I goda vänners lag - åsse Johnny Cash...

Spenderade gårdagskvällen bland mycket goda vänner och inmundigade en sagolik middag, inte alls av den kalibern jag är van vid i min matlagning, med diverse oigenkännbara ingredienser, sega ägg och sånt skit.

Detta var topnotch, high class -  så bra att även Jean Luis på den franska restaurangen jag slank in på förra helgen hade gått i omedelbar spinn och uttryckt sig med allehanda  ouö, mörci bekopp, tjadorebel, ekselentt, trös bjän och andra metropolitanska uttryck.

Vi gjorde så gott vi kunde i det utrikiska departementet och utbrast i allehanda internationella överväldigande mat termer, som absolut ingen fattade - men det lät för stunden alldeles lysande så vi bräkte på och det enda som stoppade oss, en stund iallafall i vår nyvunna franska vokabulär var den kramp som uppstod i magtrakten när en av pågarna tvunget skulle dela med sig av en liten suspekt historia - som visserligen inträffade inom tidplanen där man får anse att preskriptionstiden är sedan länge utgången- men ändå... jag kan inte riktigt, trots mina snart 40 år i mental mognat få ihop hur fan de tänkte...

Iallfall så tog denna lilla annorlunda begivenhet plats på ett landsortsbadhus där två bästa kompisar skulle släppa loss, lattja lite i bassängerna och visa småungarna hur den ruggiga vattenrutschkanan (åldersgräns 3 år) skulle tas.
Mitt i denna demonstration, ändras ansiktuttrycket till smärre panik hos en av killarna i samma stund som det hörs ett olycksbådande ratschljud från de bakre regionerna på badutstyrseln.
Aj då - de välsittande Speedosarna hade minsann lättat på trycket och delat på sig, lämnandes en icke oansenlig bit av "Grand Canyon" till allmänt beskådande.
Not good! - och vad gör man då?

Vi andra kanske hade fått den lite långsökta idén att be någon hämta en handduk, men inte dessa fritänkande gossarna inte.. De tänkte inte riktigt så.

I stundens pinsamma hetta fick den "hela" kompisen uppdraget att med sin kropp dölja missödet som just inträffat och genom att placera sig tätt inpå - bröst mot rygg så att säga i tät procession gå med den drabbade genom badhallen till omklädningsrummets säkerhet.
Ja det var ju en lysande idé och såg absolut inte alls konstigt ut och definitivt helt straight ut..
Fiffigt!
När skratten runt gårdagens middagsbord lagt sig något, så någon kunde få fram något som kunde liknas vid en mening ställdes då den frågan som alla undrade. " Hur tänkte ni där?"
Genast fyllde ett av barnen kring bordet, utan tillstymmelse till att dra på smilbanden en millimeter i med följande påstående:
 " Jamen det var ju Johnny Cash´s fel"...

Tydligen var detta en sentens som kan förklara all form av tokigheter i världen i en vanlig barnfamilj i Klippantrakten.
Det är Johnny Cash som ligger bakom allt.
Försvunna läxor, tidplaner som spricker, inlärda svordomar, recept fel - allt ligger på Johnny Cash´s samvete.
Det är bara att acceptera! Livets gåtor kan man liksom inte förklara.

Kvällen fortlöpte med diverse utredningar om stort och smått.
Bland annat så redogjordes det för att den allvarliga uppkomna penicillinresistensen i världen egentligen beror på de små jädrans pjoddarna med brutna ben som de på Animal Planet ska rädda i tid och otid..
Andra tunga diskussioner och uppslag som behandlades var:
- Vi ska inom kort bygga ett äldreboende med allehanda faciliteter. Sponsorer tas gärna emot, och ja även boende när den tiden kommer.. kanske..
- En resa till Skottland bör göras - där de som vill ska prova måsavann dagarna i ända och de som inte vill kan ju dricka Coca Cola eller annat mög. Alla ska bo i hängmattor i vår hästbil och de som provat för mycket måsavann får ligga på golvet.
Dessutom ska det kissas i Loch Ness - när vi ändå är där, för att se om vi kan locka fram odjuret..
Ja det i sjön då.. om det nu var någon dam som trodde något annat..
- Och så ska vi på motorcykelsemester i USA.
Två har ju gudbevars MCkort - varav den ena aldrig kört, men vad tusan då. Det finns ju trike. Så ska vi andra sitta i ett gallersläp efter...

Vi skulle tydligen svänga inom Las Vegas också för att spela till oss en bil.. och om inte det lyckas vet vi ju alla vems fel det är
-  Johnny Cash...

See ya!!

Pure power, pure will, pure beauty and pure love!

Detta är vad vi sysslar med på vår lediga och olediga tid.

Tally Ho !!

Achtung baby - Hon har en spade..

Nä just det!!

Att ha hästar innebär att man stundom måste sätta en hel del staket och en sablans massa stolpar.
Det i sin tur innebär ett attans grävande och då brukar vi anlita lite "kusiner från länder söderöver" - eller gjorde..

En morgon kom en av dessa goa gubbar in och levde ett himlans ståhej för mig precis innan jag skulle ge mig iväg till jobbet.
Han försökte med allehanda ljud och gester att förklara något som hade hänt - troligtvis..
" Naj naj..jävla , hacka.. jävla.. stein.. stolpe.. jävla.. tjoff, tjoff greus, jävla.., banka banka, stein, hacka .. naj naj.."

Jag som tydligen saknar språkbegåvning fattade inte ett smack.
När frustrationen blev för stor hos vår lilla hjälpreda drog han upp en 20 cm stump som vid första anblicken liknade en orm..
När jag tittade lite närmare på den så såg jag att detta var något som absolut inte kunde sluta lyckligt. Det var en kabel - och med tanke på dess utseende en ganska viktig kabel.

På telefonen och ringde min sambo, som är mer insatt i denna typen av problem och när jag beskrev hur den såg ut, blev han helt tyst... under lång tid.. sen kom ordern:

"För fan Anna, ni har klippt av bredbandskabeln... Säg till att han kör en runda så får du försöka snacka bort en del av kostnaden när montören kommer för att laga den.. Det kommer att bli dyrt. Riktigt dyrt!"

När vi precis avslutat samtalet, såg jag en bil med stora dekaler med ett av de större telebolagens logotyper stanna till vid vårt halvfärdiga staket.
Eftersom vår lilla staketsättning skedde på motsatt sida om vägen till en telestation så gick väl djungeltrumman ovanligt fort..

Jaha och hur snackar man bort detta ??

Det slog mig aldrig att jag kanske skulle ha större chans att smila in mig hos denna manliga montör om jag behöll mina -  i förhållande till vad som jag tog på mig, kvinnliga kläder och på något sätt försöka köra en charmig flirt i stil med " I know nooothing".
Jag är visserligen helt värdelös på att flirta så kanske mitt undermedvetna ändå gick in och styrde in mig på det spåret jag i verkligheten tog.

Jag hoppade snabbt som ögat ur en del av mina kläder och högg tag i det mest arbetsliknande plagg som var i min närhet i farstun - vilket blev sambons varselhängselbyxor, fem nummer förstora i vintermodell samt ett par trätollor som jag valde att bära barfota då jag i normala fall skulle ha haft sommarskor på mig. Det var nämligen en 20 grader varmt och soligt.

Ut stövlade jag och närmade mig "the crime scene" och min nya antagonist som jag skulle utföra den sk. charmoffensiven på.
Precis när jag stod invid gropen - och du milde vilken grop...
Jag vet inte riktigt hur de utför stolpsättning i Polen, men detta var något ur en annan värld - det var en månkrater.

Han tittade upp, kisande mot solen och får då se mig och min kanske något annorlunda uppenbarelse..

Jag harklade mig och började förklara
-" Minsann så när jag stod där och grävde så stötte jag på en, vad jag trodde rot (försökte här fnissa lite sött .. gick så där eller ja det gick inte alls..) och jag högg till några gånger och vips så gick den minsann av.. ooops!"

Han kom upp ur gropen tittade på mig från topp till tå, och nu såhär i efterhand kan jag kanske också tycka att uppenbarelsen kanske inte var direkt en "Heidi Klum kinda beauty"..

Jag stod, med håret fint på plats i ordning , välsminkad och med lite Chanel parfym sobert doftandes i klädd en svart, tight topp med gigantiska fodrade varselhängselbyxor och ett par trätollor på mina bara fötter samtidigt som jag hängde på en spade så där lite nonchalant och hade den läppstiftprydda överläppen i någon form av snus krök - vilket jag oftast får när jag ska tala med män på mäns vis...

Han sa inte ett ljud utan begav sig ner i gropen igen och påbörjade sin lagning.

Vi fick aldrig någon faktura på lagningen, kanske tyckte han att detta stället var tillräckligt "im kaos" som det var eller så lyckades min charmoffensiv...
Troligtvis blev han sketrädd och ville bara bort från denna plats på snabbast möjliga sätt..

See ya!

Ridsport - en sån total kärringsport!

Publiken sitter helt stilla på stadionläktaren, den lille mannen fokuserar sin blick mot ribban, håller sin nervositet i schack genom att blåsa sig i luggen och klappa sig på låren.
Sluter sina ögon och ser inom sig hur han flyger över och landar på en mjuk meter djup madrass och mottager därefter folkets jubel, stående ovationer och hyllningar som en av världens främsta idrottsmän.
Och det är han, men det är Rolf-Göran Bengtsson också.

Låt oss krypa in i hans tävlingskavaj.
Sittande på 800 kg egen vilja och muskler fokuserar han på hur flytet över de femton sprången som väntar honom och hans häst.
Femton ansatser och femton landningar.
Alla i harmoni och total balans, en tiondels för tidig nersittning i sadeln resulterar i ett nerslag.
Direkt när hästens frambenen landar i marken och hans kropp fortfarande befinner sig i svävmoment, ska nästa språng förberedas, inte bara för honom själv - utan för hästen som befinner sig under honom.

Han ska tekniskt placera hästen - sin kompanjon helt rätt , med rätt antal galoppsprång - hela som halva för att i exakt rätt stund få den att lyfta över hindret - vilket i sig är en totalt onaturlig instinkt för en häst som både har möjlighet och kraft att skita i allt och lomma varthän den själv vill i vilken gångart den själv anser lämplig.


 För att komma någonstans i ridsporten idag måste du ha en häst som besitter många egenskaper - mod, explosivitet, hjärta, hjärna, atletisk förutsättning, nerv och inte minst jävlar anamma vilket oftast innebär att du har en kompanjon med väldigt mycket nerver och egna funderingar.
Här hjälper min själ varken blås i luggen eller nätta klappar på kinderna för att tygla dessa nerver.

Denna procedur upprepas femton gånger under de minuter ekipaget befinner sig på banan och därefter väntar lite applåder och en timmes omhändertagande av hästen innan du själv kan slappna av och reflektera över prestationen, vilket oftast sker i en hästbil på väg mot nästa tävlingsplats i Europa.

Det är sannerligen på tiden att ridsporten får den uppmärksamhet den är värd och det är så bövelens roligt att det är Rolf Göran Bengtsson som får bana väg för sportens upprättelse.
Han är värd det - 1000 gånger om.
Denne man har sedan mycket unga år tagit sig från de lokala tävlingsplatserna i byar som du inte visste existerade, tävlandes på allehanda mer eller mindre begåvade hästar och har via idogt arbete, fantastisk fingertoppskänsla och en obändligt excellent ridstil kommit dit han är idag.
Världsetta och mottagare av Jerringpriset.
Det förtjänar respekt! Allas respekt!

Han personifierar ordet ödmjukhet som är en av de viktigaste egenskaper du kan ha när det handlar om att umgås med hästar och att få dessa stora djur att utföra det du vill - inte det deras instinkter säger dom att göra.

Jag funderar på att inbjuda tvivlarna till en ridtur på våra, mer eller mindre tämjda hästar, och eftersom vi i huvudsak nu för tiden sysslar med galopp så är det ju ännu lättare än vad banhoppning är. Här slipper ni ju hinder i vägen.
När ni suttit på en häst i säg 1000 m - vilket är en normal uppvärmningsrunda, (ni behöver inte ens en gång krypa ihop i jockeystil- vilket är vår normala ridstil utan får lov att ha sträckta ben) med ett explosivt muskelpaket under dig som bara vill springa fortare och fortare.
Du har ett tons dragvikt i händerna och trots att armmusklerna skriker av syrebrist måste du hålla i emot, samtidigt som det svänger och i 40 km/h måste du balansera både dig och hästen.
Efter 700 m bör du kunna gasa på lite mer - att du för länge sedan har mist känseln i benen ignoreras. Du har ett jobb att göra - stödja och reglera en häst som bara vill springa mer och mer..

När du efter 1000 m  kommer till mig - gåendes, inte krypandes och säger att ridning inte är en sport - då ska jag lyssna på dig.

... men ja e int bitter.. ;)

See ya!!

En lördag med en fransman från Chevelanche, eller Kävlinge som vi skåningar säger..

Helgen som gått har varit en av de bättre på länge faktiskt.
Solens strålar värmde, första gången .. ja, det känns som på en evighet och en tur på hästryggen togs med sambon - till våra hästars glädje.
De blev faktiskt glada -  sånt märks i hela kroppen på olika gymnastiska vis, och det märks också i min kropp dagen efter....
De välinpaketerade sittbenen och benmusklerna gör sig hastigt påminda med ett himlans ståhej.

Iallafall så skulle Lördagskvällen gå i nostalgins tecken, inte bara vad det gäller musikstilen som var Rockabilly utan även vad det gäller umgänge och begivenhet.

Efter att ha fixat sig klar och letat efter sambons plånbok, som vi inte hittade - vilket innebar att jag fick bjuda .... , begav vi oss i bilen för att hämta upp resten av gänget.
En dryg kvart sena, men jag tyckte dock vi var i väldigt god tid.

Banden skulle ju inte spela förrän om en  tre timmars tid och jag tyckte att det kändes som lite väl oerfaret att stå och hänga vid ingången innan ens bartendern hade anlänt..
Men bestämt var bestämt och resten av sällskapet var ju helt inne på denna linjen, så när vi då uppenbarade oss sent, blev det lite brått i menageriet.
Vi skulle ju hinna med att äta också kröp det fram.

Amen nu var det ju så oerfaret igen.....
Äta - sånt gör man på vägen när det vankas konsert.
Mitt förslag att svänga inom Max hamburgerrestaurang togs emot så där,  lite med en suspekt tystnad, tills att dess någon i sällskapet frågade sambon
- " Du har inte talat om för henne var vi ska va??"
Nä, det hade ju inte...
Det skulle ju bli en trevlig surprise, som det var meningen att han skulle bjuda på. Nu blev det ju inte riktigt så just denna gången, men det kommer väl fler gånger - om femtan år eller nått..

Jag som hade klätt mig enligt reglerna i min imaginära bok  "dresscode för konserter" , kände ett viss sting av oro när det avslöjades att det var bokat bord på en av de finare och mest anrika franska restaurangerna i Helsingborg...
Det kändes som om jag skulle sticka ut lite med mina jeans, boots och HDjacka..

Väl på plats så fick jag och den andra tjejen i sällskapet irra kring efter Pplats i Helsingborgs centrum -en Lördagkväll kring sextiden... - smaka på den ni...
Pojkarna släppte vi av så att de kunde passa tiden för det bokade bordet.
Det är aldrig ett bra initiativ att komma försent till en bokning på ett sånt ställe..
- ni vet franska nerver och franskt humör...

Till slut efter en lång frisk promenad från den parkerade bilen anslöt även vi sällskapet.
Jag smög så där lite obemärkt in i den sobra restaurangen - längs väggen,
hängde av mig jackan och smög vidare in mot vårt bord.

När jag nästan hade nått fram stod en lång man i övre medelåldern precis bakom mig och undrade på en sån, ni vet typisk fransk brytning  - " om vi hade bökat böörd.."
Han trodde väl att jag hade fått total knarknoja och irrat mig fel i gränderna. När vi rett ut var vi hörde hemma slank jag ner på stolen och pustade ut.

Menyn innehöll de mest fantastiska rätter och mitt val föll på en Bergtungsfile´med pepparot och kapris.
När servitören då undrar vad vi ska dricka till - för övrigt samma man som pratat med mig innan och tillika ägaren till detta klassiga etablissemang,  fäller jag nästa bomb i hans välkrattade franska jardin..`
- "Coca Cola" svarar jag knappt hörbart på väg neråt under bordet.

Innan jag landar med ändan i golvet, hinner jag uppfatta hans blick av total uppgivenhet och han utbrister lite lätt spydigt.. "Vive La America".. när han går ut mot köket.

Kvällen gick och maten var helt magisk, fisken smälte i munnen och hemmagjort, välbränt stekt ägg med citronpeppar kändes som en flyende verklighet.
Så här ska jag alltid laga mat i fortsättningen. Hur svårt kan det va??
Steka på en firre - kan säkert funka med lite sill eller nått annat, riva lite pepparrot över - några korn kapris, smält smör och litta panntofflor. Done deal!! eller inte..
Min sambo tror inte på min nyvunna karriär som gourmetkock - kanske inte jag heller när jag tänker efter..


När väl chocken lagt sig för den franske gentlemannen, efter mötet med denna obelevade kvinna så visade det sig att detta var en mycket gemytlig man som gick kring mellan borden i den fullsatta restaurangen och delade med sig av sitt liv - som kock, konstnär och restaurangägare, allt medan Edith Piaf sjöng om hjärta och smärta.
En lite rolig anekdot handlade om när han skulle förklara att han skulle till Kävlinge och ingen fattade vilken ort han menade då han envist hängde kvar vid uttalet " Chevelanche"..
Jag tror aldrig Kävlinge har låtit så exotiskt i någons sinnevärld förut.

Han påminde mycket om vår gamle hovslagare som också var fransman, - lika eldig, lika pratglad och lika obegriplig.
La Petites ägare hade dock ett propert yttre där man tydligt kunde skilja mellan vilket som var bak och vilket som var fram - det hade inte vår hovslagare...

Timmarna flög iväg och välmående begav vi oss mot konsertlokalen och det är väl ingen underdrift att säga att kulturkrocken var total.
Härligt dock att kunna uppleva två sådana totalt skilda världar på en kväll.
Man blir glad bara av att se alla dessa människor - uppstylade med prickiga klänningar, platinablont hår, tatueringar, "lagd lugg ligger" och med en sagolik energi och tidstypisk anda.
Banden hade synnerligen gott ös från scenen med akrobatiska övningar och skön attityd.
Efter att ha smällt till bartendern två gånger, hängt med hela överkroppen in över bardisken, slängt mig runt halsen och på det sättet fått honom att ta min beställning så fick vi även lite öl att förgylla kvällen med.

Då myser man... - kanske även om man bor i Chevelanche och äter grodlår.....

See ya!!

In redneck country -aint always that pretty!

Alla som har med fullblod och galopp att göra får ofta en drömmande blick när man nämner ordet Kentucky och när vi för första gången begav oss till detta stora land i väster hade vi för avsikt att, istället för att ta flyget hela vägen till Lexington - kliva av i Cincinatti och bila den sista biten för att uppleva lite mer av vad denna södra del av landet hade att erbjuda.

Vi gör gärna så när vi är ute och viftar rundor i världen.
För det mesta kör vi vilse- iallafall en gång om dagen för jag är så himla disträ och blir lätt åksjuk så jag brukar improvisera lite lätt och välja en liten resväg av hittepokaraktär, för jag inte gitter titta på kartan.

Denna gången tog vår lilla hyrbil oss genom den ena förorten efter den andra, och det som där gjordes mest reklam för var John Deere traktorer och stora pickup bilar - och jag menar stoora.
Inte såna leksaker som vi här hemma kallar för pickuper..

Det började efter någon timme att kurra lite i magen och i brist på ett Snickers fick vi börja leta efter något matställe som jag kunde tänka mig sätta min fot i.
När det kommer till ätande på resor är jag väldigt petig.
Då jag är livrädd för att bli matförgiftad på något lokalt hak blir det oftast välkända kedjor som McDonalds, Burger King och andra klassiga ställe.

Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag får ihop detta logiskt, men jag är ju en kvinna med många egenskaper, så på någon jädrans vänster tror jag att snabbmatsköken håller en renare standard.
Ja eller hur...framförallt med underbetalda ungdomar i redneck country..
Lycka Till med den kombinationen när hälsovårdsmyndigheten kommer på besök..

Hur som helst begav vi oss in på just en McDonalds restaurang då hungern var ovanligt envis och det första som möter oss  var en stor skylt där det stod skrivet med stora tydliga bokstäver
" Visible firearms prohibited".

Nämen vad skönt att veta att de inte fick visa vapnen  sådär hipp som happ i dagsljus, utan de fick snällt se till att dölja dom väl där innanför jeansjackan....-" barn, ni får ta ut era vapen därute och leka när ni ätit upp er hamburgare.."

Vi kunde inte nog så snabbt ta oss där ifrån och fortsatte på vår färd mot ännu sydliga breddgrader. Tätorterna tunnades ut allt mer och snart nog var det enbart träd, klippta gräsmattor och treribbade staket som syntes där vi cruisade fram i vår småbils Cheva med nerrullade fönster och armbågarna utstickandes.
Man vill ju ta seden dit man kommer och gör så gott man kan även om vi stundtals blev omblåsta av något pickupvidunder där vi satt i jämnhöjd med navkapslarna.

Som jag tidigare nämnde går det ibland lite wild and crazy till i mitt kartläsande och denna gången var ju inget undantag.
Jag var helt upptagen att studera dessa magnifika klippta gräsytor och staket som sträckte sig så långt du kunde se och mer därtill.
Vi fick senare lära oss att staket och ans på gräsmattan är en statussymbol.
Huset som ligger lite längre in kan mycket väl vara en fallfärdig trailer med utedass, trots att infarten och kringområdena är av skicket att en golfspelare skulle falla i omedelbar trans och aldrig återvända till jordelivet.
Sen är det ju ingen nackdel för de trädgårdsivrande sydstatsborna att de har mexare som jobbar för en bröskånk o en kopp vann.

Inte helt olikt detta hak var det vi besökte. Jag hade inte närvaro nog att fotografera själv.

Under några timmar då jag bestämt hävdade att jag hade full koll på läget och visste precis var vi var, vilket var lika sant som att lokalbefolkningen inte låter barnen åka på bilflaken ,då det är för riskabelt hann all form av civilsation upphöra helt och oron över att vi skulle behöva spendera vår första natt, mitt i ingenstans i vår lilla bil då bensinen var på upphällningen, började så sakteliga sjunka in i vårt medvetande.
Det var kanske inte riktigt det vi hade tänkt oss, men som av ett mirakel "from the great Lord above"dök en bensinstation upp.

Det var kanske inte riktig av det snittet vi var vana vid,  där man kan få en Kaffe Latte med kanelbulle, men ändock.
Man kunde köpa bensin, och där var säkert en toalett - för helt utanför all form av redighet var det väl aldrig här i detta välutvecklade land, oavsett var i landet du befann dig..

Macken verkade helt öde, gruset dammade när vi svängde in och ställde oss sidan om "yet another big ass truck" och började ta oss ur bilen för att se om där kunde tänkas vara någon toalett och någon form av livsmedelsaktig näring.

Jag måste erkänna att känslan av "Den sista färden" kom krypande längs ryggraden och banjomusiken tycktes mig ljuda starkare och starkare  när jag närmade mig ytterdörren och tryckte ner handtaget.
Dörren gled med ett sagolikt gnisslade upp och blottade en sunkig diner med ett gäng tonåringar som glodde med öppna munnar då vi klev in på det genommögiga  svartvit rutiga golvet.

Jag var i stort sett beredd att vända och utföra mitt trångmål i närmsta buske, men då kom föreståndarinnan  " - How ya´r all doin today? Can I get ya antyhin´ folks?"

Ja då fick jag ju på skolengelska undra om någon facilitet var tillgänglig och hon visade vägen.
Sweet Lord Jesus av heliga Maria!!
Jag önskar än idag att jag valt busken!

När vår business var" taken care of "och vi vänligt men besämt hade tackat nej till några flottiga hashbrowns med suggig fet korv, gick vi med raska steg ut igen mot vår bil som sambon så lägligt hade sett till att tanka för att vi skulle komma iväg så fort som möjligt.

Jag kunde dock inte låta bli att nynna på låttexten.
"Sally's working at the dunk n dine
Say's she hates but she has a good time
Come in to work drunk on wine
Hash browns and coffee make a man feel fine
Hash browns and coffee make a man feel fine"

A lovely southern boy with a cleancut, classic mullet..

Där, utanför dörren hade det samlats några personer, vilka jag för mitt liv inte kan förstå var de kom ifrån, om de inte hade varit i den intilliggande ladan.
Jag har aldrig i hela mitt liv sett några personer som personifierar en redneck som de gjorde.
Snart misstänkte jag att Forrest Gump skulle komma runt hörnan med sin choklad låda och erbjuda mig en liten pralin också..

Vi kunde inte komma ifrån stället fort nog och satt under tystand hela vägen till Lexington.
Jag fick dyrt och heligt lova att läsa kartan ordentligt i fortsättningen.

See ya folks and ya´ll have a good day now ya´ hear!!

Att fira svensexa med en groda..

Våra bästa vänner hade gjort det väldigt klart och tydlig för oss i vänkretsen,  att allt vad  "vanlig" svensexa/möhippa  inför deras stundande bröllop, en sommardag för några år sedan var ett ej välkommet initiativ.

Vi började då genast att smida planer om hur vi skulle kunna fasa in dom i de giftas skara utan de förnedrande utstyrslar och lättklädda strippor som en sådan begivenhet ofta medbringar.
Vår plan som uppkom var att visa dom hur en dag på landet kunde te sig.
Detta kan kanske, i skriftlig form te sig lite lagom lamt och tradit - men då har du inte hälsat på hos oss...... ;)

Sagt och gjort, - vi riggade upp en surprisefest med alla de närmsta vännerna och paret i fråga fick också en inbjudan, men då i förespegling om att det skulle vara en avspänd gamenight bara vi fyra.

När de äntrade huset vällde resten av gänget ut genom dörren och vår lilla begivenhet tog sin början efter ett glas med traditionell skumpadryck som alltid bör inleda vid denna typen av begivenheter.

Omsvidning av de två stackarna till Lantmännenoveraller, som dagen till ära blivit inhandlade samt förstora gummistövlar.

Första anhalten var att, via en utvändig trappa upp på loftet ställa sig på det översta trappsteget och slänga sig ut på gödselstacken - ett nätt litet fritt fall på 3 m rakt ner i hästskit och annat mysigt.

Vi tänkte att om vi började på detta viset skulle liksom deras försiktighet och reserverade inställning mot de kommande påhitten vara som bortblåsta.
De kunde ju inte bli mer illaluktande och skitiga än vad som blev fallet vid denna första lilla lustighet.

Nästa punkt på agendan - vilket togs emot med viss skepticism hos den blivande bruden  - men med betydligt  mer glädje och uppsluppenhet hos brudgummen,  var att med hjälp av en lastare av rejäl storlek , lasta frugan in spe i skopan och hissa upp henne i en telefonstolpe i närheten så högt skopan kunde nå
Där hade undertecknad befunnit sig några timmar innan och tåstående placerat en liten lapp på den resliga stolpen som skulle avslöja nästa ledtråd och syssla.

De och vi - deras entourage begav oss därefter till vår, vid den tiden förfallna pool där vi hade "seriös" och storskalig uppfödning av paddor.
De skulle med snorhala gummistövlar ta sig via den sluttande delen som sammanband den grunda delen med den djupa, få fatt i en padda i vattensörjan på botten och därefter skulle bruden placera en rejäl smackande kyss mitt på den rälia grådan.. och hon gjorde det!! Respekt!

Paddan förblev en padda och brudgummen stod kvar och vi gick vidare mot den slutliga utmaningen - att könsbestämma hästarna med det ruggiga straffet att vid varje fel skulle brudgummen få springa ett varv kring vår galoppbana - i sina fem nummer förstora gummistövlar.

Tre missar blev det och efter att ha jämnat ut sin vätskebalans inför stundande fysiska aktivitet med lite skumpa begav han sig då i yster galopp på första varvet runt den 1000 m långa, rejält kuperade grusbanan, med för dagen ganska lös sand.

Efter 20 meter började det att se lite segt ut och efter halva sträckan  fick han för sig att vända trots att den värsta backen precis hade passerats i neråtgående riktning - nu skulle den således tas igen i uppåtgående....
Jag vet inte riktigt om det var skumpan som låste hans logik i den stunden, men jobba för det bubbliga vattnet fick han iallafall.

Jag tror nog att de ångrade att de förbjudit oss att anordna traditionell svensexa/möhippa när allt kom omkring.. men gifta blev dom och jag fick hedersuppdraget att vara tärna så lite roligt hade de kanske ändå eller så var det enkom för att veta var de hade mig placerad under själva ceremonin...
så jag inte kom åkandes i skopan i Lantmännenuniform och gummistövlar..

See ya..!