Löptikar och tidningshus

Ligger och är lite klen.
Dricker min Cola, läser tjocka tidningar med glättat papper och tycker lite synd om mig själv. Det får man göra när man är klen.

Nu ska vi kanske klargöra en sak.
Jag gör inte på någotvis sken av att vara sjuk i "karraförkylning" - absolut inte.
Det är fysiskt omöjligt.
Jag är kvinna och jag kan aldrig, i alla fall enligt sambon komma i närheten av en sådan farsot (- jo möjligtvis om jag föder barn, men det är knappt ens då) men jag kan säga att en kärringsjuka kan få en att må ganska sketet den också..- på en icke alls lika akut skala, men ändå.

Sambon trodde att det var whiskeyn jag petade i mig i Lördags som har satt sina spår - i en form av fördröjd hämnd.
Kan kanske vara sant.
Jag tycker inte överdrivet mycket om sprit, har aldrig gjort och kommer väl aldrig att göra men det är inget jag sörjer.
Tvärtom.
Jag dansar på borden och gör bort mig precis lika bra utan, nackdel är väl förstås att jag har inget att skylla på..

Nu var det dock inte sprit och mina tvivelaktiga partytrix vi skulle dissekera i detta blogginlägg.

Jag fick, här i min stund av självömkan tag i en inredningstidning, Har ni lagt märke till att i dessa tidningarna - ju dyrare att köpa desto mer tydligt,  har egentligen bara två typer av hem att visa upp.
Båda av lika, enligt mitt tycke obeboelig karaktär.

Först har vi :

Det lantliga hemmet.


Här har de hittat en förfallen lada eller ett gods någonstans där de byggt upp miljöer med avskavda bord, stolar, svindyra möbler i antikt läder, kristallkronor och björnfällar samtidigt som det skymtas sönderslagna fönster och hål genom väggen i bakgrunden.

Jag bor på landet. Jag bor inte så. Jag skulle inte vilja bo så.
Tesen - "Att elda för kråkorna" hade fått modelleras om till " Att elda för hela naturen " - och så roligt är det inte att hugga ved.

Det minimalistiska hemmet.


Här är allt strikt, stramt, svart eller vitt, inga mattor eller annat som kan störa det estetiska intrycket. Fyrkantiga bord, svarta läderfåtöljer med, om inredaren fått en liten touch av galenskap - en röd kudde i.

Jag bor inte så, skulle aldrig vilja bo så, hade inte haft karaktären att bo så.

Som rubrik i detta reportage om detta sparsmakade hem hade de skrivit:
"Vi har ett tillåtande hem och barnen kan och får, vara överallt"
Men halleluja då, så fantastiskt vänligt av dom. Får inte barn vara det i sina hem?


Hur bor jag då, kanske ni undrar.
Ja, vi kan säga så här - att om här varit några barn hade de definitivt fått lov att vara överallt.
De hade inte, oavsett vildhet eller all form av barnslig kreativitet kunnat få till något som hade chockat vare sig min sambo eller mig.
Vi har nämligen husdjur.

Ett antal katter, som är helt övertygade om som bara katter kan vara, sin egen förträfflighet och att de, tvivelsutan har högsta rang i detta hushållet,
och så har vi då en gammal Golden Retriever tik, som med ålderns oskrivna rätt skiter fullständigt i all form av lydnad, uppfostran och finkänslighet.
Hon är, helt enkelt ett naturbarn - på alla vis.

Just i detta nu, löper hon.
Tack och lov är inte det så ofta, men det är en pärs varje gång det inträffar.
För att förhindra att hennes evinnerliga blödande ska svepas i en fin båge kring i hela huset varje gång hon viftar på svansen, får både delar av mina och sambons underkläder finna ett nytt användningsområde.

Ja kanske inte mina längre. Vi provade en gång att ta på henne ett par, klippte hål för svansen och hon gick i väg fem meter där hon tappade dom.
De var för stora - till min sambos oerhörda upprymdhet kan tilläggas.
Samtidigt som han skrattade som en besatt, kved han fram att hon hade behövt både strumpebandshållare och korsettliv för att hålla dom på plats.
Jag var inte lika road.

Vi fick då ställa vår tillit till vad som hittades i  hans underklädeslåda.  Ett par kalsonger med rejäl resår vaskades fram, samma förfarande med saxen och så fick vi krängt på hunden ett par svarta filsingar med en dambinda som extra skydd för eventuellt blodstänk.
Dom satt bättre.
Låtom oss bara konstatera att män och kvinnor är byggda olika, så stannar vi där.

Huruvida hunden skäms eller om det är en imitation av Jim Carrey som frambringar bildens grimas, 
vet jag ej.

Det visade sig dock att de inte riktigt mötte upp till perfekt passform, då vi någon timme senare kom in i huset, med en oväntad gäst för att snacka lite skit över en kaffe, eller två.

Där, mitt på köksgolvet låg ett par svarta filsingar med hål i bakre regionen, innehållande en blodfärgad dambinda och med en synnerligen glad Golden som stod sidan om.

Som om inte detta oerhört pinsamma scenarium hade varit tillräckligt, så hade även en av de små katterna, vilken har en oförklarlig mani på att dra ut olika former av kläder från tvättkorgen och gå omkring med dessa i huset, fått tag i en BH och av, vilket jag är helt övertygad om ren djävulskap placerat denna, också på golvet en bit från hundens lilla fina "present".
Säg mig kära vänner - hur förklarar man en sådan sak?...

Ja inte är väl detta ett hem som någonsin kommer att dyka upp i ett reportage i någon fin inredningstidning eller för den delen någon fin trädgårdstidning heller, men vet ni vad? Det skiter jag i.

Jag fick världens bästa betyg av en liten tjej för ett tag sedan - när vi låg på magen utsträckta över vår igenväxta damm och försökte fånga salamandrar, efter att hon sprungit i rabatterna bland ogräset och hoppat på en massa stenar i vår naturdamm med en galen Golden Retriever iklädd kalsonger i släptåg.
Hon sa:
"Jag tycker om er trädgård."

Det är just ett sådant hem jag vill ha!

See ya!

Fire walk with me - eller helst inte..

Det är en sak, eller visserligen är det flera saker, men just nu är det en sak jag är förundrad över.
Vad är det för hemlig agenda män har med eld ?
Här på vår gård är det rena julafton när det råkar ha samlat ihop sig en papperssäck eller två.
Då åker  tändstickorna  fram fortare än en höna skiter - oavsett väder.

Häromdagen, när de rådde full storm var det dags.
När jag lite försynt påpekade att det inte var det mest optimala vädret att elda i, fick jag till svar
- "Ja,jo det blåser lite lätt, men det blåser ju på rätt håll..."
Jamen det var väl en tröst.

Där skulle jag tvunget sticka in huvudet och läsa på kartongen..

För egen del har jag ett helt omvänt förhållande till eld.
Jag är fullständigt livrädd för det och har så varit från den stunden då jag av någon anledning skulle undersöka min morfars bål av julklappspapper - vilket var hans absoluta höjdpunkt under julen, att elda julklappspapper,  i dryga nioårs åldern och råkade sticka in huvudet lite långt in i elden och fick därtill det tvivelaktiga nöjet att gå omkring resten av den julen utan ögonfransar, ögonbryn och med en lustig uppkryllad svedd 1 cm. lugg - förvillande lik ishockeyspelaren Håkan Södergren faktiskt.

Vid ett par tillfälle har det gått lite väl livat till bland lågorna, men det är ju då om ni frågar mig.
Ställs frågan till min sambo, tillika eldmästaren så överdriver jag ungefär i den stilen som storfiskaren på Brännö brygga.
Ni kan, efter ni läst detta själva avgöra.

Om vi mjukar upp med den milda varianten först, så skedde detta då vår tomt var omgärdad av rejält höga popplar som, likt en godartad poppel ska ränt i väg på höjden och utvecklat sig själv till ett  träd på 20 m. med lövverk och allt annat som hör till ett träd.

Multiplicera sedan detta träd med 10 längs en rad på ca 5 m så  har ni själva sceneriet upplagt.
Tänk sedan en eldhög av allt möjligt skit bland trädfötterna och lägg sedan till en eldtokig man.
Ja, då förstår ni hur det gick.

Vilket bål det blev och vilken himla tur att jag kom med den halvtums stora, icke ännu ikopplade trädgårdsslangen när elden verkligen fått fatt i trädkronorna. Det kändes som om det gjorde stor skillnad...
Jag kan även nämna som lök på laxen att det rådde strikt eldningsförbud i kommunen under denna tiden, men vad tusan - vi lever ju på landet så vi gör som vi vill....
Jag levde mest nere i källaren efter det att jag lämnat av slangen. Kändes bäst så.

Förutom att jag har svåra skräckupplevelser varje gång sambon greppar efter tändstickorna så har de flesta gånger gått bra efter detta något eldfängda tillfälle - visserligen är det ett svårt tillfälle att toppa, men ta mig tusan om inte han lyckades med detta för några somrar sedan.

Återigen rådde det eldningsförbud, men det verkar gälla för alla utom oss här på Kagelösa Backe.
Av ren självbevarelsedrift lägger jag mig inte i hans eldningsagenda.
Han får ta ansvar för detta själv - så går jag in och sätter jag mig och vaggar fram och tillbaka i fosterställning med hörselkåpor på.

Under några år hade vi samlat på oss en del stubbar, rötter och annat naturskit som låg, tillsammans med en del bortratade höbalar alldeles intill vår galoppbana, i en svacka väl dold för de som inte absolut skulle ta grusvägen förbi.
Just denna dagen hade tydligen denna hög ropat extra högt på att bli eliminerad till aska och min man är ju inte en sämre man än att han hörsammar en bön på hjälp. Tändstickorna åkte fram och hjälparbetet inleddes.

Om någon av er som läser detta någon gång har eldat rötter, hårdpressat hö och sådana attiraljer vet ni att det brinner inte upp på en förmiddag precis.
Detta skitet låg och pyrde i flera dagar, till min sambos stora glädje. Ju längre det brinner desto mer skit blir vi av med, är hans mantra.

När den femte "pyrningsdagen" inleddes så började moder natur tycka det var tillräckligt och försökte att blåsa ut lågorna, vilket i sin tur hade konsekvensen att det började brinna med förnyad kraft, och då kände tydligen det omgivande gräset att det behövde svedjas av, och minsann om inte vårt plaststaket runt galoppbanan också ville få en liten värmebehandling.

En förbipasserande gjorde oss uppmärksam på eldpartyt i svackan och vi begav oss dit.
Sambon gav sig in i släckningsarbetet med en skyffel och enligt honom fick han kontroll på svedjandet med en gång.
Jag tyckte inte riktigt att det såg ut så, så jag ringde Brandkåren, förklarade läget och tydligen gick dom på min linje för de skickade bilar från alla omgivande kommuner.
Dessutom kom grannarna från när och fjärran, eller ja, det var endast en kvinna - barfota i sina trätofflor med två ungar, som kom och frågade om hon kunde hjälpa till.
Troligtvis var det mest för att bevittna detta spektakel.
Brandkåren släckte den, enligt mig oändliga gräsbranden på 50 m2 på ett kick och sen lattjade de rundor med vattenslangarna och duschade ner sig själv och mig. Det var ganska roligt.
Det tyckte inte min sambo. Ingen vågade duscha ner honom.

Brandmän är roliga pågar..

Låt mig säga så här för att förtydliga hans sinnesstämning.
Otrohet, svek, lögner, tandkrämstub klämd på fel ställe, smaskande, snarkande, konstant pratande, bränd mat - vårt förhållande kommer att klara allt av detta om det skulle uppstå - lätt dessutom, eftersom det klarade "the big No No" - jag ringde efter Brandkåren.
Jag var i total onåd i flera veckor och vi kunde inte prata eller för den delen skoja om frågan förrän dryga året efter. Tror egentligen inte att jag är förlåten ännu.

Nu ska jag åka till återvinningsgården - mitt favoritställe och lämna av skit. Där eldar dom inte, i allafall inte när jag är där.

See ya!

Plattan i mattan..

Det är långt mellan gångerna - jag vet. Förlåt, och allt sådant.

Dagens tankar susade kring de bilar som berikat mina dagar, vilka är tre till antalet och jag har varit kär i varenda en och upplevt seperationsångest med två av dem, eller ja, en i allafall.
Den som kom som nummer två var jag mer än lovligt trött på sedan min sambo körde och krockade med den i Danmark och hela framvagnen blev sned. Det blev aldrig bil av den igen. Den tredje har jag kvar.

Min första egna bil var en röd liten "mean machine" av märket Mazda 323.
Nu kanske inte många av er förknippar just Mazda 323, som något särdeles grymt motoråk och definitivt inte om jag avslöjar att årsmodellen var anno -83.
Denna lilla åldersrelik bröt troligtvis mot de flesta trafikregler som fanns bara genom att finnas till, men en trognare kamrat fanns inte att uppbringa och åtskilliga arter av djur samt suspekta grejor fraktades i denna bil.

Under den tiden vi hängde ihop jobbade jag på Gul och Blå inne i Helsingborg och hade, som jag tidigare nämnt hand om bl.a. skyltningen av butiken.

Jag lade hela min själ i dessa skyltningar och byggde upp hela miljöer av varierande slag och attraktion.
Vid ett tillfälle skulle jag ha temat "Fiskare" - för vi råkade få in en stickad tröja som jag tyckte påminde mycket om en fiskartröja, och efter att ha rånat en kompis på alla hans yrkesfiskarredskap så tvingade jag med mig min bästa kompis tillika kollega, en sen natt ner till stranden bortom Strandvägen för att stjäla sand.
Det är tydligen förbjudet att ta sand från stränder, så detta äventyr fick ju ske på natten.
I svarta sopsäckar - den billiga varianten skyfflade vi således en hel massa sand utan att egentligen förstå hur tung sand är egentligen.
Det var något som gick upp för oss när vi skulle bära bort dessa säckar till min lilla röda Mazda och lasta in dom i bagaget.
Det var ingen lek!
Givetvis så gick ju de flesta säckarna isönder, om inte utanför bilen, så inne i bilen och jag fick senare skyffla ur lös sand in i skyltfönstret och hade en egen privat Copacabana strand i baksätet och bagageutrymmet under resten av tiden jag stod på ägarpappret.

Vid ett totalt hängivet ögonblick var jag även oerhört nära att frakta ett avhugget kohuvud från slakteriet i Helsingborg i mitt passagerarsäte.
Jag hade bestämt att en skylt skulle ha temat "american cowboy in the desert" och då skulle där ju absolut vara ett kokranium där i det lilla sketna skyltfönstret som mätte max 2 m2  - och det var om du var välvillig.

Jag vet inte riktigt om ni känner någon som innehar ett kokranium så där helt appropå, men det gjorde inte jag - så den enda lösningen var ju att skaffa råvaran, koka bort kött och annat icke önskvärt för att få skyltdekoren som jag ville ha den. Jag visste ju hur det gick till, hade liksom jobbat på Extraco en sommar och fått se hur ingredienserna i gelantin framställs.

Turligt nog - i sista sekund, tipsade en kund mig att höra med stadsteatern, och i deras gömmor, ska ni veta återfinns många skatter för en dekoratör, så även ett kokranium.
Kulturellt kokranium, skall tilläggas och inget jädrans allmänt lantlollekossekranium inte..

Skylten blev hur bra som helst och jag återvände många gånger till Stadsteaterns välvilliga scenbyggare.
Nu när jag tänker på det har jag även fraktat en antik gammal motorcykel samt en hel svetsutrustning från en verkstad i denna lilla bil.
Inte samtidigt - men dock..

Det kunde ha varit  så att utav rent hämndbegär eller helt enkelt av ren jävelskap den morgonen, då jag min vana trogen kom in mot Helsingborg på E4.an och skulle bromsa vid de första rödljusen att den fick ett infall att bete sig på ett icke kamratligt sätt.
Högerfoten trampade, bromspedalen gick i mattan - men bilen fortsatte.

Det var en icke alltför angenäm situation och för att vara riktigt säker på att bromsarna verkligen inte fungerade, gjorde jag om manövern ungefär tjugo gånger med allt kraftigare våld, inom en tidsram på 2 sekunder - utan att riktigt få fullt gehör för min kvickfotade frenesi vilken Pelé hade gråtit glädjetårar över .
Som av en turlig händelse saktade bilen ner mycket långsamt och rödljusen slog om till grönt så jag kunde med hjälp av Fru Fortuna få hejd på denna skenande röda sand/koskallefraktare.

När jag stod där vid kanten och pustade ut så funderade jag på hur jag skulle ta mig ner till jobb på Kullagatan.
Ni som har varit i Helsingborg vet ju att, hur du än beter dig så måste du nedför en ganska rejäl backe och det är ju inte en aktivitet man precis längtar efter, utan bromsar.

Jag fick dock, enligt mitt egna tycke en snilleblixt.
Jag skulle givetvis ta småvägarna bakom  Kullagatan - små, smala gränder med hus tätt, tätt intill vägen.
Hur jag tänkte där har jag funderat på många gånger under åren som gått och den mentala mognaden ökat någon promille.
Var min tanke att köra in i husväggarna om det gick för fort?
För det ska även tilläggas att dessa små gränder inte enbart är smalare än Hälsovägen - de är betydligt brantare också.
Det jag minns av min tankeverksamhet i denna situation var att - om det skulle bli att jag behövde sakta ner farten kunde jag ju använda handbromsen. Jovisst, eller hur!
Ni som har med bilar att göra vet att när bromsarna lägger av på det viset finns det inte heller någon verkan i handbromsen, men det var jag vid det tillfället helt ovetande om.

På något vis tog jag mig ner om backarna och in på min parkeringsplats och fick ringa efter bärgare som fick ta den lilla röda bilen till doktorn.
Att jag hade kunnat fixa bärgare redan innan jag begav mig nedför backarna slog mig aldrig.
Jag skulle ju till jobbet och skylta.

See ya!

En katt bland Eslövs hillbillypantrar ..

Veckans mest efterlängtade kväll - fredagsafton spenderade jag och sambon i Eslöv.
Bara det hade ju räckt till en huvudskakning och en tyst tanke om att då får vi skylla oss själva.
Om jag späder på med att vi var på Medborgarhuset för att bevittna ett uppträde så förstår ni kanske varthän detta barkar och lägger jag slutligen till att vi lyckades med konststycket att dra ner medelåldern rejält på kvällens arrangemang har ni fått fullständigt grepp på detta, eller hur?

För en styv vecka sedan informerade min moder mig om ett, vad jag tyckte i teorin skulle kunna bli en trevlig tillställning.
Det rörde sig om en humor show med Anna-Lena Brundin och Jan Sigurd, två skåningar med fötterna fint förankrade i den sorts humor jag uppskattar - i alla fall Anna-Lena då jag är en sann fan av hennes vassa ståuppkomik som ibland tippar över gränsen till osmaklig. Vem minns väl inte henne och Lill Marit Bugges sketcher som Nancy och Carina.
Den andra tjommen - Jan Sigurd visste jag kanske inte riktigt lika mycket om, men alla som jobbar med Anna-Lena måste ha en del kvaliteter resonerade jag.

Till dessa två lades ett kompband vid namn Lasse Muhammedz handplockade Hillbilly orkester, vilket jag tyckte bådade gott rent musikaliskt och även ur underhållningsaspekten.
Ingen kan väl frivilligt kalla sig för detta om vederbörande inte innehar en stor portion av självdistans och humor?

En fredagskväll i detta hushållet innebär, vilket jag alltid glömmer bort vid uppbokningar att en total komalik sinnesstämning inträder runt halv fem tiden då veckans arbete avslutas, och stallsysslorna därefter utförs på ren vilja och gammal vana.
Denna dag skulle vi dessutom uppbringa tillräckligt med energi till att fixa till oss och bila ner till Eslöv för att underhållas i dryga två timmar.
Hur som helst, med tanken att detta nog kommer bli en pigg kväll med svängig musik och glada människor så kunde vi på något sätt uppbringa lite fin fredagsstämning i bilen på väg ner.

Min sambo avslöjade senare vid hemfärden att han enbart hade uppfattat att det skulle vara en Hillbillyorkester som skulle uppträda, så hans sinnesbild var en  rökig lokal med publiken stående vid bord, drickandes lite fredags öl och ett avslappnat bluegrass band med en karakteristisk banjospelare som kanske inte riktigt hade alla hönsen hemma samt en och annan oslipad kniv i byrålådan, som stod för underhållningen från scenen.
Jag hade uppfattat att det var en humor show, men i övrigt kanske inte min och hans sinnesbild skilde sig nämnvärt åt.
Kvällens klädsel blev därefter - jeans, snakeskin boots, en tight urringad topp och min HD jacka med texten "Live free" samt en dödsskalle broderad på ryggen.

När vi äntrade medborgarhuset började en oroskänsla gnaga i kroppen, och den besannades när vi nådde ingången till själva salen där begivenheten skulle äga rum.
Ett gäng pensionärer stod och betalade inträde och när jag såg mig kring var det just i denna ålderskategorin som övriga kring mig befann sig.

Vi gick mot dörrarna som ledde in i salen och när vi öppnade dessa och tog ett steg in, tystnade alla och tittade på oss.
Jag förstår - till en viss del hur de färgade innevånarna i den mest inskränkta södern kände sig då de av någon anledning satte sin fot i ett kafé där många inte ansåg de skulle vara..
Att vi inte riktigt passade in, var dagens mest klara upplevelse och årets "understatement" .
Jag ljuger absolut inte när jag säger att vi sänkte medelåldern i den sittande publiken med minst 20 år, och det är minsann sällan man upplever en sådan sak numera.

När den värsta fientliga stämningen lagt sig, och de rara gråhåriga damerna och lomhörda herrarna hade kommit på att vi troligtvis inte kom till att ställa till något slagsmål, svära eller annat opassande lät de oss ta oss in till våra platser som givetvis var i mitten av allt.

Showen började, och trots en trevande inledning så måste jag tillstå att den var riktigt trevlig.
Jan Sigurd innehar en sådan torr och underfundig humor som jag fullständigt älskar.
Förmågan att vrida på ord och leka med ett ords olika betydelser som när det utförs av ett proffs får en att fullständigt tappa all form av uppfattning om vad personen egentligen pratar om fastän det är helt klart och logiskt.
Tänk på ordet rätt och (piano)stämning och lek med dessa så förstår ni vad jag menar.

Anna-Lena var lika bitskt skånsk och härligt befriande i sin roll som Jeanette, en form av skånsk trailertrashbrud och levererade stå upp komik blandat med gamla hederliga musikaliska bitar (kanske mer i stil med tycket av majoriteten i publiken) såsom Violetta, Me and Bobby McGee, Arne Quicks klassiker Rosen - alla med omskrivna och underfundiga texter av bästa sort.

I pausen var det uppdukat med kaffe och kaka - som gentilt nog ingick, och som sanna medlemmar av 80+ gänget så traskade vi iväg och skulle intaga  förfriskningar för de var ju gudbevars gratis och gratis i dessa sammanhang är lika med obligatorisk närvaro.
Där, mina vänner kunde hela kvällen slutat med tumult och slagsmål.

Jag, min lilla besvärliga typ ska ju dricka kaffe med mjölk. Att tappa i mjölken gick bra, men sen råkade den serverande damen höra fel och tog termosen med tevatten och hällde i min kopp.
Genast började kacklet om hur detta skulle lösas, och tro mig att 80 plussare har ett sätt att utvidga ett till synes trivialt problem att kunna innefatta hur många lösningar som helst med fler viljor än antalet personer i salen.
Tack och lov löste sig det hela genom att jag gick och hällde ut missödet och började om på ny kula med mjölken, så handgemäng och andra otrevligheter undveks, denna gången.



Den 20 april står Pedalens Pågar för underhållningen i salen och jag har lovat Hilda och Astrid att bjuda på en påtår så det blir bara till att återigen ta sig till Eslöv -Skånes svar på Las Vegas  för lite kulturellt samkväm.

See ya!

Fantastisk liten krabat

Visst är det väl en härlig tid vi går till mötes.
Kvällens tur på hästarna togs i Söderåsens vackra natur och det var helt magiskt.
Den här underbara doften av solvarm blöt mossa toppad med en späd kör av fågelkvitter samt ett och annat fånigt leende över läpparna som kommer av att hästen du sitter på - en skogstokig, levnadsglad häst som ber och ber och ber om att du ska släppa bara lite till på tyglarna så att han kan springa lite fortare.
Det borde vara en mänsklig rättighet att få lov att uppleva ett sådant ögonblick.

När vi låg där sida vid sida i lagom galopp på den mjuka skogsvägen så skymtade vi ungefär 100 m längre fram en rejäl ridhäst som svängde in, från en sidoväg på vår färdväg.
Vi tittade på varandra och saktade helt samstämmigt ner för att inte skrämma skiten ur ryttarkollegan med att helt plötsligt ha två frustande fullblod i nacken.
När vi närmade oss ekipaget såg vi att hon hade tre små hundar med sig som sprang som små trasselsuddar kring benen på denna 183 cm gigant till häst hon satt på  - inte helt olikt en hasselmus sittandes på en elefant.

Vi hade en trevlig pratstund tillsammans och hon berättade om en av sina hundar, en liten westie som enbart hade tre ben. Ett av bakbenen hade blivit amputerat när han var 10 år, för två år sedan. Det var bara så härligt att se denna lilla pigga krabat studsa kring - och hade hon inte själv sagt att ett ben saknats hade vi nog aldrig märkt det, så bra tog han sig fram.

Historien kring denna amputation var allt annat än härlig då det hade varit en omplaceringshund som av någon anledning "klickat" i hjärnan och gett sig på denna lilla vita gummiboll och inom bara några sekunder hade han bitit av nästan hela bakbenet, snittat upp magen och illa sargat den lilles hals.
När hon kom in till Djursjukhuset med detta illa tilltygande liv, hade hon redan insett att ett farväl var nära och när veterinären kom ut till henne med beskedet att hunden slutat svara på stimuli och det enda som var kvar var att låta honom somna in.

Hon fick gå in till sin hund som låg i en kuvös och precis då när hon står där, började denna lilla vita tuss att rycka och då, där och omedelbart bestämde hon sig för att göra allt som var möjligt för att rädda sin kompis.

Det beslutet, mina vänner är inget beslut som är lätt att ta då du måste väga in så många saker och inte minst om det är etiskt rimligt att utsätta djuret för denna resa.
85000:- senare var den lille hunden ihopsydd och så hel som möjligt var - med tanke på dom skadorna som tillfogats honom men hon kunde inte nog säga hur glad hon var över att hon räddat honom och tagit det beslutet vid kuvösen.

När man såg honom springa kring så lycklig bland löv, pinnar och mossa - upp och ner i backar så förstår jag henne helt och fullt. Vilken härlig livsglädje som verkligen smittade av sig bara av att titta på en liten trebent westie med spring i benen en underbar vårkväll i mars.

See ya !

Dagens uppenbarelse: Klart att Rögle ska ha en drink!

Under vår ena ridtur ikväll på två av våra ädla springare satt jag och funderade lite smått på livet och på Rögle.

Jag har inte riktigt förstått det här med de olika ligorna som det kvalas upp till, åks ur och kvalas till kvalserien i - det är för mig rena grekiskan eller jag kan tom. sträcka mig till att säga att det är rena malaysiskan.
I ett tanklöst ögonblick frågade jag min ridkamrat om denne hade någon koll på vilken match som skulle spelas av Rögle denna afton som tydligen var av oerhört viktig karaktär då det pratats mycket om detta i vårt hem.
Här, i detta boet låter det visserligen som om Rögle vinner Stanley Cup varje gång de vinner och som om de är dömda att lira hockey i någon farmarliga i Västerås om de förlorar, så jag har som sagt förlorat greppet över vilka matcher som egentligen är viktiga och vilka som bara är sådär viktiga.

Jag kan kanske, så här i eftertankens kranka blekhet inse att fråga ridkamraten var väl inte det smartaste som kommit fram under någon av mina otaliga tankesejourer..
Han drog omedelbart igång att förklara för mig om Elitserien, Allsvenskan och kval serien mellan de båda tidigare nämnda serierna.

Han började med meningen - " Rögle spelar i något som kallas kvalserien.." och där tappade han min fokus...
Allt som sades därefter gick på genomgång och fastän jag kan se genuint intresserad ut och uppmärksam på den person som pratar med mig är jag i själva verket någon helt annanstans i tankarna. Denna gången tänkte jag på sprit.

Nu är det så här att alla de stora begivenheterna inom galopp och en del inom de andra ridgrenarna har en speciell drink som kännetecken vid dessa arrangemang.
Kentucky Derby som rids på Churchill Downs  har drinken Mint Julep som signum, där den pryder händerna på både välklädda societetsdamer, rednecks på utflykt från trailerparken och oljemiljadärer med cowboyhatt.
Det engelska derbyt, som rids på Epsom har Pimms som special drink och män med kravatter, höga hattar och kvinnor med designerklänningar avnjuter den med en sann stiff upperlip.

Nu undrar ni kanske vilken drink det svenska derbyt på Jägersro har som sin prick över iet och... tja vad ska man säga om detta?
Kanske en avslagen fesljummen lättöl hade varit en signifikativ dryck, i dagens icke alltför muntra galoppsfär här i den södra delen av vårt land.
Sedan har vi då det absolut största travloppet - Elitloppet och där råder väl ingen tvekan om att det är Explorer som dominerar dryckeslistan på detta event.

Då, mitt i en massa ord som studsade likt gummibollar mot ett plank om tränare, serier, allsvenskan bla,bla,bla..slog mig tanken, som en välriktat släggslag mot en snedvriden sko på ett städ
- Klart att Rögle ska ha en egen drink.

En variant med lagom stuns, kanske med en lagom dos av Grön Curacao i någon skön förening med Creme de Cacao White, eller ja, något som gör den grön och vit - gärna i olika lager som är så fräckt att titta på och det är ju essentiellt att drinkar är flashiga att titta på, sen om de smakar skit är av sekundär betydelse. Den ska dock vara god nog så den både är lämplig att fira en seger med såväl som en form av tröst, likt gravöl om det skulle vara så att det inte riktigt är lika livat efter en omgång i rinken. . 

Nu kanske någon av er säger att sport och sprit hör inte ihop, och visst det håller jag med om, men det är ju ämnat för publiken inte för spelarna precis som en  Mint Julep dricks av ägare, spelare och andra intressenter på Churchill Downs en solig dag i Maj och inte av hästarna som utövar den atletiska biten.
Dessutom ,mina vänner finns där inte tillstymmelse till huliganer på de läktarna. Bara en sådan sak!

See ya!

Att bygga en anläggning.

Jag har alltid haft en inneboende egenskap - på gott och ont att aldrig anse något som omöjligt förrän jag provat det.
Det har lett till en hel del misslyckanden och tokiga situationer genom åren, men tack och lov har jag även utrustas med en hel del självdistans och humor- eller är det så att det handlar om ren och skär idioti kanske? Jag brukar inte hänga upp mig så mycket på de mindre lyckade utfallen mer än att jag kan se tillbaka och skratta gott åt mina egna lama försök inom vilken genre det nu än gäller.

Under 70 talet såldes mark av från gården jag numera bor på, till ett inte helt okänt företag  som idag kallas för PEAB och som bröt grus mer eller mindre intensivt till slutet av 90talet.
Bland annat, som kuriosa kan nämnas att hela den nya vägen i Klippan mellan rondellen vid Colorama till väg 21 är av vår grus kommen. Bara så ni vet och har koll på vägbyggnationerna i kommunen.

Jag lyckades, efter mycket påtryckningar och förhandlingar att köpa loss all mark när de hade brukat och utnyttjat klart och när den 10 m höga backen hade blivit ett 10 m djupt hål.

Eftersom jag är en, ska vi kalla det för en person med obegränsat tankesätt började jag genast att fundera ut hur marken bäst skulle kunna användas och förvaltas.
Helt naturligt och inte helt oväntat fastnade jag för hästsportsanläggning.
Javisst - det gör man ju i en handvändning. Chip, chop och  lite skyfflande så skulle det vara biff och jag skulle bli välbärgad och kunna äta praliner och dricka bubbelvatten dagen i ända.
Sa jag att jag även är utrustad med en god portion av obegränsad fantasi?

Vi pratar om 24 hektar, tror jag det heter eller var det tunnland ?
Ja, låt oss nu inte gräva ner oss i termer - en sjuhelvetes massa sten och räfsande var det iallafall.

En galoppbana skapades, eller två om sanningen ska fram. En gräsbana 5 - 10 m bred ca. 1000 m lång och en grusbana - med inköpt special "fint som snus" grusmaterial ca. 800 m.
Som om inte detta var nog skulle det minsann omgärdas av vit plast rail - eller som människor ej involverade i galoppsporten kallar det: plaststaket.

Det som var  innerstaket, skulle givetvis vara med böjda stolpar, som vi satte en kusin från landet på - att med hjälp av värme och specialbyggd järnmall forma till önskad böjningsgrad.
Just denna kusinen från landet återvände aldrig till oss efter detta.
Antalet stolpar uppgick till i runda tal - 500 st sen ska vi ju lägga till jobbet med att handsätta alla och inte att förglömma även de som var som ytterrail, i mark så stenig att en rullstensås hade ansetts som sandstrand i jämförelse.

Det är ju viktigt att man som ryttare känner sig trygg i fartens hastighet slickandes innerstaket med knäet i kurvorna - i tanken lite som speedway ( verkligheten var väl en helt annan ),  när vi tränade vår, enda på den tiden träningshäst i singularis.

Nu ska vi kanske också tillägga för att verkligen förstärka hur storvälvande planerna var, att vår häst var ju verkligen inte en av de snabbaste i knatteligan. Jag skulle nog lugnt kunna säga att stallkatten hade gett den en match -  i nerförbacke.

Markbyggnationen fortskred med en välplanerad gräsbana och en grusbana för hoppning/dressyr, hagar, servicebyggnad, butik och givetvis en rakbana i flis för galoppträning....
Det är essentiellt att erbjuda varierande träningsmöjligheter för att utveckla det,  i vårt fall icke utvecklingsbara hästmaterialet, fortfarande i singularis.

Lite imponerande är det ju visserligen - eller jag ska kalla det för en studie av total brist på sans och förstånd att alla byggnationer utfördes av mig själv och sambon, visserligen med en och annan maskin men ändå. Jag kan återge en räfsas och till och med en skyffels anatomi ganska precist.

Vi hade då kommit fram till skapandet av vår fälttävlansbana som skulle vara för, i huvudsak träningsbehov och ställde lite krav på tankeverksamhet och erfarenhet.
Då är det bäst att ta hjälp, så jag ringde upp, varför spara på krutet liksom - Mark Todd.
Flerfaldig olympisk mästare, världsmästare och framröstad som 1900 talets främsta fälttävlansryttare av FEI och utan att på något sätt känna honom närmare än via Tvn hade vi ett trevligt samtal och han var intresserad av att designa vår bana.
Sa jag att jag helt saknar mentala begränsningar?

Vi kom överens om att vi skulle filma terrängen där den tänka banan skulle ligga.
Sagt och gjort, som garvade studenter i Sir David Attenborough anda gav vi oss ut.
 Jag fick uppdraget att lotsa via tal och gester tittaren runt i detta igenväxta slyparti av tveksam karaktär och som pricken över i et även innehöll ett dyngigt märgelhål där de blivande vattenhindren skulle ligga.

Jag gick in för detta med liv och lust, pekade och sluddrade på som en sann skåning, fast på engelska då - eller ja något som skulle kunna tas som engelska om du hör lite illa och är totalt språkfientlig.

Sambon filmade på, inte helt utan besvär med tanke på markens beskaffenhet med en massa sten, grästuvor - modell gigantiska, björnbärssnår, träd i olika storlekar samt en oändligt massa sly.
Plötsligt, helt utan förvarning försvann halva filmteamet, alltså sambon ner i ett hål i marken och jag kan säga att händelseförloppet och effekten av detta var hysteriskt roligt när man tittade på det på Tvn.

Först en skogstokig tjej i tjugoårsåldern som pladdrar på med något obegripligt mumbo jumbo språk och sen helt utan förvarning en närbild på en grästuva allt medan mumbo jumbo tjattrandet fortsatte ohejdat i bakgrunden.
Som grädde på moset där med kameran riktad mot microkosmoset i grästuvan började det skjutas hej vilt i skogen bakom oss.
Där tog mumbo jumbo talet slut och även filmen. Vi var tvungen att söka skydd för kulorna som studsade över huvudena på oss.

Filmen postades - oredigerad till Mr Todd.
Tro det eller ej -  han återkom och var intresserad av att komma över och skissa på detta. Tror att han och hans fru mest var intresserad av att i verkliga livet se på dessa två totalt verklighetsfrånvarande tomtar som skickat honom denna videon.

Vi brukar plocka fram detta alster själv om vi behöver muntras upp, för inte ens Jim Carrey kommer i närheten av att få oss att skratta så mycket.

See ya!