Ridsport - en sån total kärringsport!

Publiken sitter helt stilla på stadionläktaren, den lille mannen fokuserar sin blick mot ribban, håller sin nervositet i schack genom att blåsa sig i luggen och klappa sig på låren.
Sluter sina ögon och ser inom sig hur han flyger över och landar på en mjuk meter djup madrass och mottager därefter folkets jubel, stående ovationer och hyllningar som en av världens främsta idrottsmän.
Och det är han, men det är Rolf-Göran Bengtsson också.

Låt oss krypa in i hans tävlingskavaj.
Sittande på 800 kg egen vilja och muskler fokuserar han på hur flytet över de femton sprången som väntar honom och hans häst.
Femton ansatser och femton landningar.
Alla i harmoni och total balans, en tiondels för tidig nersittning i sadeln resulterar i ett nerslag.
Direkt när hästens frambenen landar i marken och hans kropp fortfarande befinner sig i svävmoment, ska nästa språng förberedas, inte bara för honom själv - utan för hästen som befinner sig under honom.

Han ska tekniskt placera hästen - sin kompanjon helt rätt , med rätt antal galoppsprång - hela som halva för att i exakt rätt stund få den att lyfta över hindret - vilket i sig är en totalt onaturlig instinkt för en häst som både har möjlighet och kraft att skita i allt och lomma varthän den själv vill i vilken gångart den själv anser lämplig.


 För att komma någonstans i ridsporten idag måste du ha en häst som besitter många egenskaper - mod, explosivitet, hjärta, hjärna, atletisk förutsättning, nerv och inte minst jävlar anamma vilket oftast innebär att du har en kompanjon med väldigt mycket nerver och egna funderingar.
Här hjälper min själ varken blås i luggen eller nätta klappar på kinderna för att tygla dessa nerver.

Denna procedur upprepas femton gånger under de minuter ekipaget befinner sig på banan och därefter väntar lite applåder och en timmes omhändertagande av hästen innan du själv kan slappna av och reflektera över prestationen, vilket oftast sker i en hästbil på väg mot nästa tävlingsplats i Europa.

Det är sannerligen på tiden att ridsporten får den uppmärksamhet den är värd och det är så bövelens roligt att det är Rolf Göran Bengtsson som får bana väg för sportens upprättelse.
Han är värd det - 1000 gånger om.
Denne man har sedan mycket unga år tagit sig från de lokala tävlingsplatserna i byar som du inte visste existerade, tävlandes på allehanda mer eller mindre begåvade hästar och har via idogt arbete, fantastisk fingertoppskänsla och en obändligt excellent ridstil kommit dit han är idag.
Världsetta och mottagare av Jerringpriset.
Det förtjänar respekt! Allas respekt!

Han personifierar ordet ödmjukhet som är en av de viktigaste egenskaper du kan ha när det handlar om att umgås med hästar och att få dessa stora djur att utföra det du vill - inte det deras instinkter säger dom att göra.

Jag funderar på att inbjuda tvivlarna till en ridtur på våra, mer eller mindre tämjda hästar, och eftersom vi i huvudsak nu för tiden sysslar med galopp så är det ju ännu lättare än vad banhoppning är. Här slipper ni ju hinder i vägen.
När ni suttit på en häst i säg 1000 m - vilket är en normal uppvärmningsrunda, (ni behöver inte ens en gång krypa ihop i jockeystil- vilket är vår normala ridstil utan får lov att ha sträckta ben) med ett explosivt muskelpaket under dig som bara vill springa fortare och fortare.
Du har ett tons dragvikt i händerna och trots att armmusklerna skriker av syrebrist måste du hålla i emot, samtidigt som det svänger och i 40 km/h måste du balansera både dig och hästen.
Efter 700 m bör du kunna gasa på lite mer - att du för länge sedan har mist känseln i benen ignoreras. Du har ett jobb att göra - stödja och reglera en häst som bara vill springa mer och mer..

När du efter 1000 m  kommer till mig - gåendes, inte krypandes och säger att ridning inte är en sport - då ska jag lyssna på dig.

... men ja e int bitter.. ;)

See ya!!