Trespassers will be shot !!

Lille Pippin - den förskräcklige.

Jag kan inte hjälpa att återvända till våra resor runt om i världen.
Det låter kanske som om vi alltid är ute och luftar oss, men låt mig genast ta bort den villfarelsen.
Det är bara det att det tenderar att hända de mest skumma saker när vi väl är på resande fot - kan det vara slumpen tro??..eller är det fel på oss??

I allafall förlägger jag dagens lilla berättelse, återigen till den engelska landsbygden, för det är så "spot on",  intrycket man får när Detective Chief Inspector superintendant superdupermajor Barnaby åker kring i sin Volvo, att bakom dessa evinnerliga spetsgardiner i fönsterna så händer saker, och inte är de speciellt warm and friendly alltid..

Vi kände oss ett år, väldigt bekväma i våra spenderbyxor eller så var det faktumet att vi kände oss lite skuldtyngda, då vi hade övertalat våra stackars föräldrar att köpa in sig på en galopphäst som från den dagen inte tjänade en spänn, att vi helt sonika bjöd dom och några till ur familjen på en veckas semester i England.

Vi körde, vår vana trogen runt i hyrbil eller som tillfället påbjöd - en hyrbuss.
 Allt ligger väldigt nära i England, så när vi närmade oss Bath för att inta vårt nattlogi stannade vi till, eller det ska jag kanske inte säga då vi fick ta en omväg på några rejäla mil rakt ut i ingenstans för att komma till Stonehenge - denna mystiska cirkel av stenar.
Jag får nog dock göra en rättelse till ovan nämnda påstående.
Allt är nära i England, utom Stonehenge.
Väl där tog dom små britterna hutlöst betalt för att släppa en i närheten av dessa granitstenar så där tog minsann den ekonomiska välviljan slut - de som ville glo på detta fick betala själv.
Jag och sambon som båda är långa, ställde oss på en kulle och spanade på detta från några hundra meters håll.
Stenbumlingar har vi liasom sitt himma..och någon nytta får man väl ha av att man är född lång som en flaggstång.

Bath Lodge

Väl på plats vid boendet, vilket jag hade bokat - nota bene!! blev alla helt betagna i denna fantastiska exteriör.
Det var en helt magnifik medeltidsborg med fyra runda torn i vardera hörn där man bara väntade på att få se några knektar sticka ut huvudena och undra över vad vårt ärende här var.
Byggd i fyrkantiga grå granitstenar med precis och perfekt patina som bara ett långt liv i trogen tjänst kan ge.
I vår gapande bonnläppsbeundran hade vi inte tid att gå in via huvudentrén utan vi gick runt hela stället och bara insöp den fantastiska miljön.
Plötsligt när vi gick där och filosoferade över vackra ungmöer, drakar och riddare, eller det var kanske bara jag som fantiserade när allt kom omkring, kunde vi på en liten guldpläterad skylt läsa att detta var "bara" den lilla grindstugan till slottet, som låg en liten bit därifrån...

Plötsligt kom en glad liten spanielhund springande med en boll i munnen, som han menande placerade på sambons fötter.
Sambon, som har huvudet på skaft antog utmaningen och kastade denna leksak allt vad han kunde och hunden ilade som en liten iller med eld i röven över gräsmattan och så höll de på... om och om och om och om och....

Efter denna, oerhört mentalt krävande sysselsättning begav sig större delen av vårt sällskap in och blev visade våra gästrum, vilka höll lika hög fantasistandard som exteriören.

Sambon var då som bortblåst, i och för sig är inte detta speciellt alarmerande då han allt som oftast kan vandra iväg på små turer och mumla något om sinnesro eller nått annat skit...

Mitt inre alarm gick dock igång då jag hörde en engelsk kvinnostämma som hjärtskärande och på gränsen till hysterisk ropade gång på gång efter " Pippin" där jag låg och tog igen mig i den magnifika himmelssängen.
Min slutledningsförmåga sade mig att Pippin var hundens namn och min erfarenhet sade att sambon hade vandrat iväg med denne lille pälsboll.

Hennes gråtfärdiga röstläge fick mig dock att hejda mig från att berätta för henne att jag hade mina aningar om varthän  hongabrackan hade försvunnit, och jag frågade sonika vad det var som stod på för att kunna bedöma läget och hur mina vidare handlingar skulle utformas.

Jo, läget var sådant att hon enbart passade detta lilla hjärtegryn åt sin son, vars hela liv kretsade kring hunden och då han av nöden var tvungen att åka i väg i affärer fick hon således rycka in, och hunden som precis fått en ny höftled eller något annat liknande avancerat fick absolut inte röra sig. .
-"Didn´t you see the sign ???" frågade hon undrande.. nej det hade vi då inte gjort eftersom vi kom via bakdörren in i fastigheten.
Tydligen, och vad vi senare även konstaterade var där en rejält tilltagen skylt där det stort och tydligt stod  "Hunden får ej röra sig. Var vänliga respektera detta och lek inte med honom".
Där stod visserligen inget om det var tillåtet att ta den lilla patienten på ett par timmars livfull promenad.....

Jaha, min hjärna började genast arbeta upp en plan för att undvika det kommande skadeståndet, den eviga landsförvisningen då hennes son säkert var tjenis med premiärminstern och stupstocken som skulle placeras i mitten på toppen av något av tornen, med oss i som ett varnande exempel...då vi hade med berått mod gjort så att sonens lilla älsklingsgryn troligen hade fått men för livet.

Smygande iväg ner mot dalsänkan i utkanten av tomten såg jag Pippin och sambon komma kraftfullt gåendes och glatt hoppandes över åkern.
Jag skyndade mig tillbaka och när jag på någotvis med milt vålt fösandes tanten framför mig mot byggnaden  uttryckte hon en rejäl oro över att hon inte visste vad hon skulle göra om lille Pippin hade vandrat in på slottsägarens åker- " för han skjuter allt och alla som befinner sig på denna"  än så länge hade han hållt sig till fyrbenta måltavlor men det skulle inte tas som omöjligt att denna troligtvis inavlade lord inom snar framtid skulle ge sig på även tvåbenta -  och så pekade hon mot en gul skylt lite längre bort där det i svart var avbildat en siluett av en engelsk lord med ett hagelgevär och med texten "Trespassers will be shot" under och tydligen var detta inget tomt hot på detta stället..

Vem var det som sa att engelsmän är ett belevat släkte som bara dricker te och äter scones eller tar en pint på puben och snackar skit..

När väl tanten kommit innanför dörren återvände jag i en hast för att ta emot min glatt ovetande sambo, som minsann hade massor att berätta då de varit ända uppe vid slottet på utvändig husesyn och ner om bäcken i dalsänkan och haft det jättetrevligt - han och Pippin.
Hunden, som nu såg ut som en blandning mellan en lerklump och handfull svinto verkade nöjd och glad och begav sig lufsande in i huset.
Vi försvann i ett ganska snabbt tempo in på vårt rum, när jag fått förklarat läget för min lille vandrare..

Jag var tvungen att flera gånger under kvällen och natten att gå upp och kontrollera Pippins välbefinnande och det hände väl inte bara en gång att jag mötte tanten i hallen och fick hitta på en rimlig förklaring till varför jag var uppe och örlade stup i kvarten. Sömngång kändes som en bra ursäkt i den situationen.

Morgonen efter smög jag och sambon oss ner via spiraltrappan i sten belägen i ett av tornen och hoppades innerligt att lille Pippin skulle finnas i sin korg - pigg och glad.

Men till vår totala bestörtning var den lille trasselsudden som bortblåst och efter en stund av ångestfylld oro var vi tvungen att fråga tanten om hans hälsa...
Jo tack sa hon han mår bra, men konstigt nog verkade han tröttare än vanligt  i  morse och ville ligga kvar i sängen. Han kanske har en förkylning på gång eller så börjar han bli gammal, sa hon och log..

Innan vi packade in oss alla i bilen för avfärd  kom, till vår stora lättnad lille Pippin med sin boll och la den på fötterna på min sambo, men snabbt som ögat tog tanten hand om den och förklarade att det var nog inte värt att han i detta skedet i sin rehabilitering skulle utsätta sig för några risker med lekar eller annat fysiskt ansträngande..

Jag tror bestämt att Pippin log under lugg och himlade lite med ögonen till min sambo.....

See ya!!

Här kan du läsa mer om den lilla grindstugan Bath Lodge..

Let me introduce you....

Fick en förfrågan för ett tag sedan om jag inte kunde  ta och skriva mer om våra djur här på gården och det synes kanske inte mer än rätt att jag skulle presentera dom små liven för er - eller i allafall en del av dom...

Katter - ett axplock

Snyggingen
Han är snygg, eller helt enkelt snyggast - om han får säga det själv till vilket han brukar tillägga "att det är ju visserligen inte så svårt på detta stället.."

BalleBjörn
satt mestadelen av sin tid som liten på någons balle - känd som okänd spelade mindre roll, och så liknade han en björn. Namnet var således givet.

Hans-Kristian
Som tillsammans med sina syskon - Maud (hane) och Misse är alla döpta efter karaktärer ur den klassiska danska TV serien Matador.

Ninni
vars mamma lämnade henne i en vägg i butiken på loftet, troligtvis för att hon ansåg att hon var lite.. koko..
Vilket hon är...... Ohh yes!
Eftersom hon ständigt rörde sig innebar det att jag som räddare i nöden rev alla väggar i hela butiken, till sambons, jag kan kalla det - mindre samtycke..

Tuten
Åldershonan i gänget med sina 21 år.
Totalt döv, nästan helblind, inga tänder och helt fullständigt egen.
Kan ge en high five och low five när tillfället kräver och andan faller på, och kan efter avslutat toalettbesök ta en planlös repa i huset till att dess en dörr är i vägen. Didn´t see that coming liksom...

LSB
Har fått ärva sitt namn, men aspirerar nu på att byta till Zlatan. Hela han kattifierar en underdog från Rosengård. Tuff som fan och vet inte att hästar på 600 kg inte bör retas..iallfall inte om man är en tvärhand hög och har en matchvikt på ett halvt kilo..

Hästar (5 av 14)

Our Decision
Kallas för Knorr. Köptes osedd via telefon trots att vi visste att han är ökänd för sitt lilla besök i jockeyrummet med sin vilt protesterande ledare under en löpdag.
En herre med mycket hyss och en personlighet som får Per Morberg att framstå som Mark Levengood. Högt älskad av undertecknad, men skulle aldrig i min dag få för mig att sätta mig upp på honom. Det får sambon göra..han har ju ändå upplevt 9 år mer i livet än jag...

Counterfeit
Kallas Trix och är med sina 16 år äldst i gänget. Uppför sig dock som en tvåårig hingst och ha fått för sig att allt är tillåtet bara man slickar sig undergivet om munnen efter avslutat ofog. Han köptes, som första inköp utomlands i England, vilket var ett äventyr i sig och kommer säkert vid tillfälle som ett blogginlägg längre fram.
Totalt oridbar och skeptisk till allt och alla.  - Honom ska vi ha!!
Hade banrekordet på Jägersro på 1730 m under en tid, så vi kan verkligen säga att han rosat våra galoppdagar många gånger. Pensionär nu och uppfyller alla fördomskriterier som ordet pensionär innefattar - Gör precis som han vill, och passar du inte dig så går han över dig dock utan rollator - i dagsläget iallafall..

Rockbranglen
Kallas Rocky och visst är det lite av en Rocky historia..
"You're gonna eat lightnin' and you're gonna crap thunder!...."
Köptes via foto från uppfödaren i USA.
Kom hit liknande mer en ardenner med klena ben än ett fullblod. Vägrade att röra sig fortare än i skritt under sina första två år i livet men lyckligtvis tog det sig ju äldre han blev och han var bland de bättre i Skandinavien som fyraåring. Nu är han pensionär - han också och ser återigen ut som en ardenner. Cirkeln är sluten.

Gyllene Tider
Kallas GT, Golden Boy, Mäster, VisaCard - kärt barn har många namn.
Vi hittade honom som veckogammalt föl i de djupaste Göingeskogarna.
Vad vi gjorde där har jag ingen aning om..
Tävlade på banan i sju säsonger av sina nio år i livet vilka majoriteten inbringade kosing till familjen. Kunde när det begav sig träna sig själv.
Det var bara att släppa ut honom i en tillräckligt stor hage med backar, så sprang han i kontrollerat gott träningstempo under ca tjugo minuter till dess han tyckte han tränat klart, då travade han av sig och återvände till grinden för att sättas i skrittmaskinen för avskrittning.
Även han pensionär, avslutade karriären med en seger där han vann sex liter whiskey till oss. Hyvens grabb!!

Göransson
född på gården och fick namnet efter sin husse då han var minst lika förvirrad som sin namne.
Inledde sin galoppkarriär i träning på Täby där han gick under smeknamnet "den lataste hästen på Täby... - någonsin" och med tanke på att denna galoppinrättning har funnits sedan de flyttade anläggningen från Ulriksdal 1960 så är det ju en epitet som förpliktigar..
Till hans försvar ska tilläggas att han har faktiskt segrat - att han var ensam i loppet är bara en minor detail i sammanhanget.. ;)

Avslutningsvis får jag väl också nämna hongen - the one and only..

Sandy
Heter egentligen Söndags Sockerkaka fast på engelska, och har utvecklat en egen stil så här på gamla dar.
Skiter i allt och alla, äter grisöron ( ju mer dom luktar desto bättre), besöker grannen allt som oftast - mest för att kolla av läget.
Favoritplatsen är dynghålan i bäcken alternativ gödselstacken (givetvis den blötaste delen) och hon hämtar tidningen men bara om hon får ett öra - helst grisvarianten i utbyte.
Husses favorit, i alla läge!
Jag vill således inte tänka på hur jag framstår i hans ögon...då han valt att bo med mig i många år.
Men jag måste säga att gyttjebad är ett underskattat nöje..

Krågan Olof, salamandern Sune och resten av övriga i gänget får vi ta någon annan dag..

See ya!!

Dagens betraktelse - De måste ha jävligt lite att göra i Halland...

Ett fall för Mensa???

Dagens lilla "och hur fan tänkte dom där"  fundering uppkom när jag fick syn på en artikel i HD som beskriver det växande problemet med.... - plåsterrökning.
 Att denna lite udda sysselsättning ännu så länge enbart förekommer i Halland var väl kanske en så stor "chocker" - det var väl någon normalt funtad person som blivit utlurad till Vallarnas friluftsteater och fann det som livsnödvändigt att få i sig något som kunde lyfta Dag Otto och dom andra stollarna till en annan nivå, när de så olyckligtvis glömt det hembrända hemma..

Tydligen så används både nya och begagnade plåster, och sorgligt att säga så har det redan skördat fem dödsoffer bland Hallands befolkning - måhända ur begåvningsreserven, men ändock.
Huruvida det är plåsterna och dess innehåll som assisterat liemannen eller om det varit faktumet att de bevisligen brukat välanvända plåster, står inte att tyda.

Jag, för min del kan ju tycka att det uppstår en viss hälsofara när man drar in bakterier från allehanda sår, och eftersom dessa plåster är av en speciell sort - receptbelagda tror jag inte det är sår som uppkommer av kökskniven eller en alltför ivrig hammare i händerna på en månskenssnickare.
Jag tror nog att vi pratar gravt äckliga varianter med allehanda finurliga små parasiter i... och det tycker då hallänningarna - "mmmm kom pågar, det rögar vi po".

Jag tycker att stora delen av Sveriges befolkning ska omvärdera sina åsikter huruvida det är skåningarna som är dryga och litta födda bagom en vagn..
Vi rögar ju bara po svampar ur naturens skafferi - ente nått jädrans hittepo framställt på syntestestiskt vis.

Det framgick även i artikeln att tillvägagångssättet involverade en glödlampa, bensinslang och tändstickor, där glödlampan fråntogs sin botten, plåstret stoppades in i klotet, slangarna drogs in och sen var det bara att puffa po med en tändsticka under.
Det stora problemet, om vi bortser från att några tokar slutat sina liv på grund av detta är att det är helt omöjligt att reglera dosen. Det blir som det blir - och kanske inte alltid som det borde..Det är en modern form av rysk roulette  - med rökgas. Visserligen eliminerar de faran med passiv rökning...

Jag måste säga att jag tar av hatten för hallänningarnas kreativitet och entreprenörskap samtidigt som jag höjer ett varningens finger till alla föräldrar - om ni helt plötsligt saknar en glödlampa, bilen inte startar och ungen pratar konstigt kan det vara ett fall av halländsk uppfinningsrikedom.

Själv ska jag leta reda på mina Batman plåster och dra in lite superhjälteångor.
I´ve got a whole world to save...I think I´ll start with Halland  ;))

See ya!!

When in Rome... Just do it... - TWICE..

Sevärdheterna i Rom markerade med röda prickar..

I sin aldrig övergående tro att kunna kulturellt anpassa oss syskonbarn till de mer världsliga bitarna i livet har min moster gjort sina tappra försök med allehanda resor världen över.
Först hade min bror nöjet att hänga på till ett antal ställe, och senare var det min tur.

I egenskap av tidig studentpresent, så begav vi oss till den antika och mångfacetterade staden Rom.

Vi såg allt där är att se, till fots - och där är synnerligen en hel del att vila ögonen på.
Turistpromenaderna tog oss över Tibern till Vatikanstaten, Bocca della Verità (sanningens mun), Colosseum, Forum Romanum - ja listan kan göras hur lång som helst..
Fantastiska platser som förpliktigar och maten mina vänner.. - maten!! och glassen!!! och maten!! och chokladen!!

Hur som helst började veckan lida mot sitt slut och våra ben likaså, men när vi sitter vid Pantheon en av de sista kvällarna, kommer min moster på att något vi inte sett - och faktiskt inte hon heller trots att hon spenderat mer tid i Rom än i gamla Svedala var Zodiacen.

Hon hade på den tiden en fling med någon av arvesönerna  i någon av de många "la familia" som finns i detta landet ..tror jag.
Det hela var mycket hysch hysch och jag frågade inget - ville inget veta. Säkrast så, annars hade man väl vaknat med ett hästhuvud i sängen en morgon i Krika...

Tillbaka då till Zodiacen som är en utsiktspunkt strax utanför och högt över den innersta kärnan av Rom, dit man enbart kan ta sig med fordon av något slag.
Det är ett välbesökt ställe - dagtid av turister och kvällstid av kärlekspar som njuter av varandras sällskap - på olika vis....

I mitt sinne såg jag oss ta bussen upp under morgondagen tillsammans med en flock andra svenskar, men det var inte riktigt det mostern hade i tankarna.
Hon var mer av den åsikten - right here, right now och stövlade ut på gatan och stoppade första bästa bil - vilken innehöll två pågar i 20 års åldern med slimeigt bakåtslick och för tighta tröjor...

Jag, som kanske inte är den mest snabbtänkta satt och åt glass och höll på att sätta skeden i halsen när hon kom och drog med mig - mot bilen.
Nu hade hon minsann hittat lift upp till Zodiacen..
Jag som inte ens vågade att lifta i Krika by... var minst sagt skeptisk - och livrädd...

När jag begav mig mot bilen invaggade jag mig själv i en bedräglig trygghet - för moster hade ju lovat sin syster att ta väl hand om mig på resan..... och detta skulle ju säkert gå bra.....
Jag var ju lång och blond och väckte ju säkerligen ingen speciell uppmärksamhet ....

Efter att moster handfast förklarat sina intuitioner med denna bilfärden - och det ska jag säga att den kvinnliga delen av vår släkt kan vara ganska hård i nyporna insåg pågarna snabbt att de hade utsetts till turistbuss och de bjöd faktiskt på en trevlig resa och vi fick se hela Rom uppifrån på kvällstid.
En syn som bör upplevas - dock kanske under mer ordnade former..

Den sista kvällen innan avresa hem till tryggheten, satt vi och njöt av äkta italiensk stämning på en kvarterskrog.
Menyn som stod på italienska hade översatts av mitt resesällskap, men en maträtt hade hon haft problem med att tyda och då givetvis skulle vi prova den.
Italiensk mat är ju god i alla former...

När tallrikarna bars in anade jag oråd..
På dessa låg ett stim av friterade firrar, inte helt olika de vanligt förekommande akvariefiskarna "Guppies" i en sörja av olivolja, steksky och salt...
I det ögonblicket omvärderade jag italienarnas kokkonst och insåg att hederlig svensk blodkorv är en underskattad delikatess - i jämförelse.

Vid middagens slut, upptäcker vi till vår förfäran att någon listig typ hade rensat mosters handväska från allt av värde - eller ja det var ju egentligen bara kameran som låg där, men i denna låg en hel veckas semesterminne och kort på allehanda betongfundament, obelisker, statyer och en och annan pizza och vi kunde ju inte bege oss hem utan någon form av bildliga bevis över att vi befunnit oss i denna kulturens vagga.

Så det var bara att ta tjuren vid hornen, stiga upp tidigt morgonen efter, springa runt på alla ställe och fota med den lilla engångskameran som fick inhandlas.

Jag kan säga att spanska trappan är en "real bitch" andra gången gillt, och Forum Romanum gör sig inte riktigt i morgondimma....men med oss fick vi semesterkorten som visar allt som oftast en bild på någon suddig sevärdhet, med en rödmosig blond morgonsur tjej som av någon anledning har samma kläder på sig på alla foto...

Det är livat i Rom - second time around...

See ya!!

Nu ska vi baaagee.... eller köpekagor e ju också gott

Någongång under en kvinnas liv inträder en period, för vissa en hel livstid när man anser sig vara en husfru av rang. Man svänger sig med söndagsstekar, kolossala bakrecept och hemmagjort brännvin.

Tro det eller ej så har även undertecknad befunnit sig, dock enbart för ett ögonblick och under de väldigt unga och oförståndiga åren i denna, iallafall i mitt fall totala villfarelsen.

Jag har kvar kunskapen, men tålamodet och husfruenergin har liksom tagit ryggsäcken och dratt, på obestämd tid.
De maträtter som inte går att laga på full spruda på stekjärnet är inget för mig, således är min paradrätt knaperstekt ägg med bränd sky och förkolnade kalkonbaconskivor och ska jag få till lite fredagsstämning på det hela så häller jag en halv burk citronpeppar på det stackars ägget, som mer har en tendens att kunna tjäna som skosula än något man stoppar i munnen.
Ja gott är det inte, men man måste ju äta... och så finns det ju alltid efterrätt..

För se ni, efterrätter, desserter - det lilla söta som är toppen av höjdpunkten kan jag - iallafall nu för tiden.
Hemmalagad glass, banansplit, varma hallon med vaniljglass - ja banken av godsaker är outtömlig och framförallt så är det vansinnigt gott och fullt legitimt att stå och slicka vispen ren från den vispade grädden. Bara det liksom..

En midsommarafton för ett ansenligt antal år sedan skulle jag och min vapendragare vara oerhört pyssliga och fixa till en riktig jordgubbstårta - ja ni vet från grunden med sockerkaga, jordgubbsmojs, vaniljkräm och den obligatoriska grädden i tjocka lager.
Jag, som kommer från en rekorderlig matlagningssläkt, där både min moder och mormoder är och var  riktiga ess i köket, skulle ju givetvis glänsa och svänga ihop bottnarna på traditionellt vis med mormors gedigna recept till hjälp.
Hon var nämligen femtanjävlig på just detta bakverk, kan ha varit all sprit hon hällde i den, men den blev sådär ljuvlig med mjuka kanter och saftig mitt som bara smälter i munnen, och så blev man så härligt lullig...vilket fick legobyggandet att gå som en dans efter  ;)

Jag tänkte i min enfald, som jag ofta gör och blir lika ofta motbevisad med en fet örfil av verkligheten - hur svårt kan det vara. Socker och litta kaga - plättlätt!

Rörandet i degbunkarna påbörjades men någonstans där i receptet gick det fel - väldigt fel och eftersom jag hade en betydligt mer avancerad bakmästare i köket sidanom, passade det sig inte riktigt heller att springa och äta av sockerkakssmeten - så gör man ju bara inte om man blivit äldre än fem år, iallafall inte i sällskap..och ska invagga sin kompis att man är vuxen sin ålder..

När sockerkagan var gräddad och klar och när jag drog ut plåten från ugnen så började jag misstänka att detta kanske inte riktigt blev som det var tänkt, men för att inte förstöra den uppsluppna kökstämningen på denna trollska sommardag så höll jag god min och vi började vandra på stigen till fullbordande av detta smarriga bakverk..
Mycket grädde, mycket jordgubbar och som en liten fin avslutning - en pinne med en svensk flagga mitt i skiten..

Ut med oss och detta förklädda missfoster till tårta till det väntande sällskapet som försåg sig med stora rejäla bitar - men de hade ingen aning om vad som väntade dom sådär helt plötsligt under all den vita fluffiga och förrädiska grädden.
Det blev, visuellt väldigt tydligt när smaklökarna tog emot denna totala kollision av smaker.
Tänk er jordgubbar - solvarma, mogna, underbara jordgubbar fulla av sommarsmak blandat med perfekt vispad grädde med precis lagom mycket socker i - och lägg till grekiskt lantbröd med knaprig kant.

Lite smör på den så hade det varit ett givet tillskott till soppan i oktobermörkret.

Den mättade ju bra, och alla utom en avböjde å det bestämdaste vid erbjudandet om en andra bit.
 Jag kan dock inte erinra mig om det var vid detta tillfället som han senare under kvällen fick ut och "stötta garageporten"... men det kan väl aldrig ha haft att göra med min fenomenala sockerkaka det väl?

Jag borde kanske överväga att ta " en lille en ", eller kanske hela flaskan när jag nästa gång ska ge mig på ett av mormors recept, det kan ju inte gå sämre.... å NU ska vi baaage!!

See ya !!

Att begrava en gris...

Jag är och har alltid varit en light variant av Dr Doolittle, inte så att jag kan "prata" med djur, mer än att jag efter många år som tjänare i deras värld kanske har en djupgående förståelse för deras reaktioner och beteende.

Åtskilliga äro de vildkatter, folkilskna hundar, begåvningsreserver bland harar och andra hemlösa pälsklädda varianter och för all del även andra andra arter som t.e.x. kråkor och salamandrar som har framkallat min inneboende Florence Nightingale.

På någotvis så verkar de fyrbenta ha satt upp neonskyltar a la Las Vegas style som blinkar med pilar och vägvisare - att här på denna gården hittar ni en real sucker som erbjuder fri kost och logi.


Hur som helst, en dag blev det fullt pådrag i stallet då en granne kom in och började att hojta om att där var en lös griskulting som sprang på stora vägen- fram å tillbaka längs det mest förrädiska partiet på den minst trefiliga motorvägen som sträcker sig genom byn och fortsätter vidare till Bonnarp...

Eftersom alla grannar vet att hos oss kan man hitta de mest konstiga arter av både tvåbenta och fyrbenta så trodde väl denna personen att den förvirrade kultingen tillhörde oss - de såg väl ett samband i den mentala statusen..

Min sambo, som är en modig man skickades ut på räddningsuppdrag och återkom strax med den livrädda lille grisaknoen. Han var inte mer än en hand hög och troligtvis hade grannen, vid lastning av sina spädgrisar på gristransporten blivit av med denna lilla varelse.

Vi inledde genast en manöver som Allo Allo Emliga Armén hade varit stolt över, för vi ville ju vara säkra på att när bonnagrannen kom och gjorde sina efterspaningar om grisen, att det inte skulle synas ett spår av honom.
Vi , eller vi och vi - jag tyckte att om han mirakulöst hade undkommit sin transport mot Förintelsen så skulle väl inte jag vara en svartfot och förstöra hela flykten..

Där kom aldrig någon granne och jag försökte på alla vis att göra det hemtrevligt för den lilla krabaten i stallet, till hästarnas förskräckelse. Dom som har med hästar att göra vet att dom inte riktigt uppskattar doften av nassar och helt ärligt - vem gör det?

Hur som helst så blev han redan efter en dag, trots värmelampor, sängkläder, halm i massor och godnatt saga, sjuk och till min sambos totala nervsammanbrott så ringde jag veterinären och fick antibiotika. Tyvärr är det så att små grisar, uppfödda på grisaställe inte kan klara sig på naturlig väg utan behöver en daglig shot av "se på fan piller" - tänk på det nästa gång ni griljerar julaskinkan och undrar varför ni aldrig blir förkylda..

Så lille Nasse somnade in, trots ivriga upplivningsförsök, voodooseanser och HLR.
Sorgen var stor på Kagelösa Backe - iallafall hos mig.

Vid sådana händelser får alltid sambon rycka ut som begravningsentreprenör.
Lämplig plats utsågs och spaden började jobba, ganska intensivt.
Plötsligt stannar arbetet upp och han tittar på mig med " ta mig här i från till en normalare plats" i ögonen.

- " Jag har min själ grävt av byns teleledning.."

Minsann om det inte hade hampat sig så att i sin förberedelse av grisaknoens griftefärd hade min gode sambo tagit ut en del av den frustration som uppstod över att jag faktiskt hade ringt veterinären och inhandlat medicin till en döende spädgris som inte hade mer chans att överleva än vad det lokala fotbollslaget hade att vinna Champions League.

Dessutom ska det tilläggas att detta hände i tider då mobiltelefoner var enbart en suspekt och ovanlig halvmeter tegelstens installation som man enbart kunde använda på resande fot om man hade en smärre säckakärra att frakta runt den i.
En ploj som aldrig skulle ha någon genomslagskraft i den stora massan och där stod då han med spaden som medbrottsling och hade grävt av hela byns pulsåder.
Ja, till hans försvar så ska det väl tilläggas att det pumpades inte i någon svindlande hastighet, men ändå. Hur skulle det nu bli när Fru Svensson skulle ringa och skvallra om grannens bedor..


Ni som kanske inte riktig vet vad sådana små äventyr med haveri på en sådär lagom tjock teleledning med 215 st abonnenter kan kosta så ligger det i häradet runt 3000:- samt förknippat , för en entreprenör i kabelgrävningsbranschen en icke alltför oansenlig portion av skam.

Jag kände ingen skam, vilket jag sällan har förstånd till utan fnissade lite skadeglatt tillsammans med en liden gris som gått runt hörnet för att chilla med Elvis..

See ya!!

När fan blir gammal blir han religiös…… eller inte...

Nu hampar det sig så här på lanned att min sambo har fått en hastigt påkommen blogg itch och frågade om han fick göra ett gästinlägg, och varför inte?
Efter att fått skriva så där lite i skymundan, och utstått en del gliringar om att jag har blivit ett med datorn så vem är jag liksom till att neka till en sådan förfrågan..
När fan blir gammal - blir han bevisligen religiös../
I´ll be back.. See ya..
Anna

Jag har under en tid fascinerats över viljan och, till synes, behovet att blogga.
Är det ett behov av bekräftelse? Behov att föra ut sin story, eller sina tankar?

Anna har ju bloggat den senaste tiden, med en frenesi som kan göra James Patterson avis.
Hon verkar få ut en del av det, säger att det är ett sätt att förgylla vardagen??

-Möjligtvis för andra, för det verkar vara en hel del jobb med det också.
I vilket fall frågade jag - i händelse av att andan skulle falla på om tips?
-"Skriv om allt, vad du går och tänker på.
Helst nåt roligt och undvik religion och politik i övrigt är det bara att köra... "

Har inte tyckt jag haft tid att föra ner några tankar på pränt.
Kan bero på brist på tankar också ;-)

Den senaste tiden har jag dock tänkt en hel del på något som engagerade och upprörde mej för en tid sedan.
Att det handlar om religion, som man inte kan skriva om, gör bara det roligare för jag har redan kommit på att detta gör man för sig själv -sedan om någon läser får de göra det på eget bevåg.

Jag blir påmind om det här med jämna mellanrum för då besöker Jehovas vittnen mej
och trots att jag vet att jag inte kommer att följa med dem till deras paradis på jorden,
kommer jag inte för mej att be dem att inte komma mer.
Det är jag väl för snäll (eller feg) för.

Jag har som många i min generation, inte funderat mycket över religion.
Visst har man tidvis undrat och funderat på varför, meningen med livet osv. och visst är det religion,
vilket svar du än kommer upp med, men ingen kristendom precis.

Det började för snart 10 år sedan, Dan Browns Da Vinci koden, hade kommit ut på ljudbok
vilket gjorde att även jag kom att ta del av den.
För mej blev det en stark upplevelse, rent av personlig.
Även om jag inte hade högsta betyg i religionkunskap, kom jag med säkerhet ihåg att jag fått lära mej
att Maria Magdalena var en tempelhora som blev ”frälst” och valde att följa Jesus.

Här var en kille som med en hel del övertygelse målade upp en helt annan bild av denna Maria.
Det mest intressanta var att han pekade på en del konkreta ”bevis” som man själv kunde ta ställning till genom att kolla på konstverk från förr och nu osv.
Dessa målade upp en helt annan bild av Maria.
Men denna passade inte in i kyrkans intention att hålla kvinnan på plats.

Da Vincis Nattvarden,  där det påstås att det är Johannes som sitter på Jesus högra sida är ett exempel.
Nja, de som påstår det, måste i så fall erkänna samtidigt, att da Vinci, i så fall framställt honom som transa, alternativt att da Vinci inte kan måla gubbar.
Många andra exempel finns.

Jag fann mej bli hyfsat engagerad i detta.
Till saken hör att ungefär samtidigt, gick det en serie på tv som handlade om häxbränningarna i Sverige och kyrkans roll i detta.
Sammantaget gjorde det att jag blev så in i helvetes förbannad på denna kyrka
och vad den ställt till med under de senaste 2000 åren, utan att egentligen få stå till svars för någonting.

För varje sak som framkommer att kyrkan och dess företrädare handlat fel, orsakat död och lidande
kan man bara ändra lite i nån text, göra avbön och gå vidare.
Hade det handlat om någon annan organisation hade den varit bannlyst sedan många år.

Det var och är(?) debatt om att Brown lagt till och dratt ifrån, dramatiserat och förvanskat.
Ja, och… look who´s talking, eller som den snälla varianten på svenska; det kommer ju från rätt änne.

Det var just då... som en dag Jehovas ringde på dörren och visst, jag har ingen koll alls
på vad de tror på för Gud och om Jesus är inblandad osv.
Men här skulle ifrågasättas.
Jag började engagerat diskutera.
Anna föste ut mej och dom och låste dörren.
Jag tänkte självsäkert;
"Nu ska jag snacka omkull dem, så de aldrig kommer hit mer."
Jag såg framför mej, att de kom att sätta upp en liten svart lapp på vår postlåda, eller nått.

Men de blev bara glada att någon ville prata med dem och eftersom just deras tro var ”bättre”
så gällde min kritik inte dem.
Sedan var de ju snälla och jag ett jävla mjäkigt fån så något större utbrott kunde jag ju inte få på dem.
Så de kommer än och har som sagt inte fattat, att vi inte skall till samma ställe när deras Hermageddon kommer.