Dalskidan, älskling.. Dalskidan!!

Jag har egentligen aldrig, trots upprepade försök förstått tjusningen med vintersporter.
Min första kontakt med denna allt annat än kroppsvänliga sport - utförsåkning, skedde i Hestra där jag tillsammans med min kusin arbetade under några veckor.

Det blev givetvis, i sann friluftsanda en hel del fester på kvällarna och när skidlärarna fick reda på att jag aldrig åkt på ett par skidor vid en av dessa tillställningar så tog de genast sig an den, inte helt lätta uppgiften att lära mig åka slalom.
Uppdraget, vilket de - efter att ha bevittnat min kamp med att få på utrustningen , snabbt uppdaterade
till att enbart se till att jag tog mig nerför backen, oavsett stil.

Vi började, pedagogiskt i barnbacken,  ca tio meter upp.
Vet ni vilken fart man kan få upp på tio meter?? Hisnande minst sagt - och vem fan kom på den ljusa idén att plantera träd där backen slutade??

Jag tror nog aldrig jag såg det samlade gänget skidlärare - tre till antalet skratta så mycket som när jag bara susade förbi i tangentens riktning, rakt mot träddungen en bit bort.
Jag är fortfarande inte helt på det klara, hur tusan man kan få upp sån fart på de antal meterna..
Jag upplevde ingen mer entusiasm, för fler skidlektioner från den professionella skidåkarkåren under min sejour i den småländska skogsbygden.

Min kusin var dock en envis tjej och insisterade på att jag skulle hänga med upp till Sälen och där, skulle jag förhoppningsvis lära mig tämja de allt annat än medgörliga laggarna.
Jodå, det gick väl någorlunda.
Jag tog mig nerför, visserligen i alternativ stil,  i en rad lagom trevliga röda och blå pister, lite småirriterad över ungarna som susade förbi, oftast utan stavar och dubbel så fort mot vad jag själv presterade.
De liksom störde mig i plogrytmen..

I slutet av veckan började jag så smått hänga med de övriga i gänget på deras små utflykter, och började att få ordning på det hela.
Plogvinkeln på skidorna hade väl minskats från, i runda tal 180 grader till nästintill störtloppsredo på slimmade 45 grader.

Vid sista nerfarten för dagen, innan den betydligt angenämare afterskin, blev där något av ett missförstånd och innan jag riktig fattade vart jag var på väg befann jag mig precis i kanten på en av de svarta pisterna.
Att vända var inget alternativ, då det var omöjligt att ta sig upp i backen, och risken att jag skulle orsaka en seriekrock var överhängande - så jag liksom kasade ner på sidan ett antal meter tills jag insåg att detta var väl inte den mest lysande idén denna skidvirtuos hade kommit på.

Så där stod jag då mitt i backen, ingen möjlighet att ta mig uppåt och definitivt ingen möjlighet att ta mig neråt- så jag åkte rakt ut i kanten, i den en och halv meter djupa snön utanför det pistade området.
Där i den oerhört fluffiga snön la jag mig rakt lång och bara skendog.

Jag återuppväcktes tämligen omgående, på ett riktigt trevligt sätt genom att en, inte helt oangenäm grabb stod lutandes över och tittade på mig  undrandes vad jag höll på med.

-" Åker skidor" svarade jag "fast det har kört ihoppa sig litta just nu"...

Han var en gentleman och tog mina skidor under armen och åkte ner, så där löjligt enkelt utan minsta ansträngning, kom sen upp till mig igen och höll mig sällskap under min, allt annat än graciösa promenad då jag försökte att plumsa i fasligt mycket snö med pjäxor, på ett snyggt och graciöst sätt.
Det går inte kan jag meddela, fast vi hade trevligt på afterskin trots att jag kanske inte gjorde det mest attraktiva första intryck.

Den stora behållningen för min del på denna lilla resa var våra nattliga plastsäcksrace i backarna. Det var en vintersport helt i min smak. Tackar dock min lyckliga stjärna att jag slapp sitta på någon häst i ett antal dagar efter hemkomsten..

See ya!