyrerna var av "långhårs" karaktär och ljuvligt blonda åkte vi sedan till salongen och med detsamma hivade jag upp hela ICAkassen på det lilla söta bordet framför stolen och sa med min absolut mest myndiga och mest övertygande röst
- " Så här vill jag se ut! "
.

Jag gick alltid därifrån, muttrandes med en icke alltför prydande potteklippning av mitt råttefärgade hår...

En bir å en potteklippning - det enda man behöver i livet...
Lägg märke till den oerhört klädsamma "birabugen" som jag låg inne med i unga år.
Där var nog dock mest mat i den och obefintligt med öl - det fick liksom inte plats.. ;-)

Vid tioårsåldern hände något av vad man kan kalla för en milstolpe i min historia.
Jag hade med obändlig vilja och envishet fått motat bort potteklippningen från hårrepetoaren och hade, till min stora glädje äntligen fått axellångt hår och äntligen var mina drömfrisyr inom räckhåll.

Underbar var den dagen när jag lämnade salongen med en hockeyfrilla som hade fått McGyver att dö av avundsjuka..visserligen fortfarande råttfärgad och jag hade väl inte riktigt fått till den grace och stil som Agnetha Fältskog och de andra hade, men jag var nu en stor flicka.
Jag hade blivit med hockeyfrilla!

Hockeyfrilla och allmänt stajlad för en artikel i Tipstjänst personaltidning...

Hopprepsmicken och platåtollorna väntade så troget där hemma på mig och den dagen drog jag av "Dancing Queen" som den aldrig hade blivit sjungen förut och aldrig kommer att bli sjungen
- Tack och lov!

See ya!

Varför jag alltid bör raka bort mustaschen innan jag går ut...

Igår var jag och sambon kulturella. Ett mycket trevligt arrangemang på F5 gamla flygbas i Ljungbyhed tog sina första stapplande steg.
I marschallers sken lotsades besökarna runt mellan sju och midnatt mellan olika former av utställningar.

Huvudbegivenheten var beläget i en hangar där det från en scen underhölls på olika sätt med olika typer av underhållning.
Runt om fanns en mängd utställare, alla med lokal anknytning.

Fantastiska fotografier, fantasieggande hårfrisyrer, hantverkare som jobbade i olika material och massor av folk.

 Jag måste säga att jag blev oerhört imponerad av en liten kille i 13 års åldern som stod och sålde sina egentillverkade smycke ( Simons smycke).
Det var riktigt fina grejor så där åkte minsann plånboken fram.
Jag har fått höra idag att det han gör i vinst på sin smyckesförsäljning reinvesterar han i aktier så det känns bra att veta, om några år när han glider kring i sin sportbil med miljoner på fickan att honom har jag minsann hjälpt på traven, när jag kör runt i min rostskadade Ford Cougar från -99..

Vi strosade rundor där i hangaren och varje gång jag passerade det lokala bibliotekets monter haffade damerna som stod där mig och bad mig utföra olika typer av uppgifter - ge ett boktips, skriva något om varför bibliotek är bra och dylika saker som inte är så lätt att få hjärnan att poppa upp sådär på lördagskvällen.
Jag belönades för mina efforter med lotter och minsann så vann jag - en bok.

När jag tittade ner i lådan med prisböcker som innehöll, förutom ett antal små fyrkantiga barnböcker även en bok om Spöket Laban och en med alster av Björn Ranelid, Ivar Lo Johansson, Tegnér, Piraten - ja alla de stora rockstjärnorna i poesins värld.
Bara texten bak på pärmen på boken får ju en att få piggeskinn alla dagar i veckan...
" Skåne är lika bördigt för betor som för poeter. I tusen år har författare prisat landskapets behag eller risat dess obehagliga bebyggare"..
Va - den ni..
- och eftersom Spöket Laban kan stundtals vara mycket obehaglig så var ju valet givet.
Kulturella finrummet - here I come....sladdande i hundranittio.. minst..

Sambon vandrade sin vana troget iväg för att utveckla sina egna sinne och när vi sammanstrålade igen så var han helt lyrisk.
"Du, du, du Anna... nästa gång du ska fixa till ditt råttebo till hår ska du gå till Hard Rock Salong - de töserna vet hur testarna ska fixas.. och ja.. allt annat också.. "

När jag tog en titt i deras monter så blev jag kanske lite mer tveksam.
Frisyerna var visserligen vackra - kanske i alternativ mening men dock vackra och deras lösögonfransar var icke av denna värld.
Både frisyrer och ögonfransarna hade något av Frankensteins brud möter Burlesque Betty under ornitologernas årsmöte, going on.. i någon skön förening.

 Annorlunda och snyggt - på en 20 åring.
Tveksamt om det hade gjort sig på en 40 åring, visserligen var där en vis man som sa under kvällen att rockmusiker åldras inte och jag lyssnar ju mycket på rock så jag kanske kan åka med där på ett bananskal..

Vi vandrade vidare i vinterkvällen på de mysigt eldbelysta vägarna och kom så småningom till vad som måste ha varit en officersmäss.
Ett ljuvligt trähus som numera fungerade som museum, med historier om kavalleristernas och flygets historia med bilder, uniformer och utrustning från olika decennier.
När jag gick där i godan ro och studerade sjukdomstavlan för kavalleriets hästar så dök en mycket energisk herre mig och gav mig ett flygblad.

 Jag blev något - jag kan kalla det ställd, när det visade sig att detta lilla blad bestod av en inbjudan till att bli medlem i en kör.. - Munka Ljungby manskör....
Inledningsvis på flygbladet fanns följande text:
" Det är vi som är männen i Munkakören. BARA män så långt ögat når. Dock inte munkar."
Skit åsse - jag visste att jag borde ha rakat av mig mustaschen innan vi körde ner i civiliserade trakter...

Sambon var desto gladare för han hade fått hela tre flygblad, vilket han fick till att han var säkerligen var mer testosteronaktig än medelmannen.
Jag vet inte det jag.. om jag tycker att sjunga i en manskör är för mig så himla förenligt med hardcore manlighet men jag har väl andra preferenser... och vad vet jag..egentligen..

Något som han dock inte fann så enormt roande, vilket jag däremot fann som mycket lustigt (Ja ni ser - våra preferenser är inte alls synkade) var att, när han som bäst stod och studerade den manliga inbjudan inne på museet med armarna framsträckta , ja ni vet på ett sådant sätt man gör när åldern jävlas med synen och armarna blir för korta, på ett ganska statyaktigt sätt - hade en yngre man ställt sig och stirrat på honom och därtill blev helt livrädd när sambon rörde sig.
Betraktaren trodde han ingick i utställningen - på ett museum..
Det är sådana små saker som förgyller min dag... Sarkastisk elak - moi.... näääää, not much..;-)

See ya!

Välj snapsen med omsorg i Billeberga...

När det är så att man bor po lanned, så är där en hatad situation som uppkommer, förr eller senare vare sig man vill eller ej och inom varje djurslag.

En, blott 2årig liten häst hos oss fick häromdagen tacka för sig då hon utvecklade tarmvred. Vi fick då ta beslutet om omedelbar avlivning och det mina vänner är inget man tar lätt på.

Denna lilla flicka fick avsluta sina dagar på djursjukhuset med vad man kallar en medicinsk avlivning och eftersom jag enbart varit med om " det vanliga sättet" - bultpistol så började jag fundera lite på detta när vi körde hem, och undrade om en medicinsk avlivning av en häst går till på samma vis som när du avlivar en hund, eller katt för den delen.

Veterinären söver ner dom till medvetslöshet och sen sprutas avlivningsvätskan rakt in i hjärtat och de får bokstavligen somna in för evigt.
När vi satt där i dyster stämning och avhandlade de olika sätten med vilka man kan ta djur av daga, så kom vi att tänka på en dråplig historia som utspelade sig i Billeberga för några år sedan.

Det kunde ha slutat riktigt illa, men personen i fråga undslapp med en magpumpning och en historia som slår de flesta snapsvisor med hästlängder.

Det hade dukats till fest på en bondgård där det vistades både kor, höns och grisar förutom då gårdens tvåbenta invånare.

I takt med att stämningen steg på festen tog också snapsen på bordet slut.
En välvillig brännvinssuktande man fick uppdraget att gå ut och hämta en ny flaska i kylskåpet och fick av frun i huset beskrivet att han skulle ta en brun flaska som stod i kylskåpsdörren.

Sagt och gjort, inga svåra anvisningar för en man i sina bästa år, så flaskan kom på bordet och han hällde upp en liten gynnare till sin torra strupe.

Efter att en glad liten trudelutt om snapsens fördelar blivit sjungen, slank detta rävagift- som av påhittiga män och kvinnor en gång i tiden blivit döpt till besk, ner för strupen för att ge den glade snapsförtäraren ännu mer styrka innanför västen, eller det var iallafall det som var meningen...

Efter ett tag tyckte hans bordsdam att hans uppvisade beteende med att sitta och sova med sitt huvud på hennes axel, inte riktigt var förenligt med hans normala, trevligt försynta sätt och försökte på alla sätt att väcka den trötta bordsgrannen.

När detta syntes vara en omöjlig uppgift började värdparet att tänka efter och kom på ganska omgående att nog vad det väl så att i kylskåpet förvarades även en brun flaska avlivningsvätska..

Frun tog det långa steget före ut i köket och återvände med beskedet att den verkliga besken stod fint kvar på hyllan, medan avlivningsvätskan var borta....

Där mina vänner har ni förklaringen till varför vi här på Kagelösa Backe kallar en själavandring
"- att ta en snaps Billeberga Besk!"
Så se till att välja din snaps med omsorg, iallafall när du är i Billeberga på kalas..

See ya!

Cowgirls got it - cowboys want it...

I bland, så där med jämna mellanrum åker vi på cowboy safari i den mest roliga affär ni kan tänka er. Den är så full av kickass attityd och har, till min stora glädje ett respektabelt antal hyllmeter med boots. Dagens lilla utflykt var just med missionen att slå ett vagt öga på ett par skönheter jag sett, och ville ha.
Efter lite lock och pock fick jag sambon med mig.
Han innehar inte samma passion för dessa fotbeklädnader men någonstans finns väl även hos honom, som de flesta män en fascination över de fria viddernas män och de fagra cowgirlsen med lite skinn på näsan.

Vid anländandet dök jag min vana trogen direkt in mot de spisseda lädergottebitarna med 45 graders klackarna och mina ljusblå föll direkt på ett par "snakeskin vintagekinda boots".
- "Ahh come here my sweet little darlings.. Come to mama!!"

När jag besinnat mig en aning från förälskelsens sötma så upptäcker jag att sambon har försvunnit, och det är i sig inget ovanligt. Vi brukar göra så, framför allt när vi letar efter något.
Det hela slutar med att ingen har hittat det vi letar efter och majoriteten av tiden går åt att försöka hitta varandra igen.
Det är ganska effektivt ur ekonomisk synpunkt för när vi väl hittar varandra igen så är vi så trötta på att springa i affärer att vi kör hem igen utan att ha handlat det vi kom dit för att införskaffa.

När jag tar några steg in i lokalen ser jag honom stå och titta med stora ögon på en skyltdocka utrustad med allt enligt konstens alla regler om man vill kallas för cowgirl på riktigt..
Hans ögon var bestämt på pricken lik en hundvalps när jag stegar, eller ja det är att ta i - vaggar är snarare rätt ord, fram i mina snedklackade boots.

Det är sannerligen en syn för gudar när man går i ett par sådana för första gången på ett tag.
Det tar alltid en viss tid innan man har kalibrerat om balanspunkten i kroppen och man kan röra sig någorlunda normalt framåt, utan att se ut som en struts med skoskav.
Vill man, kan man sätta på rullsporrar som en form av sissybar uppfångare bakåt och som hjälper till att hålla en upprätt.
Jag är en liten äventyrare så jag kör utan.. rakt av - no pardon och så ser det ut därefter när jag går...



Tillbaka till min lille bassett hund då.. - när jag undrar vad tusan han håller på med säger han med längtan i rösten..
" Åhh kolla Anna. Hon är blond, har kjol, är snygg och helt tyst.."

Jag återvänder då till min sanna kärlek - bootshyllan och velar som bara en flicka med ambivalens kan..
För och nackdelar utreds noggrant- coola skor, helt utblottad eller träbonnar, gryn i plånboken...och inte helt oväntat faller valet, efter sju svåra år och ännu fler bedrövelser på det utblottade alternativet, med den avgörande tanken att jag kan ju faktiskt gå å knaga av i morgon dag och då gör jag ju det lycklig. Money well spent!

Just löööövely..

Jahapp då var nästa punkt på agendan att återigen sammanstråla med min andra hälft.
Denna gången hittade jag honom om möjligt ännu mer valpögd, för långt ner på en hylla, allra längst in hade han hittat en skiva från artanhondrafrösihjäl med Jill Johnson.
Den hade ett CD konvolut som han inte hade sett innan.
Alla låtarna hade han visserligen redan på olika skivor, men det skulle ju kunna vara så att där var fler och icke ännu helt utforskade bilder på henne i detta konvolut.
Så detta högklassiga verk skulle, utan någon som helst överläggning inhandlas. Basta!

Innan vi styrde våra steg, lyckliga - jag med ett par boots för 3.400:- och han med en CD för 99:- till kassan så tog vi en rundtur i butiken.
Det är alltid lika roligt att titta på dessa fantastiska kläder fast jag hela tiden får frågan, varenda gång vi är där om jag inte kan köpa någon jävla korsett i sammet med en massa spets å annat mög..
Glöm det säger jag, och provar fler cowboyhattar... fast jag måste väl erkänna att en fjäderboa kanske skulle kunna vara något...

See ya!

Den omutlige Franz & skor med klackar.. Del 1

Kom och tänka på hur olika man upplever kyla idag när jag gick i stallet och frös arslet av mig. Det är väl ingen underdrift att säga att man hellre skulle vilja befinna sig där det var en si sådär 40 grader varmare?
Då är det minsann plättlätt att ha hand om hästar och finna det tillfredsställande. Det är ju som bekant inte så jädrans livat i holken när allt vatten fryser, hästarna tuggar i sönder täcke för pengar som du kunde köpt en smärre herrgård för och bara att klä på dig inför en utgång är som ett uppdrag Tom Cruise lätt hade bangat för - alltså hur impossible som helst.

Och så finns det dom ställe och upplevelser i bitande kyla som bara är så underbara. Det som ligger mig närmast i denna genren är en tripp till jetsetstället St Moritz några dagar i februari 2008. Nu var vi ju inte där i egenskap av jetsettare som ni kanske redan har räknat ut, utan vi var där för att tävla med häst.

En gång om året anordnas ett tävlingstillfälle för galopphästar och travhästar som har sin lokalisering på den frusna sjön mitt i St Moritz. Där är ett himlans hallabaloo under  några veckors tid med tävlingar varje helg och de privata helikoptrarna landar i en aldrig sinande ström på den lilla helikopterplattan i byn och bara fullkomligt öser ut damer med diamantöronhänge och äkta pälsar i sällskap med herrar i övre medelåldern, gärna lite korpulenta i skräddarsydda kostymer och välputsade läderskor.

Den sista helgen lockar med ett ganska stort galopplopp, med mycket prestige och fina prispengar och vi som vid det tillfället råkade ha en bra häst i träning hade länge haft ögonen på att uppleva hur det är att tävla utanför Skandinaviens gränser.
De flesta i galoppgebitet tittar mot Tyskland, Frankrike och om de ska slå på stort - till Dubai, och det var väl lite så också mina tankar virvlade ända till dess sambon kom och meddelade att vi skulle till dom schweiziska alperna, i februari...

Det var bara att packa upp bikinin och solhatten och packa ner raggarhåsorna och Lovikavantarna för en normal temperatur ligger i trakterna kring -20 dagtid och -30 nattetid..visserligen var det runt nollan i solen, men med tanke på att vi skulle ha häst med kunde jag ju inte springa och jaga den dagen lång.
Sambon försökte trösta mig med att där var ju flera meter snö, vitt och grannt - hur fint som helst för  skidåkning... och det var ju trevligt för dom i familjen som åker skidor... - det gör inte jag..

Hur som helst avfärdsdagen var inne och vi körde över bron, genom Danmark och genom Tyskland tills vårt nattliga reslogi nåddes - galoppbanan i Baden Baden. Hästen hade stått som ett smärre ljus hela vägen och på det hela taget hade vi haft det bra på vår dryga elvatimmars bilfärd och såg framemot att stalla upp hästen och bege oss till vårt ännu ej utforskade sovställe, men som alltid är det hästens väl och ve som är det viktigaste - allt annat löser sig.. kanske..

Jag och hästapållen fikar på vägen

När vi körde in på området var där inte en enda käft ute och vi hade ingen som helst aning om vart vi skulle ta vägen. Efter att ha irrat kring i någon timmes tid, smygit omkring bland stallarna vilket i sig är ett big no no i galoppvärlden då hästarnas säkerhet inte är något det tas lätt på och således varit sketarädda för att någon vaktbest skulle komma och hota oss med någon grep och sen bedriva tortyrförhör hela natten lång om varför vi befann oss där vi var och var som vi var - eftersom det inte fanns något vettigt svar på det hade han varit tvungen, med ett leende på läpparna hänga upp oss till kråkorna mitt för huvudläktaren på den vackra tävlingsbanan..

Till slut haffade vi tag i ett vettskrämt par som var ute på någon kvällsrunda och på den vägen lyckades få tag i ansvarig stallmästare.
Hästen bäddades in, godnattsaga lästes och en liten nattlampa fick stå och lysa på den i övrigt helt öde stallyarden.
Vi stupade i säng efter att ha hittat ett skabbigt autobahnsmotell och där ska vi väl säga att det var en fördel att det var så mörkt som det var...
Det är väl konstigt att man är aldrig så trött som efter man åkt bil långa sträckor och ätit en shitload av godis - helt rimligtvis borde det vara tvärtom..

Äntligen på plats och avlastad i Baden Baden

Morgonen grydde och följet begav sig vidare mot den Schweiziska gränsen.
Redan på morgonen märktes det på sambon att något ockuperade hans tankar. Han var lika tyst som en vacuumbox i rymden, och ju fler mil som lades bakom oss desto större blev bekymmersrynkan mellan ögonbrynen.
Jag tyckte ju mest att han var tramsig och menade på att vi hade ju fått tullpapper från vår centralorganisation och gjort alla vetundersökningar och annat som vi kommit fram till krävdes för att passera in i ett land utanför EU.
Trots mina glada tillrop och lättjefulla godisätande försvann inte rynkan..
Jädrans dysterkvist tänkte jag i min egen lilla rosa sinnesvärld.
Detta skulle ju inte bli några problem alls. Vi lever ju för tusan i 2000 talets Europa. Hur svårt kan det vara att kolla på lite papper och sen vinka igenom oss..

Det visade sig att detta skule vara svårt -mycket svårt.

När vi närmade oss själva passagen tog vi sikte på den mest unga, och till synes mest oerfarna tullaren i "Nothing to declare" filen och körde till slut upp jämsides med honom.
Han tittade lite ointresserat på oss och var precis på väg att vinka igenom oss då en kvinna i fotriktiga skor, brun lodenrock, stram knut och de hornbågsformade glasögon fint placerade på nästippen stoppade oss och undrade vad vi hade i skåpet.
När vi förklarat vad vår last bestod av och vart vi var på väg, tog denna i min sinnesbild lätta passagen en helt annan vändning.

Nein nein.. nicht passieren..

Vi fick parkera vår lilla hästbil med den gudomligt snälla hästen i, på den av kvinnan angiven parkering,  ge honom lunch och ta våra papper och bege oss till tullbyggnaden.

Efter att ha stått i en halvtimmes kö i tullkontoret bland icke alltför subtila, något bullriga och rökglada lastbilschaffisar av varierande hygienstatus var det äntligen vår tur.
Papper och pass, både för oss och häst lämnades in och kom i stort sett i omedelbar retur genom den lilla springan längst ner på glasvisiret med hänvisning om att vi var tvungen att anlita en speditör för där var minsann en hel bibba tullpapper att fylla i. Vilka papperna var ville tjänstemannen ej avslöja utan hänvisade oss upp två våningar till speditörernas tillhåll i denna Stasibyggnad från tidigt 40 tal.

Samma köprocedur - nu ännu mer rökförgiftad och en aning mer irriterad kom vi då in i ett litet kyffe som bestod av en disk som skärmade av det minimala rummet och där disken tog slut var en orange golvlinje målad.
Det skulle visa sig lite senare när jag och tulltjänstemannen,( vilken vi döpte till Pedro, enkom för att han liknade en sån liten mexare som man ser i tecknade filmer och som oftast heter Pedro)
bedrev ett av våra ganska intensiva ordväxlings samtal , var en linje man absolut inte fick sätta en fot över.
Om man dristade sig till detta for helt plötsligt Pedros kamrat vid ett av de minimala skrivborden upp och pladdrade på något obesämt språk med aggresiv språkmelodi, samtidigt som han föste ut en utanför linjen, för att sedan lugnt gå för att sätta sig igen på den nersuttna, sunkiga kontorsstolen.

Det skulle aldrig i hans livstid falla honom in att hjälpa någon av de andra hundra personerna som stod i kön.. ååhå nä seeru flicka lilla, har dållit me tid här.
Jag är upptagen med att pela mig i naveln och göra livet surt för de som vill komma in i detta förlovade land av ostar, klockor och kobjällror..

När vi - jag och Pedro kommit till sans och börjat samarbeta lite kom han fram till att detta var absolut inga problem att fixa, men vi fick komma tillbaka om en timme för just nu skulle han och hans överarbetade rumskompis ta lunch - sen skulle han ta fatt i våra papper, skriva lite signaturer  och fylla i lite kryss -sen var det bara för oss att köra igenom och vinka bye bye till SSkäringen i tulluckan..

På väg in i tullbyggnaden (tv) för rond nummer 2..

Efter två timmars väntan återvände vi till vår käre Pedro, som visserligen hade alla papper färdiga men någon bye byande blev det inte - det var några timmar till fram till dess att vi skulle kunna utöva denna formen av aktivitet..
Lille Pedro hade ganska dåligt koll på läget skulle det visa sig, och vi skickades nog upp och ner i stentrappan mellan våningarna ett tjugotal gånger innan tullkassan överhuvudtaget tittade längre än 10 sekunder på våra papper.

Då vid detta tillfället hade vi varit tvungna att uppge ett värde för hästen för att på så sätt kunna tulla in honom, med aktuell tullsats.
Vi hade angett vad vi ansåg ett rimligt värde, och höll sånär på att få stämpeln då granntanten i luckan fick syn på att hästen skulle till St Moritz för att tävla och hon visste minsann att det var bara hästar värda flera miljoner som befann sig där.
 Hon var minsann uppvuxen i byn och kunde bekräfta att det var ett tillhåll av enkom rika avskyvärda människor.. så dax för en ny runda i trappen..

Men hur det än blev och var fick vi tillslut tullat in oss, hästen och bilen till en nedbantad kostnad av 30.000:- som vi skulle få tillbaka när vi åkte hem. Det lovade Pedro...
(Som en lite fotnot kan nämnas att det som krävdes för att vi skulle undvika detta spektakel, var ett endaste litet sketet papper där man skulle fylla i ett kryss vilket någon glömt att upplysa oss om bland de instanser vi frågade runt på innan vår lilla tripp..)

Äntligen kunde vår fortsatta bilresa till alperna och St Moritz fortsätta..

och det får ni läsa mer om i del två..

See ya..

Att röntga en nöt...

Jag har aldrig varit speciellt välutrustad när det kommer till de kvinnliga behagen, har aldrig fått några lystna blickar från den manliga delen av befolkningen på grund av gravitationsmässig framtunghet men har på inget vis lidit av detta, snarare tyckt att det varit en fördel framförallt när man, som jag sitter och skumpar på hästar - där är liksom inte så mycket i vägen.

Vid de ofta förekommande dressyrlektioner för  "Flickornas Börje"  en gammal remontryttare som hade det tvivelaktiga nöjet att spetsa till mina kunskaper i hästdressyrens ädla konst, kunde det dock uppstå lite - vi kan kalla det för specialbehandling..
Detta var en herre av den gamla skolan som visste att drilla sina elever i öppnor, slutor, skänkelvikning och allehanda moves av den högre skolan - alltid utan stigbyglar.
Svetten lackade  på ryttarinnorna, mjölksyran hotade att förlama en av ren utmattning och hästarna jobbade på som aldrig förr.
Han hade sina lektioner varje Söndags förmiddag kl 9.00 - sharp och en av anledningarna, eller kanske den enda anledningen till detta arla klockslag var att han visste att han alltid fick en whiskeypinne av min moder och några timmars skitsnack innan han styrde kosan hemåt på allehanda jökavägar genom den innersta delen av skogen.

Det hände väl mer än en gång att man hade varit ute och sprallat lite kvällen innan och dök upp så där lagom såsed och ofokuserad och var långt ifrån den mest spänstiga ryttarinnan som satt sin fot i ett par läderstövlar..

När han tyckte att man säckade ihop för mycket yttrades de välanvända orden
- " För bövelen töser, håll i tygeln som du håller en cognacskupa, innehållande den finaste och ädlaste av alla drycker och se till att dra tillbaka axlarna, fram med brösten och visa vad ni har" och så tittade han på mig och tillade, "eller ja gör så gott ni kan"...

Härom månaden fick jag en kallelse till den fantastiska servicen som erbjuds varje kvinna i respektabel ålder - mammografi.
Har varit lite smått orolig inför detta då jag inte riktigt har kunnat få ihop hur det ska vara möjligt att få något avtryck som kan vara av intresse på röntgenplåten..vidvinkelobjektiv är väl ännu inte en erbjuden extra utrustning inom dagens röntgen?

Väl på plats visades jag in i ett litet bås  - en av många på en rad, där man skulle avlägsna kläderna på överkroppen, och liksom sätta sig till rätta och vänta på sin tid.
Lite smålustigt att sitta så där topless på parad, lite som en peep show, fast medverkande töser hade kanske inte direkt varit en kassako i den genren..

 Jag blev inkallad  och när jag ser sköterskan som ska ha hand själva proceduren kunde jag liksom inte hjälpa att undra om Margaret Tatcher hade fått ett extraknäck på gamla dar, och det kan jag meddela - hon var minst lika hård i nyporna som sin like..

Maskinen som skulle utföra dessa fotografiska negativ såg mest ut som en verkstadspress, fast vit och med mindre olja på.
När det var dags att positionera mig i detta metallobjekt, högg syster Tatcher, som räckte mig ungefär till naveln tag i mig och med milt vålt ruskade och baxade runt mig till dess jag stod som jag skulle.
Jag var fullständigt livrädd för denna lilla bitska, mänskliga variant av kamphund, och kunde liksom inte mer än vara så totalt  avslappnad och medgörlig i hela kroppen för att inte på något vis trigga i gång ett tredje världskrig där i sjukhussalen..

När hon var nöjd, efter ett antal suckar och efter att med mer eller mindre milt våld konstant ompositionerat min helt lealösa kropp, kan jag säga att min uppenbarelse  inte var helt olikt figuren Edvin i Stefan och Kristers buskisfarser - lite framåtlutad med armarna bakåt och huvudet, vilket syster Tatcher sett till att jag dunkade ett antal gånger i visiret på maskinen i sin iver att få ordning på denna flaggstång till kropp, skarpt vridet i en inte helt  olik ugglemanöver i 180 grader åt vänster respektive höger.

Så var det då dags att sänka ner själva pressen, och den fick tryckas så långt in i bålen för att överhuvudtaget få tag i något som kunde klämmas att jag ett tag fick säga till henne att lätta lite på trýcket då ett av mina revben hade liksom fastnat i den nersänkbara plattan.
Med en suck, backade hon då och så fick vi göra om hela proceduren.
Då var det inte livat i holken kan jag säga.- men jag gör ju så gott jag kan och kunde en genuin militär av den gamla skolan vara nöjd med detta faktum ska det väl även vara gott nock för en bitchig syster som vaknat med en fis på tvären..

Ja ni ser ... aint that much to write home about...;-)
men jag är bra på att klia manen..

Jag tänkte länge på om jag skulle be henne om ett hopp i sann Stina Dabrowski anda, och knäppa denna stjärnreporter på näsan, visserligen enbart med en lookalike - men det är nog så nära man kan komma ett hopp från en Tatcher kärring,  innan jag lämnade denna glädjens solstråle, men på något sätt behärskade jag mig och smög obemärkt ut...

See ya!