Under min uppväxt har vi - både jag och min bror, ja resten av vår familj också varit lite bortskämda med att min moster alltid har haft de mest coola jobb.
I början av åttiotalet jobbade hon på den legendariska reklambyrån McCann & Erickson där hon hade hand om de tunga reklamkontona - Coca Cola, Fanta, Sprite, Läkerol, Ahlgrens bilar, Aco kolor, Grants Whiskey o annat godis.
Jag minns väl att våra barnkalas var väldigt populära, och vid aviseringen om att ett sådant var på gång skickade moster ner kartonger fulla med godis och läsk. Mina godispåsar var således ytterst välfyllda men givetvis så skulle ju modern förstöra hela upplägget med att lägga någon totalt värdelös frukt på toppen...
Efter detta jobbet började moster på Svenska Spel - då Tipstjänst som marknadschef och fick i egenskap av denna roll åka land och rike runt med Dracula (maskinen som drar Lottoraden) och Lars-Gunnar Björklund för att live dra fram lottorader på löpande band varje helg.
Ibland, när detta följet var i närheten åkte vi givetvis och hälsade på och då fick man ju träffa de kändisar som oftast var med och förgyllde tillställningen.
Det var pågar som Ralf Edström, Fredrik Belfrag, Rolle Stoltz m.fl. - såna totalt ointressanta typer för en tjej i tioårsåldern.
Varje gång Herr Belfrag var med skulle han alltid kramas, vilket jag tyckte var ytterst pinsamt och jag återgäldade verkligen inte den påkomna vänligheten - snarare tvärtom.
Vid ett speciellt tillfälle, hade alla lämnat scenen och som tack för hjälpen får ju alltid gäster något med sig, denna gången hade de fått blommor och ett kassettband där Lars-Gunnar presenterade sina favoritlåtar - vilket de säkert hade, eftersom de var med i produktionen mer än en gång på en sommar, ett antal liknande kassetter hemma.
Även vi hade fått ett gott lager hemskickade av denna gedigna underhållning, så när den snälle Fredrik, i ett försök att blidka denna otroligt surmulna bonnatös från Krika, räckte fram ett kassettband och sa " Varsågod söta lilla Anna" så blängde jag bara med världens suraste blick under luggen och skrapade lite ilsket i grusen med tollan och sa helt sonika- " Sån har jag, så den kan du behålla.." och så släntrade jag därifrån med händerna i lommorna...
Den enda kändisen som verkligen fått mig att tappa fattningen och som rubbat mina cirklar är ..... Göran Fristorp.
Ja ni vet , den tjommen som lirade akustisk gitarr i förväxt Ulf Elving frilla och sjöng om bröst och häckar eller något i den stilen. Visserligen var jag inte så gammal, men gammal nog för att ha glotävling med honom på flygplatsen i Ängelholm.
Jag, en rundnätt, lantlig version av Tjorven, i min alltid lika klädsamma pottefrisyr var väl i runda slängar kring fem år, och hade väl aldrig varit längre än till Krikas bygräns och tillbaka, befann mig således i stora världen och där framför mig stod en livs levande kändis.
Vad gör man då - jo, man tittar väl lite i smyg så där när kändisen inte anar något, men jag är inte man, utan jag stövlade fram i min röda tollor och ställer mig på en meters avstånd och fånstirrar på honom.
Den gode Göran , tyckte det väl var lite gulligt så där i en minut eller två, men när klockan gick mot fem minuter tyckte han det började bli lite jobbigt och började skruva på sig. Efter tio minuter lämnade han väntrummet och jag stod kvar och glodde efter honom, sen gick jag och tjatade till mig en glass....
See ya!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar