Plattan i mattan..

Det är långt mellan gångerna - jag vet. Förlåt, och allt sådant.

Dagens tankar susade kring de bilar som berikat mina dagar, vilka är tre till antalet och jag har varit kär i varenda en och upplevt seperationsångest med två av dem, eller ja, en i allafall.
Den som kom som nummer två var jag mer än lovligt trött på sedan min sambo körde och krockade med den i Danmark och hela framvagnen blev sned. Det blev aldrig bil av den igen. Den tredje har jag kvar.

Min första egna bil var en röd liten "mean machine" av märket Mazda 323.
Nu kanske inte många av er förknippar just Mazda 323, som något särdeles grymt motoråk och definitivt inte om jag avslöjar att årsmodellen var anno -83.
Denna lilla åldersrelik bröt troligtvis mot de flesta trafikregler som fanns bara genom att finnas till, men en trognare kamrat fanns inte att uppbringa och åtskilliga arter av djur samt suspekta grejor fraktades i denna bil.

Under den tiden vi hängde ihop jobbade jag på Gul och Blå inne i Helsingborg och hade, som jag tidigare nämnt hand om bl.a. skyltningen av butiken.

Jag lade hela min själ i dessa skyltningar och byggde upp hela miljöer av varierande slag och attraktion.
Vid ett tillfälle skulle jag ha temat "Fiskare" - för vi råkade få in en stickad tröja som jag tyckte påminde mycket om en fiskartröja, och efter att ha rånat en kompis på alla hans yrkesfiskarredskap så tvingade jag med mig min bästa kompis tillika kollega, en sen natt ner till stranden bortom Strandvägen för att stjäla sand.
Det är tydligen förbjudet att ta sand från stränder, så detta äventyr fick ju ske på natten.
I svarta sopsäckar - den billiga varianten skyfflade vi således en hel massa sand utan att egentligen förstå hur tung sand är egentligen.
Det var något som gick upp för oss när vi skulle bära bort dessa säckar till min lilla röda Mazda och lasta in dom i bagaget.
Det var ingen lek!
Givetvis så gick ju de flesta säckarna isönder, om inte utanför bilen, så inne i bilen och jag fick senare skyffla ur lös sand in i skyltfönstret och hade en egen privat Copacabana strand i baksätet och bagageutrymmet under resten av tiden jag stod på ägarpappret.

Vid ett totalt hängivet ögonblick var jag även oerhört nära att frakta ett avhugget kohuvud från slakteriet i Helsingborg i mitt passagerarsäte.
Jag hade bestämt att en skylt skulle ha temat "american cowboy in the desert" och då skulle där ju absolut vara ett kokranium där i det lilla sketna skyltfönstret som mätte max 2 m2  - och det var om du var välvillig.

Jag vet inte riktigt om ni känner någon som innehar ett kokranium så där helt appropå, men det gjorde inte jag - så den enda lösningen var ju att skaffa råvaran, koka bort kött och annat icke önskvärt för att få skyltdekoren som jag ville ha den. Jag visste ju hur det gick till, hade liksom jobbat på Extraco en sommar och fått se hur ingredienserna i gelantin framställs.

Turligt nog - i sista sekund, tipsade en kund mig att höra med stadsteatern, och i deras gömmor, ska ni veta återfinns många skatter för en dekoratör, så även ett kokranium.
Kulturellt kokranium, skall tilläggas och inget jädrans allmänt lantlollekossekranium inte..

Skylten blev hur bra som helst och jag återvände många gånger till Stadsteaterns välvilliga scenbyggare.
Nu när jag tänker på det har jag även fraktat en antik gammal motorcykel samt en hel svetsutrustning från en verkstad i denna lilla bil.
Inte samtidigt - men dock..

Det kunde ha varit  så att utav rent hämndbegär eller helt enkelt av ren jävelskap den morgonen, då jag min vana trogen kom in mot Helsingborg på E4.an och skulle bromsa vid de första rödljusen att den fick ett infall att bete sig på ett icke kamratligt sätt.
Högerfoten trampade, bromspedalen gick i mattan - men bilen fortsatte.

Det var en icke alltför angenäm situation och för att vara riktigt säker på att bromsarna verkligen inte fungerade, gjorde jag om manövern ungefär tjugo gånger med allt kraftigare våld, inom en tidsram på 2 sekunder - utan att riktigt få fullt gehör för min kvickfotade frenesi vilken Pelé hade gråtit glädjetårar över .
Som av en turlig händelse saktade bilen ner mycket långsamt och rödljusen slog om till grönt så jag kunde med hjälp av Fru Fortuna få hejd på denna skenande röda sand/koskallefraktare.

När jag stod där vid kanten och pustade ut så funderade jag på hur jag skulle ta mig ner till jobb på Kullagatan.
Ni som har varit i Helsingborg vet ju att, hur du än beter dig så måste du nedför en ganska rejäl backe och det är ju inte en aktivitet man precis längtar efter, utan bromsar.

Jag fick dock, enligt mitt egna tycke en snilleblixt.
Jag skulle givetvis ta småvägarna bakom  Kullagatan - små, smala gränder med hus tätt, tätt intill vägen.
Hur jag tänkte där har jag funderat på många gånger under åren som gått och den mentala mognaden ökat någon promille.
Var min tanke att köra in i husväggarna om det gick för fort?
För det ska även tilläggas att dessa små gränder inte enbart är smalare än Hälsovägen - de är betydligt brantare också.
Det jag minns av min tankeverksamhet i denna situation var att - om det skulle bli att jag behövde sakta ner farten kunde jag ju använda handbromsen. Jovisst, eller hur!
Ni som har med bilar att göra vet att när bromsarna lägger av på det viset finns det inte heller någon verkan i handbromsen, men det var jag vid det tillfället helt ovetande om.

På något vis tog jag mig ner om backarna och in på min parkeringsplats och fick ringa efter bärgare som fick ta den lilla röda bilen till doktorn.
Att jag hade kunnat fixa bärgare redan innan jag begav mig nedför backarna slog mig aldrig.
Jag skulle ju till jobbet och skylta.

See ya!