Blame it on the Papiljotter...

Där är något speciellt mellan tjejer, kvinnor, damer och deras hår.
Vi kan lägga timmavis med att fnöla, fixa o dona för att försöka få det att se så naturligt ut som bara möjligt är.
Det ska absolut inte synas att det har tagit halva dagen i anspråk att fixa till denna casual stilen som råder på skalpen på tillfället.

Jag tillhör kategorien - Självlockig.
Nu är där en massa som utbrister - "Åhhh du är lycklig du som har egna lockar och självfall.."
Jo jag hade skrattat mig överlycklig om jag hade varit road över att se ut som en blandning mellan Ronja Rövardotter och en rödhårig Magnus Uggla,  så jag gör allt som tänkas kan för att platta ut håret när jag ska se ordentlig ut.
Vad det gäller övrig tid har jag gett upp och skyller på konstant storm utomhus såväl som hiskeligt tvärdrag inomhus.

När det kommer till min moder har hon omvänd problematik.
Hon har gjort allt, i alla tider för att få till lite snygga filmstjärnelockar med allehanda hjälpmedel.

Det vanligast förekommande var papiljotter, vilket många av samma generation som jag säkert har sett era mammor, ja.. kanske även era pappor - vad vet jag, bära upp.
Gärna med ett tunt diskelaseaktigt hårnät i diverse pastellfärger, käckt virat som en schalett runt huvudet och i min moders fall även en klädsam cigarett i handen.

Detta ställage skulle då bäras till dess att håret hade torkat - vilket kunde ta timmavis, oftast över en natt.
Inse vad dessa runda spetsförsedda hårredskap gjorde för din nattsömn då....och ha det i åtanke när jag nu ger mig in i dagens lilla berättelse.

I slutet av min tonår var jag vid ett tillfälle på Hultfredsfestivalen, där jag för övrigt utvecklade en seriöst och aldrig övergående skräck för BajaMajor - men upprinnelsen till denna fobi tar vi vid ett annat tillfälle.

Hur som helst var där en smålänning som jobbade på stället och tydligen, av någon märklig anledning tyckte han att jag skulle vara värd att prata lite närmare med när festivalens allt annat än samtalsvänliga ljudnivå var till ända. 
Han var en trevlig och skötsam sälle, trots att han var smålänning.. ;-) och skämdes verkligen inte för sig.
Adresser byttes, mest för skoj skull och han nämnde något om att möjligtvis titta inom mitt hem när han var på väg i sitt normala jobb på vägarna i Europa.

Det gick några veckor, och plötsligt en dag hörde min moder som var ensam hemma, ett ganska rejält dån en bit från vår grusväg som ledde den sista biten in mot vårt hus.
När hon tittade ut stod en väldigt stor timmerbil med allehanda stora aggregat på och ut ur denna kliver en snygg påg och börjar gå mot vårt hus.

Hon som precis hade inlett ett av sina maratonpass med papiljotthelvetarna, blev ju helt konfys.
Inte kunde hon väl visa sig på detta viset för en ung, trevlig man som av någon anledning knackade på vår dörr...

Istället för att kanske föredra det mer traditionella valet -  att ta verkligheten som den var och öppna dörren, tyckte hon i den stunden att det något mer udda alternativet  - att slänga sig i en rörelse, rak lång längs köksgolvet, givetvis med ciggen i handen, var för stunden en bättre utväg.

Jag har fortfarande ej ännu fått riktigt klart för mig hur hennes tankebana gick i detta ögonblicket.

Där låg hon då när han knackade på ytterdörren.
Det hon inte riktigt hade räknat med var att från den vinkel där han stod, hade man ganska god inblick över just köksgolvet...

Ja vad säger man när senare den kvällen jag får ett samtal från killen i fråga som berättar hela historien, visserligen med ett skratt men ändå...

Jag gjorde det enda raka.

Jag skyllde på papiljotterna!!

See ya!!