Hästar har varit en stor del av mitt liv ända sedan femårsåldern.
Min vandring längs denna hästkantade stig, tog sin början med en D ponny som jag trillade av minst fem gånger vid varje lektionstillfälle trots en ledare vid hästens huvud hela tiden.
Denna ponny var min stora kärlek, fram till dess hans ägare bestämde att min livs ögonsten skulle flytta från ridskolan.
Jag var otröstlig. Ingen annan dög.
Tårarna trillade i en aldrig sinande ström och föräldrarna höll på att få psykbrott på mig och mitt gnällande, tills en dag då den finurliga hästahandlaren i Gråmanstorp, såg en möjlighet till affär.
Som av en händelse (ja, eller hur..?) hade han en annan ponny, som behövde en fodervärd och menade att det kanske var något för mina föräldrar att tänka över.
Vi kunde ju börja att "ta hand" om henne i någon vecka och se vad vi tyckte...
Yeah right !!, som om det hade varit möjligt att lämna tillbaka hästen då, utan att som förälder lida alla helvetes kval och se sin dotter förtvina i ett avgrundshål av gråt, tannagnissel och tiggande..
Så gick det till när min första ponny köptes och efter det har jag inte spenderat en dag i mitt liv utan hästar.
När man som tjej kommer upp i en viss ålder - säg mellan 15 o 18, kan det ibland vara svårt att hänga kvar vid detta intresse, där kommer så att säga andra intresse med i bilden.
Jag var väl inte så mycket annorlunda än någon annan: pojkvänner fanns -två stycken på riktigt och två som kanske, möjligtvis, eventuellt kunde vara något att försöka med....Ja, givetvis då inte samtidigt, utan en och en, under de tre - fyra åren som för en hästatös räknas som den "svåra" tiden.
Skillnaden mellan dessa två grupper stavas Bella - ett egensinnigt svensk halvblod som slängde av alla som provade att rida henne.
De två som jag titulerar riktiga pojkvänner insåg sitt eget bästa och provade aldrig att rida på detta 155 cm stora vidunder, medan de två andra skulle givetvis försöka imponera i tron att det inte skulle vara några större problemas...
Båda två fick jag köra till akuten och ingen av dom hörde jag ifrån igen ...
Den första, hade suttit på en häst i sin barndom och var hur kagig som helst med inställningen - "kan jag räkna ut femtifjortan tekniska formler av de mest avancerade slag, så kan jag väl sitta på denna pälsbeklädda sak".
Efter en god stund, innehållande de mest annorlunda försök att komma upp på hästen, så ledde jag iväg ekipaget, lugnt och städat och hästen uppförde sig glimrande.
Den manliga fåfängan klarade dock inte av att ha en ledare, utan han insisterade på att jag släppte lös honom och hästen.
Tveksamt knäppte jag upp karbinhaken och såg de rida iväg.
Skritt gick väl ganska bra - sen skulle ålahuet tvunget trava. Jag anade oråd och avrådde.
Ingen notis togs om min oro, och Bella, som vid detta laget hade lagt upp planen inför hennes nästa touch down i avkastarstatistiken, travade iväg direkt på kommandot.
Ryttaren var väl allt annat än med på noterna och började att skumpa rejält. Bella ökade takten och ryttaren skumpade om möjligt ännu mer och så höll de på ända till hastigheten runt ridvolten bedrevs i en hiskelig fart med en vilt skrikandes grabb hängandes på sidan av hästen.
Färden avslutades med ett lätt bocksprång som skickade, den vid det laget rejält mörbultade pojkvänsaspiranten rakt in i en telefonstolpe med ryggen före och där vid närkontakten, lyckades han med att - av farten snurra kroppen runt stolpen i rakt motsatt böjning mot vad en normal rygg kan åstadkomma..
Tyvärr såg detta väldigt komiskt ut så jag kunde ju inte riktigt låta bli att skratta, men försökte med alla medel att hålla det inombords vilket innebar att jag hoppade och riste i hela kroppen och kunde inte få fram ett ljud.
Efter en stunds återhämtning i total förödmjukelse fick han, med hjälp av mig som stötta, ta sig med väldigt små steg - tror bestämt det var mer än ryggen som tog stryk av denna ritt...in och lägga sig på en soffa.
Den lille stackaren fick mer och mer ont, så vi beslöt att det var dags att åka in på akuten och detta fick ske i hans, fullständigt livsfarliga bil.
Det var en sketbrun, gammal Ford Granada som var "bre som en loport" och jag hade i stort sett precis kvitterat ut körkortet.. Not a good combination!!
När jag något sånär fått styr på detta ekipage, efter en handfull incidenter med en halvt medvetslös grabb i passagerarsätet, befann jag mig slutligen på vägen mot Ängelholm och kunde gasa på lite.
Det skulle jag då absolut inte ha gjort, för rätt var det var så la sig hela ryggen på mitt säte bakåt och jag med det...
Hoppsan, eller nått....
Prova ni att lägga er raklånga bakåt i förarsätet under färd, i dryga 130 km timmen och försök sedan att ta er därifrån till upprätt ställning.
Det krävs fantamaj ett mirakel för att komma upp.
Jag sträckte mig i ett sista desperat försök efter förardörrens handtag, för att på detta vis få ett "handtag" uppåt.
Då lossnar hele skitet och jag ligger där raklång med ett handtag i handen.
Sen den dagen hatar jag Ford Granada, vägrar närma mig en och springer gärna åt andra hållet när jag ser en vilket är, till min glädje sällan nu för tiden.
Ryggen på den stackars pågen var inte bruten, tack och lov men varken jag eller hästen hörde som sagt ifrån honom någon mer gång....
Bella strök ett streck över honom i hennes bok och skrev - "Not boyfriend material" och stängde boken med ett leende över mulen...
See ya!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar