Lite koko i skogen

Vi har ju redan konstaterat, i tidigare inlägg att jag är inget stort fan av mållöst motionerande " bara för att det är roligt".
Det är inte roligt.
Det är inte det minsta roligt att flåsa, svettas och grina över musklerna som krampar med följeslagare som står och viker sig av skratt när man själv håller på att dö av utmattningssyndrom och ser mitt liv passera revy framför ögonen med tanken att jag ville ju faktiskt hinna med att åka längs Route 66 på en Harley också...

Hur som helst så har jag fallit till föga, enbart pga en bredtalande amerikanska i mobiltelefonen.
Jag har provat mobilappen Runkeeper.
Att vara ute och gå har helt plötsligt blivit lite intressant, för med hjälp av denna lilla donna kan man mäta sträckor, tid, brända kalorier, gångmarschens elevation och andra livsnödvändiga fakta som man sedan kan spara ner och jämföra med sina tidigare lama motionsförsök eller om man är riktigt på topp - med andras.

I dag kände jag att jag minsann var på gång rejält, så det var dags att ge mig ut på Söderåsen.
Jag valde den beryktade Serpentinbacken som har en lutning på minst 90 grader, ja det är nästan så att man kan göra en sådan cool bakåt volt som man kan se streetdansare göra - när de springer mot en vägg och via några steg upp på väggen får fart och slår en häpnadsväckande volt bakåt.
Så brant är den - iallafall om du frågar mig.

Målet var att gå halva den och sedan vika in på en annan skogsväg för att via den ta mig parallellt till ytterligare en skogsväg och ta mig resten av backen upp för detta gigantiska syskonberg till K2 - min barndoms pulkabacke på Söderåsen.

Naturen bjöd på en magnifik morgon där i den skira bokskogen och fåglarna kvittrade i kapp med mitt flåsande och eftersom jag inte ville vara sämre än dom så skulle jag också vissla och kvittra så där härligt obekymrat.
Har ni provat vissla när ni är andfådda? Det går inte, men eftersom jag inte hade något vettigare för mig så gick jag och försökte vissla, blandat med lite primitiva läte då jag i min enfald även försökte prata lite med de kära små pjoddarna.

Halva Serpentinbacken klarades av och förbindelseleden mellan de två utsedda backarna påbörjades.
Nu är det ju så att jag har egentligen inte varit i närheten av denna sedan jag red ponny i sexårsåldern, och troligtvis ingen annan heller, för den gick efter ett tag, icke att uppbringa ett spår utav.

Bara stubbar, fallna träd, snår och sly så långt ögat kunde nå.
Men eftersom jag nu var ute och satte mitt avtryck i motionshistorien så vore det en skam för mänskligheten om jag skulle ge mig.
I terräng där "no man or beast" hade satt sin fot på årtionde slog jag mig fram i min oerhört ändamålsenliga motionsklädsel, då jag går på mina vandringar direkt efter stalltjänstgöringen - ett förlitet vitt linne ( tycker om att ha det lite tight inpå kroppen när jag går i stallet. Håller liksom valkar och annat löst skit på plats) som absolut inte är meningen att det ska vara i synlig dager, ett par ridbyxor och förstora gummiskor.

Lägg sedan till naturens utformning där jag tog mig fram, så kan ni kanske tänka er hur jag såg ut när jag stack fram huvudet ur detta igenväxta parti med läpparna formade som jag visslade utan att där egentligen kom annat än hårdpressad luft och vilka stundtals utbrast i kvitt,kvitt,koko eller någon annan fågelimitation som kunde vara taget ur en treårings ordförråd, håret helt på ända med ett icke ansenligt antal björkkvistar i, samt en amerikansk talande ficka som upplös om att "aaaaveraage time elaaaapsed".

Sankt Bornslätt är ute på skogstur.

Nästa tur går troligtvis imorgon runt åttasnåret, om ni vill hålla er ur vägen och inte riskera möta detta motionsfenomen.

See ya!

Snabbfingrad med lite glappkontakt.

Jag får ofta frågan om vad jag sysslar med och ibland även när det gäller min profession.
Det är inte alltid lätt att förklara, varken vad det gäller det eller något annat, kan väl bara konstatera att det är inte alltid som hönorna hittar hem här..

Vad det gäller det yrkesmässiga så kan jag kanske förklara det genom att beskriva följande händelseförlopp.

Jag arbetar på ett företag där vi gräver och förlägger kablar - telekablar i huvudsak, och då killarna utfört det inplanerade kabelläggandet med skyffel, grävmaskin och vinschar så ska de, i de bästa av världar skriva en dagrapport som i detalj beskriver deras dag. I verkligheten blir det oftast:

Utfört arbete:
Grävt kabel.    8 timmar

Ja det är ju en himla tur att dom gjort det då de sitter i en grävmaskin som ska generera några miljoner för att gå ihop.

Har jag tur så kan det även stå:

Grävt ner kabel, höger om pizzerian.   8 timmar

Mitt jobb börjar här.
Jag ska omvandla denna informativa text till meter, kubikmeter och kvadratmeter för att kunna få betalt för det utförda arbetet.
Vi arbetar enligt en á-prislista där alla moment finns med i ovanstående måttangivelser och ren timtid är en styggelse och är inte debiteringsgrundande underlag.

Så utan att överdriva ett uns får jag utföra en hel del djupgående analyser av de på dagrapporten nedplitade, inte alltför många ord.
Ja, nu ska jag inte vara en sån generaliserande sur kontorsråtta -  ibland får jag även in en skiss där de önskvärda angivelserna finns.
Då är det klang och jubelfest!

När jag sammanställt klart och hårtestarna har minimerats till ett snabbt minskande antal så ska jag presentera skiss, sammanställning och spec för våra beställare för att få godkänt till fakturering och  kunna avsluta arbetet.

Nu är det så att för tillfället har vi väldigt mycket att göra här på detta stället, och allt ska helst vara klart igår om inte förr och vid sådana tillfälle kan det bli lite tokigt när tangentbordets små knappar inte riktigt hänger med i skrifttempot. Så blev det nu.

Ett jobb av akut natur låg till sammanställning och detta kunde knappt vänta på att dagrapporterna kom in i min inkorg.
När jag, icke utan en del svärande hade sammanställt detta på rekordtid mailade jag iväg det till sin destinaton, pustade ut och såg fram emot en kaffe och en klapp på axeln.
Allt detta gick om intet, då jag i ögonvrån skymtade en dagrapport på en lastbilskörning som inte kommit med.

Svärord yttrades, hönsen hukade sig och grannarna gick ner i sina skyddsrum.
Snabbt som ögat fick jag iväg ett mail till beställaren som skulle få hans vidare kontakt med sin beställare angående detta felaktiga underlag, att vila lite på hanen och invänta ett nytt och riktigt sådant.

Jag vet inte riktigt hur det hade gått om jag och han inte hade haft en del icke affärsmässig mailkorrespondens med vitsar och annat i humorgenren - för så här skickades mailet till honom:

Från: Anna-Karin Liljedahl
Skickat: den 3 maj 2012 15:32
Till: XXXX
Ämne: Hold your hores!!

Har mer på Kävlinge... 

Alltså min mening var att skriva "hold your horses", men det blev inte riktigt så och trots att en bokstav i den egentliga stavningen fattas så kan ju inte budskapet missuppfattas. Svaret som kom efter några minuter var:

---

Från:xxxxxx
Skickat: den 3 maj 2012 15:38
Till: Anna-Karin Liljedahl
Ämne: SV: Hold your hores!!

:-p

okeeej

Så frågan kvarstår...
Vad tusan sysslar jag med?? ;-)


See ya!

Att fira Valborg po lanned med "Mongopartiet"..

Vilken härlig tid vi har framför oss nu, med värme, sol och allt annat som hör sommaren till.
För att riktigt fira in denna ljuva vår/sommartid har vi ju här i Sverige, ja kanske på andra ställe också - vad vet jag? en tradition att elda in värmen.

Helgen är, som ni kanske förstår som läst mitt tidigare inlägg en oerhörd höjdpunkt för min sambo.
Han får elda stoooort bål, med publik - eller ja, det gör han ju förjämnan hemma, men denna gången helt legitimt och utan att enbart ha brandkåren som publik.
Det är nämligen så att han har ansvar för "Byabålet" nere på den oerhört internationella fotbollsplanen ett rejält stenkast från vår gård.

Där har byinvånarna under det gångna året samlat ihop ris från diverse trädgårdsprojekt och det kräver bara en endaste tändsticka och lite diesel för att det ska ta sig och brinna hela kvällen lång till min sambos och resten av bybarnens förtjusning.

Denna Valborg var vi dock bjudna till våra trevliga grannar för lite samkväm framför en mer anpassad brasa som arbetades fram under kvällen med gästernas hjälpande händer och anletes svett, då det rensades i skogen samtidigt.
Nytta med nöje så att säga. Sen grillade vi korv, och svedde ögonbryn.

Jag var på plats betydligt tidigare innan min andra hälft kunde komma, han hade ju andra åtagande att utföra. Oron började dock sprida sig lite allmänt över sällskapet då vi hörde på håll,  att sirener från både ambulans, brandkår och polis började ljuda.
Vad vi kunde bedöma av ljudavståndet, så skulle det kunna vara fullt möjligt att det var fara å färde precis på lokaliseringen vilken sambon befann sig på.

Jag blev inte ett dugg förvånad och såg framför mig hur hela byn sakta men säkert förvandlades till aska.
Vi fick ta vårt pick och pack och lämna landet, utjagade av en hop upprörda bybor med hötjugor i nävarna och trätofflorna irriterat trummandes mot gruset.

Mitt i min mentala förberedelse för detta troliga scenario av att bli utstött ur byn, kom dock min sambo farandes på vägen vilken alla - tyvärr, på vår lilla sammankomst hade full utsikt över.
Det gick allt vad den gula gigantiska Volvo lastaren kunde rulla, med saftblandarna på taket i fullt sken och med ett konstant tutande.. Han blir lite uppspelt av eld, det lilla livet..

Ni undrar kanske varför han kom i ett sådant fordon ?.. - kan väl bara säga att det är inte alls ovanligt utan snarare en regel när det vankas byabål.
Av någon anledning är det av nöden tvunget att ha en rejält stor lastare med sig när man är fyrmästare i vår by - vete tusan varför,jag frågar inte, jag vill inte veta.

Det grillades och dracks öl och för de som ville dracks det även hålor i kaffet för att kunna fylla detta med kylning - kaffet kan ju vara ganska varmt.
Jag, mitt lilla nöt trodde ju liksom det var meningen med kaffe - men så är således icke fallet,
iallafall inte när det är Valborg och någon har införskaffat en Bag-in-box låda med vodka, som så passande var döpt till Jelzin.
Om det var detta årgångstappade kristallvattens fel eller om det bara blev så, kan jag inte svara på, men oftast när vi grannar träffas så ska det sjungas - tyvärr!

Allt som oftast blir det en speciell låt om en stackars man som har lite otur i livet. Han som sjunger är tandläkare till professionen och från Hishult, så det kanske förklarar en del...
Jag vill inte tänka på hur musikstyckets utformning hade varit om han hade varit från vår by.

Nu hopade sig dock problemen. Vi befann oss utanför täckningsområdet för mobilerna och ingen kunde få fram någon text. Ofattbart nog har ingen lärt sig denna djupa musiktext utantill ännu - trots mycket övande.

Efter en timmes öronplågande för oss som inte druckit håla i kaffet och hälsat på Jeltzin, av varierande egenkomponerade texter på Hishultsvis, så laddades äntligen den riktiga texten hem och alla kunde klämma i när mörkret lade sig över nejden.

Timmen blev sen och jag, som är en rekorderlig kvinna var tvungen att bryta upp för att se till hästarna på gården.

Sambon som vid det laget hade fastnat för en träningsvideo med Eric Prydz - Call on me och svor att den var tagen direkt från ett pass på Friskis och Svettis, stannade kvar och plågade värdfolk och gäster lite mer med förslag till morgongymnastiska övningar.
Jag kan bara säga att om Friskis och Svettis hade varit inblandad i dessa typer av gymnastiska övningar så hade det varit lång kö utanför deras huvudkvarter av motionssugna personer - i huvudsak eller det är nog tryggt att säga - enbart av män.

Vid hans betydligt senare hemfärd var han så vänlig att erbjuda våra allra mest närboende grannar skjuts hem - i lastarskopan och utan vare sig framkörningsavgift eller något "Var god dröj",  fick de en ståndsmässig hemfärd ända fram till häcken i tomtgränsen där han tippade av dom.

Så,  mina vänner firar vi Valborg i denna lilla och ständigt befolkningsminskande sömniga lantortshåla.
Resten av året är vi ganska normala.

Och förresten, så bildade vi även ett parti under kvällen som av någon anledning fick namnet Mongopartiet där inträdeskravet är att man bor kring bäcken som flyter igenom byn och man måste ha en Stiga Park gräsklippare.
Vår partiblomma är en ananas och vi ska vårtala på Idrottplatsen vid Valborgsfirandet nästa år.

Detta blir ett evenemang som ska missas. Allt vad jag är värd och bilen kan gå !

See ya!

Löptikar och tidningshus

Ligger och är lite klen.
Dricker min Cola, läser tjocka tidningar med glättat papper och tycker lite synd om mig själv. Det får man göra när man är klen.

Nu ska vi kanske klargöra en sak.
Jag gör inte på någotvis sken av att vara sjuk i "karraförkylning" - absolut inte.
Det är fysiskt omöjligt.
Jag är kvinna och jag kan aldrig, i alla fall enligt sambon komma i närheten av en sådan farsot (- jo möjligtvis om jag föder barn, men det är knappt ens då) men jag kan säga att en kärringsjuka kan få en att må ganska sketet den också..- på en icke alls lika akut skala, men ändå.

Sambon trodde att det var whiskeyn jag petade i mig i Lördags som har satt sina spår - i en form av fördröjd hämnd.
Kan kanske vara sant.
Jag tycker inte överdrivet mycket om sprit, har aldrig gjort och kommer väl aldrig att göra men det är inget jag sörjer.
Tvärtom.
Jag dansar på borden och gör bort mig precis lika bra utan, nackdel är väl förstås att jag har inget att skylla på..

Nu var det dock inte sprit och mina tvivelaktiga partytrix vi skulle dissekera i detta blogginlägg.

Jag fick, här i min stund av självömkan tag i en inredningstidning, Har ni lagt märke till att i dessa tidningarna - ju dyrare att köpa desto mer tydligt,  har egentligen bara två typer av hem att visa upp.
Båda av lika, enligt mitt tycke obeboelig karaktär.

Först har vi :

Det lantliga hemmet.


Här har de hittat en förfallen lada eller ett gods någonstans där de byggt upp miljöer med avskavda bord, stolar, svindyra möbler i antikt läder, kristallkronor och björnfällar samtidigt som det skymtas sönderslagna fönster och hål genom väggen i bakgrunden.

Jag bor på landet. Jag bor inte så. Jag skulle inte vilja bo så.
Tesen - "Att elda för kråkorna" hade fått modelleras om till " Att elda för hela naturen " - och så roligt är det inte att hugga ved.

Det minimalistiska hemmet.


Här är allt strikt, stramt, svart eller vitt, inga mattor eller annat som kan störa det estetiska intrycket. Fyrkantiga bord, svarta läderfåtöljer med, om inredaren fått en liten touch av galenskap - en röd kudde i.

Jag bor inte så, skulle aldrig vilja bo så, hade inte haft karaktären att bo så.

Som rubrik i detta reportage om detta sparsmakade hem hade de skrivit:
"Vi har ett tillåtande hem och barnen kan och får, vara överallt"
Men halleluja då, så fantastiskt vänligt av dom. Får inte barn vara det i sina hem?


Hur bor jag då, kanske ni undrar.
Ja, vi kan säga så här - att om här varit några barn hade de definitivt fått lov att vara överallt.
De hade inte, oavsett vildhet eller all form av barnslig kreativitet kunnat få till något som hade chockat vare sig min sambo eller mig.
Vi har nämligen husdjur.

Ett antal katter, som är helt övertygade om som bara katter kan vara, sin egen förträfflighet och att de, tvivelsutan har högsta rang i detta hushållet,
och så har vi då en gammal Golden Retriever tik, som med ålderns oskrivna rätt skiter fullständigt i all form av lydnad, uppfostran och finkänslighet.
Hon är, helt enkelt ett naturbarn - på alla vis.

Just i detta nu, löper hon.
Tack och lov är inte det så ofta, men det är en pärs varje gång det inträffar.
För att förhindra att hennes evinnerliga blödande ska svepas i en fin båge kring i hela huset varje gång hon viftar på svansen, får både delar av mina och sambons underkläder finna ett nytt användningsområde.

Ja kanske inte mina längre. Vi provade en gång att ta på henne ett par, klippte hål för svansen och hon gick i väg fem meter där hon tappade dom.
De var för stora - till min sambos oerhörda upprymdhet kan tilläggas.
Samtidigt som han skrattade som en besatt, kved han fram att hon hade behövt både strumpebandshållare och korsettliv för att hålla dom på plats.
Jag var inte lika road.

Vi fick då ställa vår tillit till vad som hittades i  hans underklädeslåda.  Ett par kalsonger med rejäl resår vaskades fram, samma förfarande med saxen och så fick vi krängt på hunden ett par svarta filsingar med en dambinda som extra skydd för eventuellt blodstänk.
Dom satt bättre.
Låtom oss bara konstatera att män och kvinnor är byggda olika, så stannar vi där.

Huruvida hunden skäms eller om det är en imitation av Jim Carrey som frambringar bildens grimas, 
vet jag ej.

Det visade sig dock att de inte riktigt mötte upp till perfekt passform, då vi någon timme senare kom in i huset, med en oväntad gäst för att snacka lite skit över en kaffe, eller två.

Där, mitt på köksgolvet låg ett par svarta filsingar med hål i bakre regionen, innehållande en blodfärgad dambinda och med en synnerligen glad Golden som stod sidan om.

Som om inte detta oerhört pinsamma scenarium hade varit tillräckligt, så hade även en av de små katterna, vilken har en oförklarlig mani på att dra ut olika former av kläder från tvättkorgen och gå omkring med dessa i huset, fått tag i en BH och av, vilket jag är helt övertygad om ren djävulskap placerat denna, också på golvet en bit från hundens lilla fina "present".
Säg mig kära vänner - hur förklarar man en sådan sak?...

Ja inte är väl detta ett hem som någonsin kommer att dyka upp i ett reportage i någon fin inredningstidning eller för den delen någon fin trädgårdstidning heller, men vet ni vad? Det skiter jag i.

Jag fick världens bästa betyg av en liten tjej för ett tag sedan - när vi låg på magen utsträckta över vår igenväxta damm och försökte fånga salamandrar, efter att hon sprungit i rabatterna bland ogräset och hoppat på en massa stenar i vår naturdamm med en galen Golden Retriever iklädd kalsonger i släptåg.
Hon sa:
"Jag tycker om er trädgård."

Det är just ett sådant hem jag vill ha!

See ya!

Fire walk with me - eller helst inte..

Det är en sak, eller visserligen är det flera saker, men just nu är det en sak jag är förundrad över.
Vad är det för hemlig agenda män har med eld ?
Här på vår gård är det rena julafton när det råkar ha samlat ihop sig en papperssäck eller två.
Då åker  tändstickorna  fram fortare än en höna skiter - oavsett väder.

Häromdagen, när de rådde full storm var det dags.
När jag lite försynt påpekade att det inte var det mest optimala vädret att elda i, fick jag till svar
- "Ja,jo det blåser lite lätt, men det blåser ju på rätt håll..."
Jamen det var väl en tröst.

Där skulle jag tvunget sticka in huvudet och läsa på kartongen..

För egen del har jag ett helt omvänt förhållande till eld.
Jag är fullständigt livrädd för det och har så varit från den stunden då jag av någon anledning skulle undersöka min morfars bål av julklappspapper - vilket var hans absoluta höjdpunkt under julen, att elda julklappspapper,  i dryga nioårs åldern och råkade sticka in huvudet lite långt in i elden och fick därtill det tvivelaktiga nöjet att gå omkring resten av den julen utan ögonfransar, ögonbryn och med en lustig uppkryllad svedd 1 cm. lugg - förvillande lik ishockeyspelaren Håkan Södergren faktiskt.

Vid ett par tillfälle har det gått lite väl livat till bland lågorna, men det är ju då om ni frågar mig.
Ställs frågan till min sambo, tillika eldmästaren så överdriver jag ungefär i den stilen som storfiskaren på Brännö brygga.
Ni kan, efter ni läst detta själva avgöra.

Om vi mjukar upp med den milda varianten först, så skedde detta då vår tomt var omgärdad av rejält höga popplar som, likt en godartad poppel ska ränt i väg på höjden och utvecklat sig själv till ett  träd på 20 m. med lövverk och allt annat som hör till ett träd.

Multiplicera sedan detta träd med 10 längs en rad på ca 5 m så  har ni själva sceneriet upplagt.
Tänk sedan en eldhög av allt möjligt skit bland trädfötterna och lägg sedan till en eldtokig man.
Ja, då förstår ni hur det gick.

Vilket bål det blev och vilken himla tur att jag kom med den halvtums stora, icke ännu ikopplade trädgårdsslangen när elden verkligen fått fatt i trädkronorna. Det kändes som om det gjorde stor skillnad...
Jag kan även nämna som lök på laxen att det rådde strikt eldningsförbud i kommunen under denna tiden, men vad tusan - vi lever ju på landet så vi gör som vi vill....
Jag levde mest nere i källaren efter det att jag lämnat av slangen. Kändes bäst så.

Förutom att jag har svåra skräckupplevelser varje gång sambon greppar efter tändstickorna så har de flesta gånger gått bra efter detta något eldfängda tillfälle - visserligen är det ett svårt tillfälle att toppa, men ta mig tusan om inte han lyckades med detta för några somrar sedan.

Återigen rådde det eldningsförbud, men det verkar gälla för alla utom oss här på Kagelösa Backe.
Av ren självbevarelsedrift lägger jag mig inte i hans eldningsagenda.
Han får ta ansvar för detta själv - så går jag in och sätter jag mig och vaggar fram och tillbaka i fosterställning med hörselkåpor på.

Under några år hade vi samlat på oss en del stubbar, rötter och annat naturskit som låg, tillsammans med en del bortratade höbalar alldeles intill vår galoppbana, i en svacka väl dold för de som inte absolut skulle ta grusvägen förbi.
Just denna dagen hade tydligen denna hög ropat extra högt på att bli eliminerad till aska och min man är ju inte en sämre man än att han hörsammar en bön på hjälp. Tändstickorna åkte fram och hjälparbetet inleddes.

Om någon av er som läser detta någon gång har eldat rötter, hårdpressat hö och sådana attiraljer vet ni att det brinner inte upp på en förmiddag precis.
Detta skitet låg och pyrde i flera dagar, till min sambos stora glädje. Ju längre det brinner desto mer skit blir vi av med, är hans mantra.

När den femte "pyrningsdagen" inleddes så började moder natur tycka det var tillräckligt och försökte att blåsa ut lågorna, vilket i sin tur hade konsekvensen att det började brinna med förnyad kraft, och då kände tydligen det omgivande gräset att det behövde svedjas av, och minsann om inte vårt plaststaket runt galoppbanan också ville få en liten värmebehandling.

En förbipasserande gjorde oss uppmärksam på eldpartyt i svackan och vi begav oss dit.
Sambon gav sig in i släckningsarbetet med en skyffel och enligt honom fick han kontroll på svedjandet med en gång.
Jag tyckte inte riktigt att det såg ut så, så jag ringde Brandkåren, förklarade läget och tydligen gick dom på min linje för de skickade bilar från alla omgivande kommuner.
Dessutom kom grannarna från när och fjärran, eller ja, det var endast en kvinna - barfota i sina trätofflor med två ungar, som kom och frågade om hon kunde hjälpa till.
Troligtvis var det mest för att bevittna detta spektakel.
Brandkåren släckte den, enligt mig oändliga gräsbranden på 50 m2 på ett kick och sen lattjade de rundor med vattenslangarna och duschade ner sig själv och mig. Det var ganska roligt.
Det tyckte inte min sambo. Ingen vågade duscha ner honom.

Brandmän är roliga pågar..

Låt mig säga så här för att förtydliga hans sinnesstämning.
Otrohet, svek, lögner, tandkrämstub klämd på fel ställe, smaskande, snarkande, konstant pratande, bränd mat - vårt förhållande kommer att klara allt av detta om det skulle uppstå - lätt dessutom, eftersom det klarade "the big No No" - jag ringde efter Brandkåren.
Jag var i total onåd i flera veckor och vi kunde inte prata eller för den delen skoja om frågan förrän dryga året efter. Tror egentligen inte att jag är förlåten ännu.

Nu ska jag åka till återvinningsgården - mitt favoritställe och lämna av skit. Där eldar dom inte, i allafall inte när jag är där.

See ya!

Plattan i mattan..

Det är långt mellan gångerna - jag vet. Förlåt, och allt sådant.

Dagens tankar susade kring de bilar som berikat mina dagar, vilka är tre till antalet och jag har varit kär i varenda en och upplevt seperationsångest med två av dem, eller ja, en i allafall.
Den som kom som nummer två var jag mer än lovligt trött på sedan min sambo körde och krockade med den i Danmark och hela framvagnen blev sned. Det blev aldrig bil av den igen. Den tredje har jag kvar.

Min första egna bil var en röd liten "mean machine" av märket Mazda 323.
Nu kanske inte många av er förknippar just Mazda 323, som något särdeles grymt motoråk och definitivt inte om jag avslöjar att årsmodellen var anno -83.
Denna lilla åldersrelik bröt troligtvis mot de flesta trafikregler som fanns bara genom att finnas till, men en trognare kamrat fanns inte att uppbringa och åtskilliga arter av djur samt suspekta grejor fraktades i denna bil.

Under den tiden vi hängde ihop jobbade jag på Gul och Blå inne i Helsingborg och hade, som jag tidigare nämnt hand om bl.a. skyltningen av butiken.

Jag lade hela min själ i dessa skyltningar och byggde upp hela miljöer av varierande slag och attraktion.
Vid ett tillfälle skulle jag ha temat "Fiskare" - för vi råkade få in en stickad tröja som jag tyckte påminde mycket om en fiskartröja, och efter att ha rånat en kompis på alla hans yrkesfiskarredskap så tvingade jag med mig min bästa kompis tillika kollega, en sen natt ner till stranden bortom Strandvägen för att stjäla sand.
Det är tydligen förbjudet att ta sand från stränder, så detta äventyr fick ju ske på natten.
I svarta sopsäckar - den billiga varianten skyfflade vi således en hel massa sand utan att egentligen förstå hur tung sand är egentligen.
Det var något som gick upp för oss när vi skulle bära bort dessa säckar till min lilla röda Mazda och lasta in dom i bagaget.
Det var ingen lek!
Givetvis så gick ju de flesta säckarna isönder, om inte utanför bilen, så inne i bilen och jag fick senare skyffla ur lös sand in i skyltfönstret och hade en egen privat Copacabana strand i baksätet och bagageutrymmet under resten av tiden jag stod på ägarpappret.

Vid ett totalt hängivet ögonblick var jag även oerhört nära att frakta ett avhugget kohuvud från slakteriet i Helsingborg i mitt passagerarsäte.
Jag hade bestämt att en skylt skulle ha temat "american cowboy in the desert" och då skulle där ju absolut vara ett kokranium där i det lilla sketna skyltfönstret som mätte max 2 m2  - och det var om du var välvillig.

Jag vet inte riktigt om ni känner någon som innehar ett kokranium så där helt appropå, men det gjorde inte jag - så den enda lösningen var ju att skaffa råvaran, koka bort kött och annat icke önskvärt för att få skyltdekoren som jag ville ha den. Jag visste ju hur det gick till, hade liksom jobbat på Extraco en sommar och fått se hur ingredienserna i gelantin framställs.

Turligt nog - i sista sekund, tipsade en kund mig att höra med stadsteatern, och i deras gömmor, ska ni veta återfinns många skatter för en dekoratör, så även ett kokranium.
Kulturellt kokranium, skall tilläggas och inget jädrans allmänt lantlollekossekranium inte..

Skylten blev hur bra som helst och jag återvände många gånger till Stadsteaterns välvilliga scenbyggare.
Nu när jag tänker på det har jag även fraktat en antik gammal motorcykel samt en hel svetsutrustning från en verkstad i denna lilla bil.
Inte samtidigt - men dock..

Det kunde ha varit  så att utav rent hämndbegär eller helt enkelt av ren jävelskap den morgonen, då jag min vana trogen kom in mot Helsingborg på E4.an och skulle bromsa vid de första rödljusen att den fick ett infall att bete sig på ett icke kamratligt sätt.
Högerfoten trampade, bromspedalen gick i mattan - men bilen fortsatte.

Det var en icke alltför angenäm situation och för att vara riktigt säker på att bromsarna verkligen inte fungerade, gjorde jag om manövern ungefär tjugo gånger med allt kraftigare våld, inom en tidsram på 2 sekunder - utan att riktigt få fullt gehör för min kvickfotade frenesi vilken Pelé hade gråtit glädjetårar över .
Som av en turlig händelse saktade bilen ner mycket långsamt och rödljusen slog om till grönt så jag kunde med hjälp av Fru Fortuna få hejd på denna skenande röda sand/koskallefraktare.

När jag stod där vid kanten och pustade ut så funderade jag på hur jag skulle ta mig ner till jobb på Kullagatan.
Ni som har varit i Helsingborg vet ju att, hur du än beter dig så måste du nedför en ganska rejäl backe och det är ju inte en aktivitet man precis längtar efter, utan bromsar.

Jag fick dock, enligt mitt egna tycke en snilleblixt.
Jag skulle givetvis ta småvägarna bakom  Kullagatan - små, smala gränder med hus tätt, tätt intill vägen.
Hur jag tänkte där har jag funderat på många gånger under åren som gått och den mentala mognaden ökat någon promille.
Var min tanke att köra in i husväggarna om det gick för fort?
För det ska även tilläggas att dessa små gränder inte enbart är smalare än Hälsovägen - de är betydligt brantare också.
Det jag minns av min tankeverksamhet i denna situation var att - om det skulle bli att jag behövde sakta ner farten kunde jag ju använda handbromsen. Jovisst, eller hur!
Ni som har med bilar att göra vet att när bromsarna lägger av på det viset finns det inte heller någon verkan i handbromsen, men det var jag vid det tillfället helt ovetande om.

På något vis tog jag mig ner om backarna och in på min parkeringsplats och fick ringa efter bärgare som fick ta den lilla röda bilen till doktorn.
Att jag hade kunnat fixa bärgare redan innan jag begav mig nedför backarna slog mig aldrig.
Jag skulle ju till jobbet och skylta.

See ya!

En katt bland Eslövs hillbillypantrar ..

Veckans mest efterlängtade kväll - fredagsafton spenderade jag och sambon i Eslöv.
Bara det hade ju räckt till en huvudskakning och en tyst tanke om att då får vi skylla oss själva.
Om jag späder på med att vi var på Medborgarhuset för att bevittna ett uppträde så förstår ni kanske varthän detta barkar och lägger jag slutligen till att vi lyckades med konststycket att dra ner medelåldern rejält på kvällens arrangemang har ni fått fullständigt grepp på detta, eller hur?

För en styv vecka sedan informerade min moder mig om ett, vad jag tyckte i teorin skulle kunna bli en trevlig tillställning.
Det rörde sig om en humor show med Anna-Lena Brundin och Jan Sigurd, två skåningar med fötterna fint förankrade i den sorts humor jag uppskattar - i alla fall Anna-Lena då jag är en sann fan av hennes vassa ståuppkomik som ibland tippar över gränsen till osmaklig. Vem minns väl inte henne och Lill Marit Bugges sketcher som Nancy och Carina.
Den andra tjommen - Jan Sigurd visste jag kanske inte riktigt lika mycket om, men alla som jobbar med Anna-Lena måste ha en del kvaliteter resonerade jag.

Till dessa två lades ett kompband vid namn Lasse Muhammedz handplockade Hillbilly orkester, vilket jag tyckte bådade gott rent musikaliskt och även ur underhållningsaspekten.
Ingen kan väl frivilligt kalla sig för detta om vederbörande inte innehar en stor portion av självdistans och humor?

En fredagskväll i detta hushållet innebär, vilket jag alltid glömmer bort vid uppbokningar att en total komalik sinnesstämning inträder runt halv fem tiden då veckans arbete avslutas, och stallsysslorna därefter utförs på ren vilja och gammal vana.
Denna dag skulle vi dessutom uppbringa tillräckligt med energi till att fixa till oss och bila ner till Eslöv för att underhållas i dryga två timmar.
Hur som helst, med tanken att detta nog kommer bli en pigg kväll med svängig musik och glada människor så kunde vi på något sätt uppbringa lite fin fredagsstämning i bilen på väg ner.

Min sambo avslöjade senare vid hemfärden att han enbart hade uppfattat att det skulle vara en Hillbillyorkester som skulle uppträda, så hans sinnesbild var en  rökig lokal med publiken stående vid bord, drickandes lite fredags öl och ett avslappnat bluegrass band med en karakteristisk banjospelare som kanske inte riktigt hade alla hönsen hemma samt en och annan oslipad kniv i byrålådan, som stod för underhållningen från scenen.
Jag hade uppfattat att det var en humor show, men i övrigt kanske inte min och hans sinnesbild skilde sig nämnvärt åt.
Kvällens klädsel blev därefter - jeans, snakeskin boots, en tight urringad topp och min HD jacka med texten "Live free" samt en dödsskalle broderad på ryggen.

När vi äntrade medborgarhuset började en oroskänsla gnaga i kroppen, och den besannades när vi nådde ingången till själva salen där begivenheten skulle äga rum.
Ett gäng pensionärer stod och betalade inträde och när jag såg mig kring var det just i denna ålderskategorin som övriga kring mig befann sig.

Vi gick mot dörrarna som ledde in i salen och när vi öppnade dessa och tog ett steg in, tystnade alla och tittade på oss.
Jag förstår - till en viss del hur de färgade innevånarna i den mest inskränkta södern kände sig då de av någon anledning satte sin fot i ett kafé där många inte ansåg de skulle vara..
Att vi inte riktigt passade in, var dagens mest klara upplevelse och årets "understatement" .
Jag ljuger absolut inte när jag säger att vi sänkte medelåldern i den sittande publiken med minst 20 år, och det är minsann sällan man upplever en sådan sak numera.

När den värsta fientliga stämningen lagt sig, och de rara gråhåriga damerna och lomhörda herrarna hade kommit på att vi troligtvis inte kom till att ställa till något slagsmål, svära eller annat opassande lät de oss ta oss in till våra platser som givetvis var i mitten av allt.

Showen började, och trots en trevande inledning så måste jag tillstå att den var riktigt trevlig.
Jan Sigurd innehar en sådan torr och underfundig humor som jag fullständigt älskar.
Förmågan att vrida på ord och leka med ett ords olika betydelser som när det utförs av ett proffs får en att fullständigt tappa all form av uppfattning om vad personen egentligen pratar om fastän det är helt klart och logiskt.
Tänk på ordet rätt och (piano)stämning och lek med dessa så förstår ni vad jag menar.

Anna-Lena var lika bitskt skånsk och härligt befriande i sin roll som Jeanette, en form av skånsk trailertrashbrud och levererade stå upp komik blandat med gamla hederliga musikaliska bitar (kanske mer i stil med tycket av majoriteten i publiken) såsom Violetta, Me and Bobby McGee, Arne Quicks klassiker Rosen - alla med omskrivna och underfundiga texter av bästa sort.

I pausen var det uppdukat med kaffe och kaka - som gentilt nog ingick, och som sanna medlemmar av 80+ gänget så traskade vi iväg och skulle intaga  förfriskningar för de var ju gudbevars gratis och gratis i dessa sammanhang är lika med obligatorisk närvaro.
Där, mina vänner kunde hela kvällen slutat med tumult och slagsmål.

Jag, min lilla besvärliga typ ska ju dricka kaffe med mjölk. Att tappa i mjölken gick bra, men sen råkade den serverande damen höra fel och tog termosen med tevatten och hällde i min kopp.
Genast började kacklet om hur detta skulle lösas, och tro mig att 80 plussare har ett sätt att utvidga ett till synes trivialt problem att kunna innefatta hur många lösningar som helst med fler viljor än antalet personer i salen.
Tack och lov löste sig det hela genom att jag gick och hällde ut missödet och började om på ny kula med mjölken, så handgemäng och andra otrevligheter undveks, denna gången.



Den 20 april står Pedalens Pågar för underhållningen i salen och jag har lovat Hilda och Astrid att bjuda på en påtår så det blir bara till att återigen ta sig till Eslöv -Skånes svar på Las Vegas  för lite kulturellt samkväm.

See ya!