Fire walk with me - eller helst inte..

Det är en sak, eller visserligen är det flera saker, men just nu är det en sak jag är förundrad över.
Vad är det för hemlig agenda män har med eld ?
Här på vår gård är det rena julafton när det råkar ha samlat ihop sig en papperssäck eller två.
Då åker  tändstickorna  fram fortare än en höna skiter - oavsett väder.

Häromdagen, när de rådde full storm var det dags.
När jag lite försynt påpekade att det inte var det mest optimala vädret att elda i, fick jag till svar
- "Ja,jo det blåser lite lätt, men det blåser ju på rätt håll..."
Jamen det var väl en tröst.

Där skulle jag tvunget sticka in huvudet och läsa på kartongen..

För egen del har jag ett helt omvänt förhållande till eld.
Jag är fullständigt livrädd för det och har så varit från den stunden då jag av någon anledning skulle undersöka min morfars bål av julklappspapper - vilket var hans absoluta höjdpunkt under julen, att elda julklappspapper,  i dryga nioårs åldern och råkade sticka in huvudet lite långt in i elden och fick därtill det tvivelaktiga nöjet att gå omkring resten av den julen utan ögonfransar, ögonbryn och med en lustig uppkryllad svedd 1 cm. lugg - förvillande lik ishockeyspelaren Håkan Södergren faktiskt.

Vid ett par tillfälle har det gått lite väl livat till bland lågorna, men det är ju då om ni frågar mig.
Ställs frågan till min sambo, tillika eldmästaren så överdriver jag ungefär i den stilen som storfiskaren på Brännö brygga.
Ni kan, efter ni läst detta själva avgöra.

Om vi mjukar upp med den milda varianten först, så skedde detta då vår tomt var omgärdad av rejält höga popplar som, likt en godartad poppel ska ränt i väg på höjden och utvecklat sig själv till ett  träd på 20 m. med lövverk och allt annat som hör till ett träd.

Multiplicera sedan detta träd med 10 längs en rad på ca 5 m så  har ni själva sceneriet upplagt.
Tänk sedan en eldhög av allt möjligt skit bland trädfötterna och lägg sedan till en eldtokig man.
Ja, då förstår ni hur det gick.

Vilket bål det blev och vilken himla tur att jag kom med den halvtums stora, icke ännu ikopplade trädgårdsslangen när elden verkligen fått fatt i trädkronorna. Det kändes som om det gjorde stor skillnad...
Jag kan även nämna som lök på laxen att det rådde strikt eldningsförbud i kommunen under denna tiden, men vad tusan - vi lever ju på landet så vi gör som vi vill....
Jag levde mest nere i källaren efter det att jag lämnat av slangen. Kändes bäst så.

Förutom att jag har svåra skräckupplevelser varje gång sambon greppar efter tändstickorna så har de flesta gånger gått bra efter detta något eldfängda tillfälle - visserligen är det ett svårt tillfälle att toppa, men ta mig tusan om inte han lyckades med detta för några somrar sedan.

Återigen rådde det eldningsförbud, men det verkar gälla för alla utom oss här på Kagelösa Backe.
Av ren självbevarelsedrift lägger jag mig inte i hans eldningsagenda.
Han får ta ansvar för detta själv - så går jag in och sätter jag mig och vaggar fram och tillbaka i fosterställning med hörselkåpor på.

Under några år hade vi samlat på oss en del stubbar, rötter och annat naturskit som låg, tillsammans med en del bortratade höbalar alldeles intill vår galoppbana, i en svacka väl dold för de som inte absolut skulle ta grusvägen förbi.
Just denna dagen hade tydligen denna hög ropat extra högt på att bli eliminerad till aska och min man är ju inte en sämre man än att han hörsammar en bön på hjälp. Tändstickorna åkte fram och hjälparbetet inleddes.

Om någon av er som läser detta någon gång har eldat rötter, hårdpressat hö och sådana attiraljer vet ni att det brinner inte upp på en förmiddag precis.
Detta skitet låg och pyrde i flera dagar, till min sambos stora glädje. Ju längre det brinner desto mer skit blir vi av med, är hans mantra.

När den femte "pyrningsdagen" inleddes så började moder natur tycka det var tillräckligt och försökte att blåsa ut lågorna, vilket i sin tur hade konsekvensen att det började brinna med förnyad kraft, och då kände tydligen det omgivande gräset att det behövde svedjas av, och minsann om inte vårt plaststaket runt galoppbanan också ville få en liten värmebehandling.

En förbipasserande gjorde oss uppmärksam på eldpartyt i svackan och vi begav oss dit.
Sambon gav sig in i släckningsarbetet med en skyffel och enligt honom fick han kontroll på svedjandet med en gång.
Jag tyckte inte riktigt att det såg ut så, så jag ringde Brandkåren, förklarade läget och tydligen gick dom på min linje för de skickade bilar från alla omgivande kommuner.
Dessutom kom grannarna från när och fjärran, eller ja, det var endast en kvinna - barfota i sina trätofflor med två ungar, som kom och frågade om hon kunde hjälpa till.
Troligtvis var det mest för att bevittna detta spektakel.
Brandkåren släckte den, enligt mig oändliga gräsbranden på 50 m2 på ett kick och sen lattjade de rundor med vattenslangarna och duschade ner sig själv och mig. Det var ganska roligt.
Det tyckte inte min sambo. Ingen vågade duscha ner honom.

Brandmän är roliga pågar..

Låt mig säga så här för att förtydliga hans sinnesstämning.
Otrohet, svek, lögner, tandkrämstub klämd på fel ställe, smaskande, snarkande, konstant pratande, bränd mat - vårt förhållande kommer att klara allt av detta om det skulle uppstå - lätt dessutom, eftersom det klarade "the big No No" - jag ringde efter Brandkåren.
Jag var i total onåd i flera veckor och vi kunde inte prata eller för den delen skoja om frågan förrän dryga året efter. Tror egentligen inte att jag är förlåten ännu.

Nu ska jag åka till återvinningsgården - mitt favoritställe och lämna av skit. Där eldar dom inte, i allafall inte när jag är där.

See ya!