Att fira fyrtioårsdag som en prinsessa med sprutgrädde, Byggare Bob & Kärleksmums ..

Ja då har man liksom passerat krönet, bäst före datum är utgånget och rollatorn är framkörd i garaget - trimmad givetvis, men ändå..
Igår fyllde jag 40 hela år.
Konstigt, skumt och obefogat tycker jag.
Jag är ju samma tjej nu som jag alltid varit - tror jag iallafall och jag är liksom inte riktigt redo att lämna in mitt normala tillstånd av tosseda ideér, annorlunda upptåg och sätta mig tillrätta i stolen och anamma den ultimata vuxenrollen . - så det gör jag helt enkelt inte...Hell No!

Så jädrans farlig eller fab har jag väl aldrig vatt.- men att fylla fyrtio förpliktigar.....

Iallafall så var det min födelsedag - nu bortser vi från åldern tack, och den skulle ju firas lite mer än vanligt. Detta uppdrag tog sig min sambo an och hade förvarnat dagen innan att denna måndag 30 januari 2012 skulle spenderas tillsammans och ej på de normala platserna vid skrivbordet på jobb...

När klockan trudeluttade vid sjutiden på måndagsmorgonen var jag pigg som en lärka och hade väldigt svårt att bli liggande i sängen som jag hade fått order om att göra vilket i sig är helt annorlunda. Jag brukar kunna ligga kvar under täcket helt utan övertalning, hur länge som helst vilken tid på dygnet som det än månde vara..

Efter en evighet på minst fem minuter kommer sambon med en bukett fina spröda vårtulpaner och ett kuvert. I detta fanns dagens schema.

07.30 var frukosten serverad på riktigt gammeldagsvis, iallafall enligt min värld - på samma vis som jag åt frukost med min morfar som liten ohängd unge.
Nybakat franskbröd med massor av räkost som doppades i Earl Grey Tea och sörplades in i munnen. Vi körde en liten variant på detta iallfall, det blev rostat bröd med diverse tillbehör, brasan var tänd och katterna uppförde sig om man bortser från den som åt upp Kalkonskinkan innan vi hunnit ner om trappan..och där mina vänner fick ni förklaringen till varför en brödrost inhandlades..
Dessutom fick jag 12 st blomstercheckar som var och en räcker till en rejäl bukett med favoritblomman Stargazer - en bukett varje månad under ett helt år.

Nästa punkt på schemat skulle ta sin början kl 09.30 då Byggare Bob var inringd. Nu tycker kanske ni att detta är en udda present, och ni ska veta att min sambo funderade länge fram och tillbaka om vad jag egentligen uppskattar mest av allt - ansiktsbehandling, manikyr, spabehandling... - Nope, not in a million years...
Renovera huset -Ohh yessss, we have got ourselves a winner!!

Tyvärr kom han en timme tidigare än vad som var meningen och där stod jag i för stor tshirt, långkallingar - med ett häng som en Gällivaregrabb hade utövat idoldyrkan för och håret i någon form av futuristisk rockabilly frisyr med en halvmeter höjd på luggen där hårstråna inte riktigt hade kommit överens om det var högerläggning eller vänsterläggning denna dagen...men va tusan gjorde det??
Byggare Bob och jag skulle ju konferera om huset och diverse projekt  - inte idka samkväm i salongen - så i tollorna, på med stalljackan och ut i den femton gradiga kylan och sen drog jag i gång - hämningslöst..
Hur skoj som helst!
Med yviga gester, mycket beskrivande ord, blåfrusna läppar och istappar i mitt hår kom vi väl fram till ungefär vad det var de skulle göra - i första skedet...
Lycklig Anna!

Där ungefär vid den tiden hade jag glömt bort de uppmuntrande orden som ett födelsedagskort hade vänligt upplyst mig om att - 1972 uppfanns Tvspel och 1 l mjölk kostade 1.62..
Nu kände jag mig ung och vital igen, kanske lite stelfrusen men vid full vigör - Ready to rumble!

Efter en tuff kamp med det ostyriga håret och annat elände lyckades jag på någotvis uppnå ett uppvisbart yttre för nästa äventyr för dagen.
Lunch på Häckeberga Slott som är beläget vid Genarp. Vilket ställe! Skulle lätt kunna tänka mig att bo där permanent. Mycket gräsytor, välansande bokskogar, fin sjö och vackra byggnader.. Underbart på alla vis.

Maten bestod av fisk med allehanda finessanrättade grönsaker och päremos i nån form av rosfigur - eller nej förlåt, potatispuré med tryffel ska det vara.
Gott var det, oavsett vad man kallar det!

Kaffet med hembakade praliner intogs i salongen, i riktiga Chesterfield läderfåtöljer framför brasan och ett lugn, som jag -  iallafall vad jag kan minnas aldrig har upplevt, infann sig.
Med sober musik på lagom nivå i högtalarna satt jag nersjunken i en väldoftande antik fåtölj, mätt och belåten omgiven av den mest fantasieggande interiör i ett riktigt gammeldags slott.
Jag lovar er, jag hade kunnat sitta där i all evighet och bara vara!

Då halar sambon upp kuvert nummer två.
I detta fanns papper för Hindersprövning, ifyllda av sambon med dennes uppgifter och med dessa i handen fick jag då mitt livs tredje frieri - alla gånger av samma man men denna gången behövde han inte gå ner på knä..har liksom gått igenom den proceduren två gånger innan.. Jag har visserligen svarat ja båda gångerna, men sen har vi liksom inte kommit längre..
Vi kom överens om att åka in till Köpenhamn och köpa nya ringar då våra nuvarande har suttit på plats i 14 år och börjar bli litta sledna.

Sagt och gjort in till Ströget och lite hederligt hygge i det mysiga Köpenhamn.
Nja, kan väl inte säga att det blir så mycket hyggande en skitkall januarikväll, när blåsten viner kring öronen och kylan hugger en i kinderna värre än en rabiessmittad hund.
När vi kom in i värmen hos en juvelerare så visade sig att båda hade fått upp ögonen på en typ av ring som är ganska ny -  i design av Georg Jensen. Vi förklarade så gott vi kunde på brövlig skånskdanska om vilka ringar vi var ute efter och blev visade dessa. Skitsnygga!
Enda smolk i bägaren var väl att de var helt olösliga. Löjligt dyra faktiskt, och inte alls snygga, ganska fula faktiskt och nu när jag tänker på det absolut totalt skitfula.... Absolut! Tänk man hade ju kunnat renovera andra halvan av huset för dom pengarna, eller köpa fler hästar, eller resa jorden runt.

Fem kronor styck.. va, va, va.. vem hade kunnat ana det??

Vad är där egentligen för fel på ringarna i tuggummiautomaterna?
Fantasifulla, färggranna och till bra pris - alternativt får smen i verkstaden på jobb svetsa till något..Gott nock och det är ju inte ringar som binder oss samman här i livet - fast det är ju klart om det blir det senare alternativet så lär man inte kunna förflytta sig några längre avstånd då vår sme inte riktigt har sina kunskaper bland finliret med svetsen..Det är mest maskindetaljer och sånt han håller på med..

Men oavsett om det blev nya ringar eller ej så var det en fantastisk dag, med mycket hjärta, mycket tanke och omtanke.
Jag ville verkligen inte att dagen skulle ta slut och jag skulle absolut inte ha något emot att fira 40 årsdag några gånger till, det var riktigt roligt att bli gammal - eller som min sambo hade antecknat i sin kalender " Anna fyller kärring" - tycker dock att det är roligt att påminna honom om att hur gammal kärring jag än blir är han alltid en nio år äldre gubbe...

Väl hemma igen var det dags för sprutgrädden, vilken hade inhandlats under kvällen innan med ett mer än något halvskumt motiv som lämnade mycket utrymme för fantasi - på gott och ont ... Tillsammans med Kärleksmumset, som också inhandlades vid samma tillfälle komponerades en något annorlunda tårta.
Inte så snygg kanske, men vansinnigt god.

Fattar bara inte vad tusan han envisas med att ha sprutgrädden stående på nattduksbordet för? ;-)

See ya!

Söndagstur i möbelaffären - en sann källa av manlig glädje..

Efter att idag fått styrt undan de vanliga sysslorna på gården med hästar, hus och annat som ska göras en söndag så var det bestämt, eller ja - jag hade bestämt att vi skulle i väg och titta på en ny soffa.
Det är väl kanske inte riktigt det min sambo håller som det främsta helgnöjet, men för husfridens skull följde han med.

Vi begav oss till en butik i EM kedjan och blev ganska omedelbart infångad av en säljare som efter en del överläggningar och en del tillhörande diskussioner av böljande karaktär över vilken klädsel, bentyp, armstödstyp och fan och hans mormortyp fick hon tillräckligt med uppgifter att räkna fram ett pris på den lilla läderskönheten som ska pryda sin plats framför Tvn där det ska sussas som aldrig förr till Nyheterna, Inspector Barnaby och velpottan Linley, men absolut inte till Jill Johnson.
Den typen av soffor som gör det möjligt att falla i sömn vid ett TV framträdande av fröken Johnson finns inte att uppbringa - någonsin, enligt min sambo.

Jag för min del hade kunnat sitta på en spikmatta och sova närhelst Jillan råkade uppenbara sig i burken..
- olika äro våra preferenser..

Vi begav oss på en liten tur runt i affären sålänge, och har ni lagt märke till hur fullständigt disorienterad man alltid blir när man beger sig på vandring i en dylik inrättning.
Det är lite som att gå på Lustiga Huset på Gröna Lund.
Dyrare - men lika yrselframkallande..skillnaden är väl att i ett möbelhus tar det aldrig slut..

Jag blev hopplöst förälskad i en takkrona som var helt ljuvlig - kan väl inte riktigt säga att jag fick med mig sambon i detta känslorus, inte överhuvudtaget faktiskt, så något ljus i vårt hus bidde det inte denna gång.
Ska jobba lite på honom så ska ni se att en vacker dag hänger den förtjusande takkronan och pryder sin plats över bordet som om den aldrig gjort något annat...
Jag har vatt mä förr..

Rätt var det var, när vi går där och fantiserar på vardera håll - jag över min takkrona och sambon över var närmsta utgång är belägen, befinner vi oss vid kassan igen och som av en händelse är vårt soffpris klart..
Oj då!
Det blir minsann inte så mycket sussande i den soffan när allt kommer omkring.
Vi får snarare jobba dag och natt för att kunna ha råd med denna lilla inredningsdetalj...
men fundera ska vi  - om vi inte kan tänka oss något annat alternativ.. - Halmbalar kanske?..

När vi var klara och gick mot utgången stannar sambon helt plötsligt och abrupt till och ett stort leende sprider sig över ansiktet samtidigt som han tittar mot en speciell plats invid dörrarna som leder ut..
Jag kan inte riktigt förstå vad det är som händer och min hjärna börjar arbeta..
Är där någon i närheten som vi känner? , - Nope,
är där någon affisch med Jillan? , - Nope,
är där en löpsedel om att Rögle vunnit SM guld, - Nix..
Jag frågar då vad det är som frambringar ett sådant muntert uttryck i en möbelaffär, med en soffoffert på fickan på en hiskeligt massa pengar, en bister söndagskväll i januari.
Han svarar lika förnöjt-
" Jag fick en flashback...just här på denna platsen"..

Då började verkligen min hjärna bli överhettad..
Hade det skett något av vikt just i denna affären?
Var det här vi förlovade oss? - Nää,
var det här vi träffades? - Nää,
var det här en plats för några lyckliga sammankomster överhuvudtaget? - Nää ,
- inte som jag kunde komma på iallafall..

Men då slog det mig...
Inköp av fyrverkerier.
Året var 1999 och milleniumet skulle firas in.
En av expediterna i Sveas lilla fyrverkibod på just detta stället hade häcken full - inte bokstavligt talat för där var inte mycket som dolde den bakre ytan, utan bildigt talat.
Kön var hur lång som helst, och ingen av de köpsugna männen var intresserad av att handla av de övriga säljarna, som av en händelse var män.
Jag lovar er, utan att överdriva, denna flicka hade absolut inte haft några problem att flyga jorden runt om hon andats in lika mycket helium som hennes bröst hade omfång...

Den nyårsnatten smälldes det extra mycket fyrverkerier runt omkring i trakten och jag kan lova er att det berodde inte på att det var milleniumskifte - orsaken var en helt annan..

See ya!!

Manlighet.. - allt hänger på storleken..!!

Det här med manligt och kvinnligt är något som fascinerat mången mycket visare än undertecknad. Kom idag att tänka på en go kommentar i ämnet som blev sagd av en liten goding, knappt fem år gammal - måhända något lillgammal, men den dolda komiken i uttalandet satt som en smäck - oavsett.

Ni vet hur det är med farsor och söner - det ska traggas om allt möjligt...te.x.
 "Vad säger Schwarzenegger i filmen när han är robot" och ska ungen svara " Hasta La Vista Baby" gärna med någon cool gest som inövats, där en stor dos av sonens tålamod förbrukats.

Våra bekanta hade inte övat in ett skit med sin son varken citat av guvenören eller någon annan filmhjälte.
Det bara kom en dag - helt naturligt.
Jag behöver kanske inte tillägga att de vid detta tillfället bodde i de djupaste skogarna kring Örkelljunga och sonens bästa kompis var bonden på granngården.

När vi en dag var på besök så kom vi av någon anledning in på vad som var manligt och fräckt i den lille pågens ögon, och vi försökte med alla medel locka fram vad det var som var absolut coolast i det manliga gardet enligt denna femåring.
Vi radade upp stidspilot, astronaut, läkare, fotbollsproffs, ja allt man kan tänka sig som rimligtvis, enligt vårt synsätt skulle innebära lite extra hår på bröstet.
Ingenting dög, ingenting var något att komma med och allt var bara glöttigt i hans ögon...

Då helt plötsligt utbrast han
 - " Vill ni veta vad som är redit karrit???"
 och jo, det ville vi ju..
" Jo de e nårr man ska plocka opp bedor i rajnvär mä en forr liden traktor. DE e karrit" och så knep han i hop munnen, stoppade sina små nävar i lommorna och släntade iväg i sina tollor över gårdsplanen - säkert exakt så som han hade sett sin bästis göra på granngården...

Så pågar glöm gym, märkeskläder och sober konversation.
Vill ni imponera på damerna är det bara till att inhandla en liten traktor, plantera lite betor och hoppas på regn.

Karria attribut..

See ya!

Jag funderar...

.. och det är aldrig ett gott tecken.
Det som ockuperar mitt sinne just nu är frågan över vad ni egentligen vill läsa om...
Är det min vardag som lockar (är ni helt tosseda???) eller kanske våra resor (inte så många - men av annorlunda slag.) eller är det galoppens värld som kan tyckas intressant eller vårt rika djurliv här på Sveriges solsida (kattaskrälle, hong o hästakragar)? 

Interagera ett slag med moi.. Ni kan vara anonyma om det är en tröst.. ;)

Var är Clintan när man behöver honom ??

När jag som brukligt beger mig till min externa födokrok, vilket de flesta som handhar hästar måste ha( - hur ska man annars försörja sig liksom ?) kör jag över Söderåsen, vilket oftast bjuder på de mest storslagna naturupplevelser med ståtliga hjortbockar som stajlar med sina horn, rovfåglar som sitter i sin majestät på en gren och bevärdigar mig med en överlägsen blick samt en och annan ekorre som piggt kilar över vägen alltmedan jag står på bromsen och orsakar att " Svenne säljare " i sin Volvo V70 bakom mig får kaffet i knäet och glor samt tutar surt när han passerar mig gärna hyttandes med näven också.
Vi har det ganska småtrevligt således - jag och Svenne, på väg till jobb...
Idag var ett undantag - ett stort undantag, iallafall på returen..

När jag anlänt till jobb var det stora renoveringsdagen och det var stört omöjligt att befinna sig i lokalen då en slipmaskin överröstade det mesta.
Jag måste ha det ganska lugnt för att kunna koncentrera mig - där är liv nog med alla dom rösterna som bor i mitt huvud för jämnan, behöver liksom inte mer kakafoni....
Således tog jag en överambitiös hög av papper under armen och begav mig hemåt för att uträtta dagens värv från hemmets lugna vrå och passerade således åsens ljuvliga natur igen..

Först får jag köra slalom mellan alla överkörda pjoddar som tydligen inte hunnit undan då de haft Finkarnas världskonferens mitt på körbanan och en terrorbilist körde mitt in i klungan...
och då plötsligt, mitt på vägen står den.
- En illa åtgången skabberäv.. som står och äter på pjoddkadaverna.

För en sekund möttes våra ögon och jag förnimmade hans olycka över den infernaliska klåda som hemsökt honom och samtidigt en lycka över att ha hittat något att nära sin utmärglade kropp med... och jag blev med ens så ledsen.
Denna stackare - så totalt dödsdömd och så lätt det hade varit att rädda honom ...

Tanken att stanna och försöka fånga honom springer genom mitt huvud, men vis av erfarenhet vet jag att detta är inte lönt.
Det går inte - hur sjuk han än är kan jag aldrig springa ikapp. Jag hade visserligen inte kunnat springa ikapp en trebent igelkott men det är väl en annan historia..

I den stunden önskar jag att jag hade varit den gode Clintan och hade kunnat dra min Colt revolver, tryckt av ett skott och gjort den lille killen hans livs tjänst..
Men inte ens det kan jag.

Så jag sätter mig i bilen igen nedslagen och ledsen och tänker på alla katter som jag räddat genom allehanda aktioner, hästar som jag vårdat genom sjukdomar och skador och omhändertagandet av min sambo när han lider av redi karraförkylning och inser hur orättvist livet är.
Jag hade ju plättlätt kunnat rädda denna lilla krabaten också - om han bara låtit mig.. men Moder Natur "calls the shots" och låter vissa blomstra på nytt medan vissa ska vissna ner.
Hon tar och hon ger .. .

Men idag var hon på ett synnerligen uselt PMS humör den jävla kärringen.
Så det blir det min själ ingen sopsortering på detta stället på obestämd tid framåt.
Jag strejkar och utövar civil olydnad mot Moder Natur - ditt elaka stycke och hoppas att du också åker på en släng av rävskabb, vanlig skabb eller ja varför inte flatlöss.
Det kan du gott ha - du liemannens hjälpkärring!!

Modern Natur
- hanging with the wrong crowd..

Ahhh duu - hur fan ser du ut??

I den här outfitten hade man inte haft något emot att uppenbara sig i stallet med..

Ridsport har i dagens samhälle fått en stämpel av snobbsport.
Jag vet inte riktigt var denna uppfattningen egentligen har sin upprinnelse. Det är tvivelsutan så att ingen av etikettmakarna kan ha besökt mig på Kagelösa Backe.
Efter fem minuter i stallet ser jag ut som en blandning mellan neanderthalare som upptäckt en gyttjepöl för första gången och Johnny Rotten efter en helnatt på Londons punkklubbar.

Min funderan över min otillräcklighet i snygghetsfacket uppkom då jag i godan ro satt och tittade ut genom fönstret en sagolik vacker morgon då rimfrosten låg så grann på träden och solen lyste så uppmuntrande.
Då, på grusvägen utanför huset kom ett ekipage skrittande. Hästen var stilig och stylad med dyrt ländtäcke - sånt syns och välsmord läderutrustning. Ryttaren satt i snygg mössa, med håret utsläppt i perfekt ordning över ryggen i den senaste Kingsland jackan (à 4.000:-), matchande välsittande ridbyxor och snyggt åtsmitande läderstövlar.

I mitt stilla sinne hoppades jag på att hon skulle se ut som en häxa när hon vände sig om.... men icke lyssnade någon högre makt på mig denna gången hellre utan hon hade perfekt lagd makeup, med perfekt målade läppar, mascara som satt på ögonfransarna och inte på kinderna som den brukar på mig vilket får mig att se ut som en panda, samt stilfull lagom fräsch brun ton i hyn.
Vad gör dessa människor för att alltid se så respektabla och kyligt eleganta ut? Rullar dom in sig i plastfolie innan de går in i stallet eller?

men outfitten blir oftast något i den här stilen...

Jag har verkligen provat och försökt att se något så när respektabel ut - går icke! Det är alltid någon kärvänlig mule som ska ge en puss - över hela ansiktet.
Denna säsongen har vi dock tagit ett steg i rätt riktning - plånboken skriker - men det kostar som bekant att ligga på topp.
Vi har tvingats till spån som strömedel i våra boxar, innan hade vi torv och det var ju en helt separat historia det, när vi snackar att upprätthålla värdighet, grace och ett tilltalande yttre.
Det var stört omöjligt!
Torvdamm är en osannolikt lättflygande substans..

Någon spray on tan var aldrig nödvändig när man befunnit sig i stallet i några sekunder.
En synnerligen grundlig brun utan sol behandling tillhandahölls då man fick gräva ut några skyfflar från örongångar och näsvingar efteråt, och dessutom från alla veck och annat som du inte ens visste fanns..
Det var liksom inte läge att klä sig i något annat än en sopsäck eller möjligtvis en ICA kasse om du ville känns dig lite speciellt sexy and hot...och någon make up behövde aldrig läggas.
Det sköttes på naturlig väg - kanske inte alltid på traditionellt vis men med torv i olika lager, hederlig gammal pälslera och ett o annat spindelväv -  men lite nydanande skadar väl aldrig och miljötänk ligger ju i tiden!?

Han har stil, grace och
 en jädrans ful mössa.

Jag vet ärligt inte riktigt vad det är som ligger till grund för min totala stilkollaps så fort jag närmar mig ett stall. Det kan ha något att göra med att man i unga år blev tvingad att bära de sk. Stenmarksmössorna - offentligt. Jag försökte på alla vis gör processen kort med dom, genom att dränka dom, elda upp dom eller helt enkelt stoppa dom i en papperskorg på byn.
Detta hjälpte föga då min moder alltid hade en ny på lut..

Men vilja om förbättring finns, så kanske en dag får ni se mig i en high class, drop dead beautiful utstyrsel som får er att tappa hakan - men hoppas inte för mycket.

Mina Graninge vinterstövlar från -94 är synnerligen sköna och välingångna, jeansen sitter som bäst- alltid och någon ny hjälm investerar jag inte i då jag snart fyller 40 och enligt en väl insatt madam i sporten - Kyra Kyrklund så behöver inte kärringar någon hjälm när de passerar detta magiska åldertal. De landar naturligt via åldersgravitationen alltid på rumpan...

See ya!

å så den sablans torven i örat....

I goda vänners lag - åsse Johnny Cash...

Spenderade gårdagskvällen bland mycket goda vänner och inmundigade en sagolik middag, inte alls av den kalibern jag är van vid i min matlagning, med diverse oigenkännbara ingredienser, sega ägg och sånt skit.

Detta var topnotch, high class -  så bra att även Jean Luis på den franska restaurangen jag slank in på förra helgen hade gått i omedelbar spinn och uttryckt sig med allehanda  ouö, mörci bekopp, tjadorebel, ekselentt, trös bjän och andra metropolitanska uttryck.

Vi gjorde så gott vi kunde i det utrikiska departementet och utbrast i allehanda internationella överväldigande mat termer, som absolut ingen fattade - men det lät för stunden alldeles lysande så vi bräkte på och det enda som stoppade oss, en stund iallafall i vår nyvunna franska vokabulär var den kramp som uppstod i magtrakten när en av pågarna tvunget skulle dela med sig av en liten suspekt historia - som visserligen inträffade inom tidplanen där man får anse att preskriptionstiden är sedan länge utgången- men ändå... jag kan inte riktigt, trots mina snart 40 år i mental mognat få ihop hur fan de tänkte...

Iallfall så tog denna lilla annorlunda begivenhet plats på ett landsortsbadhus där två bästa kompisar skulle släppa loss, lattja lite i bassängerna och visa småungarna hur den ruggiga vattenrutschkanan (åldersgräns 3 år) skulle tas.
Mitt i denna demonstration, ändras ansiktuttrycket till smärre panik hos en av killarna i samma stund som det hörs ett olycksbådande ratschljud från de bakre regionerna på badutstyrseln.
Aj då - de välsittande Speedosarna hade minsann lättat på trycket och delat på sig, lämnandes en icke oansenlig bit av "Grand Canyon" till allmänt beskådande.
Not good! - och vad gör man då?

Vi andra kanske hade fått den lite långsökta idén att be någon hämta en handduk, men inte dessa fritänkande gossarna inte.. De tänkte inte riktigt så.

I stundens pinsamma hetta fick den "hela" kompisen uppdraget att med sin kropp dölja missödet som just inträffat och genom att placera sig tätt inpå - bröst mot rygg så att säga i tät procession gå med den drabbade genom badhallen till omklädningsrummets säkerhet.
Ja det var ju en lysande idé och såg absolut inte alls konstigt ut och definitivt helt straight ut..
Fiffigt!
När skratten runt gårdagens middagsbord lagt sig något, så någon kunde få fram något som kunde liknas vid en mening ställdes då den frågan som alla undrade. " Hur tänkte ni där?"
Genast fyllde ett av barnen kring bordet, utan tillstymmelse till att dra på smilbanden en millimeter i med följande påstående:
 " Jamen det var ju Johnny Cash´s fel"...

Tydligen var detta en sentens som kan förklara all form av tokigheter i världen i en vanlig barnfamilj i Klippantrakten.
Det är Johnny Cash som ligger bakom allt.
Försvunna läxor, tidplaner som spricker, inlärda svordomar, recept fel - allt ligger på Johnny Cash´s samvete.
Det är bara att acceptera! Livets gåtor kan man liksom inte förklara.

Kvällen fortlöpte med diverse utredningar om stort och smått.
Bland annat så redogjordes det för att den allvarliga uppkomna penicillinresistensen i världen egentligen beror på de små jädrans pjoddarna med brutna ben som de på Animal Planet ska rädda i tid och otid..
Andra tunga diskussioner och uppslag som behandlades var:
- Vi ska inom kort bygga ett äldreboende med allehanda faciliteter. Sponsorer tas gärna emot, och ja även boende när den tiden kommer.. kanske..
- En resa till Skottland bör göras - där de som vill ska prova måsavann dagarna i ända och de som inte vill kan ju dricka Coca Cola eller annat mög. Alla ska bo i hängmattor i vår hästbil och de som provat för mycket måsavann får ligga på golvet.
Dessutom ska det kissas i Loch Ness - när vi ändå är där, för att se om vi kan locka fram odjuret..
Ja det i sjön då.. om det nu var någon dam som trodde något annat..
- Och så ska vi på motorcykelsemester i USA.
Två har ju gudbevars MCkort - varav den ena aldrig kört, men vad tusan då. Det finns ju trike. Så ska vi andra sitta i ett gallersläp efter...

Vi skulle tydligen svänga inom Las Vegas också för att spela till oss en bil.. och om inte det lyckas vet vi ju alla vems fel det är
-  Johnny Cash...

See ya!!

Pure power, pure will, pure beauty and pure love!

Detta är vad vi sysslar med på vår lediga och olediga tid.

Tally Ho !!

Achtung baby - Hon har en spade..

Nä just det!!

Att ha hästar innebär att man stundom måste sätta en hel del staket och en sablans massa stolpar.
Det i sin tur innebär ett attans grävande och då brukar vi anlita lite "kusiner från länder söderöver" - eller gjorde..

En morgon kom en av dessa goa gubbar in och levde ett himlans ståhej för mig precis innan jag skulle ge mig iväg till jobbet.
Han försökte med allehanda ljud och gester att förklara något som hade hänt - troligtvis..
" Naj naj..jävla , hacka.. jävla.. stein.. stolpe.. jävla.. tjoff, tjoff greus, jävla.., banka banka, stein, hacka .. naj naj.."

Jag som tydligen saknar språkbegåvning fattade inte ett smack.
När frustrationen blev för stor hos vår lilla hjälpreda drog han upp en 20 cm stump som vid första anblicken liknade en orm..
När jag tittade lite närmare på den så såg jag att detta var något som absolut inte kunde sluta lyckligt. Det var en kabel - och med tanke på dess utseende en ganska viktig kabel.

På telefonen och ringde min sambo, som är mer insatt i denna typen av problem och när jag beskrev hur den såg ut, blev han helt tyst... under lång tid.. sen kom ordern:

"För fan Anna, ni har klippt av bredbandskabeln... Säg till att han kör en runda så får du försöka snacka bort en del av kostnaden när montören kommer för att laga den.. Det kommer att bli dyrt. Riktigt dyrt!"

När vi precis avslutat samtalet, såg jag en bil med stora dekaler med ett av de större telebolagens logotyper stanna till vid vårt halvfärdiga staket.
Eftersom vår lilla staketsättning skedde på motsatt sida om vägen till en telestation så gick väl djungeltrumman ovanligt fort..

Jaha och hur snackar man bort detta ??

Det slog mig aldrig att jag kanske skulle ha större chans att smila in mig hos denna manliga montör om jag behöll mina -  i förhållande till vad som jag tog på mig, kvinnliga kläder och på något sätt försöka köra en charmig flirt i stil med " I know nooothing".
Jag är visserligen helt värdelös på att flirta så kanske mitt undermedvetna ändå gick in och styrde in mig på det spåret jag i verkligheten tog.

Jag hoppade snabbt som ögat ur en del av mina kläder och högg tag i det mest arbetsliknande plagg som var i min närhet i farstun - vilket blev sambons varselhängselbyxor, fem nummer förstora i vintermodell samt ett par trätollor som jag valde att bära barfota då jag i normala fall skulle ha haft sommarskor på mig. Det var nämligen en 20 grader varmt och soligt.

Ut stövlade jag och närmade mig "the crime scene" och min nya antagonist som jag skulle utföra den sk. charmoffensiven på.
Precis när jag stod invid gropen - och du milde vilken grop...
Jag vet inte riktigt hur de utför stolpsättning i Polen, men detta var något ur en annan värld - det var en månkrater.

Han tittade upp, kisande mot solen och får då se mig och min kanske något annorlunda uppenbarelse..

Jag harklade mig och började förklara
-" Minsann så när jag stod där och grävde så stötte jag på en, vad jag trodde rot (försökte här fnissa lite sött .. gick så där eller ja det gick inte alls..) och jag högg till några gånger och vips så gick den minsann av.. ooops!"

Han kom upp ur gropen tittade på mig från topp till tå, och nu såhär i efterhand kan jag kanske också tycka att uppenbarelsen kanske inte var direkt en "Heidi Klum kinda beauty"..

Jag stod, med håret fint på plats i ordning , välsminkad och med lite Chanel parfym sobert doftandes i klädd en svart, tight topp med gigantiska fodrade varselhängselbyxor och ett par trätollor på mina bara fötter samtidigt som jag hängde på en spade så där lite nonchalant och hade den läppstiftprydda överläppen i någon form av snus krök - vilket jag oftast får när jag ska tala med män på mäns vis...

Han sa inte ett ljud utan begav sig ner i gropen igen och påbörjade sin lagning.

Vi fick aldrig någon faktura på lagningen, kanske tyckte han att detta stället var tillräckligt "im kaos" som det var eller så lyckades min charmoffensiv...
Troligtvis blev han sketrädd och ville bara bort från denna plats på snabbast möjliga sätt..

See ya!

Ridsport - en sån total kärringsport!

Publiken sitter helt stilla på stadionläktaren, den lille mannen fokuserar sin blick mot ribban, håller sin nervositet i schack genom att blåsa sig i luggen och klappa sig på låren.
Sluter sina ögon och ser inom sig hur han flyger över och landar på en mjuk meter djup madrass och mottager därefter folkets jubel, stående ovationer och hyllningar som en av världens främsta idrottsmän.
Och det är han, men det är Rolf-Göran Bengtsson också.

Låt oss krypa in i hans tävlingskavaj.
Sittande på 800 kg egen vilja och muskler fokuserar han på hur flytet över de femton sprången som väntar honom och hans häst.
Femton ansatser och femton landningar.
Alla i harmoni och total balans, en tiondels för tidig nersittning i sadeln resulterar i ett nerslag.
Direkt när hästens frambenen landar i marken och hans kropp fortfarande befinner sig i svävmoment, ska nästa språng förberedas, inte bara för honom själv - utan för hästen som befinner sig under honom.

Han ska tekniskt placera hästen - sin kompanjon helt rätt , med rätt antal galoppsprång - hela som halva för att i exakt rätt stund få den att lyfta över hindret - vilket i sig är en totalt onaturlig instinkt för en häst som både har möjlighet och kraft att skita i allt och lomma varthän den själv vill i vilken gångart den själv anser lämplig.


 För att komma någonstans i ridsporten idag måste du ha en häst som besitter många egenskaper - mod, explosivitet, hjärta, hjärna, atletisk förutsättning, nerv och inte minst jävlar anamma vilket oftast innebär att du har en kompanjon med väldigt mycket nerver och egna funderingar.
Här hjälper min själ varken blås i luggen eller nätta klappar på kinderna för att tygla dessa nerver.

Denna procedur upprepas femton gånger under de minuter ekipaget befinner sig på banan och därefter väntar lite applåder och en timmes omhändertagande av hästen innan du själv kan slappna av och reflektera över prestationen, vilket oftast sker i en hästbil på väg mot nästa tävlingsplats i Europa.

Det är sannerligen på tiden att ridsporten får den uppmärksamhet den är värd och det är så bövelens roligt att det är Rolf Göran Bengtsson som får bana väg för sportens upprättelse.
Han är värd det - 1000 gånger om.
Denne man har sedan mycket unga år tagit sig från de lokala tävlingsplatserna i byar som du inte visste existerade, tävlandes på allehanda mer eller mindre begåvade hästar och har via idogt arbete, fantastisk fingertoppskänsla och en obändligt excellent ridstil kommit dit han är idag.
Världsetta och mottagare av Jerringpriset.
Det förtjänar respekt! Allas respekt!

Han personifierar ordet ödmjukhet som är en av de viktigaste egenskaper du kan ha när det handlar om att umgås med hästar och att få dessa stora djur att utföra det du vill - inte det deras instinkter säger dom att göra.

Jag funderar på att inbjuda tvivlarna till en ridtur på våra, mer eller mindre tämjda hästar, och eftersom vi i huvudsak nu för tiden sysslar med galopp så är det ju ännu lättare än vad banhoppning är. Här slipper ni ju hinder i vägen.
När ni suttit på en häst i säg 1000 m - vilket är en normal uppvärmningsrunda, (ni behöver inte ens en gång krypa ihop i jockeystil- vilket är vår normala ridstil utan får lov att ha sträckta ben) med ett explosivt muskelpaket under dig som bara vill springa fortare och fortare.
Du har ett tons dragvikt i händerna och trots att armmusklerna skriker av syrebrist måste du hålla i emot, samtidigt som det svänger och i 40 km/h måste du balansera både dig och hästen.
Efter 700 m bör du kunna gasa på lite mer - att du för länge sedan har mist känseln i benen ignoreras. Du har ett jobb att göra - stödja och reglera en häst som bara vill springa mer och mer..

När du efter 1000 m  kommer till mig - gåendes, inte krypandes och säger att ridning inte är en sport - då ska jag lyssna på dig.

... men ja e int bitter.. ;)

See ya!!

En lördag med en fransman från Chevelanche, eller Kävlinge som vi skåningar säger..

Helgen som gått har varit en av de bättre på länge faktiskt.
Solens strålar värmde, första gången .. ja, det känns som på en evighet och en tur på hästryggen togs med sambon - till våra hästars glädje.
De blev faktiskt glada -  sånt märks i hela kroppen på olika gymnastiska vis, och det märks också i min kropp dagen efter....
De välinpaketerade sittbenen och benmusklerna gör sig hastigt påminda med ett himlans ståhej.

Iallafall så skulle Lördagskvällen gå i nostalgins tecken, inte bara vad det gäller musikstilen som var Rockabilly utan även vad det gäller umgänge och begivenhet.

Efter att ha fixat sig klar och letat efter sambons plånbok, som vi inte hittade - vilket innebar att jag fick bjuda .... , begav vi oss i bilen för att hämta upp resten av gänget.
En dryg kvart sena, men jag tyckte dock vi var i väldigt god tid.

Banden skulle ju inte spela förrän om en  tre timmars tid och jag tyckte att det kändes som lite väl oerfaret att stå och hänga vid ingången innan ens bartendern hade anlänt..
Men bestämt var bestämt och resten av sällskapet var ju helt inne på denna linjen, så när vi då uppenbarade oss sent, blev det lite brått i menageriet.
Vi skulle ju hinna med att äta också kröp det fram.

Amen nu var det ju så oerfaret igen.....
Äta - sånt gör man på vägen när det vankas konsert.
Mitt förslag att svänga inom Max hamburgerrestaurang togs emot så där,  lite med en suspekt tystnad, tills att dess någon i sällskapet frågade sambon
- " Du har inte talat om för henne var vi ska va??"
Nä, det hade ju inte...
Det skulle ju bli en trevlig surprise, som det var meningen att han skulle bjuda på. Nu blev det ju inte riktigt så just denna gången, men det kommer väl fler gånger - om femtan år eller nått..

Jag som hade klätt mig enligt reglerna i min imaginära bok  "dresscode för konserter" , kände ett viss sting av oro när det avslöjades att det var bokat bord på en av de finare och mest anrika franska restaurangerna i Helsingborg...
Det kändes som om jag skulle sticka ut lite med mina jeans, boots och HDjacka..

Väl på plats så fick jag och den andra tjejen i sällskapet irra kring efter Pplats i Helsingborgs centrum -en Lördagkväll kring sextiden... - smaka på den ni...
Pojkarna släppte vi av så att de kunde passa tiden för det bokade bordet.
Det är aldrig ett bra initiativ att komma försent till en bokning på ett sånt ställe..
- ni vet franska nerver och franskt humör...

Till slut efter en lång frisk promenad från den parkerade bilen anslöt även vi sällskapet.
Jag smög så där lite obemärkt in i den sobra restaurangen - längs väggen,
hängde av mig jackan och smög vidare in mot vårt bord.

När jag nästan hade nått fram stod en lång man i övre medelåldern precis bakom mig och undrade på en sån, ni vet typisk fransk brytning  - " om vi hade bökat böörd.."
Han trodde väl att jag hade fått total knarknoja och irrat mig fel i gränderna. När vi rett ut var vi hörde hemma slank jag ner på stolen och pustade ut.

Menyn innehöll de mest fantastiska rätter och mitt val föll på en Bergtungsfile´med pepparot och kapris.
När servitören då undrar vad vi ska dricka till - för övrigt samma man som pratat med mig innan och tillika ägaren till detta klassiga etablissemang,  fäller jag nästa bomb i hans välkrattade franska jardin..`
- "Coca Cola" svarar jag knappt hörbart på väg neråt under bordet.

Innan jag landar med ändan i golvet, hinner jag uppfatta hans blick av total uppgivenhet och han utbrister lite lätt spydigt.. "Vive La America".. när han går ut mot köket.

Kvällen gick och maten var helt magisk, fisken smälte i munnen och hemmagjort, välbränt stekt ägg med citronpeppar kändes som en flyende verklighet.
Så här ska jag alltid laga mat i fortsättningen. Hur svårt kan det va??
Steka på en firre - kan säkert funka med lite sill eller nått annat, riva lite pepparrot över - några korn kapris, smält smör och litta panntofflor. Done deal!! eller inte..
Min sambo tror inte på min nyvunna karriär som gourmetkock - kanske inte jag heller när jag tänker efter..


När väl chocken lagt sig för den franske gentlemannen, efter mötet med denna obelevade kvinna så visade det sig att detta var en mycket gemytlig man som gick kring mellan borden i den fullsatta restaurangen och delade med sig av sitt liv - som kock, konstnär och restaurangägare, allt medan Edith Piaf sjöng om hjärta och smärta.
En lite rolig anekdot handlade om när han skulle förklara att han skulle till Kävlinge och ingen fattade vilken ort han menade då han envist hängde kvar vid uttalet " Chevelanche"..
Jag tror aldrig Kävlinge har låtit så exotiskt i någons sinnevärld förut.

Han påminde mycket om vår gamle hovslagare som också var fransman, - lika eldig, lika pratglad och lika obegriplig.
La Petites ägare hade dock ett propert yttre där man tydligt kunde skilja mellan vilket som var bak och vilket som var fram - det hade inte vår hovslagare...

Timmarna flög iväg och välmående begav vi oss mot konsertlokalen och det är väl ingen underdrift att säga att kulturkrocken var total.
Härligt dock att kunna uppleva två sådana totalt skilda världar på en kväll.
Man blir glad bara av att se alla dessa människor - uppstylade med prickiga klänningar, platinablont hår, tatueringar, "lagd lugg ligger" och med en sagolik energi och tidstypisk anda.
Banden hade synnerligen gott ös från scenen med akrobatiska övningar och skön attityd.
Efter att ha smällt till bartendern två gånger, hängt med hela överkroppen in över bardisken, slängt mig runt halsen och på det sättet fått honom att ta min beställning så fick vi även lite öl att förgylla kvällen med.

Då myser man... - kanske även om man bor i Chevelanche och äter grodlår.....

See ya!!

In redneck country -aint always that pretty!

Alla som har med fullblod och galopp att göra får ofta en drömmande blick när man nämner ordet Kentucky och när vi för första gången begav oss till detta stora land i väster hade vi för avsikt att, istället för att ta flyget hela vägen till Lexington - kliva av i Cincinatti och bila den sista biten för att uppleva lite mer av vad denna södra del av landet hade att erbjuda.

Vi gör gärna så när vi är ute och viftar rundor i världen.
För det mesta kör vi vilse- iallafall en gång om dagen för jag är så himla disträ och blir lätt åksjuk så jag brukar improvisera lite lätt och välja en liten resväg av hittepokaraktär, för jag inte gitter titta på kartan.

Denna gången tog vår lilla hyrbil oss genom den ena förorten efter den andra, och det som där gjordes mest reklam för var John Deere traktorer och stora pickup bilar - och jag menar stoora.
Inte såna leksaker som vi här hemma kallar för pickuper..

Det började efter någon timme att kurra lite i magen och i brist på ett Snickers fick vi börja leta efter något matställe som jag kunde tänka mig sätta min fot i.
När det kommer till ätande på resor är jag väldigt petig.
Då jag är livrädd för att bli matförgiftad på något lokalt hak blir det oftast välkända kedjor som McDonalds, Burger King och andra klassiga ställe.

Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag får ihop detta logiskt, men jag är ju en kvinna med många egenskaper, så på någon jädrans vänster tror jag att snabbmatsköken håller en renare standard.
Ja eller hur...framförallt med underbetalda ungdomar i redneck country..
Lycka Till med den kombinationen när hälsovårdsmyndigheten kommer på besök..

Hur som helst begav vi oss in på just en McDonalds restaurang då hungern var ovanligt envis och det första som möter oss  var en stor skylt där det stod skrivet med stora tydliga bokstäver
" Visible firearms prohibited".

Nämen vad skönt att veta att de inte fick visa vapnen  sådär hipp som happ i dagsljus, utan de fick snällt se till att dölja dom väl där innanför jeansjackan....-" barn, ni får ta ut era vapen därute och leka när ni ätit upp er hamburgare.."

Vi kunde inte nog så snabbt ta oss där ifrån och fortsatte på vår färd mot ännu sydliga breddgrader. Tätorterna tunnades ut allt mer och snart nog var det enbart träd, klippta gräsmattor och treribbade staket som syntes där vi cruisade fram i vår småbils Cheva med nerrullade fönster och armbågarna utstickandes.
Man vill ju ta seden dit man kommer och gör så gott man kan även om vi stundtals blev omblåsta av något pickupvidunder där vi satt i jämnhöjd med navkapslarna.

Som jag tidigare nämnde går det ibland lite wild and crazy till i mitt kartläsande och denna gången var ju inget undantag.
Jag var helt upptagen att studera dessa magnifika klippta gräsytor och staket som sträckte sig så långt du kunde se och mer därtill.
Vi fick senare lära oss att staket och ans på gräsmattan är en statussymbol.
Huset som ligger lite längre in kan mycket väl vara en fallfärdig trailer med utedass, trots att infarten och kringområdena är av skicket att en golfspelare skulle falla i omedelbar trans och aldrig återvända till jordelivet.
Sen är det ju ingen nackdel för de trädgårdsivrande sydstatsborna att de har mexare som jobbar för en bröskånk o en kopp vann.

Inte helt olikt detta hak var det vi besökte. Jag hade inte närvaro nog att fotografera själv.

Under några timmar då jag bestämt hävdade att jag hade full koll på läget och visste precis var vi var, vilket var lika sant som att lokalbefolkningen inte låter barnen åka på bilflaken ,då det är för riskabelt hann all form av civilsation upphöra helt och oron över att vi skulle behöva spendera vår första natt, mitt i ingenstans i vår lilla bil då bensinen var på upphällningen, började så sakteliga sjunka in i vårt medvetande.
Det var kanske inte riktigt det vi hade tänkt oss, men som av ett mirakel "from the great Lord above"dök en bensinstation upp.

Det var kanske inte riktig av det snittet vi var vana vid,  där man kan få en Kaffe Latte med kanelbulle, men ändock.
Man kunde köpa bensin, och där var säkert en toalett - för helt utanför all form av redighet var det väl aldrig här i detta välutvecklade land, oavsett var i landet du befann dig..

Macken verkade helt öde, gruset dammade när vi svängde in och ställde oss sidan om "yet another big ass truck" och började ta oss ur bilen för att se om där kunde tänkas vara någon toalett och någon form av livsmedelsaktig näring.

Jag måste erkänna att känslan av "Den sista färden" kom krypande längs ryggraden och banjomusiken tycktes mig ljuda starkare och starkare  när jag närmade mig ytterdörren och tryckte ner handtaget.
Dörren gled med ett sagolikt gnisslade upp och blottade en sunkig diner med ett gäng tonåringar som glodde med öppna munnar då vi klev in på det genommögiga  svartvit rutiga golvet.

Jag var i stort sett beredd att vända och utföra mitt trångmål i närmsta buske, men då kom föreståndarinnan  " - How ya´r all doin today? Can I get ya antyhin´ folks?"

Ja då fick jag ju på skolengelska undra om någon facilitet var tillgänglig och hon visade vägen.
Sweet Lord Jesus av heliga Maria!!
Jag önskar än idag att jag valt busken!

När vår business var" taken care of "och vi vänligt men besämt hade tackat nej till några flottiga hashbrowns med suggig fet korv, gick vi med raska steg ut igen mot vår bil som sambon så lägligt hade sett till att tanka för att vi skulle komma iväg så fort som möjligt.

Jag kunde dock inte låta bli att nynna på låttexten.
"Sally's working at the dunk n dine
Say's she hates but she has a good time
Come in to work drunk on wine
Hash browns and coffee make a man feel fine
Hash browns and coffee make a man feel fine"

A lovely southern boy with a cleancut, classic mullet..

Där, utanför dörren hade det samlats några personer, vilka jag för mitt liv inte kan förstå var de kom ifrån, om de inte hade varit i den intilliggande ladan.
Jag har aldrig i hela mitt liv sett några personer som personifierar en redneck som de gjorde.
Snart misstänkte jag att Forrest Gump skulle komma runt hörnan med sin choklad låda och erbjuda mig en liten pralin också..

Vi kunde inte komma ifrån stället fort nog och satt under tystand hela vägen till Lexington.
Jag fick dyrt och heligt lova att läsa kartan ordentligt i fortsättningen.

See ya folks and ya´ll have a good day now ya´ hear!!

Att fira svensexa med en groda..

Våra bästa vänner hade gjort det väldigt klart och tydlig för oss i vänkretsen,  att allt vad  "vanlig" svensexa/möhippa  inför deras stundande bröllop, en sommardag för några år sedan var ett ej välkommet initiativ.

Vi började då genast att smida planer om hur vi skulle kunna fasa in dom i de giftas skara utan de förnedrande utstyrslar och lättklädda strippor som en sådan begivenhet ofta medbringar.
Vår plan som uppkom var att visa dom hur en dag på landet kunde te sig.
Detta kan kanske, i skriftlig form te sig lite lagom lamt och tradit - men då har du inte hälsat på hos oss...... ;)

Sagt och gjort, - vi riggade upp en surprisefest med alla de närmsta vännerna och paret i fråga fick också en inbjudan, men då i förespegling om att det skulle vara en avspänd gamenight bara vi fyra.

När de äntrade huset vällde resten av gänget ut genom dörren och vår lilla begivenhet tog sin början efter ett glas med traditionell skumpadryck som alltid bör inleda vid denna typen av begivenheter.

Omsvidning av de två stackarna till Lantmännenoveraller, som dagen till ära blivit inhandlade samt förstora gummistövlar.

Första anhalten var att, via en utvändig trappa upp på loftet ställa sig på det översta trappsteget och slänga sig ut på gödselstacken - ett nätt litet fritt fall på 3 m rakt ner i hästskit och annat mysigt.

Vi tänkte att om vi började på detta viset skulle liksom deras försiktighet och reserverade inställning mot de kommande påhitten vara som bortblåsta.
De kunde ju inte bli mer illaluktande och skitiga än vad som blev fallet vid denna första lilla lustighet.

Nästa punkt på agendan - vilket togs emot med viss skepticism hos den blivande bruden  - men med betydligt  mer glädje och uppsluppenhet hos brudgummen,  var att med hjälp av en lastare av rejäl storlek , lasta frugan in spe i skopan och hissa upp henne i en telefonstolpe i närheten så högt skopan kunde nå
Där hade undertecknad befunnit sig några timmar innan och tåstående placerat en liten lapp på den resliga stolpen som skulle avslöja nästa ledtråd och syssla.

De och vi - deras entourage begav oss därefter till vår, vid den tiden förfallna pool där vi hade "seriös" och storskalig uppfödning av paddor.
De skulle med snorhala gummistövlar ta sig via den sluttande delen som sammanband den grunda delen med den djupa, få fatt i en padda i vattensörjan på botten och därefter skulle bruden placera en rejäl smackande kyss mitt på den rälia grådan.. och hon gjorde det!! Respekt!

Paddan förblev en padda och brudgummen stod kvar och vi gick vidare mot den slutliga utmaningen - att könsbestämma hästarna med det ruggiga straffet att vid varje fel skulle brudgummen få springa ett varv kring vår galoppbana - i sina fem nummer förstora gummistövlar.

Tre missar blev det och efter att ha jämnat ut sin vätskebalans inför stundande fysiska aktivitet med lite skumpa begav han sig då i yster galopp på första varvet runt den 1000 m långa, rejält kuperade grusbanan, med för dagen ganska lös sand.

Efter 20 meter började det att se lite segt ut och efter halva sträckan  fick han för sig att vända trots att den värsta backen precis hade passerats i neråtgående riktning - nu skulle den således tas igen i uppåtgående....
Jag vet inte riktigt om det var skumpan som låste hans logik i den stunden, men jobba för det bubbliga vattnet fick han iallafall.

Jag tror nog att de ångrade att de förbjudit oss att anordna traditionell svensexa/möhippa när allt kom omkring.. men gifta blev dom och jag fick hedersuppdraget att vara tärna så lite roligt hade de kanske ändå eller så var det enkom för att veta var de hade mig placerad under själva ceremonin...
så jag inte kom åkandes i skopan i Lantmännenuniform och gummistövlar..

See ya..!

Trespassers will be shot !!

Lille Pippin - den förskräcklige.

Jag kan inte hjälpa att återvända till våra resor runt om i världen.
Det låter kanske som om vi alltid är ute och luftar oss, men låt mig genast ta bort den villfarelsen.
Det är bara det att det tenderar att hända de mest skumma saker när vi väl är på resande fot - kan det vara slumpen tro??..eller är det fel på oss??

I allafall förlägger jag dagens lilla berättelse, återigen till den engelska landsbygden, för det är så "spot on",  intrycket man får när Detective Chief Inspector superintendant superdupermajor Barnaby åker kring i sin Volvo, att bakom dessa evinnerliga spetsgardiner i fönsterna så händer saker, och inte är de speciellt warm and friendly alltid..

Vi kände oss ett år, väldigt bekväma i våra spenderbyxor eller så var det faktumet att vi kände oss lite skuldtyngda, då vi hade övertalat våra stackars föräldrar att köpa in sig på en galopphäst som från den dagen inte tjänade en spänn, att vi helt sonika bjöd dom och några till ur familjen på en veckas semester i England.

Vi körde, vår vana trogen runt i hyrbil eller som tillfället påbjöd - en hyrbuss.
 Allt ligger väldigt nära i England, så när vi närmade oss Bath för att inta vårt nattlogi stannade vi till, eller det ska jag kanske inte säga då vi fick ta en omväg på några rejäla mil rakt ut i ingenstans för att komma till Stonehenge - denna mystiska cirkel av stenar.
Jag får nog dock göra en rättelse till ovan nämnda påstående.
Allt är nära i England, utom Stonehenge.
Väl där tog dom små britterna hutlöst betalt för att släppa en i närheten av dessa granitstenar så där tog minsann den ekonomiska välviljan slut - de som ville glo på detta fick betala själv.
Jag och sambon som båda är långa, ställde oss på en kulle och spanade på detta från några hundra meters håll.
Stenbumlingar har vi liasom sitt himma..och någon nytta får man väl ha av att man är född lång som en flaggstång.

Bath Lodge

Väl på plats vid boendet, vilket jag hade bokat - nota bene!! blev alla helt betagna i denna fantastiska exteriör.
Det var en helt magnifik medeltidsborg med fyra runda torn i vardera hörn där man bara väntade på att få se några knektar sticka ut huvudena och undra över vad vårt ärende här var.
Byggd i fyrkantiga grå granitstenar med precis och perfekt patina som bara ett långt liv i trogen tjänst kan ge.
I vår gapande bonnläppsbeundran hade vi inte tid att gå in via huvudentrén utan vi gick runt hela stället och bara insöp den fantastiska miljön.
Plötsligt när vi gick där och filosoferade över vackra ungmöer, drakar och riddare, eller det var kanske bara jag som fantiserade när allt kom omkring, kunde vi på en liten guldpläterad skylt läsa att detta var "bara" den lilla grindstugan till slottet, som låg en liten bit därifrån...

Plötsligt kom en glad liten spanielhund springande med en boll i munnen, som han menande placerade på sambons fötter.
Sambon, som har huvudet på skaft antog utmaningen och kastade denna leksak allt vad han kunde och hunden ilade som en liten iller med eld i röven över gräsmattan och så höll de på... om och om och om och om och....

Efter denna, oerhört mentalt krävande sysselsättning begav sig större delen av vårt sällskap in och blev visade våra gästrum, vilka höll lika hög fantasistandard som exteriören.

Sambon var då som bortblåst, i och för sig är inte detta speciellt alarmerande då han allt som oftast kan vandra iväg på små turer och mumla något om sinnesro eller nått annat skit...

Mitt inre alarm gick dock igång då jag hörde en engelsk kvinnostämma som hjärtskärande och på gränsen till hysterisk ropade gång på gång efter " Pippin" där jag låg och tog igen mig i den magnifika himmelssängen.
Min slutledningsförmåga sade mig att Pippin var hundens namn och min erfarenhet sade att sambon hade vandrat iväg med denne lille pälsboll.

Hennes gråtfärdiga röstläge fick mig dock att hejda mig från att berätta för henne att jag hade mina aningar om varthän  hongabrackan hade försvunnit, och jag frågade sonika vad det var som stod på för att kunna bedöma läget och hur mina vidare handlingar skulle utformas.

Jo, läget var sådant att hon enbart passade detta lilla hjärtegryn åt sin son, vars hela liv kretsade kring hunden och då han av nöden var tvungen att åka i väg i affärer fick hon således rycka in, och hunden som precis fått en ny höftled eller något annat liknande avancerat fick absolut inte röra sig. .
-"Didn´t you see the sign ???" frågade hon undrande.. nej det hade vi då inte gjort eftersom vi kom via bakdörren in i fastigheten.
Tydligen, och vad vi senare även konstaterade var där en rejält tilltagen skylt där det stort och tydligt stod  "Hunden får ej röra sig. Var vänliga respektera detta och lek inte med honom".
Där stod visserligen inget om det var tillåtet att ta den lilla patienten på ett par timmars livfull promenad.....

Jaha, min hjärna började genast arbeta upp en plan för att undvika det kommande skadeståndet, den eviga landsförvisningen då hennes son säkert var tjenis med premiärminstern och stupstocken som skulle placeras i mitten på toppen av något av tornen, med oss i som ett varnande exempel...då vi hade med berått mod gjort så att sonens lilla älsklingsgryn troligen hade fått men för livet.

Smygande iväg ner mot dalsänkan i utkanten av tomten såg jag Pippin och sambon komma kraftfullt gåendes och glatt hoppandes över åkern.
Jag skyndade mig tillbaka och när jag på någotvis med milt vålt fösandes tanten framför mig mot byggnaden  uttryckte hon en rejäl oro över att hon inte visste vad hon skulle göra om lille Pippin hade vandrat in på slottsägarens åker- " för han skjuter allt och alla som befinner sig på denna"  än så länge hade han hållt sig till fyrbenta måltavlor men det skulle inte tas som omöjligt att denna troligtvis inavlade lord inom snar framtid skulle ge sig på även tvåbenta -  och så pekade hon mot en gul skylt lite längre bort där det i svart var avbildat en siluett av en engelsk lord med ett hagelgevär och med texten "Trespassers will be shot" under och tydligen var detta inget tomt hot på detta stället..

Vem var det som sa att engelsmän är ett belevat släkte som bara dricker te och äter scones eller tar en pint på puben och snackar skit..

När väl tanten kommit innanför dörren återvände jag i en hast för att ta emot min glatt ovetande sambo, som minsann hade massor att berätta då de varit ända uppe vid slottet på utvändig husesyn och ner om bäcken i dalsänkan och haft det jättetrevligt - han och Pippin.
Hunden, som nu såg ut som en blandning mellan en lerklump och handfull svinto verkade nöjd och glad och begav sig lufsande in i huset.
Vi försvann i ett ganska snabbt tempo in på vårt rum, när jag fått förklarat läget för min lille vandrare..

Jag var tvungen att flera gånger under kvällen och natten att gå upp och kontrollera Pippins välbefinnande och det hände väl inte bara en gång att jag mötte tanten i hallen och fick hitta på en rimlig förklaring till varför jag var uppe och örlade stup i kvarten. Sömngång kändes som en bra ursäkt i den situationen.

Morgonen efter smög jag och sambon oss ner via spiraltrappan i sten belägen i ett av tornen och hoppades innerligt att lille Pippin skulle finnas i sin korg - pigg och glad.

Men till vår totala bestörtning var den lille trasselsudden som bortblåst och efter en stund av ångestfylld oro var vi tvungen att fråga tanten om hans hälsa...
Jo tack sa hon han mår bra, men konstigt nog verkade han tröttare än vanligt  i  morse och ville ligga kvar i sängen. Han kanske har en förkylning på gång eller så börjar han bli gammal, sa hon och log..

Innan vi packade in oss alla i bilen för avfärd  kom, till vår stora lättnad lille Pippin med sin boll och la den på fötterna på min sambo, men snabbt som ögat tog tanten hand om den och förklarade att det var nog inte värt att han i detta skedet i sin rehabilitering skulle utsätta sig för några risker med lekar eller annat fysiskt ansträngande..

Jag tror bestämt att Pippin log under lugg och himlade lite med ögonen till min sambo.....

See ya!!

Här kan du läsa mer om den lilla grindstugan Bath Lodge..

Let me introduce you....

Fick en förfrågan för ett tag sedan om jag inte kunde  ta och skriva mer om våra djur här på gården och det synes kanske inte mer än rätt att jag skulle presentera dom små liven för er - eller i allafall en del av dom...

Katter - ett axplock

Snyggingen
Han är snygg, eller helt enkelt snyggast - om han får säga det själv till vilket han brukar tillägga "att det är ju visserligen inte så svårt på detta stället.."

BalleBjörn
satt mestadelen av sin tid som liten på någons balle - känd som okänd spelade mindre roll, och så liknade han en björn. Namnet var således givet.

Hans-Kristian
Som tillsammans med sina syskon - Maud (hane) och Misse är alla döpta efter karaktärer ur den klassiska danska TV serien Matador.

Ninni
vars mamma lämnade henne i en vägg i butiken på loftet, troligtvis för att hon ansåg att hon var lite.. koko..
Vilket hon är...... Ohh yes!
Eftersom hon ständigt rörde sig innebar det att jag som räddare i nöden rev alla väggar i hela butiken, till sambons, jag kan kalla det - mindre samtycke..

Tuten
Åldershonan i gänget med sina 21 år.
Totalt döv, nästan helblind, inga tänder och helt fullständigt egen.
Kan ge en high five och low five när tillfället kräver och andan faller på, och kan efter avslutat toalettbesök ta en planlös repa i huset till att dess en dörr är i vägen. Didn´t see that coming liksom...

LSB
Har fått ärva sitt namn, men aspirerar nu på att byta till Zlatan. Hela han kattifierar en underdog från Rosengård. Tuff som fan och vet inte att hästar på 600 kg inte bör retas..iallfall inte om man är en tvärhand hög och har en matchvikt på ett halvt kilo..

Hästar (5 av 14)

Our Decision
Kallas för Knorr. Köptes osedd via telefon trots att vi visste att han är ökänd för sitt lilla besök i jockeyrummet med sin vilt protesterande ledare under en löpdag.
En herre med mycket hyss och en personlighet som får Per Morberg att framstå som Mark Levengood. Högt älskad av undertecknad, men skulle aldrig i min dag få för mig att sätta mig upp på honom. Det får sambon göra..han har ju ändå upplevt 9 år mer i livet än jag...

Counterfeit
Kallas Trix och är med sina 16 år äldst i gänget. Uppför sig dock som en tvåårig hingst och ha fått för sig att allt är tillåtet bara man slickar sig undergivet om munnen efter avslutat ofog. Han köptes, som första inköp utomlands i England, vilket var ett äventyr i sig och kommer säkert vid tillfälle som ett blogginlägg längre fram.
Totalt oridbar och skeptisk till allt och alla.  - Honom ska vi ha!!
Hade banrekordet på Jägersro på 1730 m under en tid, så vi kan verkligen säga att han rosat våra galoppdagar många gånger. Pensionär nu och uppfyller alla fördomskriterier som ordet pensionär innefattar - Gör precis som han vill, och passar du inte dig så går han över dig dock utan rollator - i dagsläget iallafall..

Rockbranglen
Kallas Rocky och visst är det lite av en Rocky historia..
"You're gonna eat lightnin' and you're gonna crap thunder!...."
Köptes via foto från uppfödaren i USA.
Kom hit liknande mer en ardenner med klena ben än ett fullblod. Vägrade att röra sig fortare än i skritt under sina första två år i livet men lyckligtvis tog det sig ju äldre han blev och han var bland de bättre i Skandinavien som fyraåring. Nu är han pensionär - han också och ser återigen ut som en ardenner. Cirkeln är sluten.

Gyllene Tider
Kallas GT, Golden Boy, Mäster, VisaCard - kärt barn har många namn.
Vi hittade honom som veckogammalt föl i de djupaste Göingeskogarna.
Vad vi gjorde där har jag ingen aning om..
Tävlade på banan i sju säsonger av sina nio år i livet vilka majoriteten inbringade kosing till familjen. Kunde när det begav sig träna sig själv.
Det var bara att släppa ut honom i en tillräckligt stor hage med backar, så sprang han i kontrollerat gott träningstempo under ca tjugo minuter till dess han tyckte han tränat klart, då travade han av sig och återvände till grinden för att sättas i skrittmaskinen för avskrittning.
Även han pensionär, avslutade karriären med en seger där han vann sex liter whiskey till oss. Hyvens grabb!!

Göransson
född på gården och fick namnet efter sin husse då han var minst lika förvirrad som sin namne.
Inledde sin galoppkarriär i träning på Täby där han gick under smeknamnet "den lataste hästen på Täby... - någonsin" och med tanke på att denna galoppinrättning har funnits sedan de flyttade anläggningen från Ulriksdal 1960 så är det ju en epitet som förpliktigar..
Till hans försvar ska tilläggas att han har faktiskt segrat - att han var ensam i loppet är bara en minor detail i sammanhanget.. ;)

Avslutningsvis får jag väl också nämna hongen - the one and only..

Sandy
Heter egentligen Söndags Sockerkaka fast på engelska, och har utvecklat en egen stil så här på gamla dar.
Skiter i allt och alla, äter grisöron ( ju mer dom luktar desto bättre), besöker grannen allt som oftast - mest för att kolla av läget.
Favoritplatsen är dynghålan i bäcken alternativ gödselstacken (givetvis den blötaste delen) och hon hämtar tidningen men bara om hon får ett öra - helst grisvarianten i utbyte.
Husses favorit, i alla läge!
Jag vill således inte tänka på hur jag framstår i hans ögon...då han valt att bo med mig i många år.
Men jag måste säga att gyttjebad är ett underskattat nöje..

Krågan Olof, salamandern Sune och resten av övriga i gänget får vi ta någon annan dag..

See ya!!

Dagens betraktelse - De måste ha jävligt lite att göra i Halland...

Ett fall för Mensa???

Dagens lilla "och hur fan tänkte dom där"  fundering uppkom när jag fick syn på en artikel i HD som beskriver det växande problemet med.... - plåsterrökning.
 Att denna lite udda sysselsättning ännu så länge enbart förekommer i Halland var väl kanske en så stor "chocker" - det var väl någon normalt funtad person som blivit utlurad till Vallarnas friluftsteater och fann det som livsnödvändigt att få i sig något som kunde lyfta Dag Otto och dom andra stollarna till en annan nivå, när de så olyckligtvis glömt det hembrända hemma..

Tydligen så används både nya och begagnade plåster, och sorgligt att säga så har det redan skördat fem dödsoffer bland Hallands befolkning - måhända ur begåvningsreserven, men ändock.
Huruvida det är plåsterna och dess innehåll som assisterat liemannen eller om det varit faktumet att de bevisligen brukat välanvända plåster, står inte att tyda.

Jag, för min del kan ju tycka att det uppstår en viss hälsofara när man drar in bakterier från allehanda sår, och eftersom dessa plåster är av en speciell sort - receptbelagda tror jag inte det är sår som uppkommer av kökskniven eller en alltför ivrig hammare i händerna på en månskenssnickare.
Jag tror nog att vi pratar gravt äckliga varianter med allehanda finurliga små parasiter i... och det tycker då hallänningarna - "mmmm kom pågar, det rögar vi po".

Jag tycker att stora delen av Sveriges befolkning ska omvärdera sina åsikter huruvida det är skåningarna som är dryga och litta födda bagom en vagn..
Vi rögar ju bara po svampar ur naturens skafferi - ente nått jädrans hittepo framställt på syntestestiskt vis.

Det framgick även i artikeln att tillvägagångssättet involverade en glödlampa, bensinslang och tändstickor, där glödlampan fråntogs sin botten, plåstret stoppades in i klotet, slangarna drogs in och sen var det bara att puffa po med en tändsticka under.
Det stora problemet, om vi bortser från att några tokar slutat sina liv på grund av detta är att det är helt omöjligt att reglera dosen. Det blir som det blir - och kanske inte alltid som det borde..Det är en modern form av rysk roulette  - med rökgas. Visserligen eliminerar de faran med passiv rökning...

Jag måste säga att jag tar av hatten för hallänningarnas kreativitet och entreprenörskap samtidigt som jag höjer ett varningens finger till alla föräldrar - om ni helt plötsligt saknar en glödlampa, bilen inte startar och ungen pratar konstigt kan det vara ett fall av halländsk uppfinningsrikedom.

Själv ska jag leta reda på mina Batman plåster och dra in lite superhjälteångor.
I´ve got a whole world to save...I think I´ll start with Halland  ;))

See ya!!

When in Rome... Just do it... - TWICE..

Sevärdheterna i Rom markerade med röda prickar..

I sin aldrig övergående tro att kunna kulturellt anpassa oss syskonbarn till de mer världsliga bitarna i livet har min moster gjort sina tappra försök med allehanda resor världen över.
Först hade min bror nöjet att hänga på till ett antal ställe, och senare var det min tur.

I egenskap av tidig studentpresent, så begav vi oss till den antika och mångfacetterade staden Rom.

Vi såg allt där är att se, till fots - och där är synnerligen en hel del att vila ögonen på.
Turistpromenaderna tog oss över Tibern till Vatikanstaten, Bocca della Verità (sanningens mun), Colosseum, Forum Romanum - ja listan kan göras hur lång som helst..
Fantastiska platser som förpliktigar och maten mina vänner.. - maten!! och glassen!!! och maten!! och chokladen!!

Hur som helst började veckan lida mot sitt slut och våra ben likaså, men när vi sitter vid Pantheon en av de sista kvällarna, kommer min moster på att något vi inte sett - och faktiskt inte hon heller trots att hon spenderat mer tid i Rom än i gamla Svedala var Zodiacen.

Hon hade på den tiden en fling med någon av arvesönerna  i någon av de många "la familia" som finns i detta landet ..tror jag.
Det hela var mycket hysch hysch och jag frågade inget - ville inget veta. Säkrast så, annars hade man väl vaknat med ett hästhuvud i sängen en morgon i Krika...

Tillbaka då till Zodiacen som är en utsiktspunkt strax utanför och högt över den innersta kärnan av Rom, dit man enbart kan ta sig med fordon av något slag.
Det är ett välbesökt ställe - dagtid av turister och kvällstid av kärlekspar som njuter av varandras sällskap - på olika vis....

I mitt sinne såg jag oss ta bussen upp under morgondagen tillsammans med en flock andra svenskar, men det var inte riktigt det mostern hade i tankarna.
Hon var mer av den åsikten - right here, right now och stövlade ut på gatan och stoppade första bästa bil - vilken innehöll två pågar i 20 års åldern med slimeigt bakåtslick och för tighta tröjor...

Jag, som kanske inte är den mest snabbtänkta satt och åt glass och höll på att sätta skeden i halsen när hon kom och drog med mig - mot bilen.
Nu hade hon minsann hittat lift upp till Zodiacen..
Jag som inte ens vågade att lifta i Krika by... var minst sagt skeptisk - och livrädd...

När jag begav mig mot bilen invaggade jag mig själv i en bedräglig trygghet - för moster hade ju lovat sin syster att ta väl hand om mig på resan..... och detta skulle ju säkert gå bra.....
Jag var ju lång och blond och väckte ju säkerligen ingen speciell uppmärksamhet ....

Efter att moster handfast förklarat sina intuitioner med denna bilfärden - och det ska jag säga att den kvinnliga delen av vår släkt kan vara ganska hård i nyporna insåg pågarna snabbt att de hade utsetts till turistbuss och de bjöd faktiskt på en trevlig resa och vi fick se hela Rom uppifrån på kvällstid.
En syn som bör upplevas - dock kanske under mer ordnade former..

Den sista kvällen innan avresa hem till tryggheten, satt vi och njöt av äkta italiensk stämning på en kvarterskrog.
Menyn som stod på italienska hade översatts av mitt resesällskap, men en maträtt hade hon haft problem med att tyda och då givetvis skulle vi prova den.
Italiensk mat är ju god i alla former...

När tallrikarna bars in anade jag oråd..
På dessa låg ett stim av friterade firrar, inte helt olika de vanligt förekommande akvariefiskarna "Guppies" i en sörja av olivolja, steksky och salt...
I det ögonblicket omvärderade jag italienarnas kokkonst och insåg att hederlig svensk blodkorv är en underskattad delikatess - i jämförelse.

Vid middagens slut, upptäcker vi till vår förfäran att någon listig typ hade rensat mosters handväska från allt av värde - eller ja det var ju egentligen bara kameran som låg där, men i denna låg en hel veckas semesterminne och kort på allehanda betongfundament, obelisker, statyer och en och annan pizza och vi kunde ju inte bege oss hem utan någon form av bildliga bevis över att vi befunnit oss i denna kulturens vagga.

Så det var bara att ta tjuren vid hornen, stiga upp tidigt morgonen efter, springa runt på alla ställe och fota med den lilla engångskameran som fick inhandlas.

Jag kan säga att spanska trappan är en "real bitch" andra gången gillt, och Forum Romanum gör sig inte riktigt i morgondimma....men med oss fick vi semesterkorten som visar allt som oftast en bild på någon suddig sevärdhet, med en rödmosig blond morgonsur tjej som av någon anledning har samma kläder på sig på alla foto...

Det är livat i Rom - second time around...

See ya!!