En katt bland Eslövs hillbillypantrar ..

Veckans mest efterlängtade kväll - fredagsafton spenderade jag och sambon i Eslöv.
Bara det hade ju räckt till en huvudskakning och en tyst tanke om att då får vi skylla oss själva.
Om jag späder på med att vi var på Medborgarhuset för att bevittna ett uppträde så förstår ni kanske varthän detta barkar och lägger jag slutligen till att vi lyckades med konststycket att dra ner medelåldern rejält på kvällens arrangemang har ni fått fullständigt grepp på detta, eller hur?

För en styv vecka sedan informerade min moder mig om ett, vad jag tyckte i teorin skulle kunna bli en trevlig tillställning.
Det rörde sig om en humor show med Anna-Lena Brundin och Jan Sigurd, två skåningar med fötterna fint förankrade i den sorts humor jag uppskattar - i alla fall Anna-Lena då jag är en sann fan av hennes vassa ståuppkomik som ibland tippar över gränsen till osmaklig. Vem minns väl inte henne och Lill Marit Bugges sketcher som Nancy och Carina.
Den andra tjommen - Jan Sigurd visste jag kanske inte riktigt lika mycket om, men alla som jobbar med Anna-Lena måste ha en del kvaliteter resonerade jag.

Till dessa två lades ett kompband vid namn Lasse Muhammedz handplockade Hillbilly orkester, vilket jag tyckte bådade gott rent musikaliskt och även ur underhållningsaspekten.
Ingen kan väl frivilligt kalla sig för detta om vederbörande inte innehar en stor portion av självdistans och humor?

En fredagskväll i detta hushållet innebär, vilket jag alltid glömmer bort vid uppbokningar att en total komalik sinnesstämning inträder runt halv fem tiden då veckans arbete avslutas, och stallsysslorna därefter utförs på ren vilja och gammal vana.
Denna dag skulle vi dessutom uppbringa tillräckligt med energi till att fixa till oss och bila ner till Eslöv för att underhållas i dryga två timmar.
Hur som helst, med tanken att detta nog kommer bli en pigg kväll med svängig musik och glada människor så kunde vi på något sätt uppbringa lite fin fredagsstämning i bilen på väg ner.

Min sambo avslöjade senare vid hemfärden att han enbart hade uppfattat att det skulle vara en Hillbillyorkester som skulle uppträda, så hans sinnesbild var en  rökig lokal med publiken stående vid bord, drickandes lite fredags öl och ett avslappnat bluegrass band med en karakteristisk banjospelare som kanske inte riktigt hade alla hönsen hemma samt en och annan oslipad kniv i byrålådan, som stod för underhållningen från scenen.
Jag hade uppfattat att det var en humor show, men i övrigt kanske inte min och hans sinnesbild skilde sig nämnvärt åt.
Kvällens klädsel blev därefter - jeans, snakeskin boots, en tight urringad topp och min HD jacka med texten "Live free" samt en dödsskalle broderad på ryggen.

När vi äntrade medborgarhuset började en oroskänsla gnaga i kroppen, och den besannades när vi nådde ingången till själva salen där begivenheten skulle äga rum.
Ett gäng pensionärer stod och betalade inträde och när jag såg mig kring var det just i denna ålderskategorin som övriga kring mig befann sig.

Vi gick mot dörrarna som ledde in i salen och när vi öppnade dessa och tog ett steg in, tystnade alla och tittade på oss.
Jag förstår - till en viss del hur de färgade innevånarna i den mest inskränkta södern kände sig då de av någon anledning satte sin fot i ett kafé där många inte ansåg de skulle vara..
Att vi inte riktigt passade in, var dagens mest klara upplevelse och årets "understatement" .
Jag ljuger absolut inte när jag säger att vi sänkte medelåldern i den sittande publiken med minst 20 år, och det är minsann sällan man upplever en sådan sak numera.

När den värsta fientliga stämningen lagt sig, och de rara gråhåriga damerna och lomhörda herrarna hade kommit på att vi troligtvis inte kom till att ställa till något slagsmål, svära eller annat opassande lät de oss ta oss in till våra platser som givetvis var i mitten av allt.

Showen började, och trots en trevande inledning så måste jag tillstå att den var riktigt trevlig.
Jan Sigurd innehar en sådan torr och underfundig humor som jag fullständigt älskar.
Förmågan att vrida på ord och leka med ett ords olika betydelser som när det utförs av ett proffs får en att fullständigt tappa all form av uppfattning om vad personen egentligen pratar om fastän det är helt klart och logiskt.
Tänk på ordet rätt och (piano)stämning och lek med dessa så förstår ni vad jag menar.

Anna-Lena var lika bitskt skånsk och härligt befriande i sin roll som Jeanette, en form av skånsk trailertrashbrud och levererade stå upp komik blandat med gamla hederliga musikaliska bitar (kanske mer i stil med tycket av majoriteten i publiken) såsom Violetta, Me and Bobby McGee, Arne Quicks klassiker Rosen - alla med omskrivna och underfundiga texter av bästa sort.

I pausen var det uppdukat med kaffe och kaka - som gentilt nog ingick, och som sanna medlemmar av 80+ gänget så traskade vi iväg och skulle intaga  förfriskningar för de var ju gudbevars gratis och gratis i dessa sammanhang är lika med obligatorisk närvaro.
Där, mina vänner kunde hela kvällen slutat med tumult och slagsmål.

Jag, min lilla besvärliga typ ska ju dricka kaffe med mjölk. Att tappa i mjölken gick bra, men sen råkade den serverande damen höra fel och tog termosen med tevatten och hällde i min kopp.
Genast började kacklet om hur detta skulle lösas, och tro mig att 80 plussare har ett sätt att utvidga ett till synes trivialt problem att kunna innefatta hur många lösningar som helst med fler viljor än antalet personer i salen.
Tack och lov löste sig det hela genom att jag gick och hällde ut missödet och började om på ny kula med mjölken, så handgemäng och andra otrevligheter undveks, denna gången.



Den 20 april står Pedalens Pågar för underhållningen i salen och jag har lovat Hilda och Astrid att bjuda på en påtår så det blir bara till att återigen ta sig till Eslöv -Skånes svar på Las Vegas  för lite kulturellt samkväm.

See ya!