En redi Bintjepära till onge..

Jag kan inte hjälpa att småle igenkännande när jag läser i tidningen, att klassikern "Ett päron till farsa firar semester i Europa" med den ojämförlige Chevy Chase i huvudrollen ska visas på TV - för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Jag har mina starka misstankar om att vår familj kan ha varit en del av upphovet till denna smått hysteriska rulle och inser att där måste ha legat någon driftig person i buskarna och iakttagit oss när vi under mitten av det ljuva 70 talet spenderade en helg i Hufvudstaden Stockholm.

Att ta sig dit var ju bara det ett äventyr i sig. Det tog en hel dag att ta sig från hemmet i vår gamla marinblå Merca diesel till träjätten Finn vid Vättern.
Där på toppen, några mil efter denna milstolpe var det alltid fika dags vid Brahehus, för att idka lite sightseeing för de stackars kulturellt utsvultna barnen -  eller ja,  vi fick glo på ruinerna när vi passerade förbi.

Det gick ju inte så vansinnigt fort så det var fullt tillräckligt sightseeing, när vi satt där i baksätet och  drack vars sin Festis med sugrör - jag o min bror.
Det var troligtvis den enda gången på hela denna maratonresa som vi verkligen var tysta.

Väl uppe i Stockholm så var det dags för resans höjdpunkt - att åka hiss upp till tredje våningen till min mosters residens.
Hissen som faktiskt ännu finns kvar, är en gammal relik från innan första världskriget och det är alltid en chansning om den går ännu en runda eller om den ska dra en sista suck och lämna sina passagerare i trångmål.

När väl sightseeingen i den vackra huvudstad, som vi faktisk har, inletts så var väl varken jag eller min bror dom mest lättimponerade ungarna.
Vi gick mest å släpade tollorna i asfalten och trada om när vi egentligen skulle åka till Gröna Lund.

Vid ett tillfälle kallade naturen på uppmärksamhet och jag som lite rundnätt, potteklippt tollaförsedd bonnatös blev riktigt nödig.
I detta ögonblick befann vi oss precis vid slottet, närmare bestämt på toppen av Lejonbacken,  och vi kunde ju inte riktigt knacka på porten och höra oss för om vi kunde få låna toaletten, och det började bli panik i Elvisjeansen po rikktitt.

Så mitt uppe på Lejonbacken såg mina föräldrar inget annat råd än att dona till så att ungen skulle tystna och get down to business.

Jag som var allt annat än lättrövad, fick trots att jag var runt fyra år fortfarande ha hjälp med hållandet för annars riskerade hela tösabiden att tippa bakåt när den traditionella hukande positionen intogs.
Så där fick då min stackars far stå , med en nöjd unge i sin armar samtidigt som en rännil tog sig sakta nedför Lejonbacken, precis vid balkongen där kungafamiljen brukar stå och vinka till folket vid högtider.
Bättre utsikt kunde man knappast få vad mitt synfält anbelangar, tveksamt om de som tittade mot detta spektakel hade samma uppfattning och för att inte tala om de hårt prövade vakterna vid porten som står där rakryggade och bundna till tystnad...

Givetvis i sann lantlig anda togs det fina kort på detta, som jag var mer än livrädd för att de skulle komma upp som studentskylt när den tiden var inne.
Det gjorde dom tack och lov inte - det blev en annan, knappt bättre med en något yngre variant av samma unge i en badbalja.
Lia tjock, lia gla och lia obekymrad om vad som passar sig eller inte..

Nåväl, dag blev till kväll och min moster, som av huvudstaden formats till en världsvan och high class metrogirl, skulle förbarma sig över sina icke fullt lika finslipade släktingar från landet och bjöd på riktigt fin femstjärning restaurang i downtown Stockholm och redan där kan ni ju ana att det var väl inte det absolut smartaste snilledraget denna kvinna kommit på.

Vi ungar hade fått väldigt stränga förhållningsregler att uppföra oss, vara helt tysta, sitta still och sa jag, uppföra oss?...

När vi placerats vid vårt bord av en översnorkig kypare och bestämt oss för att slå på stort och välja... korv med pommes frittes - vuxenportioner, inget annat var lönt för denna fyraåringen, tog vår uppföringsstubin slut och vi började benfightas under bordet, tetas och icke uppföra oss på alla vis.

Av någon anledning, trots att det var en av de finaste mest respekterade krogarna i staden så hade de något tjall på matutskänkningen och det tog faktiskt orimligt lång tid.

När vi efter en kvart uttömt alla trick och orsakat fullt bråk mellan föräldrarna och en livslång förbannelse från mostern där hon högt och tydligt förkunnade "att hon aldrig någonsin mer skulle ta med oss skitungar på restaurang oavsett ålder -  oavsett någonting - aldrig en chans i evigheten. " så tog tröttheten över och vi halvlåg över bordet, eller jag var det nog mest, min bror hade 7 års mer mental mognad så han kunde urskilja när det var dags att kasta in handuken och ta sig i akt för föräldrarnas vrede.

Jag hade inte en susning och efter ytterligare tio minuter så upptäcker jag att där ligger ju ett par bestick i metall sidanom min porslinstallrik.
Undrar just hur högt det låter om man trummar med besticken på tallriken ? - så jag provade och fantamaj det lät ganska högt. Good shit liksom!
För att få lite uppmärksamhet av personalen så började jag samtidigt sjunga högt och tydligt " Jag vill ha mat, jag vill ha mat, jag vill ha mat.." samtidigt som jag trummade som en - ja faktiskt kopielik "The Animal" från Mupparna imitation.

Ja men det var väl klart att denna lilla Ballerina var hungrig, det hade ju gått hela 30 minuter sedan vi uppsökte korvmojen i förebyggande syfte ute på gatan.
Där finns liksom en gräns för allt.

Mina föräldrar hade också nått sin gräns där någonstans i trumsolot, och jag tror inte att jag någonsin fick följa med på restaurang igen förrän jag nådde tjugoårsåldern.
Better safe than sorry!!

Med önskan om ett riktigt gott nytt år till alla ni läsare som uppmuntrar mig och skrattar med mig åt mina stolleprov - eller ni kanske skrattar åt mig???
Skit samma - bara ni skrattar.
Ha det riktigt gott!

See ya!!

Blame it on the Papiljotter...

Där är något speciellt mellan tjejer, kvinnor, damer och deras hår.
Vi kan lägga timmavis med att fnöla, fixa o dona för att försöka få det att se så naturligt ut som bara möjligt är.
Det ska absolut inte synas att det har tagit halva dagen i anspråk att fixa till denna casual stilen som råder på skalpen på tillfället.

Jag tillhör kategorien - Självlockig.
Nu är där en massa som utbrister - "Åhhh du är lycklig du som har egna lockar och självfall.."
Jo jag hade skrattat mig överlycklig om jag hade varit road över att se ut som en blandning mellan Ronja Rövardotter och en rödhårig Magnus Uggla,  så jag gör allt som tänkas kan för att platta ut håret när jag ska se ordentlig ut.
Vad det gäller övrig tid har jag gett upp och skyller på konstant storm utomhus såväl som hiskeligt tvärdrag inomhus.

När det kommer till min moder har hon omvänd problematik.
Hon har gjort allt, i alla tider för att få till lite snygga filmstjärnelockar med allehanda hjälpmedel.

Det vanligast förekommande var papiljotter, vilket många av samma generation som jag säkert har sett era mammor, ja.. kanske även era pappor - vad vet jag, bära upp.
Gärna med ett tunt diskelaseaktigt hårnät i diverse pastellfärger, käckt virat som en schalett runt huvudet och i min moders fall även en klädsam cigarett i handen.

Detta ställage skulle då bäras till dess att håret hade torkat - vilket kunde ta timmavis, oftast över en natt.
Inse vad dessa runda spetsförsedda hårredskap gjorde för din nattsömn då....och ha det i åtanke när jag nu ger mig in i dagens lilla berättelse.

I slutet av min tonår var jag vid ett tillfälle på Hultfredsfestivalen, där jag för övrigt utvecklade en seriöst och aldrig övergående skräck för BajaMajor - men upprinnelsen till denna fobi tar vi vid ett annat tillfälle.

Hur som helst var där en smålänning som jobbade på stället och tydligen, av någon märklig anledning tyckte han att jag skulle vara värd att prata lite närmare med när festivalens allt annat än samtalsvänliga ljudnivå var till ända. 
Han var en trevlig och skötsam sälle, trots att han var smålänning.. ;-) och skämdes verkligen inte för sig.
Adresser byttes, mest för skoj skull och han nämnde något om att möjligtvis titta inom mitt hem när han var på väg i sitt normala jobb på vägarna i Europa.

Det gick några veckor, och plötsligt en dag hörde min moder som var ensam hemma, ett ganska rejält dån en bit från vår grusväg som ledde den sista biten in mot vårt hus.
När hon tittade ut stod en väldigt stor timmerbil med allehanda stora aggregat på och ut ur denna kliver en snygg påg och börjar gå mot vårt hus.

Hon som precis hade inlett ett av sina maratonpass med papiljotthelvetarna, blev ju helt konfys.
Inte kunde hon väl visa sig på detta viset för en ung, trevlig man som av någon anledning knackade på vår dörr...

Istället för att kanske föredra det mer traditionella valet -  att ta verkligheten som den var och öppna dörren, tyckte hon i den stunden att det något mer udda alternativet  - att slänga sig i en rörelse, rak lång längs köksgolvet, givetvis med ciggen i handen, var för stunden en bättre utväg.

Jag har fortfarande ej ännu fått riktigt klart för mig hur hennes tankebana gick i detta ögonblicket.

Där låg hon då när han knackade på ytterdörren.
Det hon inte riktigt hade räknat med var att från den vinkel där han stod, hade man ganska god inblick över just köksgolvet...

Ja vad säger man när senare den kvällen jag får ett samtal från killen i fråga som berättar hela historien, visserligen med ett skratt men ändå...

Jag gjorde det enda raka.

Jag skyllde på papiljotterna!!

See ya!!

Att förstå en skåning.

Jag har en ganska oförklarlig fascination över den skånska vokabulären.
Som en infödd sådan , kan jag till viss del förstå de som inte har den övertygelsen om att skånskan är ett roligt språk.
Jag kan sträcka mig så långt att säga att ibland kan den tom. vara fullständigt obegriplig , men på något vis är det där själva humorn och knorren sitter.
Vilken annan dialekt kan vara så direkt och beskrivande som skånskan?

"Ahh kom hier din sillastrybare te påg sau sa du min själ fo daj en redi ålamad sau ad fitted tryder om mongen å hadde du ente vatt en sån sörens klödderöv å poggepevvling, så sulle du fantamaj fådd en rejäl sypp på ed snore, men dau örlar du väll måhända bara ront som ett sörens ålarens o slaur väramöllor gång ettor annan."

som översätts till rikssvenska till följande skinntorra mening:

"Kom här lille pojk så ska du få en smörgås, och hade du varit mer ordentlig av dig så kanske du hade kunnat få något starkare också, men det vågar jag inte servera dig för då trillar du bara omkull."

Inte nog med att skånskan är roligare att höra, den är vansinnigt rolig att prata, för att inte tala om hur rolig den är att skriva - så där hejdlöst utan hämningar poo rikktitt.

Hur jag odlat denna kanske något udda kunskap att uttrycka mig, framförallt skriftligen på redi hederli skaunska vet jag inte. Vissa kan jonglera - jag kan skriva po skånska.
Jag pratar, oftast normalt och vårdat och använder vedertagen svensk grammatik och vi har verkligen ingen speciell skånskivrare i släkten utan det har för det mesta lagts vinn om att lära sig vikten av att prata på "ett ordentligt" sätt.
Kanske min förkärlek till denna södra dialekt hade en bidragande orsak när jag föll för min käre sambo för dryga tjugo år sedan?
Han behövde, efter en ganska spirituell spirituskväll i whiskeyns tecken skjuts hem, och när vi satte oss i bilen så drog han igång med "Skomagare Anton" på redi skånska.
Han sjöng och han sjöng och den låten, ska ni veta, tar fan i mej aldrig slut.

När bilen rullade in på gårdsplanen och stannade vid hans dörr tradade han fortfarande om den förbannade skonissen.
Jag lutar mig över och öppnar passagerardörren och på något vis puttar ut honom så han blir sittandes på singeln precis utanför bilen vilket tyvärr förhindrar mig att stänga bildörren, köra iväg och undkomma detta allt annat än, i mitt tycke iallfall bra låtval.

Han sjunger lika glad i hågen vidare och när han äntligen kommit till refräng nr 1493s slut och tar sista tonen så hinner han inte hämta andan förrän han utbrister gla som en speleman
- "Vill du höra den om tuppen på gäresgåren".. och innan jag hinner avböja - vänligt men bestämt klämmer han i med ytterligare ett gammalt skillingatryck från innersta arkivet i Skivor från Vetlanda, och jo då - alla femtan verserna kan han också...
See ya!


och för alla som har planer att besöka denna delen av vårt avlånga land bör ha sina visumhandlingar förberedda.

Ansökan om tillfälligt visum till Skåne Samlia Efternamn Förnamn Personnommer Storleg po böjsor Storleg po hossor Vajadress Postnr Lanskaop Staud Telefaun Arbede Lön Narmast anhört Födelsestaud E du gift Kön: Påg Tös Såndarr som ente ved vicked Hårfarj Ögonfarj Favoritfarj Formulärets nederkant

nederka

SYFTED ME REJSAN TI SKÅNE:
(åsse markera me kryss ditt ålahue)
KONGRASS-KONFERRANS, STUDIOR AU:
De vackra folked
Den välklingande dialekten
De välmående fannskabed
Den goa maden
Ta opp bedor
Bygga broar
Eda rugad ål
Annad gille
Gå po mach å de di blåe vinna
Vanli torist
Affäror
FRÅGOR AU BETYDELSE:
	Jau	Naj
Haur du bilett tilbaga?
Haur du eller haur du hatt antiskånska åsikter?
Haur du planerad au störta skånepartied?
Kan du köra en rullebör uden ou ramla me den sau allt va där e po flaged flyer å?
E du en klydderöv?
Förvaurar du dena mögia hossor i plastpossar under din vistelse hos voss i Skåne?
Eder du spiddekage?
Tar du me snydelasor om du bler snored mens du e har?
Haur du plannerad å ble har längre än va som e nödvänned?

HARRMIDD FORSÄKRAR JAU PO HIDDER OU SAMVEDE ADD OVAN IFYLLDA
OPPGIFTER E HELT RIKTIA OU SANNA.

NAMNTECKNING: DATUM: STAUD:

JAU FÖRSÄKRAR SOM RÄTTROGEN SKÅNING ADD DENNE HARADE PERSONEN
OVAN E ADD LIDA PO, E SAJ SJÄLV NOCK, PASSLIGT HIALÖS OU DARFÖR LEMPLI.

NAMNTECKNING: DATUM: STAUD:

---

Av olika uppfattningar - eller hur man övertygar ett redit ålahue

Som jag tidigare har nämnt jobbade jag under några år i början av 90- talet i butiken Gul & Blå på Kullagatan och det hampa sig så att mina chefer som var - 08or och ganska trendkänsliga, hade luskat reda på några, för oss här söder om landsvägen helt okända klädmärken vilka var  - nu för tiden inte helt okända Diesel och Replay.

Dessa märke hade aldrig sålts utanför slussarna i Sverige och vi, som inbegade lantbor var väldigt skeptiska när de dök upp med detta hittepo.

De menade att detta var jeansens framtid och att de kom att bli större än Levi´s, precis som fallet redan var i Europa.
För att göra detta faktum känt för alla Helsingborgsbor lät de trycka upp trottoarprataraffischer med en form av topplista över de mest sålda märkena i Europa där Replay toppade, på andra plats Diesel och på tredje plats, vilket de hade stavat fel -  Lewis...
Denna lilla plump i stavningsprotokollet gjorde det ju inte direkt lättare för oss som verkligen skulle sälja in dessa suspekta märke till de flinande helsingborgarna när de passerade vår butik...

Skåne generellt och Helsingborg i synnerhet är känt i klädesbranschen att var väldigt trendiga, konservativa och gediget svårflörtade.
Som ett litet insider tips till er som är och shoppar jeans, av nyare märke - lita aldrig på en försäljare när jeansen överskrider 2500.- .
Vill de sälja på dig ett plagg i den häraden är där troligtvis en säljtävling på gång bakom kulisserna i butiken och alla medel är tillåtna. I know - I have been there.....

Hur som helst gick det ganska bra, mycket tack vare att vi hade fina priser i vår lilla interna säljtävling vilket boosta motivationen till max och skickade skruplerna rakt ner i källaren.

En dag utlystes fullständig hysteri i butiken när cheferna var på besök från El Stockholmo.
Diesels svenska distributör skulle anlända och kolla upp de provinsiala bönnerna.
Jag tyckte mest att det var liasom no biggus dealus.

Komma från Stockholm och tro att han är något....sicket sablans trams. Här står fantamaj jag  med bägge tollorna i rejäl och stadig bedemark så nårra jädrans fobbickar från stan ska min själ ente komma å komma ente...

Med denna fina och ödmjuka inställning tog jag emot denna oerhört hippa och trendkänsliga man.

Det är väl en underdrift att säga att vi inte riktigt drog jämnt... -
att vi hade fundamentala, gjutna i betong problem med varandra är nog snarare närmare verkligheten och jag vet inte hur många gånger vi nästan klöste ögonen ur varandra när han skulle lära mig.. - MIG, en fullärd jeans och designexpert, med mina tre månader som butikssäljare på Kullagatan i Helsingborg, hur ett par överreklamerade sketjeans skulle sitta.
Vi snodde varandras kunder, slogs om hur märket skulle skyltas upp i butiken - jag var inne på motorcyklar, tufft, läder medan han dillade om urban djungel, rena linjer och annat trams... Hallåååå holl i huet ellor??

Till slut såg mina chefer inget annat råd än att försöka få detta, enligt min bestämda uppfattning totalt förvirrade ålahue, att packa sin väska och bege sig hem till Stockholm för att överhuvudtaget försöka få till en vapenvila mellan oss.
Jag fick gå med på vissa kompromisser - men enbart för att de tvingade mig med hot om evigt lagerarbete i den suggiga och spökbebodda lokalen i källaren.

Vad denna oerhört obegåvade fjånen som hade så möd vrövvel för sig egentligen hette??
 -  Johan Lindeberg...

(ni som är lia förvirrade som jag i modets värld kan klicka på namnet så får ni mer om vilken person det var jag käbblade med..)

Men det kvittar - en stabo är en stabo...och jag äger inget, kommer aldrig äga något plagg av herren i fråga och han vill nog inte ha något av mina plagg heller..

Jag blev faktiskt, vid ett senare tillfälle inbjuden av honom att medverka vid ett oerhört stort, iallafall i de trendiga kretsarna och i de kretsarna som hade koll, evengemang på Diesels huvudkontor i Nacka Strand.
Jag blev väl ente så jädrans imponerad, hade troligtvis för dållit med vett för att uppnå den statusen.
Tyckte mest det var skoj att komma utanför Skånes gränser..

Den gigantiska festen hölls i en gammal fabrikslokal, med tusentals gäster, olika diskjockeys i olika hörn av den enormt stora ytan, som hade smyckats med alla möjliga variationer på de mest fantasifulla goth inspirerade sätt och allt lystes upp av en magnifik ljussättning.
Nästan lika fint som nyårsafton -85 i Krika.

Av någon anledning skulle vi alla som jobbade med märket Diesel, på ett eller annat sätt hälsa på en gubbe med sydinspirerat hårslick med ett namn som jag uppfattade till, och som föll mig som ganska besynnerligt - "Ränsa Rozzi".
Jag menar vem fan döper sin unge till det? 

Att jag stått och skakat hand med en oerhört välrespekterad modeguru, tillika Diesels grundare vid namn Renzo Rozzo, nådde inte mitt medvetande förrän år senare...

....men att mocka hästaskit e ju också ett jobb för en lomhörd.....

See ya!

Enormus gigatus idiotorium in Kuckelurum

När jag befann mig på livets stig på väg upp mot tredje ring på Humanistisk Linje var det möjligt att välja till fler språk , på bekostnad av bl.a. matematik i sin läroplan.

Jag hade väl ett genomsnittligt läshuvud i dom flesta ämne utom i just matematik och filosofi.
Fattade lika lite av dessa tvenne ytterligheter.
Det ena gav inget utrymme för fantasi överhuvudtaget och det andra krävde en fantasi som var utanför all form av vettigt sinne.

Mitt innehav av matematisk logik är till skam att säga ganska obefintligt, det var för mig ganska självklart  att välja bort detta helvetiska plågoämne.
Jag tyckte, helt ärligt, att denna typen av lärdom var fullständigt onödigt att kunna i verkliga livet, så med den inställningen satte jag mig ner och skulle välja det ämne som skulle ta mig vidare framåt mot den oskrivna framtiden- ut i arbetslivet och verkligheten om dryga året.

Jag valde Latin.
 Japp, jag sa ju att min logiska förmåga har lite tjall på linjen allt som oftast.

Hur tänkte jag där liksom.. Detta språket för inte en tynande, nästintill död tillvaro för ingenting kan jag bekräfta.
Det var , ja utan att överdriva, ett äventyr - ett fullständigt onödigt, men ändock ett äventyr.
Vi lärde oss att böja verb på latin, läsa berättelser på latin och föra konversationer på latin.
Så oerhört bra att kunna detta.
 Jag har verkligen haft nytta av den våndan som vi elever utsattes för en gång om dagen i ett helt år. Här på denna gården, just nu i verkligheten idag pratas det latin dagen i ända, 24-7 all year around.

Dessutom fick jag läsa in matten för att kunna ta mig vidare till universitetet i ett senare skede, men vadå. Jag läste ju latin!!

Det enda som jag minns från dessa lektioner var att vår coola latinlärare alltid halvlåg på katedern och berättade vitsar - på svenska och vid självstudier satt vi mest och skrev meddelande i våra textböcker till varandra samt "Alea iacta est" som absolut ingen i hela universum kan - förutom vi som läst detta akademiens hederliga tugg.

Ja tänk. Hur hade det gått i livet för mig om jag inte valt latin?... Tanken svindlar...

See ya!

Crazy Christmas Cabaret med en twist av Kizz

Julafton - mmm smaka på ordet.
Det förpliktigar en hel massa för julaftonsvärden.
Det ska vara Fanny och Alexander stuk med tindrande barnögon, pianospel, dans, julklappsutdelning, sång och god mat.

Alla dessa kriterier lyckades min kära svägerska och bror att åstadkomma och bjöd oss i resten av släkten, med några undantag på en riktigt helylle traditionsenlig julafton i sitt vackra hem, vilket kunde varit taget ur en julbilaga av Sköna Hem - men som vanligt när min släkt är med i bilden så bjuds det på ett och annat lite udda inslag...

Vi anlände på eftermiddagen till ett dignande gottebord, glögg och gemytligt umgänge kring köksbordet där jag utmanades på dataspelet Angry Birds av en fyraårig lintott och efter ett tiotal raka förödmjukande, utklassande förluster för mig, tog han sonika Surfplattan under armen och gav mig en blick som lyste av orden "Va fn e du född på artanhondratalet ellor" ....

I köket rördes det i grytorna och ytterligare gäster anlände varav en fick hanhunden på stället att gå i fullständig spinn.
Det bäftades, hoppades, luftbetäcktes av armar, ben  - ja allt han kunde komma åt och vi var väl rörande överens, i ett försök att förklara detta udda beteende att denna mannen borde inte köpa sitt aftershave i hundaffären mer - iallafall inte i den gaybetonade hyllan...

Den mest fantastiska julmiddagen serverades - förrätt som toppades med kalkon som huvudrätt och alla tillbehör som tänkas kan med det, och avslutades därefter med Ris a la Malta, givetvis med mandel i skålen.
 Vilken jag senare fick reda på att sambon fått, men svalt den hel fort som fan..

Då under middagen började det knackas på alla rutor och barnen - eller ja mer papporna kanske gick i extas och sprang och kollade i alla fönster.
Till slut så kom då tomten.
En så sleden tomte har jag aldrig sett, han var så kutryggig att han släpade pannan i marken, käppen med loggan Gardena var till liten hjälp och skägget, liksom täckte hela ansiktet och gick ihop med den välanvända Helly Hansen tröjan och halsduken.

Hjälpsamma händer hjälpte den godhjärtade mannen in så han fick sätta sig sidanom kakelugnen - vilket kanske var en uttänkt strategi för att skynda på julklappsutdelningen.
Tror allvarligt inte att han behövde mer värme kommandes från den 10 gradiga utomhusluften till den smått femtiogradiga inomhusatmosfären och därtill då placeras intill ytterligare ett värmande element..

Den fyraåriga lintotten, satt med stora ögon och konfererade i trappan med sin mamma och plötslig efter en del tyst ordväxling stövlade han fram med bestämda steg till tomten och undrade om tomten ville höra "Blinka lilla Stjärna" och det ville ju tomten givetvis.
Då stövlar ungen tillbaka till mamma - räcker ut händerna i värsta "let me introduce you" gesten och säger.. - "Varsegod mamma - sjung nu!"

Själv kunde den lille spjuvern bara övertalas till att sjunga Kizz gamla slagdänga "I was made for lovin you" och när han kommit till tredje versen kollapsade tomten i värmeslag.

När barnen fått sitt, var helt plötsligt hela den manliga upplaga av denna släkt som bortblåst - de var ute och kvalitetstestade några julklappar.
 " Airsoft Guns" hade tydligen blivit en hit i julklappsskörden och det är väl som med modelljärnvägen förr i tiden, när denna ganska exklusiva julklapp skulle rättfärdigas för kvinnan i huset
- "Ja visst det är ju ganska dyrt men pågen tycker ju det är så roligt" säger pappan när han står där med lokförarmössan i det specialinredda rummet med skylten "Stör ej - Rör ej" på dörren....

Alla och alla var kanske en sanning med modifikation.
Min sambo satt mitt i julklappsskörden hos tvååringen och hade hittat en upplaga av den oerhört utbildande kunkapsbanken "Pruttboken" med ljudexempel - vilken fullständigt upptog all hans uppmärksamhet och fascination under lång tid.

Efter ett tag hade lugnet lagt sig , av bedrägligt slag ska kanske tilläggas för efter kaffet var det dags för julklappsspelet där vi "vuxna" har i uppdrag att köpa småjulklappar för totalt hundrakronor var, vilka  läggs i en hög och så slås det tärning om dessa eftertraktade paket.

När alla blivit tilldelade en ägare inleds tjuvrundan, där det också med hjälp av tärningar tjuvas hej vilt ur varandras klapphögar - speciellt ett stort paket med röda rosetter och ett par små paket var extra eftertraktade .
Det stora hamnade slutligen hos tomten, som nu hade återhämtat sig och fick delta i de fortsatta festligheterna och de små paketen hamnade hos sambon.

Vid uppackningen avslöjades att de små paketen innehöll en längd av ett synnerligen skunkluktande hundgodis och det andra, tre smågodis bitar varav den ena hade kvalitetstestats av fyraåringen med tungan..
Det stora paketet innehöll en YMCA keps, och tillsammans med ett blinkande reflexhundhalsband, som jag lyckats komma över samt en tshirt av storlek 11-12 år dansade sedan den hårt prövade tomten, ackompanjerad av Village People runt granen och spred julglädje till oss alla .........

See ya!!

Picasso got nothing on this guy??

I något mentalt tumaltartat ögonblick utsåg våra goda vänner oss till faddrar åt sin förstfödde lille goding.
Vi blev ju såklart oerhört stolta och kagiga och lyckades förtränga faktumet att gravida kvinnor kan få de mest konstiga ideer såsom att äta smör, selleri eller järntråd, och bevisligen även när det gäller sin avkommas vidare utveckling.

En fadders uppgift enligt Svenska Kyrkan är att:
 "...följa barnet under livet, att finnas med som en viktig vuxen att samtala med om existentiella trosfrågor. "

Min sambo tyckte att det där med trosfrågor var något som han kunde känna låg inom hans kunskapsområde. 
Jag fick då förtydliga det hela att det han åsyftade nog inte var de trosfrågor som prästerskapet tänkt sig...
Då blev förrvirringen total!

Åren knallade på och den lille började att kunna förmedla tankar och egenritade alster till omgivningen och vid ett tillfälle när familjen anlände till Kagelösa Backe för ett gemytligt kvällsumgänge så presenterade han ett sådant alster till mig.

"Jaha", tänkte jag för mig själv  samtidigt som jag tackade överväldigande och berömde denna skapelse av en blivande konstnär " nu får du passa dig. Du är ute på minerad mark här".

Det var fantamaj helt omöjligt att se vad det föreställde.

Blyertspennan och, vad jag kunde uttyda - en rödpenna hade löpt fullständig amok över ett vitt A4 papper i alla tänkbara, och för all del även otänkbara riktningar.

Ingen rim och reson - ingen ledtråd till vad det var jag hade att ta ställning till, huruvida det var likt eller inte.
Ett tag var jag inne på att det möjligtvis kunde vara ett porträtt av mig, men hittade inga direkta ögonliknande tingestar någonstans..

Tankarna snurrade i värre osymbios än vanligt när mina ögon svepte över detta.
Föräldrarna, de luringarna avslöjade inte med en min vad det var jag skulle uppfatta detta konstverk som, och när jag tittar på min lille gudson och ser i hans ögon en förväntan av att jag ska säga något i stil med
" Åhhh vad fin denna ........... är.."  så kan jag inte hålla mig mer.
Det får bära eller brista så jag säger:
"Denna teckningen är den finaste teckning jag någonsin fått...., men du .... vad är det för något... ?"

Då blir lille gudsonen purken, putar med underläppen och utbrister uppgivet - då han inser att han troligtvis tillhandhållits den mest korkade gudmor i hela världen.

"Det är ju en överkörd ekorre!!!"

Men but of cörse, nu när du säger det såå......

See ya!

A social retard..

Jag är i grunden en ganska blyg person, kan inte riktigt få mig till att trivas i officiella sammanhang, eller ja, jag har till och med problem att slappna av på släktmiddagar.
Tycker liksom att det som jag kan tänkas komma på att säga är av ganska stort ointresse, så oftast sitter jag tyst och artigt och är ett skittradigt middagssällskap.

Vid en sådan tillställning då, gräddan av gräddan av svärföräldrarnas anläggarumgänge hade samlats för en traditionsenlig stor middag, vilket hade föranlett att malkulorna hade avlägsnats från finstassen , de högklackade hade dammats av och den lilla löjliga aftonväskan hade fått komma upp ur lådan - då det är omöjligt att stoppa plånboken i bakfickan på en klänning, hade jag fått ett av de mest respekterade högdjuren till bordet.

Det var ju inget direkt som föranledde några spontana yttranden i pluralis från min hörna.
Vi diskuterade hjälpligt väder, vind och jordmån.

Jag gjorde mitt bästa att vara så uppfostad som bara möjligt är, för av någon konstig anledning så är jag alltid rädd att jag ska få ett plötsligt anfall av Tourettes och skrika några icke väl valda ord mitt i den sobra konversationen, så jag föredrar att vara så tyst som möjligt.
Better safe than sorry liksom.

När huvudrätten närmade sig och jag tyckte att det hela avlöpte så bra man kunde förvänta sig i egenskap av en skinntorr stackare som jag, började jag att slappna av en promille.
När min bordsgranne mitt emot fumlade lite grann och spillde nästan ut sås snipan, men fick till en spektakulär räddingsaktion i sista stund, såg jag min möjlighet att överkomma min blyghet och insluta ännu en person i mitt magra middagskonversationsumgänge och utbrister - tyvärr högt och tydligt ..

- " Det var på hittefåret att du räddade den... "

Alla i närheten stannade upp i sina rörelser och tittade lite konstigt på mig.
Jag, som i min enfald tyckte att jag fått till en bra punchline med min faders, ofta använda verkstadsfras i barndomen uppfattade det som att de tittade på mig i samstämmighet och med en viss mått av avundsjuka över att jag fått till något så bra...

Hell yeah - för en kort sekund var jag liksom festens medelpunkt....

Inte förrän efter många år då jag av en händelse avslöjade min lilla coola middagskonversation för sambon i samma ordalag som jag undrade varför min anläggarkompis som varit min bordskavaljer sällan ville prata mer med mig vid dylika tillställningar fick jag reda på vad denna frasen egentligen betyder.

Ni som fortfarande lever i ovisshet kan ju googla den...

See ya!