En morgon i Krika

Dagens lilla notis i världens outsinliga ström av händelser kommer att vara av karaktären "Just nu, just här och varför just jag?"

Våra morgnar på detta stället har något av en annorlunda utformning, eller det är ju vad jag tror iallafall då jag innerligt hoppas att ni kära läsare upplever den arla morgonstunden på ett mer sansat sätt.

Mobilen börjar sitt kacklande, jo det är på riktigt ett kacklande då sambon har valt en alarmsignal av en bakfull tupp som galer klockan 05.15, då han liksom studsar upp ur sängen innan jag ens har uppfattat att morgonen har gjort sitt antåg.

Jag är en obotlig sömngångare på alla tidpunkter innan klockan 11.00, vilket får mig att tänka på ett antal incidenter, då min sambo hade sovit över hemma hos mig, någongång under kritaperioden och jag var innehavare av en riktigt ful "Simon Spies" säng klädd i diarrebrun plysch och med en form av inbyggd hylla precis ovanför huvudet i vilken radion var placerad.

För att jag överhuvudtaget skulle förflytta mig från John Blunds famntag det minsta, var jag tvungen att ha radions alarm funktion på absolut högsta volym och otaliga äro de gånger som sambon smällde i huvudet i hyllan när han förskräckt fick melodikrysset serverat " loud as hell" rakt in i öronsnäckan. Det var kanske tack vare dessa smällar som han har stannat kvar hos mig.. ? ;-)

Nåväl, tillbaka till morgonens icke guldkantade tillvaro i nutid.

När dörren till sovrummet öppnas, kommer racerkatterna, med nerfällda visir och overallerna, vilka har sparat energi hela natten för att riktigt kunna leva jävel på mig, runt mig, över mig och överallt för att, på uppdrag av sambon försöka få liv i denna kvinnliga zombie, och de liksom skiter i hur många kuddar som flyger i deras riktning.
They won´t take no for an answer.

När benen svänger över sängkanten så är de på ett mystiskt sätt helt bortblåsta, förutom det jädrans skrället som alltid envisas med att gömma sig under sängen och vägra komma fram, vilket innebär att jag får åla mig under och dra ut, inte helt utan protest kan jag meddela, denna lilla pälsbeklädda lakej från helvetet.

Väl nedanför trappan, börjar hongen att leva hallabaloo, med en form av egenpåkommen dans som innebär att katterna far all världens väg och ibland även kan resultera att jag har en sittandes i låret - då ska det fiskas fram mat till henne.

Sambon har redan förpassat sig ut till våra andra fyrbeningar då de inte är speciellt nådiga om frukosten inte serveras inom fem minuter från dess att lampan i sovrummet har tänts.

När den vanliga rutinen för mig - det allt annat än rosenkindade barnet, inomhus med utfodring, igångsättning av AC/DC på hyfsad volym samt braständning, kaffekokning, facebook avstämning och andra livsnödvändiga saker är klar är det dags för mig att bege mig ut för att hjälpa till med utsläppet av hästarna - ja ibland - eller ganska ofta fastnar jag i facebookens värld och då får sambon klara sig själv.

Men denna morgonen kände jag oket av medhjälparansvar och när jag öppnar ytterdörren möts jag av ett dån, inte helt olikt det som inträffade när Apollo 13 laddade motorerna för take off.
Det är sambons ebersprecher i hans allt annat än raketsnabba bil som dragit igång.
Så ni grannar som läser detta har nu fått förklaring på vad det är som låter på Kagelösa Backe runt halvsextiden.

Att ta sig från ytterdörr till stall, en promenad på ca 15 meter är allt annat än lätt.
Stallkatterna är av den uppfattningen att om man går precis framför den där tvåbeningen så kommer maten fram snabbare. Men hur tänker dom där liksom?? Epic fail!
Inte bara en gång har jag lagt mig rak lång i singeln med kattmatsskålen flygandes i en snygg projektilbågeför att landa - alltid upp och ner ett antal meter längre fram.
Touchdown och frukosten är serverad!

Hästarna är väl inte heller dom utan sina små egenheter och mentala kollapser då de hoppar och studsar på var sin sida om sin ledare.
Vi är lite lata så vi tar alltid ut dom två och två - en i varje hand.
Oftast går det bra, ibland får någon häst lite egentid i buskaget  men de är ju gudbevars inte helt olika sin matte - fokuserad på maten, vilket i hästarnas fall finns i hagen så de brukar infinna sig i sin fålla ganska snabbt. Värre är det med deras matte...kan irra runt i evigheter...

Alla morgonens utomhushändelser ackompanjeras av hongen som sitter och stirrar rakt ut i mörkret och skäller, samt att eberspragaren nu nått till fullständig hysteri.

Vi avslutade vårt utsläpp med att stå och göra skuggfigurer i backen i skenet från strålkastaren och skrämde slag på stona som stod, icke ont anandes och mumsade hö.
Fullständig stampede på morgonkvisten..
 Japp, då slipper man ju motionera dessa små liv i kväll.. mission accomplished!

Därefter kom vi till det absolut viktigaste momentet i morgonbestyren.
Vi måste alltid säga frasen - " Ha en bra dag pållarna !" högt och tydligt så att alla hästarna hör detta, annars är det inte helt osannolikt att världens undergång kommer att inträffa inom en "time ellaps" på plus minus en timme.
Vi lider absolut inte av några tvångstankar här - No way!

Väl inne i huset igen för lite bloggande och annat viktigt möts man i hallen av en värme i samma liga som när du öppnar en bastudörr. Ja då har sambon mekat lite med element termostaten då den hängt sig, innan han begav sig ut och hoppsan - nu hade den liksom ohängt sig på högsta värme.

Katterna klagade inte, men min första fråga var om det kunde ta fyr... Jag är paniskt rädd för eld, och allt som innehar en grad över fryspunkten kan enligt mina beräkningar ta fyr - hur lätt som helst.
Enligt sambon skulle det vara omöjligt med ett element innehållande vattenburen värme.
Jag är skeptisk - någongång ska ju alltid vara den första.....människan trodde ju även att elektricitet var en omöjlighet...

See ya!

Pilska finnar och snapsvisor på E4an

Så här i vintertid behöver vi som sysslar med galopp ta oss ända till Täby för att kunna tävla, och det är ju som alltid på vintern ett vågspel om hur vädret ska te sig på resan.
Det kvittar liksom hur mycket man vinkar på den jävla träjätten i Jönköping - är det snö så blir det oftast halt och mindre angenämt.

Denna gång hade vi två hästar till start norr om landsvägen, och när det var dags att ta oss hemåt igen med uträttat värv, såg  inte väderprognosen något vidare ut.
I ett ögonblick med total avsaknad av mental kapacitet var vi rörande överens om att -  E4an är ju alltid bra...
Ja men visst - och du kan få is i drinken i helvetet också..

Så med en framhjulsdriven Mazda med sledna sommardäck och en enkelaxlad hästtransport med dito däckegenskaper och två adrenalinstinna fullblod, varav den ena vävde ( gungade från sida till sida på frambenen), i en hastighet som inte ens en Stevie Wonder på speed hade kommit närheten av, gav vi oss på väg hemåt.

Efter 2 timmar hade vi lyckats komma fram till uppfarten till Centralbron i Stockholm, och där när hela ekipaget kasade av sig själv från ytterfil till innerfil i knappt styrfart - tänk er curlin med bilar i backe utan de förbannade sopnissarna så kommer ni ganska nära sanningen, tröttnade sambon på mitt evinnerliga baksätesförarmane'r från passagerarplatsen, och visst jag kan väl erkänna att det kom en hel del mindre berömvärda, ej så väl valda uttalanden från min sida om ratten.

Han sträckte sig bakåt mot baksätet och greppade filten som ligger där och liksom täcker över hela mig från golv till tak i en förhoppning att det ska ha samma effekt som med en papegoja i bur, och minsann det var inte så dumt kan jag meddela. Det man inte ser finns ju som bekant inte.

Sådär satt vi då tills att vi efter runt fem timmar tog av vid Statoilmacken i Järna för att pusta och eventuellt vänta ut ishelvete, för visst är ju E4 prioriterat vid snöfall... ?? Jag undrar om jag någonsin har tänkt något så dumt i hela mitt liv - jo det har jag säkerligen, men för tillfället var det det mest korkade som kommit upp i skallen på evigheter.

Iallafall så stod där några lastbilsekipage på parkeringen, i meningen att deras förare skulle få sin skönhetssömn, och när jag kikade fram under min filt kom jag på det lysande förslaget att jag skulle knalla, eller ja, kasa hjälpligt snarare, fram till den som stod närmast och fråga hur väglaget var längre söderut.

När jag försynt knackade på förarrutan hos ett finskregistrerat truckeråk, tog det ett tag innan ett rödsprängt, glansögt och ej så fagert ansikte stack fram och glodde på mig på andra sidan rutan.

I samma ögonblick som han registrerade att det var en tjej som stod, och faktiskt knackade på hans bildörr en sen kväll i Järna,  byttes hans ansiktsmin från
" Vem fan stör mig såhär på min egentid framför porrfilmen just precis när handlingen var som mest spännande???"
till att bli
" Nämen lilla flicka, he he he, vill du komma in och värma dig här bakom tofsagardinerna?"

Efter att ha, vänligt men bestämt avböjt ett tiotal inbjudningar att komma och, i detalj studera hans etsningar så lyckades jag få ur honom att väglaget var
" nämen se du lilla flicka, det är inga problem. Lite finsk sisu löser det mesta.... vill du komma in här så ska jag visa dig lite finsk sisu.. "

Vi, styrkta av denna oerhört initierade och informativa väglagsprognos gav oss ånyo på glid, givetvis drog jag filten över huvudet igen.
Jag hade liksom vant mig vid detta och anammat denna ludna sak som min vän i nöden.

För att lätta upp stämningen satt jag och sjöng gamla schlager hitar - Rosen, Flickor bak i bilen, En sliten grimma och andra oförglömligt sketbra låtar, givetvis i min tappning - ibland med hitte po text och ibland med en del välvalda nynnande.

När vi kom till Jönköping framåt arla morgontimmarna, efter att ha varit på glid sedan fyratiden på föregående dags eftermiddag, så släppte äntligen det hala väglaget och snöovädret.

Jag kunde vika ihop filten och vidare försöka underhålla min sambo, som vid det laget var ganska mör.
Vet egentligen inte vad som hade varit värst för honom - min nostalgitripp bland svensktoppsgodingar eller faktumet att Kung Bore var på synnerligen sketet humör.

På vägen från Jönköping till Markaryd ändrade sångerna inriktning och vi sjöng snapsvisor för glatta livet, men där i den småländska metropolen frågade han om det var helt med sanningen överensstämmande att det snöade från en molnfri himmel?

Då övertog jag körandet och lotsade oss säkert hem för att vid sextiden på morgonen kunna lasta av hästarna och tacka vår lyckliga stjärna att vi var hemma igen.

En arachnophobisk dramaqueen

Att bo på landsbygden kräver, inte allt för sällan ett viss mått av kallblodig beslutsamhet, inte minst när man bor på gård och innehar ett gammalt kostall med Metropolitan Rat Station under golvet.

Numera, sedan lång tid tillbaka har vi fått bukt med  råttorna men under den tiden då problemet var aktuellt var det mer regel än undantag att man såg hur de små rackarna kilade över golvet ner i sina springor till sin fristad.

En morgon hade dock en av dessa sällar inte riktigt hunnit med övriga och hade olyckligtvis satt sig själv i klistret genom att fållat in sig  i en hörna, utan möjlighet till flykt.
Vi pratar i detta läget inte om en normal råtta, i normal storlek - vi pratar om THE mother rat, ursprungsråttan till alla ursprungsråttor med ett mått på en meter... mellan ögonen.

Hon stod där och fräste, hoppade och gjorde utfall mot sin tvåbenta människofiende men lyckades inte skrämma denne något nämnvärt utan fick finna sig i att sluta sina dagar spetsad av en tjuga rakt mellan ögonen i en stöt. Det var ju inga större svårigheter att träffa då ytan var väl tilltagen.

Nu trodde ni kanske det var jag som stod för det snygga tjugmovset, men det var det inte.
Det var min sambo.
Jag hade precis som våra katter, sprungit i helt motsatt riktning utan att vända mig en gång och inte stannat förrän vid färjeläget i Helsingborg.

Anledningen till denna lilla inledningsberättelse är för att försöka förbättra möjligheten att bli insläppt i kväll i huset efter följande lilla anekdot.

Jag hade precis inlett ett samtal med John Blund om att TV4 nyheternas vinjett var oerhört sövande och hade kommit en god bit in i detta resonemang när plötsligt i soffan, hörs ett illtjut och en ramsa svordomar.
Jag fick abrupt avslutat min konversation i drömmarnas land och vaknade med hjärtat i halsgropen och trodde minst att en jordbävning var i vardande eller möjligtvis att Rögle höll på att åka på storstryk på hemmaplan.

När jag sansat mig och tittar på sambon sitter han och pekar på gardinomtaget och där på detta satt en spindel, en kanske rejält tilltagen källarspindel, men enkom en spindel.
När min sambo berättar denna historia så är spindeln i storlek med en dödlig tarantella som med sina ben omsluter gardinomtaget, vilket i runda slängar, utan tillstymmelse till överdrift var minst 20 cm brett.
Så var det inte.

När jag börjar skratta och häva ur mig lite snusförnuftiga tycke om hur barnslig han är så har spindeln, vid nästa blick bort mot gardinen försvunnit.
Paniken i min sambos ögon blev om möjligt ännu större.

-"Ta den Anna, ta den. Jag hör hur den stampar!!!!" så jag fick åla mig under soffan och köra en rejäl handpåläggning av icke återupplivande slag och uttalade den passande Monty Python frasen:
"The spider has seized to exist. It is no more."

 And that my friend is how we do it in the south!

See ya!!

PS. Ja, älskling vi ska åka och köpa motorcykel i eftermiddag... ;-)"

The owls are not what they seem to be....... Del 2

Efter en del kommentarer om mitt tidigare inlägg angående vårt, något annorlunda boende i den lilla hålan Landbeach kan jag bara återigen bekräfta - Jo, allt jag skriver här är på riktigt, helt sant och för det mesta självupplevt ( om inte säger jag till).

Hur som helst har jag förstått att många undrar hur det gick på det lilla mysiga Bed and Breakfaststället "The Old Rectory" så låt mig stilla er nyfikenhet och befästa er uppfattning att hålla er så långt ifrån Landbeach som bara möjligt är.

När ljuset började sila in genom vårt, allt annat än välisolerade lilla skitiga fönster tog vi oss upp ur denna äggkartong, som någon skumögd möjligtvis hade kallat för säng, med mycket möda och stort besvär.
Jag som låg ytterst, fick liksom välta mig ut över kanten och ner på det sunkiga golvet för att sambon skulle ha en chans att få ner sina ben och väcka liv i dom så att det skulle vara möjligt att ta sig någonstans utan rullstol.

Jag som är ganska optimistisk av mig, eller ja, i vissa läge iallfall, tänkte i mitt stilla sinne att nu så här i dagsljus kanske inte vårt nattliga intryck gav rättvisa åt detta lantliga "getaway".

Jag ställde mig, så där lite halvböjt, då fönstret var byggt i enlighet med 1500 tals normer och hoppades på en sagolik engelsk dimhöljd, romantisk morgonvy med ett jaktlag i röda kavajer som precis avslutat sin ridtur och gemytligt stod och drack sin posthunting drink i de läderklädda fickpluntorna..

Vad jag erbjöds var... - jag kan kalla det, en vy av en egen dimension....

Vårt rum var granne med den överväxta och övergivna kyrkogård som vi tidigare under natten hade lagt märke till och jo, den skrämde skiten ur en även i morgonljus.

När jag väl fått på mig kläderna som impregnerats av täckets ljuva muggeda essens så närmade jag mig det oundvikliga med toalettbesöket...
Ett tag övervägde jag allvarligt att "go natural", och jag kan väl säga att jag ångrar det än idag att jag inte gjorde det.
Så - nu pratar vi inte mer om det!

Vi begav oss, efter morgonbestyren som gick ovanligt snabbt, mot trappan och tänkte i vår enfald att det skulle bli roligt att träffa personerna som bodde i detta, något annorlunda hus.
Vi stod och beundrade, eller ja, beundra kanske var ett felaktigt ordval - undrade är nog mer i rätt härad, över väggmålningen som så vänligt hade upplyst oss i tändstickskenet under den gångna natten, att vi befann oss i "The house of the dead".

Ja möd liv i denna boning var där min själ inte tillstymmelse till i dagsljus heller.

Där var inte en kotte, kunde vi konstatera när vi tagit oss ner till hallen, och på vägen passerat 10 st flyglar- alla övertäckta med skynke där de stod i finhallen på det, en gång lyxiga trägolvet framför en eldstad som en romantiker som jag fullständigt gick i spinn inför.

Vi förvillade oss runt i många rum - de flesta utan möbler innan vi närmade oss något som kunde liknas vid ett matrum.
Golvet var gistet och skevt - jag skulle tippa i runda slängar på 45 graders lutning, bjälkarna i taket hade mer än en husbock boende i sig, den öppna spisen hade inte sett en ur rakning sedan hin sian sjuttanhondrafimtielva  och där mitt i rummet i splendid solitaire stod ett runt 70- talsmatbord med fyra pinnastolar .

Mitt på bordet stod ett paket flingor, två tallrikar, skedar och en liten lapp om att önskade vi mjölk eller annat så fanns det att hitta i köket.

Tja lite mjölk kanske hade varit att föredra så ut i köket begav vi oss, som turligt nog låg vägg i vägg och där mitt på köksön i det gammeldags köket direkt taget ur serien "Herrskap och Tjänstefolk" låg katten som led av kolon irritabile.
Han var kolsvart och när vi närmade oss så iakttog han oss bara - ingen tillstymmelse till spinn, kel eller annat normalt kattbeteende. Han bara glodde.

På köksbänken mittemot låg där ytterligare en lapp - " The cat´s name is Simon. Don´t pet him. Just let him out if he wants to".
Senare när vi satt i bilen på väg i från detta lilla ställe kom vi fram till, i helt seriöst ordalag att det enda rimliga i denna orimliga historia var att katten var husets ägare och så hade han någon puckelryggad tjänare som fixade till vissa saker i dom arla morgontimmarna.
Så måste det vara - finns ingen annan rimlig förklaring.

I alla fall så bodde vi där i några nätter, för det var ju enligt min sambo förargligt att boka något och sen inte dyka upp.

Jag kan säga att jag absolut inte delade denna uppfattning, utan han fick dra mig skrikandes från hotellet inne i Newmarket varje kväll..

Vi bodde väl, så gott det gick, in oss i detta hus som vi hade helt för oss själva.
Vi såg ingen levande själ under hela vistelsen - förutom då den världsfrånvända svarta katten Simon.

När det var dags att betala hade det lagts en lapp om att vi skulle lägga våra pengar på bordet, som vi också gjorde och sen hjulade jag hela vägen till bilen - överlycklig över att få åka hem igen.

När jag vände mig en sista gång upp mot huset såg jag Simon sätta sig tillrätta i rabatten intill ingången redo att avlägga ett doftvisitkort, för att på hans lilla egna vis välkomna nästa gäst
-  och ta mig tusan om han inte blinkade och vinkade med tassen...

See ya!

För ren kuriosa har annonsen i Bed and Breakfast katalogen denna utformningen:

The Old Rectory, Landbeach offers QUALITY BED AND BREAKFAST in a historical home set in secluded grounds in a rural setting.
Features include:

Friendly atmosphere

Ensuite rooms

Hot drinks and television in all rooms

Antique furniture throughout

Full English and healthy breakfast

Donkeys and rare breed sheep There are various sporting facilities for all the family and many beautiful and interesting places including:

Ely and its wonderful cathedral and wealth of historical buildings Kings Lynn - it's old town and ancient past

The Ouse Washes for bird watchingBury St Edmunds - Cathedral abbey ruins and highly awarded gardens

Lavenham - quite simply the most spectacularly beautiful ancient town in England Cambridge is a mass of historic buildings, museums and music where there is enough to satisfy several days visiting both on and off the river. The Newmarket Races are 14 miles away.

På en annan sida kan man hitta detta kundomdömet - ej gjort av oss, och då har de ändå träffat ägaren och fått en sorts lagad frukost. Vad klagar dom på liksom... ;-)

“The Old Rectory, Landbeach, disgustingly dirty.”

Reviewed 25 March 2007

The Old Rectory can be found on a site called smoothound. The advert says Quality Bed and Breakfast in a historical home.
If you are ever tempted to book at this place DONT!!!
The owner of this crumbling dilapadated place, which admittedley looks very nice in the photos, let us in, gave us a key, and that was the last we saw of him!
Our breakfast, an excellent cooked one he told us, would be left in the Aga, as the housekeeper would not be able to feed us after 8 30am on that day (Sun) so we agreed to go in to the kitchen and help ourselves in the morning, which we did.

This excellent breakfast consisted of one tomato each, a handful of button mushrooms between three, and six pieces of bacon, that was it.
The kitchen was the filthiest place I have ever been in, and I could not face eating anything despite the fact we were charged £33 pp for this. There was no tea or coffee, no bread left that I could see to make toast, although there was marmalade. The owner made no attempt to check that we had what we needed, so we put our money on the table and left. I am not sure what the housekeeper does at the Old Rectory, but keeping house I thought also meant keeping it clean.
My daughter managed to write CLEAN ME on all the black dirty surfices in her room, and the bathroom carpet had not been vacumed in weeks, neither had the stairs by the looks of it all.
As for the "antique furniture".........read old and tatty, and the TV in all rooms, well I did not turn ours on, but it looked old enough to be black and white.!
It was the worst place I have stayed in for many years.Hope this review will help others avoid the same fate!

• Liked — nothing!
• Disliked — dirty, shabby, pokey room in the attic.

Olika nyanser av köttbullar...

Min närmaste familj består av idel viljestarka kvinnor där jag av någon anledning ofta har fått omdömet att vara "the spitting image" av min moster.
Till viss del finnes väl en hel del rätt i detta påståendet, och väldigt många rätt när det gäller matlagning.
Vi är inte, milt uttryckt några överdjävlar i köket.
Jag anser dock att jag är, i förhållande till henne aningens mer top notch i matlagningsdomänerna då jag till exempel alltid tar av det röda skinnet på falukorven innan jag tillagar den...

Jag hade en rätt en gång som jag charmade byxorna av min sambo med - Pasta Carbonara, men då jag vid ett ögonblick gick fullständigt "wild and crazy" vid spisen och tillsatte ättiksgurka i såsen för lite med spice, så har numera denna rätt övergått till att vara sambons paradrätt.
Jag får oftast inte vara i köket, eller ens i närheten av detta då det vankas måltider...men jag klagar absolut inte!

Nåväl - vid högtider, såsom jul och sommarlov fanns för det mesta min moster på plats hemma i vår lilla lya i Krika och skulle, enligt modern som var tvungen att vara ordentlig och jobba, ta hand om min bror och mig, eller ja .. mest mig - jag hade en tendens att vara väl förvirrad även i unga år..
.
Jag vet väl kanske inte riktigt vem det var som tog hand om vem i dessa läge, men vi hade ganska roligt och hittade på allehanda skit i hemmets allt annat än lugna vrå.

När det en dag närmade sig matdags, hade min kära moster fått förhållningsregler av modern då hon inte haft tid att förbereda några kalla rätter -vilka hon upplevde vara de kulinariska äventyr som var helt i enlighet med mosters "cooking range"
- att värma på lite färdigstekta köttbullar som stod prydligt på parad i kylskåpet.

No big deal, hon bodde ju förtusan i rikets huvudstad och var en belevad och kulturellt mångfacetterad individ.
Problemet var väl bara att vi ungar hade rullat lite negerbollar, kvällen innan - och tyvärr så hade cocosen varit till ända i skafferiet, så några mjäll på dessa kagor hade inte kunnat uppbringas i det läget.

Ja ni förstår kanske vart hän detta barkar, och nej, ni blir inte besvikna.
Hon stekte på ett gäng, de i hennes tycke mest köttbullsliknande tingestar - man kan ju undra vilka restauranger hon hade hängt på för att få denna något udda uppfattningen.

När de serverades, komplett med hela tillbehörskitet; lingon, gurka och som den nyttiga lilla pricken över iet - en tomat, anade min bror oråd.

Jag, däremot glufsade i mig, tyckte i och för sig att  moderns köttbullar i mosters tappning, hade en väl pikant smak, men ner skulle dom.
Jag var ju hungrig och det kunde ju, gudbevars dröja ett par timmar till nästa matmöjlighet gavs.

Fortsättningsvis var det enbart ostamadar som tillhandahölls vid lunchtid när min moster var på besök.

Min uppfattning av vad som kan ätas och inte kan ätas är väl kanske inte det mest sofistikerade och utvecklade sinnet hos mig då jag - av ren nyfikenhet bl.a. har demolerat en termometer för att kunna smaka på kvicksilvret bara för att det såg så fräckt ut...

And let me tell ya - I´d take negerbollsköttbullar over kvicksilver anyday!!

See ya!

Ballerina - Hell no!!

Under en, smått deliriumdrabbad tid var jag helt inne på att jag skulle bli en prima ballerina med tåspetsskor och liten löjlig kjol.
Jag, anammades som elev i Gordon Marsch legendariska dansskola Saltito och jag var av den absoluta övertygelsen att bara man fick vara med på träningarna så hade man DET.
Jo visst, tjenare liksom.

Som blivande världsartist var ju klädsel av största vikt, så med inspiration av Flashdance var det ju tighta trikåer, hängande linne och dessa jävla benvärmare som skulle inhandlas - helst i ett tiotal olika färger så att man aldrig behövde ha samma färg vid två träningstillfälle i rad.
Det vore ju världens undergång..

Dom fem positionerna sattes och sitter säkert ännu i dag om jag någongång blir tillräckligt full.
Det tjatades om arabesque, plié, grand battements och man stod där vid ledstången glodde på sig själv i spegeln, hoppade, studsade, viftade med armar, sparkade med ben och tänjde ut sig själv till ett maximum.
Det gick faktiskt över förväntan till och med spagat utfördes - hade dock ett smärre helvete att ta mig upp igen.

Men så en dag fick läraren för sig att vi skulle sätta ihop armrörelser med benrörelser och utföra dessa samtidigt och helst i en jädrans vänster diagonalt över dansstudions golv.
Amen va fan - inse att en människa inte är skapt för denna typen av aktivitet, iallafall inte en bonnatös från Krika.
I gave it my best shot, men det slutade alltid med att jag enbart utfört en fjärdedel av alla rörelser som skulle hinnas med under den diagonala färden, innan jag smackade in i väggen på andra sidan golvet så benvärmare, ballerinaskor och all form av självbehärskning for all världens väg.

När jag dönat i väggen tillräckligt många gånger hade väl lite vett kommit in i hjärnan och jag avslutade min, knappt påbörjade ballerina karriär och kastade mig hejdlöst vidare i dansens virvlar och landande i Showdansen, där rörelserna hade lite mer av impressionism och fritt kroppsuttryck så det gick alldeles utmärkt när man brände ett antal rörelser, att hitta på helt egna steg och kalla dom fri improvisation.
Jag var, helt otroligt nog med och dansade på en julshow på Folkets Hus i Klippan och jag är oerhört tacksam för att videokameror inte riktig hade slått igenom i var mans hem...

Det närmaste jag kommer ett liv som ballerina är när jag dansar kring i köket till några välspelandes treackordsartister med ett paket Ballerinakex i handen och vet ni vad? Jag är förbannat glad att slippa ballerinakjolen - ain´t that kind of girl liksom...

See ya!!

Tage - a kissin´rebel without a cause.....

Jag blir inte ofta kär, det ligger inte i min natur
iallafall inte när det gäller det tvåbenta släktet, kan räkna till tre gånger på snart 40 år, där jag under många år har bott och fortfarande bor med den tredje av dom stackarna.
Vid tillfället när denna känslostatus uppnås - både vad det gäller människosläktet och det fyrbenta släktet, så sker det rejält och synnerligen envist.

När det kommer till det fyrbenta djursläktet har det väl en tendens att hända betydligt oftare - för ofta till och med, vilket ett överfullt stall och tom plånbok kan understryka.

Vad det gäller det benlösa släktet är där bara en som fått mig på fall, vilken också var min absolut första, väldigt, väldigt himlastormande och väldigt "swept me off my feet kindathing".
Jag kunde stå i timmar och bara titta på honom.

Denna kärlekskranka rebell, lite missanpassad i de flesta sällskap men med oanade kvaliteter som man enbart kunde skönja vid speciella tillfälle.
Jag blev inte ett dugg avskräckt fastän han envisades med att pussa allt som kom i hans väg, mestadels på likar av samma kön men det var inget som störde mig just då för jag var ju kär.


Men låt oss ta det från början.


Min bror hade ett extraknäck i en butik som skolgrabb i den yngre tonåren, och vid sådana tillfälle fick föräldrataxin åka och hämta honom när dagens värv var till ända.
Jag ,sju år yngre och pigg på allt som tog mig utanför den osynliga gränsen där vår postlåda var placerad och den stora världen började, ville alltid hänga med.
Vem visste liksom, om denna gång tjatet i baksätet kunde inbringa någon korv på Fyrkanten eller något godis eller något annat världsligt gott. Jag har alltid gillat att äta och kunde få de mest konstiga sjukdomsattacker så fort vi närmade oss en kiosk. Dessa tillstånd kunde alltid, konstigt nog botas med en påse blandat eller om det var riktigt allvarligt så fick det bli en glass.

Så en dag fick jag då följa med in i denna kärlekens boning i källaren på Bokbindaregatan
- Klippans zoologiska affär, där jag för första gången stod öga mot öga med den mest perfekta varelsen jag upplevt, i allafall i den storleken och formen och just då och dittills i mitt sexåriga liv....

Där precis nedanför trappan fick jag syn på honom, kommandes emot mig med de stora läpparna formade som till en rejäl, smack på munnen kyss på andra sidan av glaset i hans akvarium - en kyssgurami hade stulit mitt unga hjärta.
Jag hade ju visserligen en ponny vid denna tidpunkt, men hon fick se sig  raskt placerad lite vid sidanom i kärleksordningen just i detta läget..

Från den dagen, skulle jag alltid med och hämta brorsan och de fick formligen dra mig ut från affären när det var dags att åka hem.
Efter ett antal sådana besök, tröttnade väl mina föräldrar på att behöva utöva milt våld för att få mig ifrån affären, så till min stora lycka fick jag en dag ta med honom hem i en 2 liters, genomskinlig platspåse från Konsum.
Lyckan var total och jag spenderade natten, genom att ligga och titta på honom när simmade omkring och kysstes med allt i sin lilla vattenfyllda boning.
Jag döpte fisken till Tage och vi fick en, inte alltför lång stund tillsammans då jag - i all välmening fodrade honom lite väl mycket och lite väl ofta - så en dag ville inte Tage mer utan låg helt livlös med en inte oansenlig kagge på vattenytan och jag var fullständigt otröstlig.

Ingen annan fiskjävel kunde ta hans plats sidanom sängen.
Jag fick guppys, en annan kyssgurami, scalarer allt annat möjligt skit, men ingen var som Tage.

Det blev ett känslofyllt farväl vid begravningscermonin där jag envisades med att en teckning också skulle följa honom på den sista vilan i de strida strömmarna ner för avloppet rakt ner i septitanken.

See ya!