Fantastisk liten krabat

Visst är det väl en härlig tid vi går till mötes.
Kvällens tur på hästarna togs i Söderåsens vackra natur och det var helt magiskt.
Den här underbara doften av solvarm blöt mossa toppad med en späd kör av fågelkvitter samt ett och annat fånigt leende över läpparna som kommer av att hästen du sitter på - en skogstokig, levnadsglad häst som ber och ber och ber om att du ska släppa bara lite till på tyglarna så att han kan springa lite fortare.
Det borde vara en mänsklig rättighet att få lov att uppleva ett sådant ögonblick.

När vi låg där sida vid sida i lagom galopp på den mjuka skogsvägen så skymtade vi ungefär 100 m längre fram en rejäl ridhäst som svängde in, från en sidoväg på vår färdväg.
Vi tittade på varandra och saktade helt samstämmigt ner för att inte skrämma skiten ur ryttarkollegan med att helt plötsligt ha två frustande fullblod i nacken.
När vi närmade oss ekipaget såg vi att hon hade tre små hundar med sig som sprang som små trasselsuddar kring benen på denna 183 cm gigant till häst hon satt på  - inte helt olikt en hasselmus sittandes på en elefant.

Vi hade en trevlig pratstund tillsammans och hon berättade om en av sina hundar, en liten westie som enbart hade tre ben. Ett av bakbenen hade blivit amputerat när han var 10 år, för två år sedan. Det var bara så härligt att se denna lilla pigga krabat studsa kring - och hade hon inte själv sagt att ett ben saknats hade vi nog aldrig märkt det, så bra tog han sig fram.

Historien kring denna amputation var allt annat än härlig då det hade varit en omplaceringshund som av någon anledning "klickat" i hjärnan och gett sig på denna lilla vita gummiboll och inom bara några sekunder hade han bitit av nästan hela bakbenet, snittat upp magen och illa sargat den lilles hals.
När hon kom in till Djursjukhuset med detta illa tilltygande liv, hade hon redan insett att ett farväl var nära och när veterinären kom ut till henne med beskedet att hunden slutat svara på stimuli och det enda som var kvar var att låta honom somna in.

Hon fick gå in till sin hund som låg i en kuvös och precis då när hon står där, började denna lilla vita tuss att rycka och då, där och omedelbart bestämde hon sig för att göra allt som var möjligt för att rädda sin kompis.

Det beslutet, mina vänner är inget beslut som är lätt att ta då du måste väga in så många saker och inte minst om det är etiskt rimligt att utsätta djuret för denna resa.
85000:- senare var den lille hunden ihopsydd och så hel som möjligt var - med tanke på dom skadorna som tillfogats honom men hon kunde inte nog säga hur glad hon var över att hon räddat honom och tagit det beslutet vid kuvösen.

När man såg honom springa kring så lycklig bland löv, pinnar och mossa - upp och ner i backar så förstår jag henne helt och fullt. Vilken härlig livsglädje som verkligen smittade av sig bara av att titta på en liten trebent westie med spring i benen en underbar vårkväll i mars.

See ya !

Dagens uppenbarelse: Klart att Rögle ska ha en drink!

Under vår ena ridtur ikväll på två av våra ädla springare satt jag och funderade lite smått på livet och på Rögle.

Jag har inte riktigt förstått det här med de olika ligorna som det kvalas upp till, åks ur och kvalas till kvalserien i - det är för mig rena grekiskan eller jag kan tom. sträcka mig till att säga att det är rena malaysiskan.
I ett tanklöst ögonblick frågade jag min ridkamrat om denne hade någon koll på vilken match som skulle spelas av Rögle denna afton som tydligen var av oerhört viktig karaktär då det pratats mycket om detta i vårt hem.
Här, i detta boet låter det visserligen som om Rögle vinner Stanley Cup varje gång de vinner och som om de är dömda att lira hockey i någon farmarliga i Västerås om de förlorar, så jag har som sagt förlorat greppet över vilka matcher som egentligen är viktiga och vilka som bara är sådär viktiga.

Jag kan kanske, så här i eftertankens kranka blekhet inse att fråga ridkamraten var väl inte det smartaste som kommit fram under någon av mina otaliga tankesejourer..
Han drog omedelbart igång att förklara för mig om Elitserien, Allsvenskan och kval serien mellan de båda tidigare nämnda serierna.

Han började med meningen - " Rögle spelar i något som kallas kvalserien.." och där tappade han min fokus...
Allt som sades därefter gick på genomgång och fastän jag kan se genuint intresserad ut och uppmärksam på den person som pratar med mig är jag i själva verket någon helt annanstans i tankarna. Denna gången tänkte jag på sprit.

Nu är det så här att alla de stora begivenheterna inom galopp och en del inom de andra ridgrenarna har en speciell drink som kännetecken vid dessa arrangemang.
Kentucky Derby som rids på Churchill Downs  har drinken Mint Julep som signum, där den pryder händerna på både välklädda societetsdamer, rednecks på utflykt från trailerparken och oljemiljadärer med cowboyhatt.
Det engelska derbyt, som rids på Epsom har Pimms som special drink och män med kravatter, höga hattar och kvinnor med designerklänningar avnjuter den med en sann stiff upperlip.

Nu undrar ni kanske vilken drink det svenska derbyt på Jägersro har som sin prick över iet och... tja vad ska man säga om detta?
Kanske en avslagen fesljummen lättöl hade varit en signifikativ dryck, i dagens icke alltför muntra galoppsfär här i den södra delen av vårt land.
Sedan har vi då det absolut största travloppet - Elitloppet och där råder väl ingen tvekan om att det är Explorer som dominerar dryckeslistan på detta event.

Då, mitt i en massa ord som studsade likt gummibollar mot ett plank om tränare, serier, allsvenskan bla,bla,bla..slog mig tanken, som en välriktat släggslag mot en snedvriden sko på ett städ
- Klart att Rögle ska ha en egen drink.

En variant med lagom stuns, kanske med en lagom dos av Grön Curacao i någon skön förening med Creme de Cacao White, eller ja, något som gör den grön och vit - gärna i olika lager som är så fräckt att titta på och det är ju essentiellt att drinkar är flashiga att titta på, sen om de smakar skit är av sekundär betydelse. Den ska dock vara god nog så den både är lämplig att fira en seger med såväl som en form av tröst, likt gravöl om det skulle vara så att det inte riktigt är lika livat efter en omgång i rinken. . 

Nu kanske någon av er säger att sport och sprit hör inte ihop, och visst det håller jag med om, men det är ju ämnat för publiken inte för spelarna precis som en  Mint Julep dricks av ägare, spelare och andra intressenter på Churchill Downs en solig dag i Maj och inte av hästarna som utövar den atletiska biten.
Dessutom ,mina vänner finns där inte tillstymmelse till huliganer på de läktarna. Bara en sådan sak!

See ya!

Att bygga en anläggning.

Jag har alltid haft en inneboende egenskap - på gott och ont att aldrig anse något som omöjligt förrän jag provat det.
Det har lett till en hel del misslyckanden och tokiga situationer genom åren, men tack och lov har jag även utrustas med en hel del självdistans och humor- eller är det så att det handlar om ren och skär idioti kanske? Jag brukar inte hänga upp mig så mycket på de mindre lyckade utfallen mer än att jag kan se tillbaka och skratta gott åt mina egna lama försök inom vilken genre det nu än gäller.

Under 70 talet såldes mark av från gården jag numera bor på, till ett inte helt okänt företag  som idag kallas för PEAB och som bröt grus mer eller mindre intensivt till slutet av 90talet.
Bland annat, som kuriosa kan nämnas att hela den nya vägen i Klippan mellan rondellen vid Colorama till väg 21 är av vår grus kommen. Bara så ni vet och har koll på vägbyggnationerna i kommunen.

Jag lyckades, efter mycket påtryckningar och förhandlingar att köpa loss all mark när de hade brukat och utnyttjat klart och när den 10 m höga backen hade blivit ett 10 m djupt hål.

Eftersom jag är en, ska vi kalla det för en person med obegränsat tankesätt började jag genast att fundera ut hur marken bäst skulle kunna användas och förvaltas.
Helt naturligt och inte helt oväntat fastnade jag för hästsportsanläggning.
Javisst - det gör man ju i en handvändning. Chip, chop och  lite skyfflande så skulle det vara biff och jag skulle bli välbärgad och kunna äta praliner och dricka bubbelvatten dagen i ända.
Sa jag att jag även är utrustad med en god portion av obegränsad fantasi?

Vi pratar om 24 hektar, tror jag det heter eller var det tunnland ?
Ja, låt oss nu inte gräva ner oss i termer - en sjuhelvetes massa sten och räfsande var det iallafall.

En galoppbana skapades, eller två om sanningen ska fram. En gräsbana 5 - 10 m bred ca. 1000 m lång och en grusbana - med inköpt special "fint som snus" grusmaterial ca. 800 m.
Som om inte detta var nog skulle det minsann omgärdas av vit plast rail - eller som människor ej involverade i galoppsporten kallar det: plaststaket.

Det som var  innerstaket, skulle givetvis vara med böjda stolpar, som vi satte en kusin från landet på - att med hjälp av värme och specialbyggd järnmall forma till önskad böjningsgrad.
Just denna kusinen från landet återvände aldrig till oss efter detta.
Antalet stolpar uppgick till i runda tal - 500 st sen ska vi ju lägga till jobbet med att handsätta alla och inte att förglömma även de som var som ytterrail, i mark så stenig att en rullstensås hade ansetts som sandstrand i jämförelse.

Det är ju viktigt att man som ryttare känner sig trygg i fartens hastighet slickandes innerstaket med knäet i kurvorna - i tanken lite som speedway ( verkligheten var väl en helt annan ),  när vi tränade vår, enda på den tiden träningshäst i singularis.

Nu ska vi kanske också tillägga för att verkligen förstärka hur storvälvande planerna var, att vår häst var ju verkligen inte en av de snabbaste i knatteligan. Jag skulle nog lugnt kunna säga att stallkatten hade gett den en match -  i nerförbacke.

Markbyggnationen fortskred med en välplanerad gräsbana och en grusbana för hoppning/dressyr, hagar, servicebyggnad, butik och givetvis en rakbana i flis för galoppträning....
Det är essentiellt att erbjuda varierande träningsmöjligheter för att utveckla det,  i vårt fall icke utvecklingsbara hästmaterialet, fortfarande i singularis.

Lite imponerande är det ju visserligen - eller jag ska kalla det för en studie av total brist på sans och förstånd att alla byggnationer utfördes av mig själv och sambon, visserligen med en och annan maskin men ändå. Jag kan återge en räfsas och till och med en skyffels anatomi ganska precist.

Vi hade då kommit fram till skapandet av vår fälttävlansbana som skulle vara för, i huvudsak träningsbehov och ställde lite krav på tankeverksamhet och erfarenhet.
Då är det bäst att ta hjälp, så jag ringde upp, varför spara på krutet liksom - Mark Todd.
Flerfaldig olympisk mästare, världsmästare och framröstad som 1900 talets främsta fälttävlansryttare av FEI och utan att på något sätt känna honom närmare än via Tvn hade vi ett trevligt samtal och han var intresserad av att designa vår bana.
Sa jag att jag helt saknar mentala begränsningar?

Vi kom överens om att vi skulle filma terrängen där den tänka banan skulle ligga.
Sagt och gjort, som garvade studenter i Sir David Attenborough anda gav vi oss ut.
 Jag fick uppdraget att lotsa via tal och gester tittaren runt i detta igenväxta slyparti av tveksam karaktär och som pricken över i et även innehöll ett dyngigt märgelhål där de blivande vattenhindren skulle ligga.

Jag gick in för detta med liv och lust, pekade och sluddrade på som en sann skåning, fast på engelska då - eller ja något som skulle kunna tas som engelska om du hör lite illa och är totalt språkfientlig.

Sambon filmade på, inte helt utan besvär med tanke på markens beskaffenhet med en massa sten, grästuvor - modell gigantiska, björnbärssnår, träd i olika storlekar samt en oändligt massa sly.
Plötsligt, helt utan förvarning försvann halva filmteamet, alltså sambon ner i ett hål i marken och jag kan säga att händelseförloppet och effekten av detta var hysteriskt roligt när man tittade på det på Tvn.

Först en skogstokig tjej i tjugoårsåldern som pladdrar på med något obegripligt mumbo jumbo språk och sen helt utan förvarning en närbild på en grästuva allt medan mumbo jumbo tjattrandet fortsatte ohejdat i bakgrunden.
Som grädde på moset där med kameran riktad mot microkosmoset i grästuvan började det skjutas hej vilt i skogen bakom oss.
Där tog mumbo jumbo talet slut och även filmen. Vi var tvungen att söka skydd för kulorna som studsade över huvudena på oss.

Filmen postades - oredigerad till Mr Todd.
Tro det eller ej -  han återkom och var intresserad av att komma över och skissa på detta. Tror att han och hans fru mest var intresserad av att i verkliga livet se på dessa två totalt verklighetsfrånvarande tomtar som skickat honom denna videon.

Vi brukar plocka fram detta alster själv om vi behöver muntras upp, för inte ens Jim Carrey kommer i närheten av att få oss att skratta så mycket.

See ya!

En halvtimme i helvetet...

Vi som bor här i södra delen av landet har ett ställe, som de flesta av oss har haft ett tvivelaktigt nöje att ha besökt - på mer eller mindre frivilliga grunder: Väla Köpcentrum.

Jag för min del tillhör den kategorin - jag går hellre genom glödande kol, spottar i motvind samtidigt som jag sjunger GulliGullan Koko i förd bastkjol och kaninöron, på offentlig plats innan jag sätter min fot där, och det ska ni veta att denna inställning hade jag redan innan de byggde om och utökade stället med ytterligare 100 butiker, till dagens hysteriska 160 st.

Hur som helst så hade jag ett brådskande ärende som behövde omedelbar uppmärksamhet.
Mina boots behövde sulas om, och för de jag älskar kan jag gå igenom just eld så jag lade frågan på bordet under frukosten om vi skulle kunna tänka oss att åka inom Djävulens boning när vi ändå passerade på väg till Malmö för att hämta hem en häst.

Sambon som är en normal man, lade väl inte så mycket värdering i detta utan fann förslaget acceptabelt.
Något som jag missat i morgonbestyret kring frukostbordet, var att där var någon form av invigning av ytterligare 20 butiker.
 Jag läser nämligen bara dödsannonser, husannonser och ibland någon fin krönika av Stefan Lindqvist när jag ägnar mig åt tidningen.

Övriga nyheter brukar sambon läsa högt för mig - inte alltid till mitt gillande och sällan med min tillåtelse..

När vi närmade oss parkeringen till detta spektakel insåg vi snabbt att detta inte skulle bli en söndagspromenad i parken.
Det var bara att plocka fram axelskydd, benskydd, munskydd och basebollträt och ge sig in i detta hav av ångest, skrikande barn, hysteriska fruar, förbannade män, galna tonåringar och en och annan lomhörd pensionär.
Väla har något att erbjuda för alla.

Dagens första attack klarades av ganska fort så med stärkt självförtroende fortsatte jag in mot Kicks för att inhandla lite förskönande produkter som gått hädan i hemmets lugna vrå.
Självuppoffrande som mannen är, följde han med in i denna alternativa form av målarverkstad och eftersom jag var ganska på det klara över vad det var jag behövde inhandla högg jag fatt i en expedit och sa:
- " Hjälp. Foundation, kanske puder - och snabbt ska det gå!"

Nu hampade det sig så att denna expedit även var en hudterapeut och faktiskt en riktigt bra sådan.
Jag leddes, med sambon i släptåg till en disk bland många - med många burkar, hylsor och annat essentiellt, platsandes i en flickas necessär och hon började att dutta och borsta mig i ansiktet med ett slags puder samtidigt som hon berättade om dess fördelar.
Holy Crap !- det var som att läsa en årgång av "Illustrerad Vetenskap", men tusan i de sju världshaven, resultatet blev bra.

Hon trollade bort, enbart med hjälp av en pensel - dock innehållande get och ponnyhår vilket kanske förklarar en del?.., minst 10 år på ett snyggt och naturligt sätt.
Jag undrade om hon ingick i köpet och i samma andetag undrade jag om hon kunde lägga på ett lager till och trolla bort ytterligare 10 - 12 år, men sen fick det räcka, annars fick jag gå och införskaffa blöjor och napp och det stadiet känner jag att jag är klar med.

Mannen lyssnade uppmärksamt och ställde en hel del intelligenta frågor om ingrediensernas naturliga substanser och dess verkningar på huden, det var ju dock stenmaterial som hanterades och detta hade ju han erfarenhet av varje dag i sitt yrke som gräventreprenör.
Så det var lite shoptalk där i butiken från en yrkeskunnig till en annan, med mig som labbråtta i mitten.
Att han sken upp som en sol när han skulle bedöma resultatet och inte ett enda gnäll kom över hans läppar vid inhandlandet - är ett mycket gott tecken...
Tänk vad lite krossad sten kan göra.

Hans intresse tog dock ett abrupt slut när terapeuten försynt undrade om han visste hur många män det var som gav sig själv lite duttande över hyn varje morgon.
Där var vi inte riktig ännu i hans värld och troligtvis kommer vi nog aldrig dit heller, och jag kan väl inte säga att jag sörjer detta faktum.

Vi strosade ett litet tag i den gigantiska folkmassan, men allt roligt tar ju slut någon gång och när det gäller Väla -  iallafall i min lilla begränsade värld är det lite som när den sista droppen tar sig med ett ljudligt SMACK ner i bägaren och får den att rinna över.

Jag ska ut, helst NU och absolut inte en sekund senare, men DÅ har sambon kommit in i sitt shoppingmood och ska gå och syna varje tshirt på hela etablissemanget vilket gör att jag överfaller honom och börjar gräva i hans fickor för att få tag i bilnyckeln, för att på så sätt kunna förpassa mig ut i bilen och sätta mig i fosterställning och slå huvudet i instrumentbrädan tillräckligt många gånger för att återfå en del av det, låt vara -  något minimala och ständigt minskande vett jag kan återuppbringa efter en halvtimme i helvetet.

Oövervakat inköp....

Detta lämnar då en lucka för oövervakat shoppande för hushållets manliga hälft och det får jag väl leva  med.
Det lilla livet får väl ha lite fritt spelrum ibland - men det får inte bli en vana.

See ya!

Motion är roligt - säger dom som vet...

Då har ju en hel vecka gått sedan sist.
Ni som har minnet iordning kommer ihåg att jag lovade aldrig en regelbunden uppdatering, och jag är minsann en kvinna som håller vad jag lovar.
Veckan här har fortlöpt som alla andra veckor - skitsnack på FB, rullebörsrullande, ridande, ekonomiska sysslor, drivande min sambo till vansinne och imitation av en död sill varje kväll vid tiotiden, där föreställningen varar  till kl 06.00 nästa morgon och sen börjar allt om på ny kula igen.

Något som kanske gått lite utanför ramarna, förutom att jag inte lyckats få riktigt trim på sambon med hysteriskt spelande av AC/DC (- han har faktiskt börjat gilla dom nu.. skit osse...) så har veckan även inneburit en del självrannsakan.
En studie som jag undvikit hela mitt liv, då jag för alla ägg i Småland aldrig kunna tänka mig att något gott skulle komma av något sådant navelskåderi.

Men .. då jag aldrig för hela mitt liv kan tänka mig att rita ramar och styra upp det jag äter och dricker, så kom mitt liv till en punkt då jag inte längre kan skylla den stegrande sifferkombinationen på vågen på benpålagringar, på min sen födslen väl tilltagna benstomme..
Slutsatsen var att någon form av motion var nödvändig.

Nu ska vi bara göra klart en sak.
Jag är inte, och har aldrig varit ett fan av att planlöst motionera.
Tror jag saknar just flåspinnarna i min DNAstege.

Jag var den stackaren, ni vet som tidigt i grundskolan hoppade upp på bocken, men kom liksom aldrig ner igen i samma moment, utan fick dela upp bockhoppandet i två sektioner
- Mål 1. Upphopp, Mål 2 Nerhopp
och att klättra uppför rep var bara inte att tänka på.
Det där med grov benstomme är absolut inget att leka med - varken vad det gäller för egen del eller för de som vågade sig på att säga något nedlåtande om min rörelseförmåga!

Min moder tjatade en del på mig och sa att jag borde röra på mig för egen maskin inte bara sitta på hästen, visserligen yttrades inte dessa ord någon mer gång efter det att hon själv provat på ridsportens ljuva värld, i skritt på planmark - på en fjording,
men jag var inte en sämre tös än att jag provade och vad var väl mer naturligt än fotboll då vi bodde granne med byns fotbollsplan?

En gång gick bra, andra gången likaså, men sen kom tränaren med de förbjudna orden
- " Idag ska vi köra konditionsträning. Ni springer en långsida allt vad ni kan och sedan joggar ni tillbaka och upprepa detta 10 ggr"
Då tog min prövotid slut och jag återvände till hästen.

Visserligen ska jag väl inte riktigt svartmåla mig helt.
Jag var under högstadietiden ganska hyfsad på både basket, innebandy samt volleyboll - kan ju visserligen ha en del att göra med att de några år äldre manliga tränarna var ganska angenäma att titta på..men ändå..

Den bästa motionen - att fnatta på en fölis i solen!

Hur som helst, tillbaka till nutid och faktumet att åldern lever jävel med ämnesomsättningen.
Efter att klurat ett tag om vilken form av motion som kunde passa in i mitt liv, förutom då skitmockande, ridande, storbalsrullande och allmänna gårdssysslor kom jag fram till att powerwalk vore kanske något som skulle passa in.
Sagt och gjort, ut på apostlahästarna i riktning mot backen upp på Söderåsen - lite utmaning måste jag ju ha.
Att bara pinna kring på planmark fixar jag lätt -kan gå hur långt som helst i gott tempo.
Det är ju själva flåset som "left the building", eller ja, det har väl aldrig varit "in the building" när jag tänker efter, och som behöver utmanas.

Vi snackar 90 graders lutning minst...

Det gick bra, jag gick och gick och flåset flåsade på, hjärtat slog som bara den och svetten lackade, men sen blev det för bra och jag var tvungen att vila lite.
Då kommer sambon joggandes nerför backen då han fick springa lite omvägar för att han också skulle få något som liknade motion och utbrister:
" men för fan Anna - skärp dig nu! 10 meter är inte tillräcklig motion. Kom igen nu då!!"
Sånt hurtbulle manér gör mig så infernaliskt förbannad och det ska ni veta att gör aldrig misstaget att undervärdera en rasande, skitirriterad kvinna med grov benstomme.

Backen besegrades, visserligen inte med så mycket powerwalkande. Det var mest powerkrypande, powerasande och powerkrälande - men upp skulle jag och upp kom jag.
Ja ok, jag får väl erkänna att de sista 15 meterna fick sambon ömsom putta ömsom bära mig - allt medan jag mitt i allt flåsande skrattade lika besatt som Linda Blair nyttjade svärord i filmen Exorcisten..

Så roligt har jag aldrig haft under någon form av motion, så detta får väl bli en av vana..visserligen hotades det med i familjen att det skulle införskaffas en motionscykel.

Tycker det är liiiite overkill. Allt ska njutas med måtta.

See ya!

Sambons huskur - eller hur du snabbar upp en kvinna...

Då var det fredag igen, och hur snabbt helgen än går så går fantamaj veckan ännu fortare. Matematiskt helt omöjligt, men mycket i världen går ej att förklara - mördarsnigelns ekonytta, snömannen, Stefan och Kristers popularitet..
Fredagar på detta stället innebär veckohandling, vilket ligger på sambons lott och jag är inte välkommen att följa med.
Jag innehar nämligen en egenskap som han finner mycket irriterande - jag såsar...

Nu ska ni ju inte tro att jag gör detta alltid, för oftast finner jag det mer än lovligt tradit att gå i affärer, men ibland så infinner sig ett konstigt sirapstillstånd där jag blir som en sengångare med rörelsefobi, och ska tvunget undersöka och läsa på alla burkar, kartonger och flaskor..

Enligt sambon kunde vi vara enäggstvillingar...

Helt plötsligt blir innehållet i Heinz tomatketchup som en bok av Jilly Cooper och ska och bör sträckläsas direkt.
Dessutom blir jag om möjlig ännu mer rörelsestagnerad när jag hittar något exotiskt - iallafall för en icke så berest Krikatös, som ananas i någon konstig romsås eller rostade vitlöksklyftor i någon kryddblandning vilken är helt omöjlig att få läpparna och tungan i symbios nog för att kunna uttala.
Då ska det undersökas, och helst köpas med hem för att jag ska prova en bit, för att det sedan ska bli stående i kylen till dess det kryper ut av sig själv och säger tjena..

För någon dag sedan kom min sambo på ett sätt som kunde få fart på mig när detta något långsamma handlingsättet visade sitt fula tryne. Jag är väl inte lika entusiastisk som honom över metoden men han blev verkligen lyrisk över dess effekt.

Vi hade varit och gått i en del affärer och jag hade väl varit ganska normal - så normal man kan begära iallafall.
Som sista anhalt innan vi kunde styra bilfronten hemåt var en tur på det lokala apoteket.

Då slog sirapsgången klorna i mig och i samma ögonblick som vi kom in i denna - för stunden mycket välbesökta affär så vandrade jag i väg i min lilla bubbla och vände och vred på schampo, lotioner och fotfilar som om jag aldrig hade sett liknande saker förr.

Sambon var sedan länge klar med vårt ärende - att köpa Alvedon och stod färdig vid kassan och när det var hans tur så fick han en brilliant ide´, hur han kanske kunde mota bort detta förhatliga sirapstillstånd och utbrister - högt och tydligt så att det når mig, och alla andra som befann sig i lokalen:
-"Älskling, jag har värktabletterna här..- tar du glidmedlet när du är där borta?...  så va de väl själve fan...."

Jag kan ju säga att jag kollade inte på så mycket annat -  utan gav mig vinn om att ta snabbaste vägen ut...

Som tur är för min sambo är jag allt annat än långsint, så vi hade ganska roligt i bilen åt detta på vägen hem, men jag kommer aldrig handla på detta apoteket mer..
No way !
- But payback is a sweet thing mister... ;))

See ya!!

Potteklippning, Agnetha Fältskog och McGyver..

Tämj detta om ni kan.....

Igår var jag och fick fixat till mina ganska svårtämjda testar.
Min frisör och jag har ett långt förflutet tillsammans - en livstid faktiskt.
Jag har haft samma hårtämjare från det att de små bebisfjunen behövde tuktas till dagens mer matadorliknande efforter med lössboet på skalpen.

Gårdagens tvåtimmarsession innehöll förutom en massa färgduttande, plattande och fixande med det ganska motsträviga håret, som är otroligt ståndaktigt och styvnackat trots att jag oftast får alla ämne, i mer eller mindre upplöst form av hela det periodiska systemet inmasserat.


Hur som helst, vår heliga mission denna eftermiddag, då oftast hårfnölande vid våra träffar har en underordnad betydelse var att jävlas med felparkerare utanför skyltfönstret.

Där var två stackare som aldrig i hela sin dag hade kunnat tro, när de slog upp sina ljusblå denna morgon skulle råka ut för två illvilliga kärringar - den ena med hela den röda färgpaletten i någon mystisk förening på huvudet, mixat med ett antal avlånga läskpapper, klämmor och annat mojs och den andra med en förkläde och en välslipad sax som ansåg att deras viktigaste uppgift just denna dagen var att förpesta dagen för sin medmänniska med en " liden vid lappajävor "på framrutan.

Fniss.. fniss..

Men såna är vi...
På telefonen och så ringde vi in CarPark som var mycket tacksamma över vårt samtal.
Det känns så bra när man kan göra någon glad...,
sen satt vi bakom gardinen i skyltfönstret och fnissade glatt när bilägarna kom mitt under botskrivande och försökte på alla vis krångla sig ur denna extraavgift på de sura 400:-... Stor underhållning!!.. sen gick vi och tog en kaffe och snackade hästar..

Som sagt denna klippa till frisör har hängt med mig genom hela livet och det är inte utan att jag satt henne och hennes tålamod på prov fler gånger än vad ett normalt begåvat mattegeni kan räkna till.

Det började redan när jag kunde förmedla mina åsikter till omgivningen.
Jag hade(/har?) nämligen en liten defekt i min tankeverksamhet.

Jag var helt och fast övertygad om att - bara jag fick klippt håret som diverse kändisar, med en stark förkärlek till Agnetha Fältskogs vackra rågblonda, långa romantiska frisyr blev jag som ett trollslag genast dess tvilling..och fick givetvis alltid vara den fagra Agnetha när ABBA karaoken drog igång hemma med min kompis på köksgolvet, till mina föräldrars stora vånda, och slippa vara den icke alls lika sockersöta rödluvan Annefrid. Hon var inte alls lika högt rankad på min önskelista...

Jag satt i timmavis med mormors Hemmets Journal och klippte ut huvud efter huvud, med den ena finfrisyren efter den andra.
Hade någon sett min digra samling av avklippta kvinnliga människohuvud som nioåring, hade de genast ringt in de snälla farbröderna med den vita tröjan med de extra långa armarna..
Med denna morbida samling i en plastkasse, där alla frisyrerna var av "långhårs" karaktär och ljuvligt blonda åkte vi sedan till salongen och med detsamma hivade jag upp hela ICAkassen på det lilla söta bordet framför stolen och sa med min absolut mest myndiga och mest övertygande röst
- " Så här vill jag se ut! "
.

Jag gick alltid därifrån, muttrandes med en icke alltför prydande potteklippning av mitt råttefärgade hår...

En bir å en potteklippning - det enda man behöver i livet...
Lägg märke till den oerhört klädsamma "birabugen" som jag låg inne med i unga år.
Där var nog dock mest mat i den och obefintligt med öl - det fick liksom inte plats.. ;-)

Vid tioårsåldern hände något av vad man kan kalla för en milstolpe i min historia.
Jag hade med obändlig vilja och envishet fått motat bort potteklippningen från hårrepetoaren och hade, till min stora glädje äntligen fått axellångt hår och äntligen var mina drömfrisyr inom räckhåll.

Underbar var den dagen när jag lämnade salongen med en hockeyfrilla som hade fått McGyver att dö av avundsjuka..visserligen fortfarande råttfärgad och jag hade väl inte riktigt fått till den grace och stil som Agnetha Fältskog och de andra hade, men jag var nu en stor flicka.
Jag hade blivit med hockeyfrilla!

Hockeyfrilla och allmänt stajlad för en artikel i Tipstjänst personaltidning...

Hopprepsmicken och platåtollorna väntade så troget där hemma på mig och den dagen drog jag av "Dancing Queen" som den aldrig hade blivit sjungen förut och aldrig kommer att bli sjungen
- Tack och lov!

See ya!