Lived po lanned

Att bygga en anläggning.

2012-03-08T08:43:00.000+01:00

Jag har alltid haft en inneboende egenskap - på gott och ont att aldrig anse något som omöjligt förrän jag provat det.
Det har lett till en hel del misslyckanden och tokiga situationer genom åren, men tack och lov har jag även utrustas med en hel del självdistans och humor- eller är det så att det handlar om ren och skär idioti kanske? Jag brukar inte hänga upp mig så mycket på de mindre lyckade utfallen mer än att jag kan se tillbaka och skratta gott åt mina egna lama försök inom vilken genre det nu än gäller.

Under 70 talet såldes mark av från gården jag numera bor på, till ett inte helt okänt företag som idag kallas för PEAB och som bröt grus mer eller mindre intensivt till slutet av 90talet.
Bland annat, som kuriosa kan nämnas att hela den nya vägen i Klippan mellan rondellen vid Colorama till väg 21 är av vår grus kommen. Bara så ni vet och har koll på vägbyggnationerna i kommunen.

Jag lyckades, efter mycket påtryckningar och förhandlingar att köpa loss all mark när de hade brukat och utnyttjat klart och när den 10 m höga backen hade blivit ett 10 m djupt hål.

Eftersom jag är en, ska vi kalla det för en person med obegränsat tankesätt började jag genast att fundera ut hur marken bäst skulle kunna användas och förvaltas.
Helt naturligt och inte helt oväntat fastnade jag för hästsportsanläggning.
Javisst - det gör man ju i en handvändning. Chip, chop och lite skyfflande så skulle det vara biff och jag skulle bli välbärgad och kunna äta praliner och dricka bubbelvatten dagen i ända.
Sa jag att jag även är utrustad med en god portion av obegränsad fantasi?

Vi pratar om 24 hektar, tror jag det heter eller var det tunnland ?
Ja, låt oss nu inte gräva ner oss i termer - en sjuhelvetes massa sten och räfsande var det iallafall.

En galoppbana skapades, eller två om sanningen ska fram. En gräsbana 5 - 10 m bred ca. 1000 m lång och en grusbana - med inköpt special "fint som snus" grusmaterial ca. 800 m.
Som om inte detta var nog skulle det minsann omgärdas av vit plast rail - eller som människor ej involverade i galoppsporten kallar det: plaststaket.

Det som var innerstaket, skulle givetvis vara med böjda stolpar, som vi satte en kusin från landet på - att med hjälp av värme och specialbyggd järnmall forma till önskad böjningsgrad.
Just denna kusinen från landet återvände aldrig till oss efter detta.
Antalet stolpar uppgick till i runda tal - 500 st sen ska vi ju lägga till jobbet med att handsätta alla och inte att förglömma även de som var som ytterrail, i mark så stenig att en rullstensås hade ansetts som sandstrand i jämförelse.

Det är ju viktigt att man som ryttare känner sig trygg i fartens hastighet slickandes innerstaket med knäet i kurvorna - i tanken lite som speedway ( verkligheten var väl en helt annan ), när vi tränade vår, enda på den tiden träningshäst i singularis.

Nu ska vi kanske också tillägga för att verkligen förstärka hur storvälvande planerna var, att vår häst var ju verkligen inte en av de snabbaste i knatteligan. Jag skulle nog lugnt kunna säga att stallkatten hade gett den en match - i nerförbacke.

Markbyggnationen fortskred med en välplanerad gräsbana och en grusbana för hoppning/dressyr, hagar, servicebyggnad, butik och givetvis en rakbana i flis för galoppträning....
Det är essentiellt att erbjuda varierande träningsmöjligheter för att utveckla det, i vårt fall icke utvecklingsbara hästmaterialet, fortfarande i singularis.

Lite imponerande är det ju visserligen - eller jag ska kalla det för en studie av total brist på sans och förstånd att alla byggnationer utfördes av mig själv och sambon, visserligen med en och annan maskin men ändå. Jag kan återge en räfsas och till och med en skyffels anatomi ganska precist.

Vi hade då kommit fram till skapandet av vår fälttävlansbana som skulle vara för, i huvudsak träningsbehov och ställde lite krav på tankeverksamhet och erfarenhet.
Då är det bäst att ta hjälp, så jag ringde upp, varför spara på krutet liksom - Mark Todd.
Flerfaldig olympisk mästare, världsmästare och framröstad som 1900 talets främsta fälttävlansryttare av FEI och utan att på något sätt känna honom närmare än via Tvn hade vi ett trevligt samtal och han var intresserad av att designa vår bana.
Sa jag att jag helt saknar mentala begränsningar?

Vi kom överens om att vi skulle filma terrängen där den tänka banan skulle ligga.
Sagt och gjort, som garvade studenter i Sir David Attenborough anda gav vi oss ut.
Jag fick uppdraget att lotsa via tal och gester tittaren runt i detta igenväxta slyparti av tveksam karaktär och som pricken över i et även innehöll ett dyngigt märgelhål där de blivande vattenhindren skulle ligga.

Jag gick in för detta med liv och lust, pekade och sluddrade på som en sann skåning, fast på engelska då - eller ja något som skulle kunna tas som engelska om du hör lite illa och är totalt språkfientlig.

Sambon filmade på, inte helt utan besvär med tanke på markens beskaffenhet med en massa sten, grästuvor - modell gigantiska, björnbärssnår, träd i olika storlekar samt en oändligt massa sly.
Plötsligt, helt utan förvarning försvann halva filmteamet, alltså sambon ner i ett hål i marken och jag kan säga att händelseförloppet och effekten av detta var hysteriskt roligt när man tittade på det på Tvn.

Först en skogstokig tjej i tjugoårsåldern som pladdrar på med något obegripligt mumbo jumbo språk och sen helt utan förvarning en närbild på en grästuva allt medan mumbo jumbo tjattrandet fortsatte ohejdat i bakgrunden.
Som grädde på moset där med kameran riktad mot microkosmoset i grästuvan började det skjutas hej vilt i skogen bakom oss.
Där tog mumbo jumbo talet slut och även filmen. Vi var tvungen att söka skydd för kulorna som studsade över huvudena på oss.

Filmen postades - oredigerad till Mr Todd.
Tro det eller ej - han återkom och var intresserad av att komma över och skissa på detta. Tror att han och hans fru mest var intresserad av att i verkliga livet se på dessa två totalt verklighetsfrånvarande tomtar som skickat honom denna videon.

Vi brukar plocka fram detta alster själv om vi behöver muntras upp, för inte ens Jim Carrey kommer i närheten av att få oss att skratta så mycket.

See ya!

En halvtimme i helvetet...

2012-02-27T08:04:00.002+01:00

Vi som bor här i södra delen av landet har ett ställe, som de flesta av oss har haft ett tvivelaktigt nöje att ha besökt - på mer eller mindre frivilliga grunder: Väla Köpcentrum.

Jag för min del tillhör den kategorin - jag går hellre genom glödande kol, spottar i motvind samtidigt som jag sjunger GulliGullan Koko i förd bastkjol och kaninöron, på offentlig plats innan jag sätter min fot där, och det ska ni veta att denna inställning hade jag redan innan de byggde om och utökade stället med ytterligare 100 butiker, till dagens hysteriska 160 st.

Hur som helst så hade jag ett brådskande ärende som behövde omedelbar uppmärksamhet.
Mina boots behövde sulas om, och för de jag älskar kan jag gå igenom just eld så jag lade frågan på bordet under frukosten om vi skulle kunna tänka oss att åka inom Djävulens boning när vi ändå passerade på väg till Malmö för att hämta hem en häst.

Sambon som är en normal man, lade väl inte så mycket värdering i detta utan fann förslaget acceptabelt.
Något som jag missat i morgonbestyret kring frukostbordet, var att där var någon form av invigning av ytterligare 20 butiker.
Jag läser nämligen bara dödsannonser, husannonser och ibland någon fin krönika av Stefan Lindqvist när jag ägnar mig åt tidningen.

Övriga nyheter brukar sambon läsa högt för mig - inte alltid till mitt gillande och sällan med min tillåtelse..

När vi närmade oss parkeringen till detta spektakel insåg vi snabbt att detta inte skulle bli en söndagspromenad i parken.
Det var bara att plocka fram axelskydd, benskydd, munskydd och basebollträt och ge sig in i detta hav av ångest, skrikande barn, hysteriska fruar, förbannade män, galna tonåringar och en och annan lomhörd pensionär.
Väla har något att erbjuda för alla.

Dagens första attack klarades av ganska fort så med stärkt självförtroende fortsatte jag in mot Kicks för att inhandla lite förskönande produkter som gått hädan i hemmets lugna vrå.
Självuppoffrande som mannen är, följde han med in i denna alternativa form av målarverkstad och eftersom jag var ganska på det klara över vad det var jag behövde inhandla högg jag fatt i en expedit och sa:
- " Hjälp. Foundation, kanske puder - och snabbt ska det gå!"

Nu hampade det sig så att denna expedit även var en hudterapeut och faktiskt en riktigt bra sådan.
Jag leddes, med sambon i släptåg till en disk bland många - med många burkar, hylsor och annat essentiellt, platsandes i en flickas necessär och hon började att dutta och borsta mig i ansiktet med ett slags puder samtidigt som hon berättade om dess fördelar.
Holy Crap !- det var som att läsa en årgång av "Illustrerad Vetenskap", men tusan i de sju världshaven, resultatet blev bra.

Hon trollade bort, enbart med hjälp av en pensel - dock innehållande get och ponnyhår vilket kanske förklarar en del?.., minst 10 år på ett snyggt och naturligt sätt.
Jag undrade om hon ingick i köpet och i samma andetag undrade jag om hon kunde lägga på ett lager till och trolla bort ytterligare 10 - 12 år, men sen fick det räcka, annars fick jag gå och införskaffa blöjor och napp och det stadiet känner jag att jag är klar med.

Mannen lyssnade uppmärksamt och ställde en hel del intelligenta frågor om ingrediensernas naturliga substanser och dess verkningar på huden, det var ju dock stenmaterial som hanterades och detta hade ju han erfarenhet av varje dag i sitt yrke som gräventreprenör.
Så det var lite shoptalk där i butiken från en yrkeskunnig till en annan, med mig som labbråtta i mitten.
Att han sken upp som en sol när han skulle bedöma resultatet och inte ett enda gnäll kom över hans läppar vid inhandlandet - är ett mycket gott tecken...
Tänk vad lite krossad sten kan göra.

Hans intresse tog dock ett abrupt slut när terapeuten försynt undrade om han visste hur många män det var som gav sig själv lite duttande över hyn varje morgon.
Där var vi inte riktig ännu i hans värld och troligtvis kommer vi nog aldrig dit heller, och jag kan väl inte säga att jag sörjer detta faktum.

Vi strosade ett litet tag i den gigantiska folkmassan, men allt roligt tar ju slut någon gång och när det gäller Väla - iallafall i min lilla begränsade värld är det lite som när den sista droppen tar sig med ett ljudligt SMACK ner i bägaren och får den att rinna över.

Jag ska ut, helst NU och absolut inte en sekund senare, men DÅ har sambon kommit in i sitt shoppingmood och ska gå och syna varje tshirt på hela etablissemanget vilket gör att jag överfaller honom och börjar gräva i hans fickor för att få tag i bilnyckeln, för att på så sätt kunna förpassa mig ut i bilen och sätta mig i fosterställning och slå huvudet i instrumentbrädan tillräckligt många gånger för att återfå en del av det, låt vara - något minimala och ständigt minskande vett jag kan återuppbringa efter en halvtimme i helvetet.

Oövervakat inköp....

Detta lämnar då en lucka för oövervakat shoppande för hushållets manliga hälft och det får jag väl leva med.
Det lilla livet får väl ha lite fritt spelrum ibland - men det får inte bli en vana.

See ya!

Motion är roligt - säger dom som vet...

2012-02-24T08:18:00.000+01:00

Då har ju en hel vecka gått sedan sist.
Ni som har minnet iordning kommer ihåg att jag lovade aldrig en regelbunden uppdatering, och jag är minsann en kvinna som håller vad jag lovar.
Veckan här har fortlöpt som alla andra veckor - skitsnack på FB, rullebörsrullande, ridande, ekonomiska sysslor, drivande min sambo till vansinne och imitation av en död sill varje kväll vid tiotiden, där föreställningen varar till kl 06.00 nästa morgon och sen börjar allt om på ny kula igen.

Något som kanske gått lite utanför ramarna, förutom att jag inte lyckats få riktigt trim på sambon med hysteriskt spelande av AC/DC (- han har faktiskt börjat gilla dom nu.. skit osse...) så har veckan även inneburit en del självrannsakan.
En studie som jag undvikit hela mitt liv, då jag för alla ägg i Småland aldrig kunna tänka mig att något gott skulle komma av något sådant navelskåderi.

Men .. då jag aldrig för hela mitt liv kan tänka mig att rita ramar och styra upp det jag äter och dricker, så kom mitt liv till en punkt då jag inte längre kan skylla den stegrande sifferkombinationen på vågen på benpålagringar, på min sen födslen väl tilltagna benstomme..
Slutsatsen var att någon form av motion var nödvändig.

Nu ska vi bara göra klart en sak.
Jag är inte, och har aldrig varit ett fan av att planlöst motionera.
Tror jag saknar just flåspinnarna i min DNAstege.

Jag var den stackaren, ni vet som tidigt i grundskolan hoppade upp på bocken, men kom liksom aldrig ner igen i samma moment, utan fick dela upp bockhoppandet i två sektioner
- Mål 1. Upphopp, Mål 2 Nerhopp
och att klättra uppför rep var bara inte att tänka på.
Det där med grov benstomme är absolut inget att leka med - varken vad det gäller för egen del eller för de som vågade sig på att säga något nedlåtande om min rörelseförmåga!

Min moder tjatade en del på mig och sa att jag borde röra på mig för egen maskin inte bara sitta på hästen, visserligen yttrades inte dessa ord någon mer gång efter det att hon själv provat på ridsportens ljuva värld, i skritt på planmark - på en fjording,
men jag var inte en sämre tös än att jag provade och vad var väl mer naturligt än fotboll då vi bodde granne med byns fotbollsplan?

En gång gick bra, andra gången likaså, men sen kom tränaren med de förbjudna orden
- " Idag ska vi köra konditionsträning. Ni springer en långsida allt vad ni kan och sedan joggar ni tillbaka och upprepa detta 10 ggr"
Då tog min prövotid slut och jag återvände till hästen.

Visserligen ska jag väl inte riktigt svartmåla mig helt.
Jag var under högstadietiden ganska hyfsad på både basket, innebandy samt volleyboll - kan ju visserligen ha en del att göra med att de några år äldre manliga tränarna var ganska angenäma att titta på..men ändå..

Den bästa motionen - att fnatta på en fölis i solen!

Hur som helst, tillbaka till nutid och faktumet att åldern lever jävel med ämnesomsättningen.
Efter att klurat ett tag om vilken form av motion som kunde passa in i mitt liv, förutom då skitmockande, ridande, storbalsrullande och allmänna gårdssysslor kom jag fram till att powerwalk vore kanske något som skulle passa in.
Sagt och gjort, ut på apostlahästarna i riktning mot backen upp på Söderåsen - lite utmaning måste jag ju ha.
Att bara pinna kring på planmark fixar jag lätt -kan gå hur långt som helst i gott tempo.
Det är ju själva flåset som "left the building", eller ja, det har väl aldrig varit "in the building" när jag tänker efter, och som behöver utmanas.

Vi snackar 90 graders lutning minst...

Det gick bra, jag gick och gick och flåset flåsade på, hjärtat slog som bara den och svetten lackade, men sen blev det för bra och jag var tvungen att vila lite.
Då kommer sambon joggandes nerför backen då han fick springa lite omvägar för att han också skulle få något som liknade motion och utbrister:
" men för fan Anna - skärp dig nu! 10 meter är inte tillräcklig motion. Kom igen nu då!!"
Sånt hurtbulle manér gör mig så infernaliskt förbannad och det ska ni veta att gör aldrig misstaget att undervärdera en rasande, skitirriterad kvinna med grov benstomme.

Backen besegrades, visserligen inte med så mycket powerwalkande. Det var mest powerkrypande, powerasande och powerkrälande - men upp skulle jag och upp kom jag.
Ja ok, jag får väl erkänna att de sista 15 meterna fick sambon ömsom putta ömsom bära mig - allt medan jag mitt i allt flåsande skrattade lika besatt som Linda Blair nyttjade svärord i filmen Exorcisten..

Så roligt har jag aldrig haft under någon form av motion, så detta får väl bli en av vana..visserligen hotades det med i familjen att det skulle införskaffas en motionscykel.

Tycker det är liiiite overkill. Allt ska njutas med måtta.

See ya!

Sambons huskur - eller hur du snabbar upp en kvinna...

2012-02-17T20:06:00.001+01:00

Då var det fredag igen, och hur snabbt helgen än går så går fantamaj veckan ännu fortare. Matematiskt helt omöjligt, men mycket i världen går ej att förklara - mördarsnigelns ekonytta, snömannen, Stefan och Kristers popularitet..
Fredagar på detta stället innebär veckohandling, vilket ligger på sambons lott och jag är inte välkommen att följa med.
Jag innehar nämligen en egenskap som han finner mycket irriterande - jag såsar...

Nu ska ni ju inte tro att jag gör detta alltid, för oftast finner jag det mer än lovligt tradit att gå i affärer, men ibland så infinner sig ett konstigt sirapstillstånd där jag blir som en sengångare med rörelsefobi, och ska tvunget undersöka och läsa på alla burkar, kartonger och flaskor..

Enligt sambon kunde vi vara enäggstvillingar...

Helt plötsligt blir innehållet i Heinz tomatketchup som en bok av Jilly Cooper och ska och bör sträckläsas direkt.
Dessutom blir jag om möjlig ännu mer rörelsestagnerad när jag hittar något exotiskt - iallafall för en icke så berest Krikatös, som ananas i någon konstig romsås eller rostade vitlöksklyftor i någon kryddblandning vilken är helt omöjlig att få läpparna och tungan i symbios nog för att kunna uttala.
Då ska det undersökas, och helst köpas med hem för att jag ska prova en bit, för att det sedan ska bli stående i kylen till dess det kryper ut av sig själv och säger tjena..

För någon dag sedan kom min sambo på ett sätt som kunde få fart på mig när detta något långsamma handlingsättet visade sitt fula tryne. Jag är väl inte lika entusiastisk som honom över metoden men han blev verkligen lyrisk över dess effekt.

Vi hade varit och gått i en del affärer och jag hade väl varit ganska normal - så normal man kan begära iallafall.
Som sista anhalt innan vi kunde styra bilfronten hemåt var en tur på det lokala apoteket.

Då slog sirapsgången klorna i mig och i samma ögonblick som vi kom in i denna - för stunden mycket välbesökta affär så vandrade jag i väg i min lilla bubbla och vände och vred på schampo, lotioner och fotfilar som om jag aldrig hade sett liknande saker förr.

Sambon var sedan länge klar med vårt ärende - att köpa Alvedon och stod färdig vid kassan och när det var hans tur så fick han en brilliant ide´, hur han kanske kunde mota bort detta förhatliga sirapstillstånd och utbrister - högt och tydligt så att det når mig, och alla andra som befann sig i lokalen:
-"Älskling, jag har värktabletterna här..- tar du glidmedlet när du är där borta?... så va de väl själve fan...."

Jag kan ju säga att jag kollade inte på så mycket annat - utan gav mig vinn om att ta snabbaste vägen ut...

Som tur är för min sambo är jag allt annat än långsint, så vi hade ganska roligt i bilen åt detta på vägen hem, men jag kommer aldrig handla på detta apoteket mer..
No way !
- But payback is a sweet thing mister... ;))

See ya!!

Potteklippning, Agnetha Fältskog och McGyver..

2012-02-15T09:43:00.000+01:00

Tämj detta om ni kan.....

Igår var jag och fick fixat till mina ganska svårtämjda testar.
Min frisör och jag har ett långt förflutet tillsammans - en livstid faktiskt.
Jag har haft samma hårtämjare från det att de små bebisfjunen behövde tuktas till dagens mer matadorliknande efforter med lössboet på skalpen.

Gårdagens tvåtimmarsession innehöll förutom en massa färgduttande, plattande och fixande med det ganska motsträviga håret, som är otroligt ståndaktigt och styvnackat trots att jag oftast får alla ämne, i mer eller mindre upplöst form av hela det periodiska systemet inmasserat.

Hur som helst, vår heliga mission denna eftermiddag, då oftast hårfnölande vid våra träffar har en underordnad betydelse var att jävlas med felparkerare utanför skyltfönstret.

Där var två stackare som aldrig i hela sin dag hade kunnat tro, när de slog upp sina ljusblå denna morgon skulle råka ut för två illvilliga kärringar - den ena med hela den röda färgpaletten i någon mystisk förening på huvudet, mixat med ett antal avlånga läskpapper, klämmor och annat mojs och den andra med en förkläde och en välslipad sax som ansåg att deras viktigaste uppgift just denna dagen var att förpesta dagen för sin medmänniska med en " liden vid lappajävor "på framrutan.

Fniss.. fniss..

Men såna är vi...
På telefonen och så ringde vi in CarPark som var mycket tacksamma över vårt samtal.
Det känns så bra när man kan göra någon glad...,
sen satt vi bakom gardinen i skyltfönstret och fnissade glatt när bilägarna kom mitt under botskrivande och försökte på alla vis krångla sig ur denna extraavgift på de sura 400:-... Stor underhållning!!.. sen gick vi och tog en kaffe och snackade hästar..

Som sagt denna klippa till frisör har hängt med mig genom hela livet och det är inte utan att jag satt henne och hennes tålamod på prov fler gånger än vad ett normalt begåvat mattegeni kan räkna till.

Det började redan när jag kunde förmedla mina åsikter till omgivningen.
Jag hade(/har?) nämligen en liten defekt i min tankeverksamhet.

Jag var helt och fast övertygad om att - bara jag fick klippt håret som diverse kändisar, med en stark förkärlek till Agnetha Fältskogs vackra rågblonda, långa romantiska frisyr blev jag som ett trollslag genast dess tvilling..och fick givetvis alltid vara den fagra Agnetha när ABBA karaoken drog igång hemma med min kompis på köksgolvet, till mina föräldrars stora vånda, och slippa vara den icke alls lika sockersöta rödluvan Annefrid. Hon var inte alls lika högt rankad på min önskelista...

Jag satt i timmavis med mormors Hemmets Journal och klippte ut huvud efter huvud, med den ena finfrisyren efter den andra.
Hade någon sett min digra samling av avklippta kvinnliga människohuvud som nioåring, hade de genast ringt in de snälla farbröderna med den vita tröjan med de extra långa armarna..
Med denna morbida samling i en plastkasse, där alla frisyrerna var av "långhårs" karaktär och ljuvligt blonda åkte vi sedan till salongen och med detsamma hivade jag upp hela ICAkassen på det lilla söta bordet framför stolen och sa med min absolut mest myndiga och mest övertygande röst
- " Så här vill jag se ut! "
.

Jag gick alltid därifrån, muttrandes med en icke alltför prydande potteklippning av mitt råttefärgade hår...

En bir å en potteklippning - det enda man behöver i livet...
Lägg märke till den oerhört klädsamma "birabugen" som jag låg inne med i unga år.
Där var nog dock mest mat i den och obefintligt med öl - det fick liksom inte plats.. ;-)

Vid tioårsåldern hände något av vad man kan kalla för en milstolpe i min historia.
Jag hade med obändlig vilja och envishet fått motat bort potteklippningen från hårrepetoaren och hade, till min stora glädje äntligen fått axellångt hår och äntligen var mina drömfrisyr inom räckhåll.

Underbar var den dagen när jag lämnade salongen med en hockeyfrilla som hade fått McGyver att dö av avundsjuka..visserligen fortfarande råttfärgad och jag hade väl inte riktigt fått till den grace och stil som Agnetha Fältskog och de andra hade, men jag var nu en stor flicka.
Jag hade blivit med hockeyfrilla!

Hockeyfrilla och allmänt stajlad för en artikel i Tipstjänst personaltidning...

Hopprepsmicken och platåtollorna väntade så troget där hemma på mig och den dagen drog jag av "Dancing Queen" som den aldrig hade blivit sjungen förut och aldrig kommer att bli sjungen
- Tack och lov!

See ya!

Varför jag alltid bör raka bort mustaschen innan jag går ut...

2012-02-12T16:01:00.000+01:00

Igår var jag och sambon kulturella. Ett mycket trevligt arrangemang på F5 gamla flygbas i Ljungbyhed tog sina första stapplande steg.
I marschallers sken lotsades besökarna runt mellan sju och midnatt mellan olika former av utställningar.

Huvudbegivenheten var beläget i en hangar där det från en scen underhölls på olika sätt med olika typer av underhållning.
Runt om fanns en mängd utställare, alla med lokal anknytning.

Fantastiska fotografier, fantasieggande hårfrisyrer, hantverkare som jobbade i olika material och massor av folk.

Jag måste säga att jag blev oerhört imponerad av en liten kille i 13 års åldern som stod och sålde sina egentillverkade smycke ( Simons smycke).
Det var riktigt fina grejor så där åkte minsann plånboken fram.
Jag har fått höra idag att det han gör i vinst på sin smyckesförsäljning reinvesterar han i aktier så det känns bra att veta, om några år när han glider kring i sin sportbil med miljoner på fickan att honom har jag minsann hjälpt på traven, när jag kör runt i min rostskadade Ford Cougar från -99..

Vi strosade rundor där i hangaren och varje gång jag passerade det lokala bibliotekets monter haffade damerna som stod där mig och bad mig utföra olika typer av uppgifter - ge ett boktips, skriva något om varför bibliotek är bra och dylika saker som inte är så lätt att få hjärnan att poppa upp sådär på lördagskvällen.
Jag belönades för mina efforter med lotter och minsann så vann jag - en bok.

När jag tittade ner i lådan med prisböcker som innehöll, förutom ett antal små fyrkantiga barnböcker även en bok om Spöket Laban och en med alster av Björn Ranelid, Ivar Lo Johansson, Tegnér, Piraten - ja alla de stora rockstjärnorna i poesins värld.
Bara texten bak på pärmen på boken får ju en att få piggeskinn alla dagar i veckan...
" Skåne är lika bördigt för betor som för poeter. I tusen år har författare prisat landskapets behag eller risat dess obehagliga bebyggare"..
Va - den ni..
- och eftersom Spöket Laban kan stundtals vara mycket obehaglig så var ju valet givet.
Kulturella finrummet - here I come....sladdande i hundranittio.. minst..

Sambon vandrade sin vana troget iväg för att utveckla sina egna sinne och när vi sammanstrålade igen så var han helt lyrisk.
"Du, du, du Anna... nästa gång du ska fixa till ditt råttebo till hår ska du gå till Hard Rock Salong - de töserna vet hur testarna ska fixas.. och ja.. allt annat också.. "

När jag tog en titt i deras monter så blev jag kanske lite mer tveksam.
Frisyerna var visserligen vackra - kanske i alternativ mening men dock vackra och deras lösögonfransar var icke av denna värld.
Både frisyrer och ögonfransarna hade något av Frankensteins brud möter Burlesque Betty under ornitologernas årsmöte, going on.. i någon skön förening.

Annorlunda och snyggt - på en 20 åring.
Tveksamt om det hade gjort sig på en 40 åring, visserligen var där en vis man som sa under kvällen att rockmusiker åldras inte och jag lyssnar ju mycket på rock så jag kanske kan åka med där på ett bananskal..

Vi vandrade vidare i vinterkvällen på de mysigt eldbelysta vägarna och kom så småningom till vad som måste ha varit en officersmäss.
Ett ljuvligt trähus som numera fungerade som museum, med historier om kavalleristernas och flygets historia med bilder, uniformer och utrustning från olika decennier.
När jag gick där i godan ro och studerade sjukdomstavlan för kavalleriets hästar så dök en mycket energisk herre mig och gav mig ett flygblad.

Jag blev något - jag kan kalla det ställd, när det visade sig att detta lilla blad bestod av en inbjudan till att bli medlem i en kör.. - Munka Ljungby manskör....
Inledningsvis på flygbladet fanns följande text:
" Det är vi som är männen i Munkakören. BARA män så långt ögat når. Dock inte munkar."
Skit åsse - jag visste att jag borde ha rakat av mig mustaschen innan vi körde ner i civiliserade trakter...

Sambon var desto gladare för han hade fått hela tre flygblad, vilket han fick till att han var säkerligen var mer testosteronaktig än medelmannen.
Jag vet inte det jag.. om jag tycker att sjunga i en manskör är för mig så himla förenligt med hardcore manlighet men jag har väl andra preferenser... och vad vet jag..egentligen..

Något som han dock inte fann så enormt roande, vilket jag däremot fann som mycket lustigt (Ja ni ser - våra preferenser är inte alls synkade) var att, när han som bäst stod och studerade den manliga inbjudan inne på museet med armarna framsträckta , ja ni vet på ett sådant sätt man gör när åldern jävlas med synen och armarna blir för korta, på ett ganska statyaktigt sätt - hade en yngre man ställt sig och stirrat på honom och därtill blev helt livrädd när sambon rörde sig.
Betraktaren trodde han ingick i utställningen - på ett museum..
Det är sådana små saker som förgyller min dag... Sarkastisk elak - moi.... näääää, not much..;-)

See ya!

Välj snapsen med omsorg i Billeberga...

2012-02-11T16:33:00.000+01:00

När det är så att man bor po lanned, så är där en hatad situation som uppkommer, förr eller senare vare sig man vill eller ej och inom varje djurslag.

En, blott 2årig liten häst hos oss fick häromdagen tacka för sig då hon utvecklade tarmvred. Vi fick då ta beslutet om omedelbar avlivning och det mina vänner är inget man tar lätt på.

Denna lilla flicka fick avsluta sina dagar på djursjukhuset med vad man kallar en medicinsk avlivning och eftersom jag enbart varit med om " det vanliga sättet" - bultpistol så började jag fundera lite på detta när vi körde hem, och undrade om en medicinsk avlivning av en häst går till på samma vis som när du avlivar en hund, eller katt för den delen.

Veterinären söver ner dom till medvetslöshet och sen sprutas avlivningsvätskan rakt in i hjärtat och de får bokstavligen somna in för evigt.
När vi satt där i dyster stämning och avhandlade de olika sätten med vilka man kan ta djur av daga, så kom vi att tänka på en dråplig historia som utspelade sig i Billeberga för några år sedan.

Det kunde ha slutat riktigt illa, men personen i fråga undslapp med en magpumpning och en historia som slår de flesta snapsvisor med hästlängder.

Det hade dukats till fest på en bondgård där det vistades både kor, höns och grisar förutom då gårdens tvåbenta invånare.

I takt med att stämningen steg på festen tog också snapsen på bordet slut.
En välvillig brännvinssuktande man fick uppdraget att gå ut och hämta en ny flaska i kylskåpet och fick av frun i huset beskrivet att han skulle ta en brun flaska som stod i kylskåpsdörren.

Sagt och gjort, inga svåra anvisningar för en man i sina bästa år, så flaskan kom på bordet och han hällde upp en liten gynnare till sin torra strupe.

Efter att en glad liten trudelutt om snapsens fördelar blivit sjungen, slank detta rävagift- som av påhittiga män och kvinnor en gång i tiden blivit döpt till besk, ner för strupen för att ge den glade snapsförtäraren ännu mer styrka innanför västen, eller det var iallafall det som var meningen...

Efter ett tag tyckte hans bordsdam att hans uppvisade beteende med att sitta och sova med sitt huvud på hennes axel, inte riktigt var förenligt med hans normala, trevligt försynta sätt och försökte på alla sätt att väcka den trötta bordsgrannen.

När detta syntes vara en omöjlig uppgift började värdparet att tänka efter och kom på ganska omgående att nog vad det väl så att i kylskåpet förvarades även en brun flaska avlivningsvätska..

Frun tog det långa steget före ut i köket och återvände med beskedet att den verkliga besken stod fint kvar på hyllan, medan avlivningsvätskan var borta....

Där mina vänner har ni förklaringen till varför vi här på Kagelösa Backe kallar en själavandring
"- att ta en snaps Billeberga Besk!"
Så se till att välja din snaps med omsorg, iallafall när du är i Billeberga på kalas..

See ya!

Cowgirls got it - cowboys want it...

2012-02-10T00:01:00.000+01:00

I bland, så där med jämna mellanrum åker vi på cowboy safari i den mest roliga affär ni kan tänka er. Den är så full av kickass attityd och har, till min stora glädje ett respektabelt antal hyllmeter med boots. Dagens lilla utflykt var just med missionen att slå ett vagt öga på ett par skönheter jag sett, och ville ha.
Efter lite lock och pock fick jag sambon med mig.
Han innehar inte samma passion för dessa fotbeklädnader men någonstans finns väl även hos honom, som de flesta män en fascination över de fria viddernas män och de fagra cowgirlsen med lite skinn på näsan.

Vid anländandet dök jag min vana trogen direkt in mot de spisseda lädergottebitarna med 45 graders klackarna och mina ljusblå föll direkt på ett par "snakeskin vintagekinda boots".
- "Ahh come here my sweet little darlings.. Come to mama!!"

När jag besinnat mig en aning från förälskelsens sötma så upptäcker jag att sambon har försvunnit, och det är i sig inget ovanligt. Vi brukar göra så, framför allt när vi letar efter något.
Det hela slutar med att ingen har hittat det vi letar efter och majoriteten av tiden går åt att försöka hitta varandra igen.
Det är ganska effektivt ur ekonomisk synpunkt för när vi väl hittar varandra igen så är vi så trötta på att springa i affärer att vi kör hem igen utan att ha handlat det vi kom dit för att införskaffa.

När jag tar några steg in i lokalen ser jag honom stå och titta med stora ögon på en skyltdocka utrustad med allt enligt konstens alla regler om man vill kallas för cowgirl på riktigt..
Hans ögon var bestämt på pricken lik en hundvalps när jag stegar, eller ja det är att ta i - vaggar är snarare rätt ord, fram i mina snedklackade boots.

Det är sannerligen en syn för gudar när man går i ett par sådana för första gången på ett tag.
Det tar alltid en viss tid innan man har kalibrerat om balanspunkten i kroppen och man kan röra sig någorlunda normalt framåt, utan att se ut som en struts med skoskav.
Vill man, kan man sätta på rullsporrar som en form av sissybar uppfångare bakåt och som hjälper till att hålla en upprätt.
Jag är en liten äventyrare så jag kör utan.. rakt av - no pardon och så ser det ut därefter när jag går...

Tillbaka till min lille bassett hund då.. - när jag undrar vad tusan han håller på med säger han med längtan i rösten..
" Åhh kolla Anna. Hon är blond, har kjol, är snygg och helt tyst.."

Jag återvänder då till min sanna kärlek - bootshyllan och velar som bara en flicka med ambivalens kan..
För och nackdelar utreds noggrant- coola skor, helt utblottad eller träbonnar, gryn i plånboken...och inte helt oväntat faller valet, efter sju svåra år och ännu fler bedrövelser på det utblottade alternativet, med den avgörande tanken att jag kan ju faktiskt gå å knaga av i morgon dag och då gör jag ju det lycklig. Money well spent!

Just löööövely..

Jahapp då var nästa punkt på agendan att återigen sammanstråla med min andra hälft.
Denna gången hittade jag honom om möjligt ännu mer valpögd, för långt ner på en hylla, allra längst in hade han hittat en skiva från artanhondrafrösihjäl med Jill Johnson.
Den hade ett CD konvolut som han inte hade sett innan.
Alla låtarna hade han visserligen redan på olika skivor, men det skulle ju kunna vara så att där var fler och icke ännu helt utforskade bilder på henne i detta konvolut.
Så detta högklassiga verk skulle, utan någon som helst överläggning inhandlas. Basta!

Innan vi styrde våra steg, lyckliga - jag med ett par boots för 3.400:- och han med en CD för 99:- till kassan så tog vi en rundtur i butiken.
Det är alltid lika roligt att titta på dessa fantastiska kläder fast jag hela tiden får frågan, varenda gång vi är där om jag inte kan köpa någon jävla korsett i sammet med en massa spets å annat mög..
Glöm det säger jag, och provar fler cowboyhattar... fast jag måste väl erkänna att en fjäderboa kanske skulle kunna vara något...

See ya!

Den omutlige Franz & skor med klackar.. Del 1

2012-02-05T15:34:00.000+01:00

Kom och tänka på hur olika man upplever kyla idag när jag gick i stallet och frös arslet av mig. Det är väl ingen underdrift att säga att man hellre skulle vilja befinna sig där det var en si sådär 40 grader varmare?
Då är det minsann plättlätt att ha hand om hästar och finna det tillfredsställande. Det är ju som bekant inte så jädrans livat i holken när allt vatten fryser, hästarna tuggar i sönder täcke för pengar som du kunde köpt en smärre herrgård för och bara att klä på dig inför en utgång är som ett uppdrag Tom Cruise lätt hade bangat för - alltså hur impossible som helst.

Och så finns det dom ställe och upplevelser i bitande kyla som bara är så underbara. Det som ligger mig närmast i denna genren är en tripp till jetsetstället St Moritz några dagar i februari 2008. Nu var vi ju inte där i egenskap av jetsettare som ni kanske redan har räknat ut, utan vi var där för att tävla med häst.

En gång om året anordnas ett tävlingstillfälle för galopphästar och travhästar som har sin lokalisering på den frusna sjön mitt i St Moritz. Där är ett himlans hallabaloo under några veckors tid med tävlingar varje helg och de privata helikoptrarna landar i en aldrig sinande ström på den lilla helikopterplattan i byn och bara fullkomligt öser ut damer med diamantöronhänge och äkta pälsar i sällskap med herrar i övre medelåldern, gärna lite korpulenta i skräddarsydda kostymer och välputsade läderskor.

Den sista helgen lockar med ett ganska stort galopplopp, med mycket prestige och fina prispengar och vi som vid det tillfället råkade ha en bra häst i träning hade länge haft ögonen på att uppleva hur det är att tävla utanför Skandinaviens gränser.
De flesta i galoppgebitet tittar mot Tyskland, Frankrike och om de ska slå på stort - till Dubai, och det var väl lite så också mina tankar virvlade ända till dess sambon kom och meddelade att vi skulle till dom schweiziska alperna, i februari...

Det var bara att packa upp bikinin och solhatten och packa ner raggarhåsorna och Lovikavantarna för en normal temperatur ligger i trakterna kring -20 dagtid och -30 nattetid..visserligen var det runt nollan i solen, men med tanke på att vi skulle ha häst med kunde jag ju inte springa och jaga den dagen lång.
Sambon försökte trösta mig med att där var ju flera meter snö, vitt och grannt - hur fint som helst för skidåkning... och det var ju trevligt för dom i familjen som åker skidor... - det gör inte jag..

Hur som helst avfärdsdagen var inne och vi körde över bron, genom Danmark och genom Tyskland tills vårt nattliga reslogi nåddes - galoppbanan i Baden Baden. Hästen hade stått som ett smärre ljus hela vägen och på det hela taget hade vi haft det bra på vår dryga elvatimmars bilfärd och såg framemot att stalla upp hästen och bege oss till vårt ännu ej utforskade sovställe, men som alltid är det hästens väl och ve som är det viktigaste - allt annat löser sig.. kanske..

Jag och hästapållen fikar på vägen

När vi körde in på området var där inte en enda käft ute och vi hade ingen som helst aning om vart vi skulle ta vägen. Efter att ha irrat kring i någon timmes tid, smygit omkring bland stallarna vilket i sig är ett big no no i galoppvärlden då hästarnas säkerhet inte är något det tas lätt på och således varit sketarädda för att någon vaktbest skulle komma och hota oss med någon grep och sen bedriva tortyrförhör hela natten lång om varför vi befann oss där vi var och var som vi var - eftersom det inte fanns något vettigt svar på det hade han varit tvungen, med ett leende på läpparna hänga upp oss till kråkorna mitt för huvudläktaren på den vackra tävlingsbanan..

Till slut haffade vi tag i ett vettskrämt par som var ute på någon kvällsrunda och på den vägen lyckades få tag i ansvarig stallmästare.
Hästen bäddades in, godnattsaga lästes och en liten nattlampa fick stå och lysa på den i övrigt helt öde stallyarden.
Vi stupade i säng efter att ha hittat ett skabbigt autobahnsmotell och där ska vi väl säga att det var en fördel att det var så mörkt som det var...
Det är väl konstigt att man är aldrig så trött som efter man åkt bil långa sträckor och ätit en shitload av godis - helt rimligtvis borde det vara tvärtom..

Äntligen på plats och avlastad i Baden Baden

Morgonen grydde och följet begav sig vidare mot den Schweiziska gränsen.
Redan på morgonen märktes det på sambon att något ockuperade hans tankar. Han var lika tyst som en vacuumbox i rymden, och ju fler mil som lades bakom oss desto större blev bekymmersrynkan mellan ögonbrynen.
Jag tyckte ju mest att han var tramsig och menade på att vi hade ju fått tullpapper från vår centralorganisation och gjort alla vetundersökningar och annat som vi kommit fram till krävdes för att passera in i ett land utanför EU.
Trots mina glada tillrop och lättjefulla godisätande försvann inte rynkan..
Jädrans dysterkvist tänkte jag i min egen lilla rosa sinnesvärld.
Detta skulle ju inte bli några problem alls. Vi lever ju för tusan i 2000 talets Europa. Hur svårt kan det vara att kolla på lite papper och sen vinka igenom oss..

Det visade sig att detta skule vara svårt -mycket svårt.

När vi närmade oss själva passagen tog vi sikte på den mest unga, och till synes mest oerfarna tullaren i "Nothing to declare" filen och körde till slut upp jämsides med honom.
Han tittade lite ointresserat på oss och var precis på väg att vinka igenom oss då en kvinna i fotriktiga skor, brun lodenrock, stram knut och de hornbågsformade glasögon fint placerade på nästippen stoppade oss och undrade vad vi hade i skåpet.
När vi förklarat vad vår last bestod av och vart vi var på väg, tog denna i min sinnesbild lätta passagen en helt annan vändning.

Nein nein.. nicht passieren..

Vi fick parkera vår lilla hästbil med den gudomligt snälla hästen i, på den av kvinnan angiven parkering, ge honom lunch och ta våra papper och bege oss till tullbyggnaden.

Efter att ha stått i en halvtimmes kö i tullkontoret bland icke alltför subtila, något bullriga och rökglada lastbilschaffisar av varierande hygienstatus var det äntligen vår tur.
Papper och pass, både för oss och häst lämnades in och kom i stort sett i omedelbar retur genom den lilla springan längst ner på glasvisiret med hänvisning om att vi var tvungen att anlita en speditör för där var minsann en hel bibba tullpapper att fylla i. Vilka papperna var ville tjänstemannen ej avslöja utan hänvisade oss upp två våningar till speditörernas tillhåll i denna Stasibyggnad från tidigt 40 tal.

Samma köprocedur - nu ännu mer rökförgiftad och en aning mer irriterad kom vi då in i ett litet kyffe som bestod av en disk som skärmade av det minimala rummet och där disken tog slut var en orange golvlinje målad.
Det skulle visa sig lite senare när jag och tulltjänstemannen,( vilken vi döpte till Pedro, enkom för att han liknade en sån liten mexare som man ser i tecknade filmer och som oftast heter Pedro)
bedrev ett av våra ganska intensiva ordväxlings samtal , var en linje man absolut inte fick sätta en fot över.
Om man dristade sig till detta for helt plötsligt Pedros kamrat vid ett av de minimala skrivborden upp och pladdrade på något obesämt språk med aggresiv språkmelodi, samtidigt som han föste ut en utanför linjen, för att sedan lugnt gå för att sätta sig igen på den nersuttna, sunkiga kontorsstolen.

Det skulle aldrig i hans livstid falla honom in att hjälpa någon av de andra hundra personerna som stod i kön.. ååhå nä seeru flicka lilla, har dållit me tid här.
Jag är upptagen med att pela mig i naveln och göra livet surt för de som vill komma in i detta förlovade land av ostar, klockor och kobjällror..

När vi - jag och Pedro kommit till sans och börjat samarbeta lite kom han fram till att detta var absolut inga problem att fixa, men vi fick komma tillbaka om en timme för just nu skulle han och hans överarbetade rumskompis ta lunch - sen skulle han ta fatt i våra papper, skriva lite signaturer och fylla i lite kryss -sen var det bara för oss att köra igenom och vinka bye bye till SSkäringen i tulluckan..

På väg in i tullbyggnaden (tv) för rond nummer 2..

Efter två timmars väntan återvände vi till vår käre Pedro, som visserligen hade alla papper färdiga men någon bye byande blev det inte - det var några timmar till fram till dess att vi skulle kunna utöva denna formen av aktivitet..
Lille Pedro hade ganska dåligt koll på läget skulle det visa sig, och vi skickades nog upp och ner i stentrappan mellan våningarna ett tjugotal gånger innan tullkassan överhuvudtaget tittade längre än 10 sekunder på våra papper.

Då vid detta tillfället hade vi varit tvungna att uppge ett värde för hästen för att på så sätt kunna tulla in honom, med aktuell tullsats.
Vi hade angett vad vi ansåg ett rimligt värde, och höll sånär på att få stämpeln då granntanten i luckan fick syn på att hästen skulle till St Moritz för att tävla och hon visste minsann att det var bara hästar värda flera miljoner som befann sig där.
Hon var minsann uppvuxen i byn och kunde bekräfta att det var ett tillhåll av enkom rika avskyvärda människor.. så dax för en ny runda i trappen..

Men hur det än blev och var fick vi tillslut tullat in oss, hästen och bilen till en nedbantad kostnad av 30.000:- som vi skulle få tillbaka när vi åkte hem. Det lovade Pedro...
(Som en lite fotnot kan nämnas att det som krävdes för att vi skulle undvika detta spektakel, var ett endaste litet sketet papper där man skulle fylla i ett kryss vilket någon glömt att upplysa oss om bland de instanser vi frågade runt på innan vår lilla tripp..)

Äntligen kunde vår fortsatta bilresa till alperna och St Moritz fortsätta..

och det får ni läsa mer om i del två..

See ya..

Att röntga en nöt...

2012-02-03T13:47:00.002+01:00

Jag har aldrig varit speciellt välutrustad när det kommer till de kvinnliga behagen, har aldrig fått några lystna blickar från den manliga delen av befolkningen på grund av gravitationsmässig framtunghet men har på inget vis lidit av detta, snarare tyckt att det varit en fördel framförallt när man, som jag sitter och skumpar på hästar - där är liksom inte så mycket i vägen.

Vid de ofta förekommande dressyrlektioner för "Flickornas Börje" en gammal remontryttare som hade det tvivelaktiga nöjet att spetsa till mina kunskaper i hästdressyrens ädla konst, kunde det dock uppstå lite - vi kan kalla det för specialbehandling..
Detta var en herre av den gamla skolan som visste att drilla sina elever i öppnor, slutor, skänkelvikning och allehanda moves av den högre skolan - alltid utan stigbyglar.
Svetten lackade på ryttarinnorna, mjölksyran hotade att förlama en av ren utmattning och hästarna jobbade på som aldrig förr.
Han hade sina lektioner varje Söndags förmiddag kl 9.00 - sharp och en av anledningarna, eller kanske den enda anledningen till detta arla klockslag var att han visste att han alltid fick en whiskeypinne av min moder och några timmars skitsnack innan han styrde kosan hemåt på allehanda jökavägar genom den innersta delen av skogen.

Det hände väl mer än en gång att man hade varit ute och sprallat lite kvällen innan och dök upp så där lagom såsed och ofokuserad och var långt ifrån den mest spänstiga ryttarinnan som satt sin fot i ett par läderstövlar..

När han tyckte att man säckade ihop för mycket yttrades de välanvända orden
- " För bövelen töser, håll i tygeln som du håller en cognacskupa, innehållande den finaste och ädlaste av alla drycker och se till att dra tillbaka axlarna, fram med brösten och visa vad ni har" och så tittade han på mig och tillade, "eller ja gör så gott ni kan"...

Härom månaden fick jag en kallelse till den fantastiska servicen som erbjuds varje kvinna i respektabel ålder - mammografi.
Har varit lite smått orolig inför detta då jag inte riktigt har kunnat få ihop hur det ska vara möjligt att få något avtryck som kan vara av intresse på röntgenplåten..vidvinkelobjektiv är väl ännu inte en erbjuden extra utrustning inom dagens röntgen?

Väl på plats visades jag in i ett litet bås - en av många på en rad, där man skulle avlägsna kläderna på överkroppen, och liksom sätta sig till rätta och vänta på sin tid.
Lite smålustigt att sitta så där topless på parad, lite som en peep show, fast medverkande töser hade kanske inte direkt varit en kassako i den genren..

Jag blev inkallad och när jag ser sköterskan som ska ha hand själva proceduren kunde jag liksom inte hjälpa att undra om Margaret Tatcher hade fått ett extraknäck på gamla dar, och det kan jag meddela - hon var minst lika hård i nyporna som sin like..

Maskinen som skulle utföra dessa fotografiska negativ såg mest ut som en verkstadspress, fast vit och med mindre olja på.
När det var dags att positionera mig i detta metallobjekt, högg syster Tatcher, som räckte mig ungefär till naveln tag i mig och med milt vålt ruskade och baxade runt mig till dess jag stod som jag skulle.
Jag var fullständigt livrädd för denna lilla bitska, mänskliga variant av kamphund, och kunde liksom inte mer än vara så totalt avslappnad och medgörlig i hela kroppen för att inte på något vis trigga i gång ett tredje världskrig där i sjukhussalen..

När hon var nöjd, efter ett antal suckar och efter att med mer eller mindre milt våld konstant ompositionerat min helt lealösa kropp, kan jag säga att min uppenbarelse inte var helt olikt figuren Edvin i Stefan och Kristers buskisfarser - lite framåtlutad med armarna bakåt och huvudet, vilket syster Tatcher sett till att jag dunkade ett antal gånger i visiret på maskinen i sin iver att få ordning på denna flaggstång till kropp, skarpt vridet i en inte helt olik ugglemanöver i 180 grader åt vänster respektive höger.

Så var det då dags att sänka ner själva pressen, och den fick tryckas så långt in i bålen för att överhuvudtaget få tag i något som kunde klämmas att jag ett tag fick säga till henne att lätta lite på trýcket då ett av mina revben hade liksom fastnat i den nersänkbara plattan.
Med en suck, backade hon då och så fick vi göra om hela proceduren.
Då var det inte livat i holken kan jag säga.- men jag gör ju så gott jag kan och kunde en genuin militär av den gamla skolan vara nöjd med detta faktum ska det väl även vara gott nock för en bitchig syster som vaknat med en fis på tvären..

Ja ni ser ... aint that much to write home about...;-)
men jag är bra på att klia manen..

Jag tänkte länge på om jag skulle be henne om ett hopp i sann Stina Dabrowski anda, och knäppa denna stjärnreporter på näsan, visserligen enbart med en lookalike - men det är nog så nära man kan komma ett hopp från en Tatcher kärring, innan jag lämnade denna glädjens solstråle, men på något sätt behärskade jag mig och smög obemärkt ut...

See ya!

Att fira fyrtioårsdag som en prinsessa med sprutgrädde, Byggare Bob & Kärleksmums ..

2012-01-31T22:21:00.002+01:00

Ja då har man liksom passerat krönet, bäst före datum är utgånget och rollatorn är framkörd i garaget - trimmad givetvis, men ändå..
Igår fyllde jag 40 hela år.
Konstigt, skumt och obefogat tycker jag.
Jag är ju samma tjej nu som jag alltid varit - tror jag iallafall och jag är liksom inte riktigt redo att lämna in mitt normala tillstånd av tosseda ideér, annorlunda upptåg och sätta mig tillrätta i stolen och anamma den ultimata vuxenrollen . - så det gör jag helt enkelt inte...Hell No!

Så jädrans farlig eller fab har jag väl aldrig vatt.- men att fylla fyrtio förpliktigar.....

Iallafall så var det min födelsedag - nu bortser vi från åldern tack, och den skulle ju firas lite mer än vanligt. Detta uppdrag tog sig min sambo an och hade förvarnat dagen innan att denna måndag 30 januari 2012 skulle spenderas tillsammans och ej på de normala platserna vid skrivbordet på jobb...

När klockan trudeluttade vid sjutiden på måndagsmorgonen var jag pigg som en lärka och hade väldigt svårt att bli liggande i sängen som jag hade fått order om att göra vilket i sig är helt annorlunda. Jag brukar kunna ligga kvar under täcket helt utan övertalning, hur länge som helst vilken tid på dygnet som det än månde vara..

Efter en evighet på minst fem minuter kommer sambon med en bukett fina spröda vårtulpaner och ett kuvert. I detta fanns dagens schema.

07.30 var frukosten serverad på riktigt gammeldagsvis, iallafall enligt min värld - på samma vis som jag åt frukost med min morfar som liten ohängd unge.
Nybakat franskbröd med massor av räkost som doppades i Earl Grey Tea och sörplades in i munnen. Vi körde en liten variant på detta iallfall, det blev rostat bröd med diverse tillbehör, brasan var tänd och katterna uppförde sig om man bortser från den som åt upp Kalkonskinkan innan vi hunnit ner om trappan..och där mina vänner fick ni förklaringen till varför en brödrost inhandlades..
Dessutom fick jag 12 st blomstercheckar som var och en räcker till en rejäl bukett med favoritblomman Stargazer - en bukett varje månad under ett helt år.

Nästa punkt på schemat skulle ta sin början kl 09.30 då Byggare Bob var inringd. Nu tycker kanske ni att detta är en udda present, och ni ska veta att min sambo funderade länge fram och tillbaka om vad jag egentligen uppskattar mest av allt - ansiktsbehandling, manikyr, spabehandling... - Nope, not in a million years...
Renovera huset -Ohh yessss, we have got ourselves a winner!!

Tyvärr kom han en timme tidigare än vad som var meningen och där stod jag i för stor tshirt, långkallingar - med ett häng som en Gällivaregrabb hade utövat idoldyrkan för och håret i någon form av futuristisk rockabilly frisyr med en halvmeter höjd på luggen där hårstråna inte riktigt hade kommit överens om det var högerläggning eller vänsterläggning denna dagen...men va tusan gjorde det??
Byggare Bob och jag skulle ju konferera om huset och diverse projekt - inte idka samkväm i salongen - så i tollorna, på med stalljackan och ut i den femton gradiga kylan och sen drog jag i gång - hämningslöst..
Hur skoj som helst!
Med yviga gester, mycket beskrivande ord, blåfrusna läppar och istappar i mitt hår kom vi väl fram till ungefär vad det var de skulle göra - i första skedet...
Lycklig Anna!

Där ungefär vid den tiden hade jag glömt bort de uppmuntrande orden som ett födelsedagskort hade vänligt upplyst mig om att - 1972 uppfanns Tvspel och 1 l mjölk kostade 1.62..
Nu kände jag mig ung och vital igen, kanske lite stelfrusen men vid full vigör - Ready to rumble!

Efter en tuff kamp med det ostyriga håret och annat elände lyckades jag på någotvis uppnå ett uppvisbart yttre för nästa äventyr för dagen.
Lunch på Häckeberga Slott som är beläget vid Genarp. Vilket ställe! Skulle lätt kunna tänka mig att bo där permanent. Mycket gräsytor, välansande bokskogar, fin sjö och vackra byggnader.. Underbart på alla vis.

Maten bestod av fisk med allehanda finessanrättade grönsaker och päremos i nån form av rosfigur - eller nej förlåt, potatispuré med tryffel ska det vara.
Gott var det, oavsett vad man kallar det!

Kaffet med hembakade praliner intogs i salongen, i riktiga Chesterfield läderfåtöljer framför brasan och ett lugn, som jag - iallafall vad jag kan minnas aldrig har upplevt, infann sig.
Med sober musik på lagom nivå i högtalarna satt jag nersjunken i en väldoftande antik fåtölj, mätt och belåten omgiven av den mest fantasieggande interiör i ett riktigt gammeldags slott.
Jag lovar er, jag hade kunnat sitta där i all evighet och bara vara!

Då halar sambon upp kuvert nummer två.
I detta fanns papper för Hindersprövning, ifyllda av sambon med dennes uppgifter och med dessa i handen fick jag då mitt livs tredje frieri - alla gånger av samma man men denna gången behövde han inte gå ner på knä..har liksom gått igenom den proceduren två gånger innan.. Jag har visserligen svarat ja båda gångerna, men sen har vi liksom inte kommit längre..
Vi kom överens om att åka in till Köpenhamn och köpa nya ringar då våra nuvarande har suttit på plats i 14 år och börjar bli litta sledna.

Sagt och gjort in till Ströget och lite hederligt hygge i det mysiga Köpenhamn.
Nja, kan väl inte säga att det blir så mycket hyggande en skitkall januarikväll, när blåsten viner kring öronen och kylan hugger en i kinderna värre än en rabiessmittad hund.
När vi kom in i värmen hos en juvelerare så visade sig att båda hade fått upp ögonen på en typ av ring som är ganska ny - i design av Georg Jensen. Vi förklarade så gott vi kunde på brövlig skånskdanska om vilka ringar vi var ute efter och blev visade dessa. Skitsnygga!
Enda smolk i bägaren var väl att de var helt olösliga. Löjligt dyra faktiskt, och inte alls snygga, ganska fula faktiskt och nu när jag tänker på det absolut totalt skitfula.... Absolut! Tänk man hade ju kunnat renovera andra halvan av huset för dom pengarna, eller köpa fler hästar, eller resa jorden runt.

Fem kronor styck.. va, va, va.. vem hade kunnat ana det??

Vad är där egentligen för fel på ringarna i tuggummiautomaterna?
Fantasifulla, färggranna och till bra pris - alternativt får smen i verkstaden på jobb svetsa till något..Gott nock och det är ju inte ringar som binder oss samman här i livet - fast det är ju klart om det blir det senare alternativet så lär man inte kunna förflytta sig några längre avstånd då vår sme inte riktigt har sina kunskaper bland finliret med svetsen..Det är mest maskindetaljer och sånt han håller på med..

Men oavsett om det blev nya ringar eller ej så var det en fantastisk dag, med mycket hjärta, mycket tanke och omtanke.
Jag ville verkligen inte att dagen skulle ta slut och jag skulle absolut inte ha något emot att fira 40 årsdag några gånger till, det var riktigt roligt att bli gammal - eller som min sambo hade antecknat i sin kalender " Anna fyller kärring" - tycker dock att det är roligt att påminna honom om att hur gammal kärring jag än blir är han alltid en nio år äldre gubbe...

Väl hemma igen var det dags för sprutgrädden, vilken hade inhandlats under kvällen innan med ett mer än något halvskumt motiv som lämnade mycket utrymme för fantasi - på gott och ont ... Tillsammans med Kärleksmumset, som också inhandlades vid samma tillfälle komponerades en något annorlunda tårta.
Inte så snygg kanske, men vansinnigt god.

Fattar bara inte vad tusan han envisas med att ha sprutgrädden stående på nattduksbordet för? ;-)

See ya!

Söndagstur i möbelaffären - en sann källa av manlig glädje..

2012-01-29T20:00:00.001+01:00

Efter att idag fått styrt undan de vanliga sysslorna på gården med hästar, hus och annat som ska göras en söndag så var det bestämt, eller ja - jag hade bestämt att vi skulle i väg och titta på en ny soffa.
Det är väl kanske inte riktigt det min sambo håller som det främsta helgnöjet, men för husfridens skull följde han med.

Vi begav oss till en butik i EM kedjan och blev ganska omedelbart infångad av en säljare som efter en del överläggningar och en del tillhörande diskussioner av böljande karaktär över vilken klädsel, bentyp, armstödstyp och fan och hans mormortyp fick hon tillräckligt med uppgifter att räkna fram ett pris på den lilla läderskönheten som ska pryda sin plats framför Tvn där det ska sussas som aldrig förr till Nyheterna, Inspector Barnaby och velpottan Linley, men absolut inte till Jill Johnson.
Den typen av soffor som gör det möjligt att falla i sömn vid ett TV framträdande av fröken Johnson finns inte att uppbringa - någonsin, enligt min sambo.

Jag för min del hade kunnat sitta på en spikmatta och sova närhelst Jillan råkade uppenbara sig i burken..
- olika äro våra preferenser..

Vi begav oss på en liten tur runt i affären sålänge, och har ni lagt märke till hur fullständigt disorienterad man alltid blir när man beger sig på vandring i en dylik inrättning.
Det är lite som att gå på Lustiga Huset på Gröna Lund.
Dyrare - men lika yrselframkallande..skillnaden är väl att i ett möbelhus tar det aldrig slut..

Jag blev hopplöst förälskad i en takkrona som var helt ljuvlig - kan väl inte riktigt säga att jag fick med mig sambon i detta känslorus, inte överhuvudtaget faktiskt, så något ljus i vårt hus bidde det inte denna gång.
Ska jobba lite på honom så ska ni se att en vacker dag hänger den förtjusande takkronan och pryder sin plats över bordet som om den aldrig gjort något annat...
Jag har vatt mä förr..

Rätt var det var, när vi går där och fantiserar på vardera håll - jag över min takkrona och sambon över var närmsta utgång är belägen, befinner vi oss vid kassan igen och som av en händelse är vårt soffpris klart..
Oj då!
Det blir minsann inte så mycket sussande i den soffan när allt kommer omkring.
Vi får snarare jobba dag och natt för att kunna ha råd med denna lilla inredningsdetalj...
men fundera ska vi - om vi inte kan tänka oss något annat alternativ.. - Halmbalar kanske?..

När vi var klara och gick mot utgången stannar sambon helt plötsligt och abrupt till och ett stort leende sprider sig över ansiktet samtidigt som han tittar mot en speciell plats invid dörrarna som leder ut..
Jag kan inte riktigt förstå vad det är som händer och min hjärna börjar arbeta..
Är där någon i närheten som vi känner? , - Nope,
är där någon affisch med Jillan? , - Nope,
är där en löpsedel om att Rögle vunnit SM guld, - Nix..
Jag frågar då vad det är som frambringar ett sådant muntert uttryck i en möbelaffär, med en soffoffert på fickan på en hiskeligt massa pengar, en bister söndagskväll i januari.
Han svarar lika förnöjt-
" Jag fick en flashback...just här på denna platsen"..

Då började verkligen min hjärna bli överhettad..
Hade det skett något av vikt just i denna affären?
Var det här vi förlovade oss? - Nää,
var det här vi träffades? - Nää,
var det här en plats för några lyckliga sammankomster överhuvudtaget? - Nää ,
- inte som jag kunde komma på iallafall..

Men då slog det mig...
Inköp av fyrverkerier.
Året var 1999 och milleniumet skulle firas in.
En av expediterna i Sveas lilla fyrverkibod på just detta stället hade häcken full - inte bokstavligt talat för där var inte mycket som dolde den bakre ytan, utan bildigt talat.
Kön var hur lång som helst, och ingen av de köpsugna männen var intresserad av att handla av de övriga säljarna, som av en händelse var män.
Jag lovar er, utan att överdriva, denna flicka hade absolut inte haft några problem att flyga jorden runt om hon andats in lika mycket helium som hennes bröst hade omfång...

Den nyårsnatten smälldes det extra mycket fyrverkerier runt omkring i trakten och jag kan lova er att det berodde inte på att det var milleniumskifte - orsaken var en helt annan..

See ya!!

Manlighet.. - allt hänger på storleken..!!

2012-01-27T18:46:00.001+01:00

Det här med manligt och kvinnligt är något som fascinerat mången mycket visare än undertecknad. Kom idag att tänka på en go kommentar i ämnet som blev sagd av en liten goding, knappt fem år gammal - måhända något lillgammal, men den dolda komiken i uttalandet satt som en smäck - oavsett.

Ni vet hur det är med farsor och söner - det ska traggas om allt möjligt...te.x.
"Vad säger Schwarzenegger i filmen när han är robot" och ska ungen svara " Hasta La Vista Baby" gärna med någon cool gest som inövats, där en stor dos av sonens tålamod förbrukats.

Våra bekanta hade inte övat in ett skit med sin son varken citat av guvenören eller någon annan filmhjälte.
Det bara kom en dag - helt naturligt.
Jag behöver kanske inte tillägga att de vid detta tillfället bodde i de djupaste skogarna kring Örkelljunga och sonens bästa kompis var bonden på granngården.

När vi en dag var på besök så kom vi av någon anledning in på vad som var manligt och fräckt i den lille pågens ögon, och vi försökte med alla medel locka fram vad det var som var absolut coolast i det manliga gardet enligt denna femåring.
Vi radade upp stidspilot, astronaut, läkare, fotbollsproffs, ja allt man kan tänka sig som rimligtvis, enligt vårt synsätt skulle innebära lite extra hår på bröstet.
Ingenting dög, ingenting var något att komma med och allt var bara glöttigt i hans ögon...

Då helt plötsligt utbrast han
- " Vill ni veta vad som är redit karrit???"
och jo, det ville vi ju..
" Jo de e nårr man ska plocka opp bedor i rajnvär mä en forr liden traktor. DE e karrit" och så knep han i hop munnen, stoppade sina små nävar i lommorna och släntade iväg i sina tollor över gårdsplanen - säkert exakt så som han hade sett sin bästis göra på granngården...

Så pågar glöm gym, märkeskläder och sober konversation.
Vill ni imponera på damerna är det bara till att inhandla en liten traktor, plantera lite betor och hoppas på regn.

Karria attribut..

See ya!

Jag funderar...

2012-01-27T09:17:00.000+01:00

.. och det är aldrig ett gott tecken.
Det som ockuperar mitt sinne just nu är frågan över vad ni egentligen vill läsa om...
Är det min vardag som lockar (är ni helt tosseda???) eller kanske våra resor (inte så många - men av annorlunda slag.) eller är det galoppens värld som kan tyckas intressant eller vårt rika djurliv här på Sveriges solsida (kattaskrälle, hong o hästakragar)?

Interagera ett slag med moi.. Ni kan vara anonyma om det är en tröst.. ;)

Var är Clintan när man behöver honom ??

2012-01-25T11:35:00.001+01:00

När jag som brukligt beger mig till min externa födokrok, vilket de flesta som handhar hästar måste ha( - hur ska man annars försörja sig liksom ?) kör jag över Söderåsen, vilket oftast bjuder på de mest storslagna naturupplevelser med ståtliga hjortbockar som stajlar med sina horn, rovfåglar som sitter i sin majestät på en gren och bevärdigar mig med en överlägsen blick samt en och annan ekorre som piggt kilar över vägen alltmedan jag står på bromsen och orsakar att " Svenne säljare " i sin Volvo V70 bakom mig får kaffet i knäet och glor samt tutar surt när han passerar mig gärna hyttandes med näven också.
Vi har det ganska småtrevligt således - jag och Svenne, på väg till jobb...
Idag var ett undantag - ett stort undantag, iallafall på returen..

När jag anlänt till jobb var det stora renoveringsdagen och det var stört omöjligt att befinna sig i lokalen då en slipmaskin överröstade det mesta.
Jag måste ha det ganska lugnt för att kunna koncentrera mig - där är liv nog med alla dom rösterna som bor i mitt huvud för jämnan, behöver liksom inte mer kakafoni....
Således tog jag en överambitiös hög av papper under armen och begav mig hemåt för att uträtta dagens värv från hemmets lugna vrå och passerade således åsens ljuvliga natur igen..

Först får jag köra slalom mellan alla överkörda pjoddar som tydligen inte hunnit undan då de haft Finkarnas världskonferens mitt på körbanan och en terrorbilist körde mitt in i klungan...
och då plötsligt, mitt på vägen står den.
- En illa åtgången skabberäv.. som står och äter på pjoddkadaverna.

För en sekund möttes våra ögon och jag förnimmade hans olycka över den infernaliska klåda som hemsökt honom och samtidigt en lycka över att ha hittat något att nära sin utmärglade kropp med... och jag blev med ens så ledsen.
Denna stackare - så totalt dödsdömd och så lätt det hade varit att rädda honom ...

Tanken att stanna och försöka fånga honom springer genom mitt huvud, men vis av erfarenhet vet jag att detta är inte lönt.
Det går inte - hur sjuk han än är kan jag aldrig springa ikapp. Jag hade visserligen inte kunnat springa ikapp en trebent igelkott men det är väl en annan historia..

I den stunden önskar jag att jag hade varit den gode Clintan och hade kunnat dra min Colt revolver, tryckt av ett skott och gjort den lille killen hans livs tjänst..
Men inte ens det kan jag.

Så jag sätter mig i bilen igen nedslagen och ledsen och tänker på alla katter som jag räddat genom allehanda aktioner, hästar som jag vårdat genom sjukdomar och skador och omhändertagandet av min sambo när han lider av redi karraförkylning och inser hur orättvist livet är.
Jag hade ju plättlätt kunnat rädda denna lilla krabaten också - om han bara låtit mig.. men Moder Natur "calls the shots" och låter vissa blomstra på nytt medan vissa ska vissna ner.
Hon tar och hon ger .. .

Men idag var hon på ett synnerligen uselt PMS humör den jävla kärringen.
Så det blir det min själ ingen sopsortering på detta stället på obestämd tid framåt.
Jag strejkar och utövar civil olydnad mot Moder Natur - ditt elaka stycke och hoppas att du också åker på en släng av rävskabb, vanlig skabb eller ja varför inte flatlöss.
Det kan du gott ha - du liemannens hjälpkärring!!

Modern Natur
- hanging with the wrong crowd..

Ahhh duu - hur fan ser du ut??

2012-01-24T10:47:00.000+01:00

I den här outfitten hade man inte haft något emot att uppenbara sig i stallet med..

Ridsport har i dagens samhälle fått en stämpel av snobbsport.
Jag vet inte riktigt var denna uppfattningen egentligen har sin upprinnelse. Det är tvivelsutan så att ingen av etikettmakarna kan ha besökt mig på Kagelösa Backe.
Efter fem minuter i stallet ser jag ut som en blandning mellan neanderthalare som upptäckt en gyttjepöl för första gången och Johnny Rotten efter en helnatt på Londons punkklubbar.

Min funderan över min otillräcklighet i snygghetsfacket uppkom då jag i godan ro satt och tittade ut genom fönstret en sagolik vacker morgon då rimfrosten låg så grann på träden och solen lyste så uppmuntrande.
Då, på grusvägen utanför huset kom ett ekipage skrittande. Hästen var stilig och stylad med dyrt ländtäcke - sånt syns och välsmord läderutrustning. Ryttaren satt i snygg mössa, med håret utsläppt i perfekt ordning över ryggen i den senaste Kingsland jackan (à 4.000:-), matchande välsittande ridbyxor och snyggt åtsmitande läderstövlar.

I mitt stilla sinne hoppades jag på att hon skulle se ut som en häxa när hon vände sig om.... men icke lyssnade någon högre makt på mig denna gången hellre utan hon hade perfekt lagd makeup, med perfekt målade läppar, mascara som satt på ögonfransarna och inte på kinderna som den brukar på mig vilket får mig att se ut som en panda, samt stilfull lagom fräsch brun ton i hyn.
Vad gör dessa människor för att alltid se så respektabla och kyligt eleganta ut? Rullar dom in sig i plastfolie innan de går in i stallet eller?

men outfitten blir oftast något i den här stilen...

Jag har verkligen provat och försökt att se något så när respektabel ut - går icke! Det är alltid någon kärvänlig mule som ska ge en puss - över hela ansiktet.
Denna säsongen har vi dock tagit ett steg i rätt riktning - plånboken skriker - men det kostar som bekant att ligga på topp.
Vi har tvingats till spån som strömedel i våra boxar, innan hade vi torv och det var ju en helt separat historia det, när vi snackar att upprätthålla värdighet, grace och ett tilltalande yttre.
Det var stört omöjligt!
Torvdamm är en osannolikt lättflygande substans..

Någon spray on tan var aldrig nödvändig när man befunnit sig i stallet i några sekunder.
En synnerligen grundlig brun utan sol behandling tillhandahölls då man fick gräva ut några skyfflar från örongångar och näsvingar efteråt, och dessutom från alla veck och annat som du inte ens visste fanns..
Det var liksom inte läge att klä sig i något annat än en sopsäck eller möjligtvis en ICA kasse om du ville känns dig lite speciellt sexy and hot...och någon make up behövde aldrig läggas.
Det sköttes på naturlig väg - kanske inte alltid på traditionellt vis men med torv i olika lager, hederlig gammal pälslera och ett o annat spindelväv - men lite nydanande skadar väl aldrig och miljötänk ligger ju i tiden!?

Han har stil, grace och
en jädrans ful mössa.

Jag vet ärligt inte riktigt vad det är som ligger till grund för min totala stilkollaps så fort jag närmar mig ett stall. Det kan ha något att göra med att man i unga år blev tvingad att bära de sk. Stenmarksmössorna - offentligt. Jag försökte på alla vis gör processen kort med dom, genom att dränka dom, elda upp dom eller helt enkelt stoppa dom i en papperskorg på byn.
Detta hjälpte föga då min moder alltid hade en ny på lut..

Men vilja om förbättring finns, så kanske en dag får ni se mig i en high class, drop dead beautiful utstyrsel som får er att tappa hakan - men hoppas inte för mycket.

Mina Graninge vinterstövlar från -94 är synnerligen sköna och välingångna, jeansen sitter som bäst- alltid och någon ny hjälm investerar jag inte i då jag snart fyller 40 och enligt en väl insatt madam i sporten - Kyra Kyrklund så behöver inte kärringar någon hjälm när de passerar detta magiska åldertal. De landar naturligt via åldersgravitationen alltid på rumpan...

See ya!

å så den sablans torven i örat....

I goda vänners lag - åsse Johnny Cash...

2012-01-22T11:23:00.002+01:00

Spenderade gårdagskvällen bland mycket goda vänner och inmundigade en sagolik middag, inte alls av den kalibern jag är van vid i min matlagning, med diverse oigenkännbara ingredienser, sega ägg och sånt skit.

Detta var topnotch, high class - så bra att även Jean Luis på den franska restaurangen jag slank in på förra helgen hade gått i omedelbar spinn och uttryckt sig med allehanda ouö, mörci bekopp, tjadorebel, ekselentt, trös bjän och andra metropolitanska uttryck.

Vi gjorde så gott vi kunde i det utrikiska departementet och utbrast i allehanda internationella överväldigande mat termer, som absolut ingen fattade - men det lät för stunden alldeles lysande så vi bräkte på och det enda som stoppade oss, en stund iallafall i vår nyvunna franska vokabulär var den kramp som uppstod i magtrakten när en av pågarna tvunget skulle dela med sig av en liten suspekt historia - som visserligen inträffade inom tidplanen där man får anse att preskriptionstiden är sedan länge utgången- men ändå... jag kan inte riktigt, trots mina snart 40 år i mental mognat få ihop hur fan de tänkte...

Iallfall så tog denna lilla annorlunda begivenhet plats på ett landsortsbadhus där två bästa kompisar skulle släppa loss, lattja lite i bassängerna och visa småungarna hur den ruggiga vattenrutschkanan (åldersgräns 3 år) skulle tas.
Mitt i denna demonstration, ändras ansiktuttrycket till smärre panik hos en av killarna i samma stund som det hörs ett olycksbådande ratschljud från de bakre regionerna på badutstyrseln.
Aj då - de välsittande Speedosarna hade minsann lättat på trycket och delat på sig, lämnandes en icke oansenlig bit av "Grand Canyon" till allmänt beskådande.
Not good! - och vad gör man då?

Vi andra kanske hade fått den lite långsökta idén att be någon hämta en handduk, men inte dessa fritänkande gossarna inte.. De tänkte inte riktigt så.

I stundens pinsamma hetta fick den "hela" kompisen uppdraget att med sin kropp dölja missödet som just inträffat och genom att placera sig tätt inpå - bröst mot rygg så att säga i tät procession gå med den drabbade genom badhallen till omklädningsrummets säkerhet.
Ja det var ju en lysande idé och såg absolut inte alls konstigt ut och definitivt helt straight ut..
Fiffigt!
När skratten runt gårdagens middagsbord lagt sig något, så någon kunde få fram något som kunde liknas vid en mening ställdes då den frågan som alla undrade. " Hur tänkte ni där?"
Genast fyllde ett av barnen kring bordet, utan tillstymmelse till att dra på smilbanden en millimeter i med följande påstående:
" Jamen det var ju Johnny Cash´s fel"...

Tydligen var detta en sentens som kan förklara all form av tokigheter i världen i en vanlig barnfamilj i Klippantrakten.
Det är Johnny Cash som ligger bakom allt.
Försvunna läxor, tidplaner som spricker, inlärda svordomar, recept fel - allt ligger på Johnny Cash´s samvete.
Det är bara att acceptera! Livets gåtor kan man liksom inte förklara.

Kvällen fortlöpte med diverse utredningar om stort och smått.
Bland annat så redogjordes det för att den allvarliga uppkomna penicillinresistensen i världen egentligen beror på de små jädrans pjoddarna med brutna ben som de på Animal Planet ska rädda i tid och otid..
Andra tunga diskussioner och uppslag som behandlades var:
- Vi ska inom kort bygga ett äldreboende med allehanda faciliteter. Sponsorer tas gärna emot, och ja även boende när den tiden kommer.. kanske..
- En resa till Skottland bör göras - där de som vill ska prova måsavann dagarna i ända och de som inte vill kan ju dricka Coca Cola eller annat mög. Alla ska bo i hängmattor i vår hästbil och de som provat för mycket måsavann får ligga på golvet.
Dessutom ska det kissas i Loch Ness - när vi ändå är där, för att se om vi kan locka fram odjuret..
Ja det i sjön då.. om det nu var någon dam som trodde något annat..
- Och så ska vi på motorcykelsemester i USA.
Två har ju gudbevars MCkort - varav den ena aldrig kört, men vad tusan då. Det finns ju trike. Så ska vi andra sitta i ett gallersläp efter...

Vi skulle tydligen svänga inom Las Vegas också för att spela till oss en bil.. och om inte det lyckas vet vi ju alla vems fel det är
- Johnny Cash...

See ya!!

Pure power, pure will, pure beauty and pure love!

2012-01-22T10:21:00.001+01:00

Detta är vad vi sysslar med på vår lediga och olediga tid.

Tally Ho !!

Achtung baby - Hon har en spade..

2012-01-20T10:02:00.000+01:00

Nä just det!!

Att ha hästar innebär att man stundom måste sätta en hel del staket och en sablans massa stolpar.
Det i sin tur innebär ett attans grävande och då brukar vi anlita lite "kusiner från länder söderöver" - eller gjorde..

En morgon kom en av dessa goa gubbar in och levde ett himlans ståhej för mig precis innan jag skulle ge mig iväg till jobbet.
Han försökte med allehanda ljud och gester att förklara något som hade hänt - troligtvis..
" Naj naj..jävla , hacka.. jävla.. stein.. stolpe.. jävla.. tjoff, tjoff greus, jävla.., banka banka, stein, hacka .. naj naj.."

Jag som tydligen saknar språkbegåvning fattade inte ett smack.
När frustrationen blev för stor hos vår lilla hjälpreda drog han upp en 20 cm stump som vid första anblicken liknade en orm..
När jag tittade lite närmare på den så såg jag att detta var något som absolut inte kunde sluta lyckligt. Det var en kabel - och med tanke på dess utseende en ganska viktig kabel.

På telefonen och ringde min sambo, som är mer insatt i denna typen av problem och när jag beskrev hur den såg ut, blev han helt tyst... under lång tid.. sen kom ordern:

"För fan Anna, ni har klippt av bredbandskabeln... Säg till att han kör en runda så får du försöka snacka bort en del av kostnaden när montören kommer för att laga den.. Det kommer att bli dyrt. Riktigt dyrt!"

När vi precis avslutat samtalet, såg jag en bil med stora dekaler med ett av de större telebolagens logotyper stanna till vid vårt halvfärdiga staket.
Eftersom vår lilla staketsättning skedde på motsatt sida om vägen till en telestation så gick väl djungeltrumman ovanligt fort..

Jaha och hur snackar man bort detta ??

Det slog mig aldrig att jag kanske skulle ha större chans att smila in mig hos denna manliga montör om jag behöll mina - i förhållande till vad som jag tog på mig, kvinnliga kläder och på något sätt försöka köra en charmig flirt i stil med " I know nooothing".
Jag är visserligen helt värdelös på att flirta så kanske mitt undermedvetna ändå gick in och styrde in mig på det spåret jag i verkligheten tog.

Jag hoppade snabbt som ögat ur en del av mina kläder och högg tag i det mest arbetsliknande plagg som var i min närhet i farstun - vilket blev sambons varselhängselbyxor, fem nummer förstora i vintermodell samt ett par trätollor som jag valde att bära barfota då jag i normala fall skulle ha haft sommarskor på mig. Det var nämligen en 20 grader varmt och soligt.

Ut stövlade jag och närmade mig "the crime scene" och min nya antagonist som jag skulle utföra den sk. charmoffensiven på.
Precis när jag stod invid gropen - och du milde vilken grop...
Jag vet inte riktigt hur de utför stolpsättning i Polen, men detta var något ur en annan värld - det var en månkrater.

Han tittade upp, kisande mot solen och får då se mig och min kanske något annorlunda uppenbarelse..

Jag harklade mig och började förklara
-" Minsann så när jag stod där och grävde så stötte jag på en, vad jag trodde rot (försökte här fnissa lite sött .. gick så där eller ja det gick inte alls..) och jag högg till några gånger och vips så gick den minsann av.. ooops!"

Han kom upp ur gropen tittade på mig från topp till tå, och nu såhär i efterhand kan jag kanske också tycka att uppenbarelsen kanske inte var direkt en "Heidi Klum kinda beauty"..

Jag stod, med håret fint på plats i ordning , välsminkad och med lite Chanel parfym sobert doftandes i klädd en svart, tight topp med gigantiska fodrade varselhängselbyxor och ett par trätollor på mina bara fötter samtidigt som jag hängde på en spade så där lite nonchalant och hade den läppstiftprydda överläppen i någon form av snus krök - vilket jag oftast får när jag ska tala med män på mäns vis...

Han sa inte ett ljud utan begav sig ner i gropen igen och påbörjade sin lagning.

Vi fick aldrig någon faktura på lagningen, kanske tyckte han att detta stället var tillräckligt "im kaos" som det var eller så lyckades min charmoffensiv...
Troligtvis blev han sketrädd och ville bara bort från denna plats på snabbast möjliga sätt..

See ya!

Ridsport - en sån total kärringsport!

2012-01-18T10:08:00.001+01:00

Publiken sitter helt stilla på stadionläktaren, den lille mannen fokuserar sin blick mot ribban, håller sin nervositet i schack genom att blåsa sig i luggen och klappa sig på låren.
Sluter sina ögon och ser inom sig hur han flyger över och landar på en mjuk meter djup madrass och mottager därefter folkets jubel, stående ovationer och hyllningar som en av världens främsta idrottsmän.
Och det är han, men det är Rolf-Göran Bengtsson också.

Låt oss krypa in i hans tävlingskavaj.
Sittande på 800 kg egen vilja och muskler fokuserar han på hur flytet över de femton sprången som väntar honom och hans häst.
Femton ansatser och femton landningar.
Alla i harmoni och total balans, en tiondels för tidig nersittning i sadeln resulterar i ett nerslag.
Direkt när hästens frambenen landar i marken och hans kropp fortfarande befinner sig i svävmoment, ska nästa språng förberedas, inte bara för honom själv - utan för hästen som befinner sig under honom.

Han ska tekniskt placera hästen - sin kompanjon helt rätt , med rätt antal galoppsprång - hela som halva för att i exakt rätt stund få den att lyfta över hindret - vilket i sig är en totalt onaturlig instinkt för en häst som både har möjlighet och kraft att skita i allt och lomma varthän den själv vill i vilken gångart den själv anser lämplig.

För att komma någonstans i ridsporten idag måste du ha en häst som besitter många egenskaper - mod, explosivitet, hjärta, hjärna, atletisk förutsättning, nerv och inte minst jävlar anamma vilket oftast innebär att du har en kompanjon med väldigt mycket nerver och egna funderingar.
Här hjälper min själ varken blås i luggen eller nätta klappar på kinderna för att tygla dessa nerver.

Denna procedur upprepas femton gånger under de minuter ekipaget befinner sig på banan och därefter väntar lite applåder och en timmes omhändertagande av hästen innan du själv kan slappna av och reflektera över prestationen, vilket oftast sker i en hästbil på väg mot nästa tävlingsplats i Europa.

Det är sannerligen på tiden att ridsporten får den uppmärksamhet den är värd och det är så bövelens roligt att det är Rolf Göran Bengtsson som får bana väg för sportens upprättelse.
Han är värd det - 1000 gånger om.
Denne man har sedan mycket unga år tagit sig från de lokala tävlingsplatserna i byar som du inte visste existerade, tävlandes på allehanda mer eller mindre begåvade hästar och har via idogt arbete, fantastisk fingertoppskänsla och en obändligt excellent ridstil kommit dit han är idag.
Världsetta och mottagare av Jerringpriset.
Det förtjänar respekt! Allas respekt!

Han personifierar ordet ödmjukhet som är en av de viktigaste egenskaper du kan ha när det handlar om att umgås med hästar och att få dessa stora djur att utföra det du vill - inte det deras instinkter säger dom att göra.

Jag funderar på att inbjuda tvivlarna till en ridtur på våra, mer eller mindre tämjda hästar, och eftersom vi i huvudsak nu för tiden sysslar med galopp så är det ju ännu lättare än vad banhoppning är. Här slipper ni ju hinder i vägen.
När ni suttit på en häst i säg 1000 m - vilket är en normal uppvärmningsrunda, (ni behöver inte ens en gång krypa ihop i jockeystil- vilket är vår normala ridstil utan får lov att ha sträckta ben) med ett explosivt muskelpaket under dig som bara vill springa fortare och fortare.
Du har ett tons dragvikt i händerna och trots att armmusklerna skriker av syrebrist måste du hålla i emot, samtidigt som det svänger och i 40 km/h måste du balansera både dig och hästen.
Efter 700 m bör du kunna gasa på lite mer - att du för länge sedan har mist känseln i benen ignoreras. Du har ett jobb att göra - stödja och reglera en häst som bara vill springa mer och mer..

När du efter 1000 m kommer till mig - gåendes, inte krypandes och säger att ridning inte är en sport - då ska jag lyssna på dig.

... men ja e int bitter.. ;)

See ya!!

En lördag med en fransman från Chevelanche, eller Kävlinge som vi skåningar säger..

2012-01-16T12:13:00.002+01:00

Helgen som gått har varit en av de bättre på länge faktiskt.
Solens strålar värmde, första gången .. ja, det känns som på en evighet och en tur på hästryggen togs med sambon - till våra hästars glädje.
De blev faktiskt glada - sånt märks i hela kroppen på olika gymnastiska vis, och det märks också i min kropp dagen efter....
De välinpaketerade sittbenen och benmusklerna gör sig hastigt påminda med ett himlans ståhej.

Iallafall så skulle Lördagskvällen gå i nostalgins tecken, inte bara vad det gäller musikstilen som var Rockabilly utan även vad det gäller umgänge och begivenhet.

Efter att ha fixat sig klar och letat efter sambons plånbok, som vi inte hittade - vilket innebar att jag fick bjuda .... , begav vi oss i bilen för att hämta upp resten av gänget.
En dryg kvart sena, men jag tyckte dock vi var i väldigt god tid.

Banden skulle ju inte spela förrän om en tre timmars tid och jag tyckte att det kändes som lite väl oerfaret att stå och hänga vid ingången innan ens bartendern hade anlänt..
Men bestämt var bestämt och resten av sällskapet var ju helt inne på denna linjen, så när vi då uppenbarade oss sent, blev det lite brått i menageriet.
Vi skulle ju hinna med att äta också kröp det fram.

Amen nu var det ju så oerfaret igen.....
Äta - sånt gör man på vägen när det vankas konsert.
Mitt förslag att svänga inom Max hamburgerrestaurang togs emot så där, lite med en suspekt tystnad, tills att dess någon i sällskapet frågade sambon
- " Du har inte talat om för henne var vi ska va??"
Nä, det hade ju inte...
Det skulle ju bli en trevlig surprise, som det var meningen att han skulle bjuda på. Nu blev det ju inte riktigt så just denna gången, men det kommer väl fler gånger - om femtan år eller nått..

Jag som hade klätt mig enligt reglerna i min imaginära bok "dresscode för konserter" , kände ett viss sting av oro när det avslöjades att det var bokat bord på en av de finare och mest anrika franska restaurangerna i Helsingborg...
Det kändes som om jag skulle sticka ut lite med mina jeans, boots och HDjacka..

Väl på plats så fick jag och den andra tjejen i sällskapet irra kring efter Pplats i Helsingborgs centrum -en Lördagkväll kring sextiden... - smaka på den ni...
Pojkarna släppte vi av så att de kunde passa tiden för det bokade bordet.
Det är aldrig ett bra initiativ att komma försent till en bokning på ett sånt ställe..
- ni vet franska nerver och franskt humör...

Till slut efter en lång frisk promenad från den parkerade bilen anslöt även vi sällskapet.
Jag smög så där lite obemärkt in i den sobra restaurangen - längs väggen,
hängde av mig jackan och smög vidare in mot vårt bord.

När jag nästan hade nått fram stod en lång man i övre medelåldern precis bakom mig och undrade på en sån, ni vet typisk fransk brytning - " om vi hade bökat böörd.."
Han trodde väl att jag hade fått total knarknoja och irrat mig fel i gränderna. När vi rett ut var vi hörde hemma slank jag ner på stolen och pustade ut.

Menyn innehöll de mest fantastiska rätter och mitt val föll på en Bergtungsfile´med pepparot och kapris.
När servitören då undrar vad vi ska dricka till - för övrigt samma man som pratat med mig innan och tillika ägaren till detta klassiga etablissemang, fäller jag nästa bomb i hans välkrattade franska jardin..`
- "Coca Cola" svarar jag knappt hörbart på väg neråt under bordet.

Innan jag landar med ändan i golvet, hinner jag uppfatta hans blick av total uppgivenhet och han utbrister lite lätt spydigt.. "Vive La America".. när han går ut mot köket.

Kvällen gick och maten var helt magisk, fisken smälte i munnen och hemmagjort, välbränt stekt ägg med citronpeppar kändes som en flyende verklighet.
Så här ska jag alltid laga mat i fortsättningen. Hur svårt kan det va??
Steka på en firre - kan säkert funka med lite sill eller nått annat, riva lite pepparrot över - några korn kapris, smält smör och litta panntofflor. Done deal!! eller inte..
Min sambo tror inte på min nyvunna karriär som gourmetkock - kanske inte jag heller när jag tänker efter..

När väl chocken lagt sig för den franske gentlemannen, efter mötet med denna obelevade kvinna så visade det sig att detta var en mycket gemytlig man som gick kring mellan borden i den fullsatta restaurangen och delade med sig av sitt liv - som kock, konstnär och restaurangägare, allt medan Edith Piaf sjöng om hjärta och smärta.
En lite rolig anekdot handlade om när han skulle förklara att han skulle till Kävlinge och ingen fattade vilken ort han menade då han envist hängde kvar vid uttalet " Chevelanche"..
Jag tror aldrig Kävlinge har låtit så exotiskt i någons sinnevärld förut.

Han påminde mycket om vår gamle hovslagare som också var fransman, - lika eldig, lika pratglad och lika obegriplig.
La Petites ägare hade dock ett propert yttre där man tydligt kunde skilja mellan vilket som var bak och vilket som var fram - det hade inte vår hovslagare...

Timmarna flög iväg och välmående begav vi oss mot konsertlokalen och det är väl ingen underdrift att säga att kulturkrocken var total.
Härligt dock att kunna uppleva två sådana totalt skilda världar på en kväll.
Man blir glad bara av att se alla dessa människor - uppstylade med prickiga klänningar, platinablont hår, tatueringar, "lagd lugg ligger" och med en sagolik energi och tidstypisk anda.
Banden hade synnerligen gott ös från scenen med akrobatiska övningar och skön attityd.
Efter att ha smällt till bartendern två gånger, hängt med hela överkroppen in över bardisken, slängt mig runt halsen och på det sättet fått honom att ta min beställning så fick vi även lite öl att förgylla kvällen med.

Då myser man... - kanske även om man bor i Chevelanche och äter grodlår.....

See ya!!

In redneck country -aint always that pretty!

2012-01-12T22:43:00.000+01:00

Alla som har med fullblod och galopp att göra får ofta en drömmande blick när man nämner ordet Kentucky och när vi för första gången begav oss till detta stora land i väster hade vi för avsikt att, istället för att ta flyget hela vägen till Lexington - kliva av i Cincinatti och bila den sista biten för att uppleva lite mer av vad denna södra del av landet hade att erbjuda.

Vi gör gärna så när vi är ute och viftar rundor i världen.
För det mesta kör vi vilse- iallafall en gång om dagen för jag är så himla disträ och blir lätt åksjuk så jag brukar improvisera lite lätt och välja en liten resväg av hittepokaraktär, för jag inte gitter titta på kartan.

Denna gången tog vår lilla hyrbil oss genom den ena förorten efter den andra, och det som där gjordes mest reklam för var John Deere traktorer och stora pickup bilar - och jag menar stoora.
Inte såna leksaker som vi här hemma kallar för pickuper..

Det började efter någon timme att kurra lite i magen och i brist på ett Snickers fick vi börja leta efter något matställe som jag kunde tänka mig sätta min fot i.
När det kommer till ätande på resor är jag väldigt petig.
Då jag är livrädd för att bli matförgiftad på något lokalt hak blir det oftast välkända kedjor som McDonalds, Burger King och andra klassiga ställe.

Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag får ihop detta logiskt, men jag är ju en kvinna med många egenskaper, så på någon jädrans vänster tror jag att snabbmatsköken håller en renare standard.
Ja eller hur...framförallt med underbetalda ungdomar i redneck country..
Lycka Till med den kombinationen när hälsovårdsmyndigheten kommer på besök..

Hur som helst begav vi oss in på just en McDonalds restaurang då hungern var ovanligt envis och det första som möter oss var en stor skylt där det stod skrivet med stora tydliga bokstäver
" Visible firearms prohibited".

Nämen vad skönt att veta att de inte fick visa vapnen sådär hipp som happ i dagsljus, utan de fick snällt se till att dölja dom väl där innanför jeansjackan....-" barn, ni får ta ut era vapen därute och leka när ni ätit upp er hamburgare.."

Vi kunde inte nog så snabbt ta oss där ifrån och fortsatte på vår färd mot ännu sydliga breddgrader. Tätorterna tunnades ut allt mer och snart nog var det enbart träd, klippta gräsmattor och treribbade staket som syntes där vi cruisade fram i vår småbils Cheva med nerrullade fönster och armbågarna utstickandes.
Man vill ju ta seden dit man kommer och gör så gott man kan även om vi stundtals blev omblåsta av något pickupvidunder där vi satt i jämnhöjd med navkapslarna.

Som jag tidigare nämnde går det ibland lite wild and crazy till i mitt kartläsande och denna gången var ju inget undantag.
Jag var helt upptagen att studera dessa magnifika klippta gräsytor och staket som sträckte sig så långt du kunde se och mer därtill.
Vi fick senare lära oss att staket och ans på gräsmattan är en statussymbol.
Huset som ligger lite längre in kan mycket väl vara en fallfärdig trailer med utedass, trots att infarten och kringområdena är av skicket att en golfspelare skulle falla i omedelbar trans och aldrig återvända till jordelivet.
Sen är det ju ingen nackdel för de trädgårdsivrande sydstatsborna att de har mexare som jobbar för en bröskånk o en kopp vann.

Inte helt olikt detta hak var det vi besökte. Jag hade inte närvaro nog att fotografera själv.

Under några timmar då jag bestämt hävdade att jag hade full koll på läget och visste precis var vi var, vilket var lika sant som att lokalbefolkningen inte låter barnen åka på bilflaken ,då det är för riskabelt hann all form av civilsation upphöra helt och oron över att vi skulle behöva spendera vår första natt, mitt i ingenstans i vår lilla bil då bensinen var på upphällningen, började så sakteliga sjunka in i vårt medvetande.
Det var kanske inte riktigt det vi hade tänkt oss, men som av ett mirakel "from the great Lord above"dök en bensinstation upp.

Det var kanske inte riktig av det snittet vi var vana vid, där man kan få en Kaffe Latte med kanelbulle, men ändock.
Man kunde köpa bensin, och där var säkert en toalett - för helt utanför all form av redighet var det väl aldrig här i detta välutvecklade land, oavsett var i landet du befann dig..

Macken verkade helt öde, gruset dammade när vi svängde in och ställde oss sidan om "yet another big ass truck" och började ta oss ur bilen för att se om där kunde tänkas vara någon toalett och någon form av livsmedelsaktig näring.

Jag måste erkänna att känslan av "Den sista färden" kom krypande längs ryggraden och banjomusiken tycktes mig ljuda starkare och starkare när jag närmade mig ytterdörren och tryckte ner handtaget.
Dörren gled med ett sagolikt gnisslade upp och blottade en sunkig diner med ett gäng tonåringar som glodde med öppna munnar då vi klev in på det genommögiga svartvit rutiga golvet.

Jag var i stort sett beredd att vända och utföra mitt trångmål i närmsta buske, men då kom föreståndarinnan " - How ya´r all doin today? Can I get ya antyhin´ folks?"

Ja då fick jag ju på skolengelska undra om någon facilitet var tillgänglig och hon visade vägen.
Sweet Lord Jesus av heliga Maria!!
Jag önskar än idag att jag valt busken!

När vår business var" taken care of "och vi vänligt men besämt hade tackat nej till några flottiga hashbrowns med suggig fet korv, gick vi med raska steg ut igen mot vår bil som sambon så lägligt hade sett till att tanka för att vi skulle komma iväg så fort som möjligt.

Jag kunde dock inte låta bli att nynna på låttexten.
"Sally's working at the dunk n dine
Say's she hates but she has a good time
Come in to work drunk on wine
Hash browns and coffee make a man feel fine
Hash browns and coffee make a man feel fine"

A lovely southern boy with a cleancut, classic mullet..

Där, utanför dörren hade det samlats några personer, vilka jag för mitt liv inte kan förstå var de kom ifrån, om de inte hade varit i den intilliggande ladan.
Jag har aldrig i hela mitt liv sett några personer som personifierar en redneck som de gjorde.
Snart misstänkte jag att Forrest Gump skulle komma runt hörnan med sin choklad låda och erbjuda mig en liten pralin också..

Vi kunde inte komma ifrån stället fort nog och satt under tystand hela vägen till Lexington.
Jag fick dyrt och heligt lova att läsa kartan ordentligt i fortsättningen.

See ya folks and ya´ll have a good day now ya´ hear!!

Att fira svensexa med en groda..

2012-01-11T13:27:00.002+01:00

Våra bästa vänner hade gjort det väldigt klart och tydlig för oss i vänkretsen, att allt vad "vanlig" svensexa/möhippa inför deras stundande bröllop, en sommardag för några år sedan var ett ej välkommet initiativ.

Vi började då genast att smida planer om hur vi skulle kunna fasa in dom i de giftas skara utan de förnedrande utstyrslar och lättklädda strippor som en sådan begivenhet ofta medbringar.
Vår plan som uppkom var att visa dom hur en dag på landet kunde te sig.
Detta kan kanske, i skriftlig form te sig lite lagom lamt och tradit - men då har du inte hälsat på hos oss...... ;)

Sagt och gjort, - vi riggade upp en surprisefest med alla de närmsta vännerna och paret i fråga fick också en inbjudan, men då i förespegling om att det skulle vara en avspänd gamenight bara vi fyra.

När de äntrade huset vällde resten av gänget ut genom dörren och vår lilla begivenhet tog sin början efter ett glas med traditionell skumpadryck som alltid bör inleda vid denna typen av begivenheter.

Omsvidning av de två stackarna till Lantmännenoveraller, som dagen till ära blivit inhandlade samt förstora gummistövlar.

Första anhalten var att, via en utvändig trappa upp på loftet ställa sig på det översta trappsteget och slänga sig ut på gödselstacken - ett nätt litet fritt fall på 3 m rakt ner i hästskit och annat mysigt.

Vi tänkte att om vi började på detta viset skulle liksom deras försiktighet och reserverade inställning mot de kommande påhitten vara som bortblåsta.
De kunde ju inte bli mer illaluktande och skitiga än vad som blev fallet vid denna första lilla lustighet.

Nästa punkt på agendan - vilket togs emot med viss skepticism hos den blivande bruden - men med betydligt mer glädje och uppsluppenhet hos brudgummen, var att med hjälp av en lastare av rejäl storlek , lasta frugan in spe i skopan och hissa upp henne i en telefonstolpe i närheten så högt skopan kunde nå
Där hade undertecknad befunnit sig några timmar innan och tåstående placerat en liten lapp på den resliga stolpen som skulle avslöja nästa ledtråd och syssla.

De och vi - deras entourage begav oss därefter till vår, vid den tiden förfallna pool där vi hade "seriös" och storskalig uppfödning av paddor.
De skulle med snorhala gummistövlar ta sig via den sluttande delen som sammanband den grunda delen med den djupa, få fatt i en padda i vattensörjan på botten och därefter skulle bruden placera en rejäl smackande kyss mitt på den rälia grådan.. och hon gjorde det!! Respekt!

Paddan förblev en padda och brudgummen stod kvar och vi gick vidare mot den slutliga utmaningen - att könsbestämma hästarna med det ruggiga straffet att vid varje fel skulle brudgummen få springa ett varv kring vår galoppbana - i sina fem nummer förstora gummistövlar.

Tre missar blev det och efter att ha jämnat ut sin vätskebalans inför stundande fysiska aktivitet med lite skumpa begav han sig då i yster galopp på första varvet runt den 1000 m långa, rejält kuperade grusbanan, med för dagen ganska lös sand.

Efter 20 meter började det att se lite segt ut och efter halva sträckan fick han för sig att vända trots att den värsta backen precis hade passerats i neråtgående riktning - nu skulle den således tas igen i uppåtgående....
Jag vet inte riktigt om det var skumpan som låste hans logik i den stunden, men jobba för det bubbliga vattnet fick han iallafall.

Jag tror nog att de ångrade att de förbjudit oss att anordna traditionell svensexa/möhippa när allt kom omkring.. men gifta blev dom och jag fick hedersuppdraget att vara tärna så lite roligt hade de kanske ändå eller så var det enkom för att veta var de hade mig placerad under själva ceremonin...
så jag inte kom åkandes i skopan i Lantmännenuniform och gummistövlar..

See ya..!

Trespassers will be shot !!

2012-01-09T22:21:00.000+01:00

Lille Pippin - den förskräcklige.

Jag kan inte hjälpa att återvända till våra resor runt om i världen.
Det låter kanske som om vi alltid är ute och luftar oss, men låt mig genast ta bort den villfarelsen.
Det är bara det att det tenderar att hända de mest skumma saker när vi väl är på resande fot - kan det vara slumpen tro??..eller är det fel på oss??

I allafall förlägger jag dagens lilla berättelse, återigen till den engelska landsbygden, för det är så "spot on", intrycket man får när Detective Chief Inspector superintendant superdupermajor Barnaby åker kring i sin Volvo, att bakom dessa evinnerliga spetsgardiner i fönsterna så händer saker, och inte är de speciellt warm and friendly alltid..

Vi kände oss ett år, väldigt bekväma i våra spenderbyxor eller så var det faktumet att vi kände oss lite skuldtyngda, då vi hade övertalat våra stackars föräldrar att köpa in sig på en galopphäst som från den dagen inte tjänade en spänn, att vi helt sonika bjöd dom och några till ur familjen på en veckas semester i England.

Vi körde, vår vana trogen runt i hyrbil eller som tillfället påbjöd - en hyrbuss.
Allt ligger väldigt nära i England, så när vi närmade oss Bath för att inta vårt nattlogi stannade vi till, eller det ska jag kanske inte säga då vi fick ta en omväg på några rejäla mil rakt ut i ingenstans för att komma till Stonehenge - denna mystiska cirkel av stenar.
Jag får nog dock göra en rättelse till ovan nämnda påstående.
Allt är nära i England, utom Stonehenge.
Väl där tog dom små britterna hutlöst betalt för att släppa en i närheten av dessa granitstenar så där tog minsann den ekonomiska välviljan slut - de som ville glo på detta fick betala själv.
Jag och sambon som båda är långa, ställde oss på en kulle och spanade på detta från några hundra meters håll.
Stenbumlingar har vi liasom sitt himma..och någon nytta får man väl ha av att man är född lång som en flaggstång.

Bath Lodge

Väl på plats vid boendet, vilket jag hade bokat - nota bene!! blev alla helt betagna i denna fantastiska exteriör.
Det var en helt magnifik medeltidsborg med fyra runda torn i vardera hörn där man bara väntade på att få se några knektar sticka ut huvudena och undra över vad vårt ärende här var.
Byggd i fyrkantiga grå granitstenar med precis och perfekt patina som bara ett långt liv i trogen tjänst kan ge.
I vår gapande bonnläppsbeundran hade vi inte tid att gå in via huvudentrén utan vi gick runt hela stället och bara insöp den fantastiska miljön.
Plötsligt när vi gick där och filosoferade över vackra ungmöer, drakar och riddare, eller det var kanske bara jag som fantiserade när allt kom omkring, kunde vi på en liten guldpläterad skylt läsa att detta var "bara" den lilla grindstugan till slottet, som låg en liten bit därifrån...

Plötsligt kom en glad liten spanielhund springande med en boll i munnen, som han menande placerade på sambons fötter.
Sambon, som har huvudet på skaft antog utmaningen och kastade denna leksak allt vad han kunde och hunden ilade som en liten iller med eld i röven över gräsmattan och så höll de på... om och om och om och om och....

Efter denna, oerhört mentalt krävande sysselsättning begav sig större delen av vårt sällskap in och blev visade våra gästrum, vilka höll lika hög fantasistandard som exteriören.

Sambon var då som bortblåst, i och för sig är inte detta speciellt alarmerande då han allt som oftast kan vandra iväg på små turer och mumla något om sinnesro eller nått annat skit...

Mitt inre alarm gick dock igång då jag hörde en engelsk kvinnostämma som hjärtskärande och på gränsen till hysterisk ropade gång på gång efter " Pippin" där jag låg och tog igen mig i den magnifika himmelssängen.
Min slutledningsförmåga sade mig att Pippin var hundens namn och min erfarenhet sade att sambon hade vandrat iväg med denne lille pälsboll.

Hennes gråtfärdiga röstläge fick mig dock att hejda mig från att berätta för henne att jag hade mina aningar om varthän hongabrackan hade försvunnit, och jag frågade sonika vad det var som stod på för att kunna bedöma läget och hur mina vidare handlingar skulle utformas.

Jo, läget var sådant att hon enbart passade detta lilla hjärtegryn åt sin son, vars hela liv kretsade kring hunden och då han av nöden var tvungen att åka i väg i affärer fick hon således rycka in, och hunden som precis fått en ny höftled eller något annat liknande avancerat fick absolut inte röra sig. .
-"Didn´t you see the sign ???" frågade hon undrande.. nej det hade vi då inte gjort eftersom vi kom via bakdörren in i fastigheten.
Tydligen, och vad vi senare även konstaterade var där en rejält tilltagen skylt där det stort och tydligt stod "Hunden får ej röra sig. Var vänliga respektera detta och lek inte med honom".
Där stod visserligen inget om det var tillåtet att ta den lilla patienten på ett par timmars livfull promenad.....

Jaha, min hjärna började genast arbeta upp en plan för att undvika det kommande skadeståndet, den eviga landsförvisningen då hennes son säkert var tjenis med premiärminstern och stupstocken som skulle placeras i mitten på toppen av något av tornen, med oss i som ett varnande exempel...då vi hade med berått mod gjort så att sonens lilla älsklingsgryn troligen hade fått men för livet.

Smygande iväg ner mot dalsänkan i utkanten av tomten såg jag Pippin och sambon komma kraftfullt gåendes och glatt hoppandes över åkern.
Jag skyndade mig tillbaka och när jag på någotvis med milt vålt fösandes tanten framför mig mot byggnaden uttryckte hon en rejäl oro över att hon inte visste vad hon skulle göra om lille Pippin hade vandrat in på slottsägarens åker- " för han skjuter allt och alla som befinner sig på denna" än så länge hade han hållt sig till fyrbenta måltavlor men det skulle inte tas som omöjligt att denna troligtvis inavlade lord inom snar framtid skulle ge sig på även tvåbenta - och så pekade hon mot en gul skylt lite längre bort där det i svart var avbildat en siluett av en engelsk lord med ett hagelgevär och med texten "Trespassers will be shot" under och tydligen var detta inget tomt hot på detta stället..

Vem var det som sa att engelsmän är ett belevat släkte som bara dricker te och äter scones eller tar en pint på puben och snackar skit..

När väl tanten kommit innanför dörren återvände jag i en hast för att ta emot min glatt ovetande sambo, som minsann hade massor att berätta då de varit ända uppe vid slottet på utvändig husesyn och ner om bäcken i dalsänkan och haft det jättetrevligt - han och Pippin.
Hunden, som nu såg ut som en blandning mellan en lerklump och handfull svinto verkade nöjd och glad och begav sig lufsande in i huset.
Vi försvann i ett ganska snabbt tempo in på vårt rum, när jag fått förklarat läget för min lille vandrare..

Jag var tvungen att flera gånger under kvällen och natten att gå upp och kontrollera Pippins välbefinnande och det hände väl inte bara en gång att jag mötte tanten i hallen och fick hitta på en rimlig förklaring till varför jag var uppe och örlade stup i kvarten. Sömngång kändes som en bra ursäkt i den situationen.

Morgonen efter smög jag och sambon oss ner via spiraltrappan i sten belägen i ett av tornen och hoppades innerligt att lille Pippin skulle finnas i sin korg - pigg och glad.

Men till vår totala bestörtning var den lille trasselsudden som bortblåst och efter en stund av ångestfylld oro var vi tvungen att fråga tanten om hans hälsa...
Jo tack sa hon han mår bra, men konstigt nog verkade han tröttare än vanligt i morse och ville ligga kvar i sängen. Han kanske har en förkylning på gång eller så börjar han bli gammal, sa hon och log..

Innan vi packade in oss alla i bilen för avfärd kom, till vår stora lättnad lille Pippin med sin boll och la den på fötterna på min sambo, men snabbt som ögat tog tanten hand om den och förklarade att det var nog inte värt att han i detta skedet i sin rehabilitering skulle utsätta sig för några risker med lekar eller annat fysiskt ansträngande..

Jag tror bestämt att Pippin log under lugg och himlade lite med ögonen till min sambo.....

See ya!!

Här kan du läsa mer om den lilla grindstugan Bath Lodge..

Let me introduce you....

2012-01-08T11:42:00.000+01:00

Fick en förfrågan för ett tag sedan om jag inte kunde ta och skriva mer om våra djur här på gården och det synes kanske inte mer än rätt att jag skulle presentera dom små liven för er - eller i allafall en del av dom...

Katter - ett axplock

Snyggingen
Han är snygg, eller helt enkelt snyggast - om han får säga det själv till vilket han brukar tillägga "att det är ju visserligen inte så svårt på detta stället.."

BalleBjörn
satt mestadelen av sin tid som liten på någons balle - känd som okänd spelade mindre roll, och så liknade han en björn. Namnet var således givet.

Hans-Kristian
Som tillsammans med sina syskon - Maud (hane) och Misse är alla döpta efter karaktärer ur den klassiska danska TV serien Matador.

Ninni
vars mamma lämnade henne i en vägg i butiken på loftet, troligtvis för att hon ansåg att hon var lite.. koko..
Vilket hon är...... Ohh yes!
Eftersom hon ständigt rörde sig innebar det att jag som räddare i nöden rev alla väggar i hela butiken, till sambons, jag kan kalla det - mindre samtycke..

Tuten
Åldershonan i gänget med sina 21 år.
Totalt döv, nästan helblind, inga tänder och helt fullständigt egen.
Kan ge en high five och low five när tillfället kräver och andan faller på, och kan efter avslutat toalettbesök ta en planlös repa i huset till att dess en dörr är i vägen. Didn´t see that coming liksom...

LSB
Har fått ärva sitt namn, men aspirerar nu på att byta till Zlatan. Hela han kattifierar en underdog från Rosengård. Tuff som fan och vet inte att hästar på 600 kg inte bör retas..iallfall inte om man är en tvärhand hög och har en matchvikt på ett halvt kilo..

Hästar (5 av 14)

Our Decision
Kallas för Knorr. Köptes osedd via telefon trots att vi visste att han är ökänd för sitt lilla besök i jockeyrummet med sin vilt protesterande ledare under en löpdag.
En herre med mycket hyss och en personlighet som får Per Morberg att framstå som Mark Levengood. Högt älskad av undertecknad, men skulle aldrig i min dag få för mig att sätta mig upp på honom. Det får sambon göra..han har ju ändå upplevt 9 år mer i livet än jag...

Counterfeit
Kallas Trix och är med sina 16 år äldst i gänget. Uppför sig dock som en tvåårig hingst och ha fått för sig att allt är tillåtet bara man slickar sig undergivet om munnen efter avslutat ofog. Han köptes, som första inköp utomlands i England, vilket var ett äventyr i sig och kommer säkert vid tillfälle som ett blogginlägg längre fram.
Totalt oridbar och skeptisk till allt och alla. - Honom ska vi ha!!
Hade banrekordet på Jägersro på 1730 m under en tid, så vi kan verkligen säga att han rosat våra galoppdagar många gånger. Pensionär nu och uppfyller alla fördomskriterier som ordet pensionär innefattar - Gör precis som han vill, och passar du inte dig så går han över dig dock utan rollator - i dagsläget iallafall..

Rockbranglen
Kallas Rocky och visst är det lite av en Rocky historia..
"You're gonna eat lightnin' and you're gonna crap thunder!...."
Köptes via foto från uppfödaren i USA.
Kom hit liknande mer en ardenner med klena ben än ett fullblod. Vägrade att röra sig fortare än i skritt under sina första två år i livet men lyckligtvis tog det sig ju äldre han blev och han var bland de bättre i Skandinavien som fyraåring. Nu är han pensionär - han också och ser återigen ut som en ardenner. Cirkeln är sluten.

Gyllene Tider
Kallas GT, Golden Boy, Mäster, VisaCard - kärt barn har många namn.
Vi hittade honom som veckogammalt föl i de djupaste Göingeskogarna.
Vad vi gjorde där har jag ingen aning om..
Tävlade på banan i sju säsonger av sina nio år i livet vilka majoriteten inbringade kosing till familjen. Kunde när det begav sig träna sig själv.
Det var bara att släppa ut honom i en tillräckligt stor hage med backar, så sprang han i kontrollerat gott träningstempo under ca tjugo minuter till dess han tyckte han tränat klart, då travade han av sig och återvände till grinden för att sättas i skrittmaskinen för avskrittning.
Även han pensionär, avslutade karriären med en seger där han vann sex liter whiskey till oss. Hyvens grabb!!

Göransson
född på gården och fick namnet efter sin husse då han var minst lika förvirrad som sin namne.
Inledde sin galoppkarriär i träning på Täby där han gick under smeknamnet "den lataste hästen på Täby... - någonsin" och med tanke på att denna galoppinrättning har funnits sedan de flyttade anläggningen från Ulriksdal 1960 så är det ju en epitet som förpliktigar..
Till hans försvar ska tilläggas att han har faktiskt segrat - att han var ensam i loppet är bara en minor detail i sammanhanget.. ;)

Avslutningsvis får jag väl också nämna hongen - the one and only..

Sandy
Heter egentligen Söndags Sockerkaka fast på engelska, och har utvecklat en egen stil så här på gamla dar.
Skiter i allt och alla, äter grisöron ( ju mer dom luktar desto bättre), besöker grannen allt som oftast - mest för att kolla av läget.
Favoritplatsen är dynghålan i bäcken alternativ gödselstacken (givetvis den blötaste delen) och hon hämtar tidningen men bara om hon får ett öra - helst grisvarianten i utbyte.
Husses favorit, i alla läge!
Jag vill således inte tänka på hur jag framstår i hans ögon...då han valt att bo med mig i många år.
Men jag måste säga att gyttjebad är ett underskattat nöje..

Krågan Olof, salamandern Sune och resten av övriga i gänget får vi ta någon annan dag..

See ya!!

Dagens betraktelse - De måste ha jävligt lite att göra i Halland...

2012-01-07T10:34:00.000+01:00

Ett fall för Mensa???

Dagens lilla "och hur fan tänkte dom där" fundering uppkom när jag fick syn på en artikel i HD som beskriver det växande problemet med.... - plåsterrökning.
Att denna lite udda sysselsättning ännu så länge enbart förekommer i Halland var väl kanske en så stor "chocker" - det var väl någon normalt funtad person som blivit utlurad till Vallarnas friluftsteater och fann det som livsnödvändigt att få i sig något som kunde lyfta Dag Otto och dom andra stollarna till en annan nivå, när de så olyckligtvis glömt det hembrända hemma..

Tydligen så används både nya och begagnade plåster, och sorgligt att säga så har det redan skördat fem dödsoffer bland Hallands befolkning - måhända ur begåvningsreserven, men ändock.
Huruvida det är plåsterna och dess innehåll som assisterat liemannen eller om det varit faktumet att de bevisligen brukat välanvända plåster, står inte att tyda.

Jag, för min del kan ju tycka att det uppstår en viss hälsofara när man drar in bakterier från allehanda sår, och eftersom dessa plåster är av en speciell sort - receptbelagda tror jag inte det är sår som uppkommer av kökskniven eller en alltför ivrig hammare i händerna på en månskenssnickare.
Jag tror nog att vi pratar gravt äckliga varianter med allehanda finurliga små parasiter i... och det tycker då hallänningarna - "mmmm kom pågar, det rögar vi po".

Jag tycker att stora delen av Sveriges befolkning ska omvärdera sina åsikter huruvida det är skåningarna som är dryga och litta födda bagom en vagn..
Vi rögar ju bara po svampar ur naturens skafferi - ente nått jädrans hittepo framställt på syntestestiskt vis.

Det framgick även i artikeln att tillvägagångssättet involverade en glödlampa, bensinslang och tändstickor, där glödlampan fråntogs sin botten, plåstret stoppades in i klotet, slangarna drogs in och sen var det bara att puffa po med en tändsticka under.
Det stora problemet, om vi bortser från att några tokar slutat sina liv på grund av detta är att det är helt omöjligt att reglera dosen. Det blir som det blir - och kanske inte alltid som det borde..Det är en modern form av rysk roulette - med rökgas. Visserligen eliminerar de faran med passiv rökning...

Jag måste säga att jag tar av hatten för hallänningarnas kreativitet och entreprenörskap samtidigt som jag höjer ett varningens finger till alla föräldrar - om ni helt plötsligt saknar en glödlampa, bilen inte startar och ungen pratar konstigt kan det vara ett fall av halländsk uppfinningsrikedom.

Själv ska jag leta reda på mina Batman plåster och dra in lite superhjälteångor.
I´ve got a whole world to save...I think I´ll start with Halland ;))

See ya!!

When in Rome... Just do it... - TWICE..

2012-01-05T08:24:00.000+01:00

Sevärdheterna i Rom markerade med röda prickar..

I sin aldrig övergående tro att kunna kulturellt anpassa oss syskonbarn till de mer världsliga bitarna i livet har min moster gjort sina tappra försök med allehanda resor världen över.
Först hade min bror nöjet att hänga på till ett antal ställe, och senare var det min tur.

I egenskap av tidig studentpresent, så begav vi oss till den antika och mångfacetterade staden Rom.

Vi såg allt där är att se, till fots - och där är synnerligen en hel del att vila ögonen på.
Turistpromenaderna tog oss över Tibern till Vatikanstaten, Bocca della Verità (sanningens mun), Colosseum, Forum Romanum - ja listan kan göras hur lång som helst..
Fantastiska platser som förpliktigar och maten mina vänner.. - maten!! och glassen!!! och maten!! och chokladen!!

Hur som helst började veckan lida mot sitt slut och våra ben likaså, men när vi sitter vid Pantheon en av de sista kvällarna, kommer min moster på att något vi inte sett - och faktiskt inte hon heller trots att hon spenderat mer tid i Rom än i gamla Svedala var Zodiacen.

Hon hade på den tiden en fling med någon av arvesönerna i någon av de många "la familia" som finns i detta landet ..tror jag.
Det hela var mycket hysch hysch och jag frågade inget - ville inget veta. Säkrast så, annars hade man väl vaknat med ett hästhuvud i sängen en morgon i Krika...

Tillbaka då till Zodiacen som är en utsiktspunkt strax utanför och högt över den innersta kärnan av Rom, dit man enbart kan ta sig med fordon av något slag.
Det är ett välbesökt ställe - dagtid av turister och kvällstid av kärlekspar som njuter av varandras sällskap - på olika vis....

I mitt sinne såg jag oss ta bussen upp under morgondagen tillsammans med en flock andra svenskar, men det var inte riktigt det mostern hade i tankarna.
Hon var mer av den åsikten - right here, right now och stövlade ut på gatan och stoppade första bästa bil - vilken innehöll två pågar i 20 års åldern med slimeigt bakåtslick och för tighta tröjor...

Jag, som kanske inte är den mest snabbtänkta satt och åt glass och höll på att sätta skeden i halsen när hon kom och drog med mig - mot bilen.
Nu hade hon minsann hittat lift upp till Zodiacen..
Jag som inte ens vågade att lifta i Krika by... var minst sagt skeptisk - och livrädd...

När jag begav mig mot bilen invaggade jag mig själv i en bedräglig trygghet - för moster hade ju lovat sin syster att ta väl hand om mig på resan..... och detta skulle ju säkert gå bra.....
Jag var ju lång och blond och väckte ju säkerligen ingen speciell uppmärksamhet ....

Efter att moster handfast förklarat sina intuitioner med denna bilfärden - och det ska jag säga att den kvinnliga delen av vår släkt kan vara ganska hård i nyporna insåg pågarna snabbt att de hade utsetts till turistbuss och de bjöd faktiskt på en trevlig resa och vi fick se hela Rom uppifrån på kvällstid.
En syn som bör upplevas - dock kanske under mer ordnade former..

Den sista kvällen innan avresa hem till tryggheten, satt vi och njöt av äkta italiensk stämning på en kvarterskrog.
Menyn som stod på italienska hade översatts av mitt resesällskap, men en maträtt hade hon haft problem med att tyda och då givetvis skulle vi prova den.
Italiensk mat är ju god i alla former...

När tallrikarna bars in anade jag oråd..
På dessa låg ett stim av friterade firrar, inte helt olika de vanligt förekommande akvariefiskarna "Guppies" i en sörja av olivolja, steksky och salt...
I det ögonblicket omvärderade jag italienarnas kokkonst och insåg att hederlig svensk blodkorv är en underskattad delikatess - i jämförelse.

Vid middagens slut, upptäcker vi till vår förfäran att någon listig typ hade rensat mosters handväska från allt av värde - eller ja det var ju egentligen bara kameran som låg där, men i denna låg en hel veckas semesterminne och kort på allehanda betongfundament, obelisker, statyer och en och annan pizza och vi kunde ju inte bege oss hem utan någon form av bildliga bevis över att vi befunnit oss i denna kulturens vagga.

Så det var bara att ta tjuren vid hornen, stiga upp tidigt morgonen efter, springa runt på alla ställe och fota med den lilla engångskameran som fick inhandlas.

Jag kan säga att spanska trappan är en "real bitch" andra gången gillt, och Forum Romanum gör sig inte riktigt i morgondimma....men med oss fick vi semesterkorten som visar allt som oftast en bild på någon suddig sevärdhet, med en rödmosig blond morgonsur tjej som av någon anledning har samma kläder på sig på alla foto...

Det är livat i Rom - second time around...

See ya!!

Nu ska vi baaagee.... eller köpekagor e ju också gott

2012-01-04T07:52:00.000+01:00

Någongång under en kvinnas liv inträder en period, för vissa en hel livstid när man anser sig vara en husfru av rang. Man svänger sig med söndagsstekar, kolossala bakrecept och hemmagjort brännvin.

Tro det eller ej så har även undertecknad befunnit sig, dock enbart för ett ögonblick och under de väldigt unga och oförståndiga åren i denna, iallafall i mitt fall totala villfarelsen.

Jag har kvar kunskapen, men tålamodet och husfruenergin har liksom tagit ryggsäcken och dratt, på obestämd tid.
De maträtter som inte går att laga på full spruda på stekjärnet är inget för mig, således är min paradrätt knaperstekt ägg med bränd sky och förkolnade kalkonbaconskivor och ska jag få till lite fredagsstämning på det hela så häller jag en halv burk citronpeppar på det stackars ägget, som mer har en tendens att kunna tjäna som skosula än något man stoppar i munnen.
Ja gott är det inte, men man måste ju äta... och så finns det ju alltid efterrätt..

För se ni, efterrätter, desserter - det lilla söta som är toppen av höjdpunkten kan jag - iallafall nu för tiden.
Hemmalagad glass, banansplit, varma hallon med vaniljglass - ja banken av godsaker är outtömlig och framförallt så är det vansinnigt gott och fullt legitimt att stå och slicka vispen ren från den vispade grädden. Bara det liksom..

En midsommarafton för ett ansenligt antal år sedan skulle jag och min vapendragare vara oerhört pyssliga och fixa till en riktig jordgubbstårta - ja ni vet från grunden med sockerkaga, jordgubbsmojs, vaniljkräm och den obligatoriska grädden i tjocka lager.
Jag, som kommer från en rekorderlig matlagningssläkt, där både min moder och mormoder är och var riktiga ess i köket, skulle ju givetvis glänsa och svänga ihop bottnarna på traditionellt vis med mormors gedigna recept till hjälp.
Hon var nämligen femtanjävlig på just detta bakverk, kan ha varit all sprit hon hällde i den, men den blev sådär ljuvlig med mjuka kanter och saftig mitt som bara smälter i munnen, och så blev man så härligt lullig...vilket fick legobyggandet att gå som en dans efter ;)

Jag tänkte i min enfald, som jag ofta gör och blir lika ofta motbevisad med en fet örfil av verkligheten - hur svårt kan det vara. Socker och litta kaga - plättlätt!

Rörandet i degbunkarna påbörjades men någonstans där i receptet gick det fel - väldigt fel och eftersom jag hade en betydligt mer avancerad bakmästare i köket sidanom, passade det sig inte riktigt heller att springa och äta av sockerkakssmeten - så gör man ju bara inte om man blivit äldre än fem år, iallafall inte i sällskap..och ska invagga sin kompis att man är vuxen sin ålder..

När sockerkagan var gräddad och klar och när jag drog ut plåten från ugnen så började jag misstänka att detta kanske inte riktigt blev som det var tänkt, men för att inte förstöra den uppsluppna kökstämningen på denna trollska sommardag så höll jag god min och vi började vandra på stigen till fullbordande av detta smarriga bakverk..
Mycket grädde, mycket jordgubbar och som en liten fin avslutning - en pinne med en svensk flagga mitt i skiten..

Ut med oss och detta förklädda missfoster till tårta till det väntande sällskapet som försåg sig med stora rejäla bitar - men de hade ingen aning om vad som väntade dom sådär helt plötsligt under all den vita fluffiga och förrädiska grädden.
Det blev, visuellt väldigt tydligt när smaklökarna tog emot denna totala kollision av smaker.
Tänk er jordgubbar - solvarma, mogna, underbara jordgubbar fulla av sommarsmak blandat med perfekt vispad grädde med precis lagom mycket socker i - och lägg till grekiskt lantbröd med knaprig kant.

Lite smör på den så hade det varit ett givet tillskott till soppan i oktobermörkret.

Den mättade ju bra, och alla utom en avböjde å det bestämdaste vid erbjudandet om en andra bit.
Jag kan dock inte erinra mig om det var vid detta tillfället som han senare under kvällen fick ut och "stötta garageporten"... men det kan väl aldrig ha haft att göra med min fenomenala sockerkaka det väl?

Jag borde kanske överväga att ta " en lille en ", eller kanske hela flaskan när jag nästa gång ska ge mig på ett av mormors recept, det kan ju inte gå sämre.... å NU ska vi baaage!!

See ya !!

Att begrava en gris...

2012-01-03T07:17:00.002+01:00

Jag är och har alltid varit en light variant av Dr Doolittle, inte så att jag kan "prata" med djur, mer än att jag efter många år som tjänare i deras värld kanske har en djupgående förståelse för deras reaktioner och beteende.

Åtskilliga äro de vildkatter, folkilskna hundar, begåvningsreserver bland harar och andra hemlösa pälsklädda varianter och för all del även andra andra arter som t.e.x. kråkor och salamandrar som har framkallat min inneboende Florence Nightingale.

På någotvis så verkar de fyrbenta ha satt upp neonskyltar a la Las Vegas style som blinkar med pilar och vägvisare - att här på denna gården hittar ni en real sucker som erbjuder fri kost och logi.

Hur som helst, en dag blev det fullt pådrag i stallet då en granne kom in och började att hojta om att där var en lös griskulting som sprang på stora vägen- fram å tillbaka längs det mest förrädiska partiet på den minst trefiliga motorvägen som sträcker sig genom byn och fortsätter vidare till Bonnarp...

Eftersom alla grannar vet att hos oss kan man hitta de mest konstiga arter av både tvåbenta och fyrbenta så trodde väl denna personen att den förvirrade kultingen tillhörde oss - de såg väl ett samband i den mentala statusen..

Min sambo, som är en modig man skickades ut på räddningsuppdrag och återkom strax med den livrädda lille grisaknoen. Han var inte mer än en hand hög och troligtvis hade grannen, vid lastning av sina spädgrisar på gristransporten blivit av med denna lilla varelse.

Vi inledde genast en manöver som Allo Allo Emliga Armén hade varit stolt över, för vi ville ju vara säkra på att när bonnagrannen kom och gjorde sina efterspaningar om grisen, att det inte skulle synas ett spår av honom.
Vi , eller vi och vi - jag tyckte att om han mirakulöst hade undkommit sin transport mot Förintelsen så skulle väl inte jag vara en svartfot och förstöra hela flykten..

Där kom aldrig någon granne och jag försökte på alla vis att göra det hemtrevligt för den lilla krabaten i stallet, till hästarnas förskräckelse. Dom som har med hästar att göra vet att dom inte riktigt uppskattar doften av nassar och helt ärligt - vem gör det?

Hur som helst så blev han redan efter en dag, trots värmelampor, sängkläder, halm i massor och godnatt saga, sjuk och till min sambos totala nervsammanbrott så ringde jag veterinären och fick antibiotika. Tyvärr är det så att små grisar, uppfödda på grisaställe inte kan klara sig på naturlig väg utan behöver en daglig shot av "se på fan piller" - tänk på det nästa gång ni griljerar julaskinkan och undrar varför ni aldrig blir förkylda..

Så lille Nasse somnade in, trots ivriga upplivningsförsök, voodooseanser och HLR.
Sorgen var stor på Kagelösa Backe - iallafall hos mig.

Vid sådana händelser får alltid sambon rycka ut som begravningsentreprenör.
Lämplig plats utsågs och spaden började jobba, ganska intensivt.
Plötsligt stannar arbetet upp och han tittar på mig med " ta mig här i från till en normalare plats" i ögonen.

- " Jag har min själ grävt av byns teleledning.."

Minsann om det inte hade hampat sig så att i sin förberedelse av grisaknoens griftefärd hade min gode sambo tagit ut en del av den frustration som uppstod över att jag faktiskt hade ringt veterinären och inhandlat medicin till en döende spädgris som inte hade mer chans att överleva än vad det lokala fotbollslaget hade att vinna Champions League.

Dessutom ska det tilläggas att detta hände i tider då mobiltelefoner var enbart en suspekt och ovanlig halvmeter tegelstens installation som man enbart kunde använda på resande fot om man hade en smärre säckakärra att frakta runt den i.
En ploj som aldrig skulle ha någon genomslagskraft i den stora massan och där stod då han med spaden som medbrottsling och hade grävt av hela byns pulsåder.
Ja, till hans försvar så ska det väl tilläggas att det pumpades inte i någon svindlande hastighet, men ändå. Hur skulle det nu bli när Fru Svensson skulle ringa och skvallra om grannens bedor..

Ni som kanske inte riktig vet vad sådana små äventyr med haveri på en sådär lagom tjock teleledning med 215 st abonnenter kan kosta så ligger det i häradet runt 3000:- samt förknippat , för en entreprenör i kabelgrävningsbranschen en icke alltför oansenlig portion av skam.

Jag kände ingen skam, vilket jag sällan har förstånd till utan fnissade lite skadeglatt tillsammans med en liden gris som gått runt hörnet för att chilla med Elvis..

See ya!!

När fan blir gammal blir han religiös…… eller inte...

2012-01-02T21:42:00.001+01:00

Nu hampar det sig så här på lanned att min sambo har fått en hastigt påkommen blogg itch och frågade om han fick göra ett gästinlägg, och varför inte?
Efter att fått skriva så där lite i skymundan, och utstått en del gliringar om att jag har blivit ett med datorn så vem är jag liksom till att neka till en sådan förfrågan..
När fan blir gammal - blir han bevisligen religiös../
I´ll be back.. See ya..
Anna

Jag har under en tid fascinerats över viljan och, till synes, behovet att blogga.
Är det ett behov av bekräftelse? Behov att föra ut sin story, eller sina tankar?

Anna har ju bloggat den senaste tiden, med en frenesi som kan göra James Patterson avis.
Hon verkar få ut en del av det, säger att det är ett sätt att förgylla vardagen??

-Möjligtvis för andra, för det verkar vara en hel del jobb med det också.
I vilket fall frågade jag - i händelse av att andan skulle falla på om tips?
-"Skriv om allt, vad du går och tänker på.
Helst nåt roligt och undvik religion och politik i övrigt är det bara att köra... "

Har inte tyckt jag haft tid att föra ner några tankar på pränt.
Kan bero på brist på tankar också ;-)

Den senaste tiden har jag dock tänkt en hel del på något som engagerade och upprörde mej för en tid sedan.
Att det handlar om religion, som man inte kan skriva om, gör bara det roligare för jag har redan kommit på att detta gör man för sig själv -sedan om någon läser får de göra det på eget bevåg.

Jag blir påmind om det här med jämna mellanrum för då besöker Jehovas vittnen mej
och trots att jag vet att jag inte kommer att följa med dem till deras paradis på jorden,
kommer jag inte för mej att be dem att inte komma mer.
Det är jag väl för snäll (eller feg) för.

Jag har som många i min generation, inte funderat mycket över religion.
Visst har man tidvis undrat och funderat på varför, meningen med livet osv. och visst är det religion,
vilket svar du än kommer upp med, men ingen kristendom precis.

Det började för snart 10 år sedan, Dan Browns Da Vinci koden, hade kommit ut på ljudbok
vilket gjorde att även jag kom att ta del av den.
För mej blev det en stark upplevelse, rent av personlig.
Även om jag inte hade högsta betyg i religionkunskap, kom jag med säkerhet ihåg att jag fått lära mej
att Maria Magdalena var en tempelhora som blev ”frälst” och valde att följa Jesus.

Här var en kille som med en hel del övertygelse målade upp en helt annan bild av denna Maria.
Det mest intressanta var att han pekade på en del konkreta ”bevis” som man själv kunde ta ställning till genom att kolla på konstverk från förr och nu osv.
Dessa målade upp en helt annan bild av Maria.
Men denna passade inte in i kyrkans intention att hålla kvinnan på plats.

Da Vincis Nattvarden, där det påstås att det är Johannes som sitter på Jesus högra sida är ett exempel.
Nja, de som påstår det, måste i så fall erkänna samtidigt, att da Vinci, i så fall framställt honom som transa, alternativt att da Vinci inte kan måla gubbar.
Många andra exempel finns.

Jag fann mej bli hyfsat engagerad i detta.
Till saken hör att ungefär samtidigt, gick det en serie på tv som handlade om häxbränningarna i Sverige och kyrkans roll i detta.
Sammantaget gjorde det att jag blev så in i helvetes förbannad på denna kyrka
och vad den ställt till med under de senaste 2000 åren, utan att egentligen få stå till svars för någonting.

För varje sak som framkommer att kyrkan och dess företrädare handlat fel, orsakat död och lidande
kan man bara ändra lite i nån text, göra avbön och gå vidare.
Hade det handlat om någon annan organisation hade den varit bannlyst sedan många år.

Det var och är(?) debatt om att Brown lagt till och dratt ifrån, dramatiserat och förvanskat.
Ja, och… look who´s talking, eller som den snälla varianten på svenska; det kommer ju från rätt änne.

Det var just då... som en dag Jehovas ringde på dörren och visst, jag har ingen koll alls
på vad de tror på för Gud och om Jesus är inblandad osv.
Men här skulle ifrågasättas.
Jag började engagerat diskutera.
Anna föste ut mej och dom och låste dörren.
Jag tänkte självsäkert;
"Nu ska jag snacka omkull dem, så de aldrig kommer hit mer."
Jag såg framför mej, att de kom att sätta upp en liten svart lapp på vår postlåda, eller nått.

Men de blev bara glada att någon ville prata med dem och eftersom just deras tro var ”bättre”
så gällde min kritik inte dem.
Sedan var de ju snälla och jag ett jävla mjäkigt fån så något större utbrott kunde jag ju inte få på dem.
Så de kommer än och har som sagt inte fattat, att vi inte skall till samma ställe när deras Hermageddon kommer.

En redi Bintjepära till onge..

2011-12-31T14:16:00.001+01:00

Jag kan inte hjälpa att småle igenkännande när jag läser i tidningen, att klassikern "Ett päron till farsa firar semester i Europa" med den ojämförlige Chevy Chase i huvudrollen ska visas på TV - för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Jag har mina starka misstankar om att vår familj kan ha varit en del av upphovet till denna smått hysteriska rulle och inser att där måste ha legat någon driftig person i buskarna och iakttagit oss när vi under mitten av det ljuva 70 talet spenderade en helg i Hufvudstaden Stockholm.

Att ta sig dit var ju bara det ett äventyr i sig. Det tog en hel dag att ta sig från hemmet i vår gamla marinblå Merca diesel till träjätten Finn vid Vättern.
Där på toppen, några mil efter denna milstolpe var det alltid fika dags vid Brahehus, för att idka lite sightseeing för de stackars kulturellt utsvultna barnen - eller ja, vi fick glo på ruinerna när vi passerade förbi.

Det gick ju inte så vansinnigt fort så det var fullt tillräckligt sightseeing, när vi satt där i baksätet och drack vars sin Festis med sugrör - jag o min bror.
Det var troligtvis den enda gången på hela denna maratonresa som vi verkligen var tysta.

Väl uppe i Stockholm så var det dags för resans höjdpunkt - att åka hiss upp till tredje våningen till min mosters residens.
Hissen som faktiskt ännu finns kvar, är en gammal relik från innan första världskriget och det är alltid en chansning om den går ännu en runda eller om den ska dra en sista suck och lämna sina passagerare i trångmål.

När väl sightseeingen i den vackra huvudstad, som vi faktisk har, inletts så var väl varken jag eller min bror dom mest lättimponerade ungarna.
Vi gick mest å släpade tollorna i asfalten och trada om när vi egentligen skulle åka till Gröna Lund.

Vid ett tillfälle kallade naturen på uppmärksamhet och jag som lite rundnätt, potteklippt tollaförsedd bonnatös blev riktigt nödig.
I detta ögonblick befann vi oss precis vid slottet, närmare bestämt på toppen av Lejonbacken, och vi kunde ju inte riktigt knacka på porten och höra oss för om vi kunde få låna toaletten, och det började bli panik i Elvisjeansen po rikktitt.

Så mitt uppe på Lejonbacken såg mina föräldrar inget annat råd än att dona till så att ungen skulle tystna och get down to business.

Jag som var allt annat än lättrövad, fick trots att jag var runt fyra år fortfarande ha hjälp med hållandet för annars riskerade hela tösabiden att tippa bakåt när den traditionella hukande positionen intogs.
Så där fick då min stackars far stå , med en nöjd unge i sin armar samtidigt som en rännil tog sig sakta nedför Lejonbacken, precis vid balkongen där kungafamiljen brukar stå och vinka till folket vid högtider.
Bättre utsikt kunde man knappast få vad mitt synfält anbelangar, tveksamt om de som tittade mot detta spektakel hade samma uppfattning och för att inte tala om de hårt prövade vakterna vid porten som står där rakryggade och bundna till tystnad...

Givetvis i sann lantlig anda togs det fina kort på detta, som jag var mer än livrädd för att de skulle komma upp som studentskylt när den tiden var inne.
Det gjorde dom tack och lov inte - det blev en annan, knappt bättre med en något yngre variant av samma unge i en badbalja.
Lia tjock, lia gla och lia obekymrad om vad som passar sig eller inte..

Nåväl, dag blev till kväll och min moster, som av huvudstaden formats till en världsvan och high class metrogirl, skulle förbarma sig över sina icke fullt lika finslipade släktingar från landet och bjöd på riktigt fin femstjärning restaurang i downtown Stockholm och redan där kan ni ju ana att det var väl inte det absolut smartaste snilledraget denna kvinna kommit på.

Vi ungar hade fått väldigt stränga förhållningsregler att uppföra oss, vara helt tysta, sitta still och sa jag, uppföra oss?...

När vi placerats vid vårt bord av en översnorkig kypare och bestämt oss för att slå på stort och välja... korv med pommes frittes - vuxenportioner, inget annat var lönt för denna fyraåringen, tog vår uppföringsstubin slut och vi började benfightas under bordet, tetas och icke uppföra oss på alla vis.

Av någon anledning, trots att det var en av de finaste mest respekterade krogarna i staden så hade de något tjall på matutskänkningen och det tog faktiskt orimligt lång tid.

När vi efter en kvart uttömt alla trick och orsakat fullt bråk mellan föräldrarna och en livslång förbannelse från mostern där hon högt och tydligt förkunnade "att hon aldrig någonsin mer skulle ta med oss skitungar på restaurang oavsett ålder - oavsett någonting - aldrig en chans i evigheten. " så tog tröttheten över och vi halvlåg över bordet, eller jag var det nog mest, min bror hade 7 års mer mental mognad så han kunde urskilja när det var dags att kasta in handuken och ta sig i akt för föräldrarnas vrede.

Jag hade inte en susning och efter ytterligare tio minuter så upptäcker jag att där ligger ju ett par bestick i metall sidanom min porslinstallrik.
Undrar just hur högt det låter om man trummar med besticken på tallriken ? - så jag provade och fantamaj det lät ganska högt. Good shit liksom!
För att få lite uppmärksamhet av personalen så började jag samtidigt sjunga högt och tydligt " Jag vill ha mat, jag vill ha mat, jag vill ha mat.." samtidigt som jag trummade som en - ja faktiskt kopielik "The Animal" från Mupparna imitation.

Ja men det var väl klart att denna lilla Ballerina var hungrig, det hade ju gått hela 30 minuter sedan vi uppsökte korvmojen i förebyggande syfte ute på gatan.
Där finns liksom en gräns för allt.

Mina föräldrar hade också nått sin gräns där någonstans i trumsolot, och jag tror inte att jag någonsin fick följa med på restaurang igen förrän jag nådde tjugoårsåldern.
Better safe than sorry!!

Med önskan om ett riktigt gott nytt år till alla ni läsare som uppmuntrar mig och skrattar med mig åt mina stolleprov - eller ni kanske skrattar åt mig???
Skit samma - bara ni skrattar.
Ha det riktigt gott!

See ya!!

Blame it on the Papiljotter...

2011-12-29T14:04:00.002+01:00

Där är något speciellt mellan tjejer, kvinnor, damer och deras hår.
Vi kan lägga timmavis med att fnöla, fixa o dona för att försöka få det att se så naturligt ut som bara möjligt är.
Det ska absolut inte synas att det har tagit halva dagen i anspråk att fixa till denna casual stilen som råder på skalpen på tillfället.

Jag tillhör kategorien - Självlockig.
Nu är där en massa som utbrister - "Åhhh du är lycklig du som har egna lockar och självfall.."
Jo jag hade skrattat mig överlycklig om jag hade varit road över att se ut som en blandning mellan Ronja Rövardotter och en rödhårig Magnus Uggla, så jag gör allt som tänkas kan för att platta ut håret när jag ska se ordentlig ut.
Vad det gäller övrig tid har jag gett upp och skyller på konstant storm utomhus såväl som hiskeligt tvärdrag inomhus.

När det kommer till min moder har hon omvänd problematik.
Hon har gjort allt, i alla tider för att få till lite snygga filmstjärnelockar med allehanda hjälpmedel.

Det vanligast förekommande var papiljotter, vilket många av samma generation som jag säkert har sett era mammor, ja.. kanske även era pappor - vad vet jag, bära upp.
Gärna med ett tunt diskelaseaktigt hårnät i diverse pastellfärger, käckt virat som en schalett runt huvudet och i min moders fall även en klädsam cigarett i handen.

Detta ställage skulle då bäras till dess att håret hade torkat - vilket kunde ta timmavis, oftast över en natt.
Inse vad dessa runda spetsförsedda hårredskap gjorde för din nattsömn då....och ha det i åtanke när jag nu ger mig in i dagens lilla berättelse.

I slutet av min tonår var jag vid ett tillfälle på Hultfredsfestivalen, där jag för övrigt utvecklade en seriöst och aldrig övergående skräck för BajaMajor - men upprinnelsen till denna fobi tar vi vid ett annat tillfälle.

Hur som helst var där en smålänning som jobbade på stället och tydligen, av någon märklig anledning tyckte han att jag skulle vara värd att prata lite närmare med när festivalens allt annat än samtalsvänliga ljudnivå var till ända.
Han var en trevlig och skötsam sälle, trots att han var smålänning.. ;-) och skämdes verkligen inte för sig.
Adresser byttes, mest för skoj skull och han nämnde något om att möjligtvis titta inom mitt hem när han var på väg i sitt normala jobb på vägarna i Europa.

Det gick några veckor, och plötsligt en dag hörde min moder som var ensam hemma, ett ganska rejält dån en bit från vår grusväg som ledde den sista biten in mot vårt hus.
När hon tittade ut stod en väldigt stor timmerbil med allehanda stora aggregat på och ut ur denna kliver en snygg påg och börjar gå mot vårt hus.

Hon som precis hade inlett ett av sina maratonpass med papiljotthelvetarna, blev ju helt konfys.
Inte kunde hon väl visa sig på detta viset för en ung, trevlig man som av någon anledning knackade på vår dörr...

Istället för att kanske föredra det mer traditionella valet - att ta verkligheten som den var och öppna dörren, tyckte hon i den stunden att det något mer udda alternativet - att slänga sig i en rörelse, rak lång längs köksgolvet, givetvis med ciggen i handen, var för stunden en bättre utväg.

Jag har fortfarande ej ännu fått riktigt klart för mig hur hennes tankebana gick i detta ögonblicket.

Där låg hon då när han knackade på ytterdörren.
Det hon inte riktigt hade räknat med var att från den vinkel där han stod, hade man ganska god inblick över just köksgolvet...

Ja vad säger man när senare den kvällen jag får ett samtal från killen i fråga som berättar hela historien, visserligen med ett skratt men ändå...

Jag gjorde det enda raka.

Jag skyllde på papiljotterna!!

See ya!!

Att förstå en skåning.

2011-12-28T18:40:00.000+01:00

Jag har en ganska oförklarlig fascination över den skånska vokabulären.
Som en infödd sådan , kan jag till viss del förstå de som inte har den övertygelsen om att skånskan är ett roligt språk.
Jag kan sträcka mig så långt att säga att ibland kan den tom. vara fullständigt obegriplig , men på något vis är det där själva humorn och knorren sitter.
Vilken annan dialekt kan vara så direkt och beskrivande som skånskan?

"Ahh kom hier din sillastrybare te påg sau sa du min själ fo daj en redi ålamad sau ad fitted tryder om mongen å hadde du ente vatt en sån sörens klödderöv å poggepevvling, så sulle du fantamaj fådd en rejäl sypp på ed snore, men dau örlar du väll måhända bara ront som ett sörens ålarens o slaur väramöllor gång ettor annan."

som översätts till rikssvenska till följande skinntorra mening:

"Kom här lille pojk så ska du få en smörgås, och hade du varit mer ordentlig av dig så kanske du hade kunnat få något starkare också, men det vågar jag inte servera dig för då trillar du bara omkull."

Inte nog med att skånskan är roligare att höra, den är vansinnigt rolig att prata, för att inte tala om hur rolig den är att skriva - så där hejdlöst utan hämningar poo rikktitt.

Hur jag odlat denna kanske något udda kunskap att uttrycka mig, framförallt skriftligen på redi hederli skaunska vet jag inte. Vissa kan jonglera - jag kan skriva po skånska.
Jag pratar, oftast normalt och vårdat och använder vedertagen svensk grammatik och vi har verkligen ingen speciell skånskivrare i släkten utan det har för det mesta lagts vinn om att lära sig vikten av att prata på "ett ordentligt" sätt.
Kanske min förkärlek till denna södra dialekt hade en bidragande orsak när jag föll för min käre sambo för dryga tjugo år sedan?
Han behövde, efter en ganska spirituell spirituskväll i whiskeyns tecken skjuts hem, och när vi satte oss i bilen så drog han igång med "Skomagare Anton" på redi skånska.
Han sjöng och han sjöng och den låten, ska ni veta, tar fan i mej aldrig slut.

När bilen rullade in på gårdsplanen och stannade vid hans dörr tradade han fortfarande om den förbannade skonissen.
Jag lutar mig över och öppnar passagerardörren och på något vis puttar ut honom så han blir sittandes på singeln precis utanför bilen vilket tyvärr förhindrar mig att stänga bildörren, köra iväg och undkomma detta allt annat än, i mitt tycke iallfall bra låtval.

Han sjunger lika glad i hågen vidare och när han äntligen kommit till refräng nr 1493s slut och tar sista tonen så hinner han inte hämta andan förrän han utbrister gla som en speleman
- "Vill du höra den om tuppen på gäresgåren".. och innan jag hinner avböja - vänligt men bestämt klämmer han i med ytterligare ett gammalt skillingatryck från innersta arkivet i Skivor från Vetlanda, och jo då - alla femtan verserna kan han också...
See ya!

och för alla som har planer att besöka denna delen av vårt avlånga land bör ha sina visumhandlingar förberedda.

Ansökan om tillfälligt visum till Skåne

Samlia Efternamn	Förnamn	Personnommer	Storleg po böjsor	Storleg po hossor
Vajadress	Postnr	Lanskaop	Staud	Telefaun
Arbede	Lön	Narmast anhört	Födelsestaud	E du gift

Kön: Påg Tös Såndarr som ente ved vicked		Hårfarj	Ögonfarj	Favoritfarj

HARRMIDD FORSÄKRAR JAU PO HIDDER OU SAMVEDE ADD OVAN IFYLLDA
OPPGIFTER E HELT RIKTIA OU SANNA.

NAMNTECKNING: DATUM: STAUD:

JAU FÖRSÄKRAR SOM RÄTTROGEN SKÅNING ADD DENNE HARADE PERSONEN
OVAN E ADD LIDA PO, E SAJ SJÄLV NOCK, PASSLIGT HIALÖS OU DARFÖR LEMPLI.

NAMNTECKNING: DATUM: STAUD:

Av olika uppfattningar - eller hur man övertygar ett redit ålahue

2011-12-27T12:29:00.002+01:00

Som jag tidigare har nämnt jobbade jag under några år i början av 90- talet i butiken Gul & Blå på Kullagatan och det hampa sig så att mina chefer som var - 08or och ganska trendkänsliga, hade luskat reda på några, för oss här söder om landsvägen helt okända klädmärken vilka var - nu för tiden inte helt okända Diesel och Replay.

Dessa märke hade aldrig sålts utanför slussarna i Sverige och vi, som inbegade lantbor var väldigt skeptiska när de dök upp med detta hittepo.

De menade att detta var jeansens framtid och att de kom att bli större än Levi´s, precis som fallet redan var i Europa.
För att göra detta faktum känt för alla Helsingborgsbor lät de trycka upp trottoarprataraffischer med en form av topplista över de mest sålda märkena i Europa där Replay toppade, på andra plats Diesel och på tredje plats, vilket de hade stavat fel - Lewis...
Denna lilla plump i stavningsprotokollet gjorde det ju inte direkt lättare för oss som verkligen skulle sälja in dessa suspekta märke till de flinande helsingborgarna när de passerade vår butik...

Skåne generellt och Helsingborg i synnerhet är känt i klädesbranschen att var väldigt trendiga, konservativa och gediget svårflörtade.
Som ett litet insider tips till er som är och shoppar jeans, av nyare märke - lita aldrig på en försäljare när jeansen överskrider 2500.- .
Vill de sälja på dig ett plagg i den häraden är där troligtvis en säljtävling på gång bakom kulisserna i butiken och alla medel är tillåtna. I know - I have been there.....

Hur som helst gick det ganska bra, mycket tack vare att vi hade fina priser i vår lilla interna säljtävling vilket boosta motivationen till max och skickade skruplerna rakt ner i källaren.

En dag utlystes fullständig hysteri i butiken när cheferna var på besök från El Stockholmo.
Diesels svenska distributör skulle anlända och kolla upp de provinsiala bönnerna.
Jag tyckte mest att det var liasom no biggus dealus.

Komma från Stockholm och tro att han är något....sicket sablans trams. Här står fantamaj jag med bägge tollorna i rejäl och stadig bedemark så nårra jädrans fobbickar från stan ska min själ ente komma å komma ente...

Med denna fina och ödmjuka inställning tog jag emot denna oerhört hippa och trendkänsliga man.

Det är väl en underdrift att säga att vi inte riktigt drog jämnt... -
att vi hade fundamentala, gjutna i betong problem med varandra är nog snarare närmare verkligheten och jag vet inte hur många gånger vi nästan klöste ögonen ur varandra när han skulle lära mig.. - MIG, en fullärd jeans och designexpert, med mina tre månader som butikssäljare på Kullagatan i Helsingborg, hur ett par överreklamerade sketjeans skulle sitta.
Vi snodde varandras kunder, slogs om hur märket skulle skyltas upp i butiken - jag var inne på motorcyklar, tufft, läder medan han dillade om urban djungel, rena linjer och annat trams... Hallåååå holl i huet ellor??

Till slut såg mina chefer inget annat råd än att försöka få detta, enligt min bestämda uppfattning totalt förvirrade ålahue, att packa sin väska och bege sig hem till Stockholm för att överhuvudtaget försöka få till en vapenvila mellan oss.
Jag fick gå med på vissa kompromisser - men enbart för att de tvingade mig med hot om evigt lagerarbete i den suggiga och spökbebodda lokalen i källaren.

Vad denna oerhört obegåvade fjånen som hade så möd vrövvel för sig egentligen hette??
- Johan Lindeberg...

(ni som är lia förvirrade som jag i modets värld kan klicka på namnet så får ni mer om vilken person det var jag käbblade med..)

Men det kvittar - en stabo är en stabo...och jag äger inget, kommer aldrig äga något plagg av herren i fråga och han vill nog inte ha något av mina plagg heller..

Jag blev faktiskt, vid ett senare tillfälle inbjuden av honom att medverka vid ett oerhört stort, iallafall i de trendiga kretsarna och i de kretsarna som hade koll, evengemang på Diesels huvudkontor i Nacka Strand.
Jag blev väl ente så jädrans imponerad, hade troligtvis för dållit med vett för att uppnå den statusen.
Tyckte mest det var skoj att komma utanför Skånes gränser..

Den gigantiska festen hölls i en gammal fabrikslokal, med tusentals gäster, olika diskjockeys i olika hörn av den enormt stora ytan, som hade smyckats med alla möjliga variationer på de mest fantasifulla goth inspirerade sätt och allt lystes upp av en magnifik ljussättning.
Nästan lika fint som nyårsafton -85 i Krika.

Av någon anledning skulle vi alla som jobbade med märket Diesel, på ett eller annat sätt hälsa på en gubbe med sydinspirerat hårslick med ett namn som jag uppfattade till, och som föll mig som ganska besynnerligt - "Ränsa Rozzi".
Jag menar vem fan döper sin unge till det?

Att jag stått och skakat hand med en oerhört välrespekterad modeguru, tillika Diesels grundare vid namn Renzo Rozzo, nådde inte mitt medvetande förrän år senare...

....men att mocka hästaskit e ju också ett jobb för en lomhörd.....

See ya!

Enormus gigatus idiotorium in Kuckelurum

2011-12-26T14:06:00.001+01:00

När jag befann mig på livets stig på väg upp mot tredje ring på Humanistisk Linje var det möjligt att välja till fler språk , på bekostnad av bl.a. matematik i sin läroplan.

Jag hade väl ett genomsnittligt läshuvud i dom flesta ämne utom i just matematik och filosofi.
Fattade lika lite av dessa tvenne ytterligheter.
Det ena gav inget utrymme för fantasi överhuvudtaget och det andra krävde en fantasi som var utanför all form av vettigt sinne.

Mitt innehav av matematisk logik är till skam att säga ganska obefintligt, det var för mig ganska självklart att välja bort detta helvetiska plågoämne.
Jag tyckte, helt ärligt, att denna typen av lärdom var fullständigt onödigt att kunna i verkliga livet, så med den inställningen satte jag mig ner och skulle välja det ämne som skulle ta mig vidare framåt mot den oskrivna framtiden- ut i arbetslivet och verkligheten om dryga året.

Jag valde Latin.
Japp, jag sa ju att min logiska förmåga har lite tjall på linjen allt som oftast.

Hur tänkte jag där liksom.. Detta språket för inte en tynande, nästintill död tillvaro för ingenting kan jag bekräfta.
Det var , ja utan att överdriva, ett äventyr - ett fullständigt onödigt, men ändock ett äventyr.
Vi lärde oss att böja verb på latin, läsa berättelser på latin och föra konversationer på latin.
Så oerhört bra att kunna detta.
Jag har verkligen haft nytta av den våndan som vi elever utsattes för en gång om dagen i ett helt år. Här på denna gården, just nu i verkligheten idag pratas det latin dagen i ända, 24-7 all year around.

Dessutom fick jag läsa in matten för att kunna ta mig vidare till universitetet i ett senare skede, men vadå. Jag läste ju latin!!

Det enda som jag minns från dessa lektioner var att vår coola latinlärare alltid halvlåg på katedern och berättade vitsar - på svenska och vid självstudier satt vi mest och skrev meddelande i våra textböcker till varandra samt "Alea iacta est" som absolut ingen i hela universum kan - förutom vi som läst detta akademiens hederliga tugg.

Ja tänk. Hur hade det gått i livet för mig om jag inte valt latin?... Tanken svindlar...

See ya!

Crazy Christmas Cabaret med en twist av Kizz

2011-12-25T12:50:00.000+01:00

Julafton - mmm smaka på ordet.
Det förpliktigar en hel massa för julaftonsvärden.
Det ska vara Fanny och Alexander stuk med tindrande barnögon, pianospel, dans, julklappsutdelning, sång och god mat.

Alla dessa kriterier lyckades min kära svägerska och bror att åstadkomma och bjöd oss i resten av släkten, med några undantag på en riktigt helylle traditionsenlig julafton i sitt vackra hem, vilket kunde varit taget ur en julbilaga av Sköna Hem - men som vanligt när min släkt är med i bilden så bjuds det på ett och annat lite udda inslag...

Vi anlände på eftermiddagen till ett dignande gottebord, glögg och gemytligt umgänge kring köksbordet där jag utmanades på dataspelet Angry Birds av en fyraårig lintott och efter ett tiotal raka förödmjukande, utklassande förluster för mig, tog han sonika Surfplattan under armen och gav mig en blick som lyste av orden "Va fn e du född på artanhondratalet ellor" ....

I köket rördes det i grytorna och ytterligare gäster anlände varav en fick hanhunden på stället att gå i fullständig spinn.
Det bäftades, hoppades, luftbetäcktes av armar, ben - ja allt han kunde komma åt och vi var väl rörande överens, i ett försök att förklara detta udda beteende att denna mannen borde inte köpa sitt aftershave i hundaffären mer - iallafall inte i den gaybetonade hyllan...

Den mest fantastiska julmiddagen serverades - förrätt som toppades med kalkon som huvudrätt och alla tillbehör som tänkas kan med det, och avslutades därefter med Ris a la Malta, givetvis med mandel i skålen.
Vilken jag senare fick reda på att sambon fått, men svalt den hel fort som fan..

Då under middagen började det knackas på alla rutor och barnen - eller ja mer papporna kanske gick i extas och sprang och kollade i alla fönster.
Till slut så kom då tomten.
En så sleden tomte har jag aldrig sett, han var så kutryggig att han släpade pannan i marken, käppen med loggan Gardena var till liten hjälp och skägget, liksom täckte hela ansiktet och gick ihop med den välanvända Helly Hansen tröjan och halsduken.

Hjälpsamma händer hjälpte den godhjärtade mannen in så han fick sätta sig sidanom kakelugnen - vilket kanske var en uttänkt strategi för att skynda på julklappsutdelningen.
Tror allvarligt inte att han behövde mer värme kommandes från den 10 gradiga utomhusluften till den smått femtiogradiga inomhusatmosfären och därtill då placeras intill ytterligare ett värmande element..

Den fyraåriga lintotten, satt med stora ögon och konfererade i trappan med sin mamma och plötslig efter en del tyst ordväxling stövlade han fram med bestämda steg till tomten och undrade om tomten ville höra "Blinka lilla Stjärna" och det ville ju tomten givetvis.
Då stövlar ungen tillbaka till mamma - räcker ut händerna i värsta "let me introduce you" gesten och säger.. - "Varsegod mamma - sjung nu!"

Själv kunde den lille spjuvern bara övertalas till att sjunga Kizz gamla slagdänga "I was made for lovin you" och när han kommit till tredje versen kollapsade tomten i värmeslag.

När barnen fått sitt, var helt plötsligt hela den manliga upplaga av denna släkt som bortblåst - de var ute och kvalitetstestade några julklappar.
" Airsoft Guns" hade tydligen blivit en hit i julklappsskörden och det är väl som med modelljärnvägen förr i tiden, när denna ganska exklusiva julklapp skulle rättfärdigas för kvinnan i huset
- "Ja visst det är ju ganska dyrt men pågen tycker ju det är så roligt" säger pappan när han står där med lokförarmössan i det specialinredda rummet med skylten "Stör ej - Rör ej" på dörren....

Alla och alla var kanske en sanning med modifikation.
Min sambo satt mitt i julklappsskörden hos tvååringen och hade hittat en upplaga av den oerhört utbildande kunkapsbanken "Pruttboken" med ljudexempel - vilken fullständigt upptog all hans uppmärksamhet och fascination under lång tid.

Efter ett tag hade lugnet lagt sig , av bedrägligt slag ska kanske tilläggas för efter kaffet var det dags för julklappsspelet där vi "vuxna" har i uppdrag att köpa småjulklappar för totalt hundrakronor var, vilka läggs i en hög och så slås det tärning om dessa eftertraktade paket.

När alla blivit tilldelade en ägare inleds tjuvrundan, där det också med hjälp av tärningar tjuvas hej vilt ur varandras klapphögar - speciellt ett stort paket med röda rosetter och ett par små paket var extra eftertraktade .
Det stora hamnade slutligen hos tomten, som nu hade återhämtat sig och fick delta i de fortsatta festligheterna och de små paketen hamnade hos sambon.

Vid uppackningen avslöjades att de små paketen innehöll en längd av ett synnerligen skunkluktande hundgodis och det andra, tre smågodis bitar varav den ena hade kvalitetstestats av fyraåringen med tungan..
Det stora paketet innehöll en YMCA keps, och tillsammans med ett blinkande reflexhundhalsband, som jag lyckats komma över samt en tshirt av storlek 11-12 år dansade sedan den hårt prövade tomten, ackompanjerad av Village People runt granen och spred julglädje till oss alla .........

See ya!!

Picasso got nothing on this guy??

2011-12-23T11:04:00.000+01:00

I något mentalt tumaltartat ögonblick utsåg våra goda vänner oss till faddrar åt sin förstfödde lille goding.
Vi blev ju såklart oerhört stolta och kagiga och lyckades förtränga faktumet att gravida kvinnor kan få de mest konstiga ideer såsom att äta smör, selleri eller järntråd, och bevisligen även när det gäller sin avkommas vidare utveckling.

En fadders uppgift enligt Svenska Kyrkan är att:
"...följa barnet under livet, att finnas med som en viktig vuxen att samtala med om existentiella trosfrågor. "

Min sambo tyckte att det där med trosfrågor var något som han kunde känna låg inom hans kunskapsområde.
Jag fick då förtydliga det hela att det han åsyftade nog inte var de trosfrågor som prästerskapet tänkt sig...
Då blev förrvirringen total!

Åren knallade på och den lille började att kunna förmedla tankar och egenritade alster till omgivningen och vid ett tillfälle när familjen anlände till Kagelösa Backe för ett gemytligt kvällsumgänge så presenterade han ett sådant alster till mig.

"Jaha", tänkte jag för mig själv samtidigt som jag tackade överväldigande och berömde denna skapelse av en blivande konstnär " nu får du passa dig. Du är ute på minerad mark här".

Det var fantamaj helt omöjligt att se vad det föreställde.

Blyertspennan och, vad jag kunde uttyda - en rödpenna hade löpt fullständig amok över ett vitt A4 papper i alla tänkbara, och för all del även otänkbara riktningar.

Ingen rim och reson - ingen ledtråd till vad det var jag hade att ta ställning till, huruvida det var likt eller inte.
Ett tag var jag inne på att det möjligtvis kunde vara ett porträtt av mig, men hittade inga direkta ögonliknande tingestar någonstans..

Tankarna snurrade i värre osymbios än vanligt när mina ögon svepte över detta.
Föräldrarna, de luringarna avslöjade inte med en min vad det var jag skulle uppfatta detta konstverk som, och när jag tittar på min lille gudson och ser i hans ögon en förväntan av att jag ska säga något i stil med
" Åhhh vad fin denna ........... är.." så kan jag inte hålla mig mer.
Det får bära eller brista så jag säger:
"Denna teckningen är den finaste teckning jag någonsin fått...., men du .... vad är det för något... ?"

Då blir lille gudsonen purken, putar med underläppen och utbrister uppgivet - då han inser att han troligtvis tillhandhållits den mest korkade gudmor i hela världen.

"Det är ju en överkörd ekorre!!!"

Men but of cörse, nu när du säger det såå......

See ya!

A social retard..

2011-12-22T08:37:00.000+01:00

Jag är i grunden en ganska blyg person, kan inte riktigt få mig till att trivas i officiella sammanhang, eller ja, jag har till och med problem att slappna av på släktmiddagar.
Tycker liksom att det som jag kan tänkas komma på att säga är av ganska stort ointresse, så oftast sitter jag tyst och artigt och är ett skittradigt middagssällskap.

Vid en sådan tillställning då, gräddan av gräddan av svärföräldrarnas anläggarumgänge hade samlats för en traditionsenlig stor middag, vilket hade föranlett att malkulorna hade avlägsnats från finstassen , de högklackade hade dammats av och den lilla löjliga aftonväskan hade fått komma upp ur lådan - då det är omöjligt att stoppa plånboken i bakfickan på en klänning, hade jag fått ett av de mest respekterade högdjuren till bordet.

Det var ju inget direkt som föranledde några spontana yttranden i pluralis från min hörna.
Vi diskuterade hjälpligt väder, vind och jordmån.

Jag gjorde mitt bästa att vara så uppfostad som bara möjligt är, för av någon konstig anledning så är jag alltid rädd att jag ska få ett plötsligt anfall av Tourettes och skrika några icke väl valda ord mitt i den sobra konversationen, så jag föredrar att vara så tyst som möjligt.
Better safe than sorry liksom.

När huvudrätten närmade sig och jag tyckte att det hela avlöpte så bra man kunde förvänta sig i egenskap av en skinntorr stackare som jag, började jag att slappna av en promille.
När min bordsgranne mitt emot fumlade lite grann och spillde nästan ut sås snipan, men fick till en spektakulär räddingsaktion i sista stund, såg jag min möjlighet att överkomma min blyghet och insluta ännu en person i mitt magra middagskonversationsumgänge och utbrister - tyvärr högt och tydligt ..

- " Det var på hittefåret att du räddade den... "

Alla i närheten stannade upp i sina rörelser och tittade lite konstigt på mig.
Jag, som i min enfald tyckte att jag fått till en bra punchline med min faders, ofta använda verkstadsfras i barndomen uppfattade det som att de tittade på mig i samstämmighet och med en viss mått av avundsjuka över att jag fått till något så bra...

Hell yeah - för en kort sekund var jag liksom festens medelpunkt....

Inte förrän efter många år då jag av en händelse avslöjade min lilla coola middagskonversation för sambon i samma ordalag som jag undrade varför min anläggarkompis som varit min bordskavaljer sällan ville prata mer med mig vid dylika tillställningar fick jag reda på vad denna frasen egentligen betyder.

Ni som fortfarande lever i ovisshet kan ju googla den...

See ya!

En morgon i Krika

2011-12-21T07:44:00.005+01:00

Dagens lilla notis i världens outsinliga ström av händelser kommer att vara av karaktären "Just nu, just här och varför just jag?"

Våra morgnar på detta stället har något av en annorlunda utformning, eller det är ju vad jag tror iallafall då jag innerligt hoppas att ni kära läsare upplever den arla morgonstunden på ett mer sansat sätt.

Mobilen börjar sitt kacklande, jo det är på riktigt ett kacklande då sambon har valt en alarmsignal av en bakfull tupp som galer klockan 05.15, då han liksom studsar upp ur sängen innan jag ens har uppfattat att morgonen har gjort sitt antåg.

Jag är en obotlig sömngångare på alla tidpunkter innan klockan 11.00, vilket får mig att tänka på ett antal incidenter, då min sambo hade sovit över hemma hos mig, någongång under kritaperioden och jag var innehavare av en riktigt ful "Simon Spies" säng klädd i diarrebrun plysch och med en form av inbyggd hylla precis ovanför huvudet i vilken radion var placerad.

För att jag överhuvudtaget skulle förflytta mig från John Blunds famntag det minsta, var jag tvungen att ha radions alarm funktion på absolut högsta volym och otaliga äro de gånger som sambon smällde i huvudet i hyllan när han förskräckt fick melodikrysset serverat " loud as hell" rakt in i öronsnäckan. Det var kanske tack vare dessa smällar som han har stannat kvar hos mig.. ? ;-)

Nåväl, tillbaka till morgonens icke guldkantade tillvaro i nutid.

När dörren till sovrummet öppnas, kommer racerkatterna, med nerfällda visir och overallerna, vilka har sparat energi hela natten för att riktigt kunna leva jävel på mig, runt mig, över mig och överallt för att, på uppdrag av sambon försöka få liv i denna kvinnliga zombie, och de liksom skiter i hur många kuddar som flyger i deras riktning.
They won´t take no for an answer.

När benen svänger över sängkanten så är de på ett mystiskt sätt helt bortblåsta, förutom det jädrans skrället som alltid envisas med att gömma sig under sängen och vägra komma fram, vilket innebär att jag får åla mig under och dra ut, inte helt utan protest kan jag meddela, denna lilla pälsbeklädda lakej från helvetet.

Väl nedanför trappan, börjar hongen att leva hallabaloo, med en form av egenpåkommen dans som innebär att katterna far all världens väg och ibland även kan resultera att jag har en sittandes i låret - då ska det fiskas fram mat till henne.

Sambon har redan förpassat sig ut till våra andra fyrbeningar då de inte är speciellt nådiga om frukosten inte serveras inom fem minuter från dess att lampan i sovrummet har tänts.

När den vanliga rutinen för mig - det allt annat än rosenkindade barnet, inomhus med utfodring, igångsättning av AC/DC på hyfsad volym samt braständning, kaffekokning, facebook avstämning och andra livsnödvändiga saker är klar är det dags för mig att bege mig ut för att hjälpa till med utsläppet av hästarna - ja ibland - eller ganska ofta fastnar jag i facebookens värld och då får sambon klara sig själv.

Men denna morgonen kände jag oket av medhjälparansvar och när jag öppnar ytterdörren möts jag av ett dån, inte helt olikt det som inträffade när Apollo 13 laddade motorerna för take off.
Det är sambons ebersprecher i hans allt annat än raketsnabba bil som dragit igång.
Så ni grannar som läser detta har nu fått förklaring på vad det är som låter på Kagelösa Backe runt halvsextiden.

Att ta sig från ytterdörr till stall, en promenad på ca 15 meter är allt annat än lätt.
Stallkatterna är av den uppfattningen att om man går precis framför den där tvåbeningen så kommer maten fram snabbare. Men hur tänker dom där liksom?? Epic fail!
Inte bara en gång har jag lagt mig rak lång i singeln med kattmatsskålen flygandes i en snygg projektilbågeför att landa - alltid upp och ner ett antal meter längre fram.
Touchdown och frukosten är serverad!

Hästarna är väl inte heller dom utan sina små egenheter och mentala kollapser då de hoppar och studsar på var sin sida om sin ledare.
Vi är lite lata så vi tar alltid ut dom två och två - en i varje hand.
Oftast går det bra, ibland får någon häst lite egentid i buskaget men de är ju gudbevars inte helt olika sin matte - fokuserad på maten, vilket i hästarnas fall finns i hagen så de brukar infinna sig i sin fålla ganska snabbt. Värre är det med deras matte...kan irra runt i evigheter...

Alla morgonens utomhushändelser ackompanjeras av hongen som sitter och stirrar rakt ut i mörkret och skäller, samt att eberspragaren nu nått till fullständig hysteri.

Vi avslutade vårt utsläpp med att stå och göra skuggfigurer i backen i skenet från strålkastaren och skrämde slag på stona som stod, icke ont anandes och mumsade hö.
Fullständig stampede på morgonkvisten..
Japp, då slipper man ju motionera dessa små liv i kväll.. mission accomplished!

Därefter kom vi till det absolut viktigaste momentet i morgonbestyren.
Vi måste alltid säga frasen - " Ha en bra dag pållarna !" högt och tydligt så att alla hästarna hör detta, annars är det inte helt osannolikt att världens undergång kommer att inträffa inom en "time ellaps" på plus minus en timme.
Vi lider absolut inte av några tvångstankar här - No way!

Väl inne i huset igen för lite bloggande och annat viktigt möts man i hallen av en värme i samma liga som när du öppnar en bastudörr. Ja då har sambon mekat lite med element termostaten då den hängt sig, innan han begav sig ut och hoppsan - nu hade den liksom ohängt sig på högsta värme.

Katterna klagade inte, men min första fråga var om det kunde ta fyr... Jag är paniskt rädd för eld, och allt som innehar en grad över fryspunkten kan enligt mina beräkningar ta fyr - hur lätt som helst.
Enligt sambon skulle det vara omöjligt med ett element innehållande vattenburen värme.
Jag är skeptisk - någongång ska ju alltid vara den första.....människan trodde ju även att elektricitet var en omöjlighet...

See ya!

Pilska finnar och snapsvisor på E4an

2011-12-20T07:35:00.000+01:00

Så här i vintertid behöver vi som sysslar med galopp ta oss ända till Täby för att kunna tävla, och det är ju som alltid på vintern ett vågspel om hur vädret ska te sig på resan.
Det kvittar liksom hur mycket man vinkar på den jävla träjätten i Jönköping - är det snö så blir det oftast halt och mindre angenämt.

Denna gång hade vi två hästar till start norr om landsvägen, och när det var dags att ta oss hemåt igen med uträttat värv, såg inte väderprognosen något vidare ut.
I ett ögonblick med total avsaknad av mental kapacitet var vi rörande överens om att - E4an är ju alltid bra...
Ja men visst - och du kan få is i drinken i helvetet också..

Så med en framhjulsdriven Mazda med sledna sommardäck och en enkelaxlad hästtransport med dito däckegenskaper och två adrenalinstinna fullblod, varav den ena vävde ( gungade från sida till sida på frambenen), i en hastighet som inte ens en Stevie Wonder på speed hade kommit närheten av, gav vi oss på väg hemåt.

Efter 2 timmar hade vi lyckats komma fram till uppfarten till Centralbron i Stockholm, och där när hela ekipaget kasade av sig själv från ytterfil till innerfil i knappt styrfart - tänk er curlin med bilar i backe utan de förbannade sopnissarna så kommer ni ganska nära sanningen, tröttnade sambon på mitt evinnerliga baksätesförarmane'r från passagerarplatsen, och visst jag kan väl erkänna att det kom en hel del mindre berömvärda, ej så väl valda uttalanden från min sida om ratten.

Han sträckte sig bakåt mot baksätet och greppade filten som ligger där och liksom täcker över hela mig från golv till tak i en förhoppning att det ska ha samma effekt som med en papegoja i bur, och minsann det var inte så dumt kan jag meddela. Det man inte ser finns ju som bekant inte.

Sådär satt vi då tills att vi efter runt fem timmar tog av vid Statoilmacken i Järna för att pusta och eventuellt vänta ut ishelvete, för visst är ju E4 prioriterat vid snöfall... ?? Jag undrar om jag någonsin har tänkt något så dumt i hela mitt liv - jo det har jag säkerligen, men för tillfället var det det mest korkade som kommit upp i skallen på evigheter.

Iallafall så stod där några lastbilsekipage på parkeringen, i meningen att deras förare skulle få sin skönhetssömn, och när jag kikade fram under min filt kom jag på det lysande förslaget att jag skulle knalla, eller ja, kasa hjälpligt snarare, fram till den som stod närmast och fråga hur väglaget var längre söderut.

När jag försynt knackade på förarrutan hos ett finskregistrerat truckeråk, tog det ett tag innan ett rödsprängt, glansögt och ej så fagert ansikte stack fram och glodde på mig på andra sidan rutan.

I samma ögonblick som han registrerade att det var en tjej som stod, och faktiskt knackade på hans bildörr en sen kväll i Järna, byttes hans ansiktsmin från
" Vem fan stör mig såhär på min egentid framför porrfilmen just precis när handlingen var som mest spännande???"
till att bli
" Nämen lilla flicka, he he he, vill du komma in och värma dig här bakom tofsagardinerna?"

Efter att ha, vänligt men bestämt avböjt ett tiotal inbjudningar att komma och, i detalj studera hans etsningar så lyckades jag få ur honom att väglaget var
" nämen se du lilla flicka, det är inga problem. Lite finsk sisu löser det mesta.... vill du komma in här så ska jag visa dig lite finsk sisu.. "

Vi, styrkta av denna oerhört initierade och informativa väglagsprognos gav oss ånyo på glid, givetvis drog jag filten över huvudet igen.
Jag hade liksom vant mig vid detta och anammat denna ludna sak som min vän i nöden.

För att lätta upp stämningen satt jag och sjöng gamla schlager hitar - Rosen, Flickor bak i bilen, En sliten grimma och andra oförglömligt sketbra låtar, givetvis i min tappning - ibland med hitte po text och ibland med en del välvalda nynnande.

När vi kom till Jönköping framåt arla morgontimmarna, efter att ha varit på glid sedan fyratiden på föregående dags eftermiddag, så släppte äntligen det hala väglaget och snöovädret.

Jag kunde vika ihop filten och vidare försöka underhålla min sambo, som vid det laget var ganska mör.
Vet egentligen inte vad som hade varit värst för honom - min nostalgitripp bland svensktoppsgodingar eller faktumet att Kung Bore var på synnerligen sketet humör.

På vägen från Jönköping till Markaryd ändrade sångerna inriktning och vi sjöng snapsvisor för glatta livet, men där i den småländska metropolen frågade han om det var helt med sanningen överensstämmande att det snöade från en molnfri himmel?

Då övertog jag körandet och lotsade oss säkert hem för att vid sextiden på morgonen kunna lasta av hästarna och tacka vår lyckliga stjärna att vi var hemma igen.

En arachnophobisk dramaqueen

2011-12-19T10:10:00.004+01:00

Att bo på landsbygden kräver, inte allt för sällan ett viss mått av kallblodig beslutsamhet, inte minst när man bor på gård och innehar ett gammalt kostall med Metropolitan Rat Station under golvet.

Numera, sedan lång tid tillbaka har vi fått bukt med råttorna men under den tiden då problemet var aktuellt var det mer regel än undantag att man såg hur de små rackarna kilade över golvet ner i sina springor till sin fristad.

En morgon hade dock en av dessa sällar inte riktigt hunnit med övriga och hade olyckligtvis satt sig själv i klistret genom att fållat in sig i en hörna, utan möjlighet till flykt.
Vi pratar i detta läget inte om en normal råtta, i normal storlek - vi pratar om THE mother rat, ursprungsråttan till alla ursprungsråttor med ett mått på en meter... mellan ögonen.

Hon stod där och fräste, hoppade och gjorde utfall mot sin tvåbenta människofiende men lyckades inte skrämma denne något nämnvärt utan fick finna sig i att sluta sina dagar spetsad av en tjuga rakt mellan ögonen i en stöt. Det var ju inga större svårigheter att träffa då ytan var väl tilltagen.

Nu trodde ni kanske det var jag som stod för det snygga tjugmovset, men det var det inte.
Det var min sambo.
Jag hade precis som våra katter, sprungit i helt motsatt riktning utan att vända mig en gång och inte stannat förrän vid färjeläget i Helsingborg.

Anledningen till denna lilla inledningsberättelse är för att försöka förbättra möjligheten att bli insläppt i kväll i huset efter följande lilla anekdot.

Jag hade precis inlett ett samtal med John Blund om att TV4 nyheternas vinjett var oerhört sövande och hade kommit en god bit in i detta resonemang när plötsligt i soffan, hörs ett illtjut och en ramsa svordomar.
Jag fick abrupt avslutat min konversation i drömmarnas land och vaknade med hjärtat i halsgropen och trodde minst att en jordbävning var i vardande eller möjligtvis att Rögle höll på att åka på storstryk på hemmaplan.

När jag sansat mig och tittar på sambon sitter han och pekar på gardinomtaget och där på detta satt en spindel, en kanske rejält tilltagen källarspindel, men enkom en spindel.
När min sambo berättar denna historia så är spindeln i storlek med en dödlig tarantella som med sina ben omsluter gardinomtaget, vilket i runda slängar, utan tillstymmelse till överdrift var minst 20 cm brett.
Så var det inte.

När jag börjar skratta och häva ur mig lite snusförnuftiga tycke om hur barnslig han är så har spindeln, vid nästa blick bort mot gardinen försvunnit.
Paniken i min sambos ögon blev om möjligt ännu större.

-"Ta den Anna, ta den. Jag hör hur den stampar!!!!" så jag fick åla mig under soffan och köra en rejäl handpåläggning av icke återupplivande slag och uttalade den passande Monty Python frasen:
"The spider has seized to exist. It is no more."

And that my friend is how we do it in the south!

See ya!!

PS. Ja, älskling vi ska åka och köpa motorcykel i eftermiddag... ;-)"

The owls are not what they seem to be....... Del 2

2011-12-18T19:39:00.002+01:00

Efter en del kommentarer om mitt tidigare inlägg angående vårt, något annorlunda boende i den lilla hålan Landbeach kan jag bara återigen bekräfta - Jo, allt jag skriver här är på riktigt, helt sant och för det mesta självupplevt ( om inte säger jag till).

Hur som helst har jag förstått att många undrar hur det gick på det lilla mysiga Bed and Breakfaststället "The Old Rectory" så låt mig stilla er nyfikenhet och befästa er uppfattning att hålla er så långt ifrån Landbeach som bara möjligt är.

När ljuset började sila in genom vårt, allt annat än välisolerade lilla skitiga fönster tog vi oss upp ur denna äggkartong, som någon skumögd möjligtvis hade kallat för säng, med mycket möda och stort besvär.
Jag som låg ytterst, fick liksom välta mig ut över kanten och ner på det sunkiga golvet för att sambon skulle ha en chans att få ner sina ben och väcka liv i dom så att det skulle vara möjligt att ta sig någonstans utan rullstol.

Jag som är ganska optimistisk av mig, eller ja, i vissa läge iallfall, tänkte i mitt stilla sinne att nu så här i dagsljus kanske inte vårt nattliga intryck gav rättvisa åt detta lantliga "getaway".

Jag ställde mig, så där lite halvböjt, då fönstret var byggt i enlighet med 1500 tals normer och hoppades på en sagolik engelsk dimhöljd, romantisk morgonvy med ett jaktlag i röda kavajer som precis avslutat sin ridtur och gemytligt stod och drack sin posthunting drink i de läderklädda fickpluntorna..

Vad jag erbjöds var... - jag kan kalla det, en vy av en egen dimension....

Vårt rum var granne med den överväxta och övergivna kyrkogård som vi tidigare under natten hade lagt märke till och jo, den skrämde skiten ur en även i morgonljus.

När jag väl fått på mig kläderna som impregnerats av täckets ljuva muggeda essens så närmade jag mig det oundvikliga med toalettbesöket...
Ett tag övervägde jag allvarligt att "go natural", och jag kan väl säga att jag ångrar det än idag att jag inte gjorde det.
Så - nu pratar vi inte mer om det!

Vi begav oss, efter morgonbestyren som gick ovanligt snabbt, mot trappan och tänkte i vår enfald att det skulle bli roligt att träffa personerna som bodde i detta, något annorlunda hus.
Vi stod och beundrade, eller ja, beundra kanske var ett felaktigt ordval - undrade är nog mer i rätt härad, över väggmålningen som så vänligt hade upplyst oss i tändstickskenet under den gångna natten, att vi befann oss i "The house of the dead".

Ja möd liv i denna boning var där min själ inte tillstymmelse till i dagsljus heller.

Där var inte en kotte, kunde vi konstatera när vi tagit oss ner till hallen, och på vägen passerat 10 st flyglar- alla övertäckta med skynke där de stod i finhallen på det, en gång lyxiga trägolvet framför en eldstad som en romantiker som jag fullständigt gick i spinn inför.

Vi förvillade oss runt i många rum - de flesta utan möbler innan vi närmade oss något som kunde liknas vid ett matrum.
Golvet var gistet och skevt - jag skulle tippa i runda slängar på 45 graders lutning, bjälkarna i taket hade mer än en husbock boende i sig, den öppna spisen hade inte sett en ur rakning sedan hin sian sjuttanhondrafimtielva och där mitt i rummet i splendid solitaire stod ett runt 70- talsmatbord med fyra pinnastolar .

Mitt på bordet stod ett paket flingor, två tallrikar, skedar och en liten lapp om att önskade vi mjölk eller annat så fanns det att hitta i köket.

Tja lite mjölk kanske hade varit att föredra så ut i köket begav vi oss, som turligt nog låg vägg i vägg och där mitt på köksön i det gammeldags köket direkt taget ur serien "Herrskap och Tjänstefolk" låg katten som led av kolon irritabile.
Han var kolsvart och när vi närmade oss så iakttog han oss bara - ingen tillstymmelse till spinn, kel eller annat normalt kattbeteende. Han bara glodde.

På köksbänken mittemot låg där ytterligare en lapp - " The cat´s name is Simon. Don´t pet him. Just let him out if he wants to".
Senare när vi satt i bilen på väg i från detta lilla ställe kom vi fram till, i helt seriöst ordalag att det enda rimliga i denna orimliga historia var att katten var husets ägare och så hade han någon puckelryggad tjänare som fixade till vissa saker i dom arla morgontimmarna.
Så måste det vara - finns ingen annan rimlig förklaring.

I alla fall så bodde vi där i några nätter, för det var ju enligt min sambo förargligt att boka något och sen inte dyka upp.

Jag kan säga att jag absolut inte delade denna uppfattning, utan han fick dra mig skrikandes från hotellet inne i Newmarket varje kväll..

Vi bodde väl, så gott det gick, in oss i detta hus som vi hade helt för oss själva.
Vi såg ingen levande själ under hela vistelsen - förutom då den världsfrånvända svarta katten Simon.

När det var dags att betala hade det lagts en lapp om att vi skulle lägga våra pengar på bordet, som vi också gjorde och sen hjulade jag hela vägen till bilen - överlycklig över att få åka hem igen.

När jag vände mig en sista gång upp mot huset såg jag Simon sätta sig tillrätta i rabatten intill ingången redo att avlägga ett doftvisitkort, för att på hans lilla egna vis välkomna nästa gäst
- och ta mig tusan om han inte blinkade och vinkade med tassen...

See ya!

För ren kuriosa har annonsen i Bed and Breakfast katalogen denna utformningen:

The Old Rectory, Landbeach offers QUALITY BED AND BREAKFAST in a historical home set in secluded grounds in a rural setting.
Features include:

Friendly atmosphere

Ensuite rooms

Hot drinks and television in all rooms

Antique furniture throughout

Full English and healthy breakfast

Donkeys and rare breed sheep There are various sporting facilities for all the family and many beautiful and interesting places including:

Ely and its wonderful cathedral and wealth of historical buildings Kings Lynn - it's old town and ancient past

The Ouse Washes for bird watchingBury St Edmunds - Cathedral abbey ruins and highly awarded gardens

Lavenham - quite simply the most spectacularly beautiful ancient town in England Cambridge is a mass of historic buildings, museums and music where there is enough to satisfy several days visiting both on and off the river. The Newmarket Races are 14 miles away.

På en annan sida kan man hitta detta kundomdömet - ej gjort av oss, och då har de ändå träffat ägaren och fått en sorts lagad frukost. Vad klagar dom på liksom... ;-)

“The Old Rectory, Landbeach, disgustingly dirty.”

Reviewed 25 March 2007

The Old Rectory can be found on a site called smoothound. The advert says Quality Bed and Breakfast in a historical home.
If you are ever tempted to book at this place DONT!!!
The owner of this crumbling dilapadated place, which admittedley looks very nice in the photos, let us in, gave us a key, and that was the last we saw of him!
Our breakfast, an excellent cooked one he told us, would be left in the Aga, as the housekeeper would not be able to feed us after 8 30am on that day (Sun) so we agreed to go in to the kitchen and help ourselves in the morning, which we did.

This excellent breakfast consisted of one tomato each, a handful of button mushrooms between three, and six pieces of bacon, that was it.
The kitchen was the filthiest place I have ever been in, and I could not face eating anything despite the fact we were charged £33 pp for this. There was no tea or coffee, no bread left that I could see to make toast, although there was marmalade. The owner made no attempt to check that we had what we needed, so we put our money on the table and left. I am not sure what the housekeeper does at the Old Rectory, but keeping house I thought also meant keeping it clean.
My daughter managed to write CLEAN ME on all the black dirty surfices in her room, and the bathroom carpet had not been vacumed in weeks, neither had the stairs by the looks of it all.
As for the "antique furniture".........read old and tatty, and the TV in all rooms, well I did not turn ours on, but it looked old enough to be black and white.!
It was the worst place I have stayed in for many years.Hope this review will help others avoid the same fate!

Liked — nothing!
Disliked — dirty, shabby, pokey room in the attic.

Olika nyanser av köttbullar...

2011-12-17T10:20:00.004+01:00

Min närmaste familj består av idel viljestarka kvinnor där jag av någon anledning ofta har fått omdömet att vara "the spitting image" av min moster.
Till viss del finnes väl en hel del rätt i detta påståendet, och väldigt många rätt när det gäller matlagning.
Vi är inte, milt uttryckt några överdjävlar i köket.
Jag anser dock att jag är, i förhållande till henne aningens mer top notch i matlagningsdomänerna då jag till exempel alltid tar av det röda skinnet på falukorven innan jag tillagar den...

Jag hade en rätt en gång som jag charmade byxorna av min sambo med - Pasta Carbonara, men då jag vid ett ögonblick gick fullständigt "wild and crazy" vid spisen och tillsatte ättiksgurka i såsen för lite med spice, så har numera denna rätt övergått till att vara sambons paradrätt.
Jag får oftast inte vara i köket, eller ens i närheten av detta då det vankas måltider...men jag klagar absolut inte!

Nåväl - vid högtider, såsom jul och sommarlov fanns för det mesta min moster på plats hemma i vår lilla lya i Krika och skulle, enligt modern som var tvungen att vara ordentlig och jobba, ta hand om min bror och mig, eller ja .. mest mig - jag hade en tendens att vara väl förvirrad även i unga år..
.
Jag vet väl kanske inte riktigt vem det var som tog hand om vem i dessa läge, men vi hade ganska roligt och hittade på allehanda skit i hemmets allt annat än lugna vrå.

När det en dag närmade sig matdags, hade min kära moster fått förhållningsregler av modern då hon inte haft tid att förbereda några kalla rätter -vilka hon upplevde vara de kulinariska äventyr som var helt i enlighet med mosters "cooking range"
- att värma på lite färdigstekta köttbullar som stod prydligt på parad i kylskåpet.

No big deal, hon bodde ju förtusan i rikets huvudstad och var en belevad och kulturellt mångfacetterad individ.
Problemet var väl bara att vi ungar hade rullat lite negerbollar, kvällen innan - och tyvärr så hade cocosen varit till ända i skafferiet, så några mjäll på dessa kagor hade inte kunnat uppbringas i det läget.

Ja ni förstår kanske vart hän detta barkar, och nej, ni blir inte besvikna.
Hon stekte på ett gäng, de i hennes tycke mest köttbullsliknande tingestar - man kan ju undra vilka restauranger hon hade hängt på för att få denna något udda uppfattningen.

När de serverades, komplett med hela tillbehörskitet; lingon, gurka och som den nyttiga lilla pricken över iet - en tomat, anade min bror oråd.

Jag, däremot glufsade i mig, tyckte i och för sig att moderns köttbullar i mosters tappning, hade en väl pikant smak, men ner skulle dom.
Jag var ju hungrig och det kunde ju, gudbevars dröja ett par timmar till nästa matmöjlighet gavs.

Fortsättningsvis var det enbart ostamadar som tillhandahölls vid lunchtid när min moster var på besök.

Min uppfattning av vad som kan ätas och inte kan ätas är väl kanske inte det mest sofistikerade och utvecklade sinnet hos mig då jag - av ren nyfikenhet bl.a. har demolerat en termometer för att kunna smaka på kvicksilvret bara för att det såg så fräckt ut...

And let me tell ya - I´d take negerbollsköttbullar over kvicksilver anyday!!

See ya!

Ballerina - Hell no!!

2011-12-16T06:52:00.001+01:00

Under en, smått deliriumdrabbad tid var jag helt inne på att jag skulle bli en prima ballerina med tåspetsskor och liten löjlig kjol.
Jag, anammades som elev i Gordon Marsch legendariska dansskola Saltito och jag var av den absoluta övertygelsen att bara man fick vara med på träningarna så hade man DET.
Jo visst, tjenare liksom.

Som blivande världsartist var ju klädsel av största vikt, så med inspiration av Flashdance var det ju tighta trikåer, hängande linne och dessa jävla benvärmare som skulle inhandlas - helst i ett tiotal olika färger så att man aldrig behövde ha samma färg vid två träningstillfälle i rad.
Det vore ju världens undergång..

Dom fem positionerna sattes och sitter säkert ännu i dag om jag någongång blir tillräckligt full.
Det tjatades om arabesque, plié, grand battements och man stod där vid ledstången glodde på sig själv i spegeln, hoppade, studsade, viftade med armar, sparkade med ben och tänjde ut sig själv till ett maximum.
Det gick faktiskt över förväntan till och med spagat utfördes - hade dock ett smärre helvete att ta mig upp igen.

Men så en dag fick läraren för sig att vi skulle sätta ihop armrörelser med benrörelser och utföra dessa samtidigt och helst i en jädrans vänster diagonalt över dansstudions golv.
Amen va fan - inse att en människa inte är skapt för denna typen av aktivitet, iallafall inte en bonnatös från Krika.
I gave it my best shot, men det slutade alltid med att jag enbart utfört en fjärdedel av alla rörelser som skulle hinnas med under den diagonala färden, innan jag smackade in i väggen på andra sidan golvet så benvärmare, ballerinaskor och all form av självbehärskning for all världens väg.

När jag dönat i väggen tillräckligt många gånger hade väl lite vett kommit in i hjärnan och jag avslutade min, knappt påbörjade ballerina karriär och kastade mig hejdlöst vidare i dansens virvlar och landande i Showdansen, där rörelserna hade lite mer av impressionism och fritt kroppsuttryck så det gick alldeles utmärkt när man brände ett antal rörelser, att hitta på helt egna steg och kalla dom fri improvisation.
Jag var, helt otroligt nog med och dansade på en julshow på Folkets Hus i Klippan och jag är oerhört tacksam för att videokameror inte riktig hade slått igenom i var mans hem...

Det närmaste jag kommer ett liv som ballerina är när jag dansar kring i köket till några välspelandes treackordsartister med ett paket Ballerinakex i handen och vet ni vad? Jag är förbannat glad att slippa ballerinakjolen - ain´t that kind of girl liksom...

See ya!!

Tage - a kissin´rebel without a cause.....

2011-12-15T07:14:00.001+01:00

Jag blir inte ofta kär, det ligger inte i min natur
iallafall inte när det gäller det tvåbenta släktet, kan räkna till tre gånger på snart 40 år, där jag under många år har bott och fortfarande bor med den tredje av dom stackarna.
Vid tillfället när denna känslostatus uppnås - både vad det gäller människosläktet och det fyrbenta släktet, så sker det rejält och synnerligen envist.

När det kommer till det fyrbenta djursläktet har det väl en tendens att hända betydligt oftare - för ofta till och med, vilket ett överfullt stall och tom plånbok kan understryka.

Vad det gäller det benlösa släktet är där bara en som fått mig på fall, vilken också var min absolut första, väldigt, väldigt himlastormande och väldigt "swept me off my feet kindathing".
Jag kunde stå i timmar och bara titta på honom.

Denna kärlekskranka rebell, lite missanpassad i de flesta sällskap men med oanade kvaliteter som man enbart kunde skönja vid speciella tillfälle.
Jag blev inte ett dugg avskräckt fastän han envisades med att pussa allt som kom i hans väg, mestadels på likar av samma kön men det var inget som störde mig just då för jag var ju kär.

Men låt oss ta det från början.

Min bror hade ett extraknäck i en butik som skolgrabb i den yngre tonåren, och vid sådana tillfälle fick föräldrataxin åka och hämta honom när dagens värv var till ända.
Jag ,sju år yngre och pigg på allt som tog mig utanför den osynliga gränsen där vår postlåda var placerad och den stora världen började, ville alltid hänga med.
Vem visste liksom, om denna gång tjatet i baksätet kunde inbringa någon korv på Fyrkanten eller något godis eller något annat världsligt gott. Jag har alltid gillat att äta och kunde få de mest konstiga sjukdomsattacker så fort vi närmade oss en kiosk. Dessa tillstånd kunde alltid, konstigt nog botas med en påse blandat eller om det var riktigt allvarligt så fick det bli en glass.

Så en dag fick jag då följa med in i denna kärlekens boning i källaren på Bokbindaregatan
- Klippans zoologiska affär, där jag för första gången stod öga mot öga med den mest perfekta varelsen jag upplevt, i allafall i den storleken och formen och just då och dittills i mitt sexåriga liv....

Där precis nedanför trappan fick jag syn på honom, kommandes emot mig med de stora läpparna formade som till en rejäl, smack på munnen kyss på andra sidan av glaset i hans akvarium - en kyssgurami hade stulit mitt unga hjärta.
Jag hade ju visserligen en ponny vid denna tidpunkt, men hon fick se sig raskt placerad lite vid sidanom i kärleksordningen just i detta läget..

Från den dagen, skulle jag alltid med och hämta brorsan och de fick formligen dra mig ut från affären när det var dags att åka hem.
Efter ett antal sådana besök, tröttnade väl mina föräldrar på att behöva utöva milt våld för att få mig ifrån affären, så till min stora lycka fick jag en dag ta med honom hem i en 2 liters, genomskinlig platspåse från Konsum.
Lyckan var total och jag spenderade natten, genom att ligga och titta på honom när simmade omkring och kysstes med allt i sin lilla vattenfyllda boning.
Jag döpte fisken till Tage och vi fick en, inte alltför lång stund tillsammans då jag - i all välmening fodrade honom lite väl mycket och lite väl ofta - så en dag ville inte Tage mer utan låg helt livlös med en inte oansenlig kagge på vattenytan och jag var fullständigt otröstlig.

Ingen annan fiskjävel kunde ta hans plats sidanom sängen.
Jag fick guppys, en annan kyssgurami, scalarer allt annat möjligt skit, men ingen var som Tage.

Det blev ett känslofyllt farväl vid begravningscermonin där jag envisades med att en teckning också skulle följa honom på den sista vilan i de strida strömmarna ner för avloppet rakt ner i septitanken.

See ya!

The owls are not what they seem to be...

2011-12-14T07:44:00.001+01:00

Att vara på hästainköpsresa i främmande land är alltid en utmaning. Att vara på hästainköpsresa i främmande land när sambon har haft hand om logibokningen är som en omgång rysk roulette.

England är ett land där de inte riktigt har samma bostadskriterier som på denna sidan Nordsjön.
De envisas med att bygga med enkelglas i fönsterna, avlopp och vattenledningarna dragna utanpå fasaden och det absolut värsta - långtoad heltäckningsmatta på hela toalettrums golvet.
Hur äckligt är inte det på skalan???

Denna gång när kosan styrdes mot det anrika landet i väster, hade sambons tjat om ett billigare boende fått den avgörande rösten, och det som hade fallit honom på läppen var en gedigen gammal prästgård med listed status (av extra intressant historiskt värde) i en liten håla - på kartan enbart två cm från Newmarket där hästauktionerna har sin arena.

Efter en första uttömmande dag vid auktionsringen var det då dags att runt elvasnåret, leta sig mot sängplatsen. Med engelska mått mätt var dessa två kartcentimeter till vårt boende, en halv jävla evighet från Newmarket.

Hålan, som hade det lite udda namnet Landbeach var visserligen liten, men något som liknade det charmiga lilla hus i annonsen, med varmt välkomnande ljus i fönsterna och en liten söt engelsk lady som stod i dörrposten vinkandes hjärtligt när vi närmade oss, med en bricka scones och tekanna i handen fanns inte att uppbringa längs den inte alltför långa men ack så innehållslösa, begmorka High Street - byns så kallade pulsåder...

Efter ca. 5 turer fram och tillbaka längs vägen, vilket inte tog så stor tid i anspråk fick en av oss den upplysta tanken att "the old rectory" som vår lilla cottage var döpt till, borde ju rimligtvis ligga i närheten av en kyrka eller något annat andligt.
Kyrkan hittade vi ganska snabbt, men inget hus.

Vi vandrade en liten bit till fots och i en igenväxt träd dunge kunde vi urskilja, i månskenet en gammal kyrkogård - en sådan gammal sleden en, som man förväntar sig att när som helst man ska få se en hand sticka upp ur marken vid en gravsten.

Precis intill denna lilla gemytliga plats, där ugglorna hade allsång i trädtopparna i bästa Zemmelrövs stil, fanns ett ganska sledet hus - ingen lampa någonstans, murgröna som klängde över hela fasaden och gamla knotiga ekgrenar som hängde olycksbådande kring taknocken.

Detta hus, direkt taget ur en gammal svartvit film om massmördare på den engelska landsbygden hade en oroväckande igenkänningsfaktor...
Vi hade hittat vår nattlogi... Jag hoppade inte direkt jämnfota av glädje i den stunden.

Vi trevades oss fram in på gården och fram till vad vi kunde urskilja en vardagsentré med en gammal välnött trädörr, med gammeldags gjutna gångjärn och beslag.
Vårt luktsinne var dock inte helt tillfreds när vi stod där och ryckte i den låsta dörren då det rent ut sagt luktade för jävligt... med tanke på att avloppsrören så passande gick längs dörr
karmen antog vi att det var stopp i dessa. Men det skulle ju inte vara vårt problem eller??

Efter en stunds ryckande i dörren och knackande insåg vi att där var nog ingen som skulle komma och överösa oss med scones, utan fick med hjälp av tändstickor - ett antal, försöka ringa det nummer som stod i annonsen.

Efter många signaler svarade en raspig engelsk röst, som informerade oss att där var ingen på plats, men att nyckeln låg i postlådan och vidare instruktioner skulle vi finna på hallbordet.

Ok, vi närmade oss den varma goa dunbolster försedda sängen iallafall, för vid det laget var vi ganska griniga och trötta - eller ja vi och vi.. jag kanske är ett mer lämpligt ord och eftersom jag absolut inte vågade stå kvar själv där i skitlukten i ett mörke, svartare än en gothrockare utan sin Zoloft fick jag med ett stadigt tag i sambons livrem följa med ut på nattlig postlådejakt.

Efter en ofrivillig sightseeing i blindo i trädgården var då äntligen nycklarna på plats i dörralåset och den 5 ton tunga dörren gled upp med ett öronbedövande knirr... där innanför fann vi.... absolut ingenting då det var, om möjligt ännu mörkare.
Precis när första steget in i detta helvetes hus togs strök något varmt kring vaden på mig, och instinktivt tog jag ett rejält brysselsteg - rakt in i väggen. När jag samlat mig och pulsen hade lagt sig igen hörde jag det mest tondöva kattjamandet i mannaminne och då slog det mig - den alternativa doftessensen utanför dörren hade nog fått sin förklaring.
Den katten hade allvarliga problem med kistan.

Nåväl efter en halvtimme, letandes efter någon form av tändanordning gav vi upp och läste vårt lilla meddelande i de, till antalet snabbt minskande tändstickorna.
Vi skulle fortsätta in i huset, upp för trappan och via en korridor hitta vårt lilla mysiga kryp in. Jag hängde fortfarande, med en dåres envishet kvar vid tanken att detta rum kom att överträffa alla förväntningar och få alla våra problem till att tyna bort.. Yeah right!! - jag har väl alltid lidit av lite långa ledningar och glappkontakt..

Vägen in mot trapphuset och vad, som skulle visa sig i dagsljus, vara finentrén trevade vi oss, och i sparivern som rådde, helt utan ledljus.
Det gick bra - inte fort, men ganska bra tills att jag tjongade helt oväntat, helt oförklarligt rakt in i något väldigt solitt och som gav i från sig en pianoliknande klang
- Aj fan, jag hade haft oturen att pricka deras piano, och navigerade således ett steg rakt österut för att komma vidare förbi, då samma stopp och ljud inträffade igen.
Ny riktning togs och samma klang och procedur - snart var jag övertygad om att jag kom att stå näsa mot näsa med Liberace - för ingen annan normal människa hade väl ett tiotal pianoståendes i hallen..

Trappan upp lokaliserades och dom första försiktiga stegen togs uppåt.
Vi tyckte i det läget att det var en god idé att bruka ännu en av de ljusbringande stickorna och där i det fladdrande ljuset - för detta huset var allt annat än välisolerat och tätt, letade våra blickar upp längs blicken på den skitiga, någon gång på 1500talet, vitkalkade väggen och där hade någon antik graffiti artist varit framme och utövat lite konst.

En massa figurer, kors och kyrkliga anspelningar och där, mitt på väggen kunde vi skönja en text skrivet i rött - "The house of the dead"...
Hoppsan!!, i det läget var jag väldigt nära den magdåliga kattens status..
det enda som fick mig att stå kvar var faktumet att jag hade varit tvungen att springade ta mig förbi dessa femtifjortan flyglarna som jag passerat innan , icke utan ett ansenligt ljudliga svordomar.

Vi smög oss vidare uppför den knirrande och svajiga trappan och fann oss i en sne och ving korridor, med en takhöjd på 1.50 och bredd på 1 m.
Tydligen skulle det rum, som jag nu började att ana kanske inte riktigt höll den standarden som jag hade i tankarna ligga i slutet på denna neverending Golgata.

Mina värsta farhågor besannades när vi öppnade dörren och fann ett rum ca. 2x2 m med en järnsäng hållandes måtten 1.80 på längden och 1 m på bredden, men visst - dunbolster fanns det.
Hade dock uppskattat om de luktat aningen mindre mugged..och givetvis fanns det långtoad heltäckningsmatta på den minimala toaletten, rosa med konstiga fläckar kring toastolen...
Ohh whooopie!!

Klockan var sen och vi var trötta, så vi fick ta skiten dit vi kom och gick och la oss, eller la och la -. sängen var så nerlegad i resåren att vi mer eller mindre satt, vikna på mitten, med sambons halva benlängd utstickandes över järnstängerna vid fotändan...och där halvslumrade vi då oss genom kvarstoden av natten, för ingen av oss vågade sova på riktigt där i kattskitsdoften, som letade sig upp genom det otäta fönstret och ugglornas olycksbådande hoande..

See ya!!

Fortsättning följer......

En galge i nöden...

2011-12-13T06:20:00.001+01:00

Vid en rekorderlig nyårssupé med uppkorkad champagne i goda vänners lag, fick vi oss denna lilla berättelse till livs.
Historien är således ej självupplevd av undertecknad men fullt verklig och sanningsenlig, och troligtvis den mest dråpliga historia jag någonsin hört,
Jag hoppas innerligt att jag kan göra den rättvisa.
Here goes..

Vid den årliga rejäla hälsoundersökningen på företagshälsovården krävdes av vår kompis också ett prov av - ja vi kan kalla det varorna som passerar dagligdags ut ur personalingången. En speciell utrustning för detta ändamål tillhandhölls för att efter uträttat värv bli återlämnat till vårdinrättningen för analys.

Efter en morgon med ovanligt mycket bestyr anlände vår kompis till sitt jobb, på en bank och hade så in i bövelens mycket att göra hela förmiddagen, att det dagliga toalettbestyret hade fått stå tillbaka, till dess det absolut inte gick att undgå uppmärksamheten som denna naturliga avgång pockade på.

Nåväl - det var dags att ta fram provtagningskitet och "get down to business".
Väl inne på det rum som lämpar sig bäst i dessa läge och med byxorna kring anklarna, upptäcktes det att själva kitet låg kvar hemma på köksbordet.

Ett antal svärord yttrades, men där fanns inte så mycket annat att göra än att anamma Lanefeldtskan ivriga uppmaning för några år sedan, dra upp byxorna igen och ta sig ut till bilen.
Med en allt annat än avslappnad gång begav sig då vår kompis mot parkeringen och uttrycket "att det hänger i hasorna" var vid denna tidpunkten en ytterst träffande beskrivning.
Med några steg kvar fram till bilen började jakten efter bilnycklarna, det vevades efter dessa metalliska föremål till absurdum i byxfickorna, men inga nycklar fanns att tillgå.
Paniken började sprida sig och i sådana tillfälle kanske man inte alltid är helt logisk i tankarna, för det enda som existerade i sinnet hos vår stackars kompis var att ta sig hem, så att detta prov blev utfört. Det var det enda som var viktigt.

När han lutar sig mot bilens passagerar ruta får han syn på rackarna som egentligen skulle ligga i fickan där de så fint sitter i sitt tändningslås och flinar lite skadeglatt då bildörrarna givetvis var låsta.

Jaha, och hur löser man då detta lilla dilemma på ett snabbt och raskt sätt, för lasten i kabyssen var verkligen allt annat än medgörlig i detta läget.

Efter en snabb titt på flaket på pickupen, ser han till sin stora glädje en trådgalge och fick genast en inre bild om hur de coola grabbarna, i Marlon Brandos anda kunde lirka upp låsknappen med just en sådan trådgalge som modifierats något för att kunna ta sig genom en knappt synbar springa i bilrutan och leta sig ner åt för att slutligen kunna krama om, med sin lilla ögla och dra upp den förhatligt nersänkta låsanordningen.

So far so good.

Uppdatering från galge till inbrottsverktyg inleddes och blev till utfallet helt ypperligt. Metalltråden pelades ner genom rutan, öglan placerades i rätt läge och med ett kraftfull ryck drogs hela metallanordningen upp, dock lite väl hastigt och kompisen tog så att säga emot den andra ändan rakt in i ögat.

Just i detta läget skulle jag verkligen velat vara på plats och se detta spektakel live.
En ovanligt skitnödig man, hoppandes runt med en utdragen trådgalge, hållandes för
sitt ena öga och skrikandes svordomar mitt på en parkeringsplats i centrala Klippan.

När väl det värsta lagt sig i ögat fanns där ju ingen annan råd än att försöka få upp bildörrahelvetet igen och denna gången log lyckan mot honom och färden hem mot provtagningskit och befrielse inleddes.
Väl hemma mötte han sin sambo i hallen, men jag tror inte hon fick några bra svar varken till varför han kom hem med en rejäl blåtira eller en synnerligen stor längtan till att gå på dass....

See ya!

Dalskidan, älskling.. Dalskidan!!

2011-12-12T06:12:00.002+01:00

Jag har egentligen aldrig, trots upprepade försök förstått tjusningen med vintersporter.
Min första kontakt med denna allt annat än kroppsvänliga sport - utförsåkning, skedde i Hestra där jag tillsammans med min kusin arbetade under några veckor.

Det blev givetvis, i sann friluftsanda en hel del fester på kvällarna och när skidlärarna fick reda på att jag aldrig åkt på ett par skidor vid en av dessa tillställningar så tog de genast sig an den, inte helt lätta uppgiften att lära mig åka slalom.
Uppdraget, vilket de - efter att ha bevittnat min kamp med att få på utrustningen , snabbt uppdaterade
till att enbart se till att jag tog mig nerför backen, oavsett stil.

Vi började, pedagogiskt i barnbacken, ca tio meter upp.
Vet ni vilken fart man kan få upp på tio meter?? Hisnande minst sagt - och vem fan kom på den ljusa idén att plantera träd där backen slutade??

Jag tror nog aldrig jag såg det samlade gänget skidlärare - tre till antalet skratta så mycket som när jag bara susade förbi i tangentens riktning, rakt mot träddungen en bit bort.
Jag är fortfarande inte helt på det klara, hur tusan man kan få upp sån fart på de antal meterna..
Jag upplevde ingen mer entusiasm, för fler skidlektioner från den professionella skidåkarkåren under min sejour i den småländska skogsbygden.

Min kusin var dock en envis tjej och insisterade på att jag skulle hänga med upp till Sälen och där, skulle jag förhoppningsvis lära mig tämja de allt annat än medgörliga laggarna.
Jodå, det gick väl någorlunda.
Jag tog mig nerför, visserligen i alternativ stil, i en rad lagom trevliga röda och blå pister, lite småirriterad över ungarna som susade förbi, oftast utan stavar och dubbel så fort mot vad jag själv presterade.
De liksom störde mig i plogrytmen..

I slutet av veckan började jag så smått hänga med de övriga i gänget på deras små utflykter, och började att få ordning på det hela.
Plogvinkeln på skidorna hade väl minskats från, i runda tal 180 grader till nästintill störtloppsredo på slimmade 45 grader.

Vid sista nerfarten för dagen, innan den betydligt angenämare afterskin, blev där något av ett missförstånd och innan jag riktig fattade vart jag var på väg befann jag mig precis i kanten på en av de svarta pisterna.
Att vända var inget alternativ, då det var omöjligt att ta sig upp i backen, och risken att jag skulle orsaka en seriekrock var överhängande - så jag liksom kasade ner på sidan ett antal meter tills jag insåg att detta var väl inte den mest lysande idén denna skidvirtuos hade kommit på.

Så där stod jag då mitt i backen, ingen möjlighet att ta mig uppåt och definitivt ingen möjlighet att ta mig neråt- så jag åkte rakt ut i kanten, i den en och halv meter djupa snön utanför det pistade området.
Där i den oerhört fluffiga snön la jag mig rakt lång och bara skendog.

Jag återuppväcktes tämligen omgående, på ett riktigt trevligt sätt genom att en, inte helt oangenäm grabb stod lutandes över och tittade på mig undrandes vad jag höll på med.

-" Åker skidor" svarade jag "fast det har kört ihoppa sig litta just nu"...

Han var en gentleman och tog mina skidor under armen och åkte ner, så där löjligt enkelt utan minsta ansträngning, kom sen upp till mig igen och höll mig sällskap under min, allt annat än graciösa promenad då jag försökte att plumsa i fasligt mycket snö med pjäxor, på ett snyggt och graciöst sätt.
Det går inte kan jag meddela, fast vi hade trevligt på afterskin trots att jag kanske inte gjorde det mest attraktiva första intryck.

Den stora behållningen för min del på denna lilla resa var våra nattliga plastsäcksrace i backarna. Det var en vintersport helt i min smak. Tackar dock min lyckliga stjärna att jag slapp sitta på någon häst i ett antal dagar efter hemkomsten..

See ya!

..when Elvis left the building...

2011-12-11T10:56:00.002+01:00

Jag är min fars tös och har alltid varit.
Som liten, ståendes mellan framsätena i bilen, lärde han mig att musik stavas rock´n roll. För det mesta var det Elvis på kassettbanden, men en hel del country passerade också högtalarna - Johnny Cash, Tammy Wynette, The Judds och resten av ligan.
Elvis anammade jag direkt och sjöng med så gott jag kunde på mitt eget språk, ska tilläggas hellre än bra - vilket också är gällande under hela mitt liv.
Jag sjunger gärna - alltid på ingens begäran och ständigt till allas förfäran..

Men så en dag så stannade världen till, något missljud hade letat sig in i bilradion, en alldeles hjärtskärande kakafoni och missljuden i min hals bara stannade till.
Han hade inhandlat en kassett med Ann-Louise Hansson där hon utövade fullständig grov misshandel av " I never promised you a rosegarden".. och alla mina illusioner om min fars goda musiksmak slogs i spillror och ännu idag har jag allvarliga problem med denna låten vilken ligger i samma liga av avskyrdvärdhet som ordet fredagsmys...

Hur som helst, våra bilfärder hade oftast destination -bilverkstaden där han utövade allehanda reperationer av bilvrak, och jag var givetvis med och var hantlangare.
Här har ni nämligen en kvinna som lärde sig skillnaden mellan en skiftnyckel och hylsnyckel tidigare än vad hon kunde skilja på mellan en kotte och en kattatolle i sandlådan..

Givetvis åtföljdes denna typ av frivilligt barnarbete med miljoner frågor - varför ska du skruva på den skruven, varför ska den grejen va där, varför ska du vrida på den, varför ska ...
Ja ni vet ett barns inneboende törst efter kunskap, vilket i detta fallet gick rakt igenom, för jag frågade ungefär samma frågor varje gång jag låg där under bilen med min far och filosoferade över problematiken i varför treans växel ständigt hoppar ur läge, och framförallt varför där är så lite olja i oljesumpen..
Tunga problemställningar som alltsom oftast krävde en paus, där fadern tog en lushongabir och dottern festade på en Festis, uppflugen på mekarbänken med benen och de röda tollorna dinglandes.

Tiden går och jag blev väl aldrig någon fena på att meka med bilar, har väl inte riktigt den rätta passionen för det här med motorer och håller seriöst på att dö av tristess när någongång sambon försökt förklara hur en motor fungerar.
Jag skiter i stort sett i vilket, bara möget fungerar.

Dagen kom då den naturliga avgången krävde sitt, och där är inte så mycket man kan säga om detta - det enda man har att klaga över är väl, i detta fall, den arla tidpunkten som Charon kallade för avgång till Skuggornas rike.

Den dagen då begravningen skulle äga rum åkte jag och hämtade urnan på krematoriet i Helsingborg. När jag satt där i bilen i riktning mot kyrkan i Hurva med urnan i knät - satte jag på Elvis i bilstereon och skruvade upp ljudet, sen var det allsång, eller - ja det var att ta i, då det enbart, av naturliga skäl var jag som sjöng ... som vanligt, ljudligt, fullständigt falskt och hellre än bra, men jag tror inte min passagerare hade några invändningar...

See ya!!

Bobbelvann å annra stolleprov...

2011-12-10T10:18:00.000+01:00

På förekommen anledning, då en vän frågade vad som egentligen hände med whiskeyn som min moster levererade ( enligt gårdagens lilla berättelse) så får jag förtydliga att den lades inte i godispåsarna utan den såg sitt användningsområde som julklapp, till nära och kära, i spritlaglig ålder och då måste jag ju berätta detta sidospår om min morfars kulturella hantering av spriten i julklapparna.

Min morfar som var murare, hade en förkärlek till kaffegök när det kom till lite starkare drycker. Han och hans "brothers in arms" i den lilla hålan Häljarp hade mycket spex för sig allt som oftast, och då skulle det enligt tradition tas en kaffehalva.

Hans döttrar var medveten om denna förkärlek till pärevannet och java men, framförallt hans yngre dotter hoppades varje jul under några år att en mer kulturell sida av deras fader skulle utvecklas, så han erhöll en flaska av en finare whiskey som julklapp, och varje år fick han förmaningstalet när dottern lämnade barndomshemmet
- " Fan ta dig far, om du blandar kaffegök på denna"... och varje år i samma stund som bilen med dottern lämnade gårdsplanen korkades whiskeyflaskan upp och en lagom mängd av måsavannet mötte kaffet i koppen i en redi bonnagök..

Den kvinnliga delen i vår familj, på moderns sida av familjeträdet har dragits med vad de lärde förr i tiden kallade för nervklenhet.
Vi är helt enkelt ett nervöst släkte och då lägger man sig till med lite olika, inte alltför sällan ganska roliga och framförallt helt osannolika vanor.

Min mormor var alltid tvungen att ha med sig vichyvatten, och det fanns bara glasflaskor med metallkapsyl. När den väl var öppnad så var det ju svårt att ta den med sig, och eftersom det enbart dracks en lite klunk då och då, så tog ju det en sjusärdeles tid att dricka upp 25 cl.

Mormoder var till nöden tvungen att komma på ett bra sätt att frakta denna nervlungnande dryck, och lösningen enligt henne var plastkork som man trycker på, tusen plastkassar med lika många gummiband, som träddes på, snurrades runt och förankrades enligt konstens alla regler kring flaskan och så placerades den på sin plats i handväskan.

Vid bilfärder på asfalt gick det väl hyfsat, men det uppstod en del problematik vid tillfälle då bilfärden leddes in på grusvägar av illa skött slag.
När det efter ett tag skumpat tillräckligt mycket, uppstod ett rekorderligt tryck i flaskan av den uppskakade kolsyran och plastkork, gummiband och alla plastpåsar flög till väders med en rejäl smäll och vi ska ju inte tala om hur högt vi, ungar och andra ovana passagerare lyfte över sätet av ren chock.

I mitt fall yttrar sig denna egenhet bl.a.i att jag troligtvis har universums sämsta tävlingsnerver.
Det är ju alltid roligt när man sitter där med anmälningsblanketterna inför en hopptävling i Tågarp, men vid dagen D är det minsann ingen lek att ta sig till denna helvetiska håla.
Dagen till ära hade vi faktiskt kommit iväg, och hade anlänt på tävlingsplatsen
-då totalvägrade jag att lämna bilen och min käre sambo som är en tålmodig sälle, försökte på alla sätt och vis att lirka med mig.

Han sprang och startanmälde, gick banan, kom med banskissen till mig och gick igenom denna på plats i bilen.
Han fick göra vid den genomsnälla häst jag utövade dessa toserier med, och allt var - set and ready for the diva... - men hon kom liksom aldrig upp på scenen.
Hon hade gått och fikat i nevereverlandet ..

Men mitt i, detta något annorlunda sinnestillstånd fick jag på något vis tagit mig samman och masat mig upp på hästen - det kan ha haft att göra med att jag såg hur röken började puffa ur sambons öron och den röda färgen i ansiktet hotade att överskrida en välkokt kräftas.
In på banan begav jag mig, och där andades jag in den luft som skulle räcka till hela rundan..
Hästen gick som en klocka, hoppade som en gud och vi nollade.
"Helvetes jävla skit åsse", tänkte jag - det var ju omhoppning direkt, och det enda andetaget som jag hade att tillgå, hade vid det laget räckt i ett par minuter och jag kände hur ögonen börja att gå i kors.

-A ja - på det igen, och jag red för kung o fosterland så snabbt jag bara kunde -vilket visserligen är bra i en omhoppning då det är snabbast tid som vinner, men en annan red ju för livet.
Någon sketen rosett och 100 kronor var i just det läget inte så himla viktigt i min värld...
Hästen, som var alldeles för bra för en sån sopa som jag, klarade det galant och jag fick hyperventilera i papperspåse hela vägen hem...
Innan vi kom hem på gården och min andning hade återgått till en rimlig frekvens, tog jag bort papperspåsen och sa - "Du, jag såg att Perstorp hade en hopptävling om två veckor, så jag tänkte anmäla..."
Då åkte jag ut bilen och fick gå hem...

Som tur var, överlämnade jag det här med tävling till de som verkligen kan och framförallt vill - även vid tävlingsplatsen, och återgick till inridning och unghästutbildning till den dag då galoppen gjorde sitt intåg i mitt liv..och den historien saknar ju inte heller toserier...

See ya!!

My kind of man...

2011-12-09T09:20:00.000+01:00

Under min uppväxt har vi - både jag och min bror, ja resten av vår familj också varit lite bortskämda med att min moster alltid har haft de mest coola jobb.
I början av åttiotalet jobbade hon på den legendariska reklambyrån McCann & Erickson där hon hade hand om de tunga reklamkontona - Coca Cola, Fanta, Sprite, Läkerol, Ahlgrens bilar, Aco kolor, Grants Whiskey o annat godis.

Jag minns väl att våra barnkalas var väldigt populära, och vid aviseringen om att ett sådant var på gång skickade moster ner kartonger fulla med godis och läsk. Mina godispåsar var således ytterst välfyllda men givetvis så skulle ju modern förstöra hela upplägget med att lägga någon totalt värdelös frukt på toppen...

Efter detta jobbet började moster på Svenska Spel - då Tipstjänst som marknadschef och fick i egenskap av denna roll åka land och rike runt med Dracula (maskinen som drar Lottoraden) och Lars-Gunnar Björklund för att live dra fram lottorader på löpande band varje helg.
Ibland, när detta följet var i närheten åkte vi givetvis och hälsade på och då fick man ju träffa de kändisar som oftast var med och förgyllde tillställningen.
Det var pågar som Ralf Edström, Fredrik Belfrag, Rolle Stoltz m.fl. - såna totalt ointressanta typer för en tjej i tioårsåldern.
Varje gång Herr Belfrag var med skulle han alltid kramas, vilket jag tyckte var ytterst pinsamt och jag återgäldade verkligen inte den påkomna vänligheten - snarare tvärtom.
Vid ett speciellt tillfälle, hade alla lämnat scenen och som tack för hjälpen får ju alltid gäster något med sig, denna gången hade de fått blommor och ett kassettband där Lars-Gunnar presenterade sina favoritlåtar - vilket de säkert hade, eftersom de var med i produktionen mer än en gång på en sommar, ett antal liknande kassetter hemma.
Även vi hade fått ett gott lager hemskickade av denna gedigna underhållning, så när den snälle Fredrik, i ett försök att blidka denna otroligt surmulna bonnatös från Krika, räckte fram ett kassettband och sa " Varsågod söta lilla Anna" så blängde jag bara med världens suraste blick under luggen och skrapade lite ilsket i grusen med tollan och sa helt sonika- " Sån har jag, så den kan du behålla.." och så släntrade jag därifrån med händerna i lommorna...

Den enda kändisen som verkligen fått mig att tappa fattningen och som rubbat mina cirklar är ..... Göran Fristorp.
Ja ni vet , den tjommen som lirade akustisk gitarr i förväxt Ulf Elving frilla och sjöng om bröst och häckar eller något i den stilen. Visserligen var jag inte så gammal, men gammal nog för att ha glotävling med honom på flygplatsen i Ängelholm.
Jag, en rundnätt, lantlig version av Tjorven, i min alltid lika klädsamma pottefrisyr var väl i runda slängar kring fem år, och hade väl aldrig varit längre än till Krikas bygräns och tillbaka, befann mig således i stora världen och där framför mig stod en livs levande kändis.

Vad gör man då - jo, man tittar väl lite i smyg så där när kändisen inte anar något, men jag är inte man, utan jag stövlade fram i min röda tollor och ställer mig på en meters avstånd och fånstirrar på honom.

Den gode Göran , tyckte det väl var lite gulligt så där i en minut eller två, men när klockan gick mot fem minuter tyckte han det började bli lite jobbigt och började skruva på sig. Efter tio minuter lämnade han väntrummet och jag stod kvar och glodde efter honom, sen gick jag och tjatade till mig en glass....

See ya!

Att skita i skylten..

2011-12-08T08:30:00.002+01:00

Mitt första riktiga arbete efter skolan, förutom den lilla sejouren hos den hysteriska Bonga Bonga käringen på Gästis i Klippan, vilken jag säkert får anledning att återkomma till vid en senare tidpunkt, var på Kullagatan i Helsingborg.

Ja , inte då på själva gatan utan i en klädbutik vid namn Gul & Blå, en ganska fräck butik med ”hell of an attitude.
Jag kan, med tanke på denna coola inriktning inte riktig fatta vad de fann i mig som gjorde att de anställde mig - kan det ha varit min lantliga charm?

Hur som helst så jobbade jag där under ett antal år och trivdes ypperligt förutom när larmet gick, oftast då mitt i natten och denna allt annat än nattpigga tös skulle ta sig in i sin allt annat än snabba bil, vilken var -konstigt nog alltid på plats på brottsplatsen innan polisen.
Det enda som var roligt med dylika utflykter var att man fick liksom sladda in på Kullagatan, runt hörnan vid Fahlmans café, vilket var svårt att göra på dagen.
Provade någon gång, men det uppskattades inte nämnvärt..

Anyhow, på plats likt en sann CSI agent, med draget vapen - i mitt fall då vad jag kunde hitta i bilen innan jag lämnade sätet, oftast något så livsfarligt som en isskrapa eller cigarettändare äntrade jag brottsplatsen.
Glaset knastrade under skorna (trätollorna lämnades hemma - springer så satans långsamt i dom), och min systematiska vandring in i denna långsmala, beckmörka butik tog sin början med ett hysteriskt tjutande av inbrottslarmet i öronen.

Någon hade verkligen tänkt till och placerat avstängningsmekaniken för larmet längst in i butiken och jag kan intyga att detta helvetesljud överröstade, med god marginal hörselskadan som uppkommer om du vid en Motörhead konsert har örat tryckt mot högtalaren ...

För det mesta hade tjuvarna tagit vad de var ute efter och jag stötte väl aldrig på några där i mörkret. Tack och lov - för min skull.
Det innebar utmaning nog att berätta för polisen vad som hade hänt, då jag inte hörde ett skit av deras frågor...jag hade full klocksspelskonsert i öronen.

Jag har dock jagat några snattare längs hela Kullagatan - men det var i full dagsljus och jag fick fantamaj oftast fatt i dom små lopporna också. Kan bero på att de hade famnen full av skinnjackor eller annat stöldgods.
Väl inne på kontoret med dagens fångst, var det väldigt roligt att skrämmas lite.. fick oftast lite vibbar av Gudfadern eller någon annan maffiosofilm, när man skulle skriva rapport och hota med alternativen
- "antingen ringer vi dina föräldrar eller så ringer vi polisen..
-and you know In Gul &Blå, women are more dangerous than shotguns..."
Jag var dock oftast snäll, så när jag lekt klart så släppte jag dom lösa igen med orden " If I ever see you again.. I`ll hurt you.. med .. ett par jeans....."
Det var faktiskt några av dom små liven som kom in och verkligen handlade med efterföljande betalning efter våra kontorsmöte och snackade lite skit, så att vara skräckinjagande var tydligen inte my cup of tea...

Redan, från början blev det mitt ansvar att ha hand om skyltningen både i denna butiken och i den som vi senare öppnade på Stortorget.
Jag hade en massa, mer och mindre begåvade saker för mig i dessa skyltfönster
- ko skelett, gamla motorcyklar, en hel fiskeutrustning , en hel svetsverkstad
– you name it – I´ve done it.

Men något, som kanske inte var det första som dök upp i ditt huvud har jag också gjort. …
Det lackade mot jul och julskyltarna brukar ju alltid vara så förutsägbara….
Ni vet - tomtefar, tomtemor, kulor, granar, nissar, rött, vitt flufffluff, choklad, sött,sött, sött och glitter och ännu mer sött..
Jag tänker inte riktigt så – jag tänker absolut i helt motsatt riktning.
Jag tänkte utedass.

Hur den tankekedjan uppkom blev du ganska nyfiken på nu va??
Here goes ; Jul i Skåne - lera - Hultfredsfestivalen - Baja Maja
-och voila helt logiskt blev det då utedass. Enkelt och solklart.

Så hem och få fatt i hammare, mätgrejen, brädor o spik och efter en timme var skithuset färdig.
Det var lite meck, det ska jag villigt erkänna att få in detta ställage i min lilla Mazda 323, men ”where there´s a will , there´s a way… att jag sen fick sitta med näsan intryckt i framrutan var liksom smällar man får ta när kreativiteten flödar…
Upp med möget i skylten, fram med dasspappret, den obligatoriska tidningen, fotogenlampan och de nerhasade jeansen.
Det blev en härligt gemytlig känsla som självaste Ernst Kirchsteiger hade blivit till sig i trasorna för, och jag kunde definitivt höra honom sitta där i kuren och utbrista ”Här sitter jag och känner in rummet”..
Tror nog ingen julskyltning i stan har haft så många skratt och skakningar på huvudet
but hey… what did you expect..;))

Denna är för er tvivlare - som kanske tror att mina historier är hitte po.. ;)

See ya!

One flew over the cuckoo's nest..

2011-12-07T10:37:00.002+01:00

För att min sambo, överhuvudtaget ska ha en chans att få med mig på någon resa längre bort än Malmö, har han kommit på att det är bra att ge mig resor i födelsedagspresent.
En sådan resa kan jag ju liksom inte neka till eller visa annat än avmätt tacksamhet för, så där har genom åren blivit några stycken resepresenter.
Nu inser han ju, vilket också verkligheten visar att det är ingen lätt match att verkligen få med mig ombord på planet.
Jag brukar börja trilskas, sådär precis när vi ska lämna huset och sätta oss i bilen, först genom att söla med allt som tänkas kan, sen måste där kontrolleras vissa utvalda delar av hemmet fem...tio gånger minst - kaffekokare, strykjärn, gardiner och andra viktiga saker.
Efter det ska jag ta farväl av katterna, för i det ögonblicket är jag helt övertygad om att jag aldrig kommer att se dom mer, vilket då tar en rejäl bit av den redan obefintliga extratiden.
Det brukar sluta med att sambon får bära ut mig i bilen, vilket ni som sett mig i verkliga livet inser att detta görs inte alltför frivilligt och definitivt inte i en hannavänning...

Väl i bilen önskar jag att vi ska få punktering, köra av vägen eller det kanske inte helt osannolika att en tornado ska komma och liksom blåsa hem oss igen.
Vid denna resa som jag nu ska dela med mig en del av, kom där ingen tornado och blåste hem oss - konstigt nog?!

Vi kom fram till flygplatsen och jag tar mig en titt ut och får se i min ögonvrå, ett löjligt litet miniatyrplan med lite käcka röda stripes.
-"Stackars satar", tänkte jag när jag satt i mina våndor " tur att vi ska åka med ett rekorderligt bolag."

Oftast har jag lite insikt i våra resors beskaffenhet och jag har drillat sambon att, för sitt eget bästa, välja SAS eller liknande för att minimera problematiken för hans lilla "sambo from hell.."

Jag pekade på planet och gav en menande blick till sambon och sa - "Sicken tur att vi inte ska med på detta lilla legepycke (leksak - för er som inte fattar skånska)"..
Han skrattade till lite sådär lagom avslaget och sa
- " Ha ha, Ja Sterling Airways kallas inte för Störting Always för ingenting... Du, förresten hoppas du är på lekhumör -för vi ska med det planet.. "

Väl på plats på resans destination - Azorerna, så där lagom vingabrödna begav vi oss på många olika bilresor runt denna fantastiska vulkanö.
Rekommenderar alla en tripp dit, och nu när "Störting Always" har gått i konkurs kan jag faktiskt tänka mig att göra ett återbesök.

En av dessa bilresor gick på rekommendation till en liten håla, eller ja en av dom - där är bara små hålor på denna ön för att avnjuta deras inhemska matmästerverk " Kattfisk".
När vi på vägen passerade en annan liten håla, så kunde vi skönja på en femtiometers håll, en man som gick mitt i vägen med ryggen mot oss och vad vi kunde se så verkade han hålla något framför sig.

Vi sänkte farten en aning och tänkte att han flyttar väl på sig när han hör ljudet från bilen..
- men ohhh nooo, det hade han ingen som helst plan på, och trots att vi försökte kunde vi inte riktigt se vad det var han höll i, med armarna sträckta rakt framför sig.

Eftersom vi inte riktigt kunde avgöra om han utförde någon form av viktigt vägarbete, och eftersom vi inte riktigt kom förbi pga att vägen var smal, så fick vi finna oss i att ligga bakom honom och fisa fram genom hela byn.
Vi skulle väl kanske anat oråd, när den inhemska poulationen i hålan, log hjärtligt vid vår passage, men vi trodde i vår enfald att de enbart var lite... ja ni vet.. kokko.. för så himla många turister har väl inte passerat genom dessa avlägsna byar.

När byn var slut och vägen breddade sig, gjorde sambon sig redo för att smyga förbi vår "bylots" och precis i samma ögonblick vände han på sig och vi fick väldigt klart för oss varför vi fått så många leende på vår väg.
I händerna höll han ett cykelstyre - bara cykelstyret, visserligen fullutrustat med ringklocka och backspegel...men enkom ETT CYKELSTYRE....

Det måste ju varit en riktigt fin syn detta - först denna smått annorlunda man och hans styre, sen två lia klara turister i en liten Nissan Micra, glatt vinkandes - på parad, i knappt maklig takt genom hela byn.

Vi var så fascinerad av denna man och hans cykelstyre, att vi var tvungna att köra och titta om det enbart var en engångsföreteelse, den dagen - men icke! Han var ute varje dag och gick på bygatan - tror dock inte det var varje dag han hade sällskap av två likar, eller ja.. två ännu större idioter i en röd Nissan Micra....

See ya!

Klä po daj, klä po daj!!

2011-12-06T10:09:00.003+01:00

Min sambo har en gigantisk fäbless för Jill Johnson.
Han blir som ett barn på julafton så fort hennes namn nämns och skulle det råka vara ett uppträde på TV, eller ja, det räcker med att någon nämner henne på burken så hyschas jag bryskt " - Scchhhhhh vill du vara snäll att andas lite tystare" och sen sprider sig ett löjligt leende över hela hans ansikte - ett ansikte som till synes går in i en trans av total lycka.

Skulle det hampa sig så att han får nys om något uppträde i närheten så bokas det biljetter snabbare än en höna skiter och jag får ta fram "Jillkitet", som alltid åker med vid dylika tillställningar - haklapp, luktsalt och koppel.

Nåväl på senare år har en ny favorit dykt upp på min sambos "schhhhlista" - kvinnan i Gina Tricot reklamen, den blonda norskan Pernille Holmboe som hade reklamkontraktet för ovan nämnda klädföretag innan dagens , enligt min sambo -helt totalt ointressanta och patetiska försök till reklam.

I vilket fall så var där en dag ett himmelens tjat, då han av en händelse hade råkat se denne fagra norskan i en lättare typ av stass. Där blev liksom aldrig stängningsdags i matluckan i den hörnan av Tv soffan.
Jag, som de som känner mig vet, är en ganska blyg och timid kvinna, men ibland så far djävulen i mig och just i detta ögonblicket kom han på besök och min hjärna började jobba upp en plan.

Det blev fredag, Jillan var på gång i ett TVprogram och sambon for i väg, i god tid på sin vanliga veckohandling, vilken jag aldrig får följa med på då det, enligt honom tar alldeles för lång tid plus och det blir alltid dubbelt så dyrt.
Kvällens schema var noga inplanerat av honom så att maten skulle vara klar i god tid inför kvällens Tv höjdpunkt.
Jag vet på ett ungefär hur lång tid denna handling tar för honom och jag började förbereda.
Tidigare i veckan hade jag varit på inköpsrunda och inhandlat snygga underkläder och en flaska champagne, med tanken att - det vore väl själve fan om jag inte skulle kunna få tyst på honom en gång för alla...

Omsvidning och en passage förbi spegeln -
kanske inte lika snygg som Spike i Notting Hill, men det fick duga.

Ställde mig beredd precis innanför ytterdörren med champagneflaskan i näven. Fick stå där ett bra tag då handlerundan drog ut på tiden, där var tydligen många att tjata skit med på stormarknaden.
Bilen kom, så småningom in i en sablans vänster på gårdsplanen så att singeln yrde. Bildörren smälldes resolut igen och jag kunde höra springande steg på andra sidan ytterdörren.

Dörren slets upp, sambon sprang in och höjde, i samma rörelse blicken - som på en hundradel förvandlades från normalt tillstånd till ren o skär skräck. Matkassarna sattes med en duns på golvet, katterna for åt alla håll och hunden stod käpprakt upp i sin säng.

Han blev så in i helvetes rädd, (har ännu ej idag fått reda på om det var för min lättklädda uppenbarelse eller om det var själva situationen av att oförhappandes stå näsa mot näsa mot något i ett oväntat ögonblick) att han liksom for bakåt ut över tröskeln och fick snabbt tag i dörren som han smällde igen med eftertryck..

Efter några sekunder, då han troligtvis hade, till en del processat att det sannolikt inte var en galen mördare som stod inne i farstun, öppnade han dörren igen och kikade in genom springan och undrade vad tusan jag höll på med..sen kom de bevingade orden..
-"För helvete Anna, sluta glötta dig. Jill sjunger om en halvtimme.."

Jaha det var bara till att hoppa i de för stora träningbyxorna med slapp midjeresår, sätta upp håret, sticka fötterna i fårskinnstofflorna och sätta sig tillrätta i TVsoffan.... ;-)

See ya!

På semester i "GrisaEbbas" fartvidunder..

2011-12-05T10:00:00.004+01:00

Efter att ha haft en trevlig fikastund med min moder står det nu helt solklart varför jag lider av svår resfeber. Det mesta klarnade, med hennes hjälp då hon och jag lyfte fram det ena semesterminnet efter det andra från förträngningens ljuva dunkel gällande vår annorlunda familjefärd till alperna.
Det var första gången vi skulle prova på husvagnssemester och.. ja tack vare det ordet kan ni kanske förstå varthän det barkar.

Undertecknad var i den perioden - en sexårig, rultig, envis som synden typ av snorunge, ekiperad med utsvängda jeans kantade med rejäla bårder med " Elvis" i en aldrig sinande ström, frottétshirt minst 2 stl för liten och då givetvis potteklippt och med röda lacktollor. Övriga i resällskapet bestod i min kära moder, fader, deras bästa vänner och min sjuår äldre broder.

Vi hade via vänner fått hyra en husvagn, och det var sannerligen inte vilken husvagn som helst utan det var Grisa Ebbas med röda fartränder. Detta allt annat än bekväma hussubstitut skulle dras ner till Österrike av vår gamla trötta diesel Mercedes - vilken troligtvis blivit tillverkad en regnig måndag i november av en bakfull tysk.. -den blev liksom trött av bara sin egen vikt och luftmotstånd.

Packningen inleddes och det var mycket som skulle med. Av någon anledning hade min moder fått för sig att det inte fanns någon mat att få tag i på andra sidan sundet, så ransonen för 6 personer för en vecka skulle med - allt från grönsaker till stora tuppar och det absolut viktigaste, som väninnan fick avstå sin sovkudde över pga allvarlig platsbrist
-den automatiska potatisskalaren.

Japp åstad for vi då , jag o min bror i baksätet - och redan där, trots vis av några års erfarenhet begicks det första misstaget av våra föräldrar.
Vid Kvidinge ( 15 min hemifrån) fick vi stanna för då orkade de inte höra på vårt tetande och skrikande i baksätet, så då fick en unge tvångsförflyttas till de goda vännernas bil, som dom väldigt smart hade insisterat på att åka i.

När vi hade kommit en bit in i Danmark, började bilen låta lite konstigt.
Modern uppmärksamma detta ljudet, troligtvis innan det uppkom men eftersom min fader led av selektiv lomhördhet, så avfärdades detta med en tystnad från hans sida.
Till slut kunde inte han heller undgå det då det även hade ackompanjerats av lite härlig bränt gummi lukt...
Av vid första rastplatsen som uppenbarade sig på autobahn, och där uppdagades att husvagnen blivit något felpackad, vilket innebar att alla saker fick ut på asfalten för att sedan packas om igen.
Jodå - DÅ var det livat och glatt i detta resesällskapet kan jag meddela...

Att ta sig upp i alperna med detta ekipage var allt annat än en lek.
I 5 km timmen med högvarvad dieselmotor och hysterisk fru, fick min far lotsa upp detta, som kunde ha misstagits för en relik ifrån andra världskriget, men upp kom vi.
Vette fan hur - jag sov mest..

När vi då rullade in på campingen kunde man riktigt se hur mungiporna på de "bofasta" campinggästerna åkte upp då de tänkte - "Ahhh - de ser ut som riktiga noviser och ja, de har förtält med - äntligen lite underhållning i denna hålan"
Det första som skulle utföras inför förtältsresningen var dock att inhandla god rejäl tysk öl för att kunna få till de där härliga semestergemytet som uppstår bland män på en camping.

Den infödde smålänningen skickades i väg till den lilla butiken och återvände välförsedd. Han hade köpt på sig öl för hela veckan för det var väldigt bra pris på just detta ölet.
Min far höll på att packa in oss ungar i bilen och åka hem igen när han läste på etiketten -" Diät Bier"..(tänk Ramlösa med en uns ölessens så kommer du ganska nära sanningen)
Dom flaken fick smålänningen ha för sig själv hela resan - tror att där var ungefär samma antal kvar när vi åkte hem.

Vi bjöd på en hel del underhållning för övriga campinggäster under denna veckan och vi åkte på en hel del tosiga rundresor, där de mest osannolika saker hände - fast det får vi nog återkomma till.

Jag för min del kan ju säga att jag var ju oerhört tacksam över att potatisskalaren, som aldrig användes kom med - hur skulle det annars slutat liksom ? ;-)

See ya!

Hur man testar pojkvänsmaterial.

2011-12-04T20:28:00.001+01:00

Hästar har varit en stor del av mitt liv ända sedan femårsåldern.
Min vandring längs denna hästkantade stig, tog sin början med en D ponny som jag trillade av minst fem gånger vid varje lektionstillfälle trots en ledare vid hästens huvud hela tiden.
Denna ponny var min stora kärlek, fram till dess hans ägare bestämde att min livs ögonsten skulle flytta från ridskolan.

Jag var otröstlig. Ingen annan dög.
Tårarna trillade i en aldrig sinande ström och föräldrarna höll på att få psykbrott på mig och mitt gnällande, tills en dag då den finurliga hästahandlaren i Gråmanstorp, såg en möjlighet till affär.
Som av en händelse (ja, eller hur..?) hade han en annan ponny, som behövde en fodervärd och menade att det kanske var något för mina föräldrar att tänka över.
Vi kunde ju börja att "ta hand" om henne i någon vecka och se vad vi tyckte...

Yeah right !!, som om det hade varit möjligt att lämna tillbaka hästen då, utan att som förälder lida alla helvetes kval och se sin dotter förtvina i ett avgrundshål av gråt, tannagnissel och tiggande..
Så gick det till när min första ponny köptes och efter det har jag inte spenderat en dag i mitt liv utan hästar.

När man som tjej kommer upp i en viss ålder - säg mellan 15 o 18, kan det ibland vara svårt att hänga kvar vid detta intresse, där kommer så att säga andra intresse med i bilden.
Jag var väl inte så mycket annorlunda än någon annan: pojkvänner fanns -två stycken på riktigt och två som kanske, möjligtvis, eventuellt kunde vara något att försöka med....Ja, givetvis då inte samtidigt, utan en och en, under de tre - fyra åren som för en hästatös räknas som den "svåra" tiden.

Skillnaden mellan dessa två grupper stavas Bella - ett egensinnigt svensk halvblod som slängde av alla som provade att rida henne.
De två som jag titulerar riktiga pojkvänner insåg sitt eget bästa och provade aldrig att rida på detta 155 cm stora vidunder, medan de två andra skulle givetvis försöka imponera i tron att det inte skulle vara några större problemas...
Båda två fick jag köra till akuten och ingen av dom hörde jag ifrån igen ...

Den första, hade suttit på en häst i sin barndom och var hur kagig som helst med inställningen - "kan jag räkna ut femtifjortan tekniska formler av de mest avancerade slag, så kan jag väl sitta på denna pälsbeklädda sak".
Efter en god stund, innehållande de mest annorlunda försök att komma upp på hästen, så ledde jag iväg ekipaget, lugnt och städat och hästen uppförde sig glimrande.

Den manliga fåfängan klarade dock inte av att ha en ledare, utan han insisterade på att jag släppte lös honom och hästen.
Tveksamt knäppte jag upp karbinhaken och såg de rida iväg.
Skritt gick väl ganska bra - sen skulle ålahuet tvunget trava. Jag anade oråd och avrådde.
Ingen notis togs om min oro, och Bella, som vid detta laget hade lagt upp planen inför hennes nästa touch down i avkastarstatistiken, travade iväg direkt på kommandot.

Ryttaren var väl allt annat än med på noterna och började att skumpa rejält. Bella ökade takten och ryttaren skumpade om möjligt ännu mer och så höll de på ända till hastigheten runt ridvolten bedrevs i en hiskelig fart med en vilt skrikandes grabb hängandes på sidan av hästen.

Färden avslutades med ett lätt bocksprång som skickade, den vid det laget rejält mörbultade pojkvänsaspiranten rakt in i en telefonstolpe med ryggen före och där vid närkontakten, lyckades han med att - av farten snurra kroppen runt stolpen i rakt motsatt böjning mot vad en normal rygg kan åstadkomma..

Tyvärr såg detta väldigt komiskt ut så jag kunde ju inte riktigt låta bli att skratta, men försökte med alla medel att hålla det inombords vilket innebar att jag hoppade och riste i hela kroppen och kunde inte få fram ett ljud.
Efter en stunds återhämtning i total förödmjukelse fick han, med hjälp av mig som stötta, ta sig med väldigt små steg - tror bestämt det var mer än ryggen som tog stryk av denna ritt...in och lägga sig på en soffa.
Den lille stackaren fick mer och mer ont, så vi beslöt att det var dags att åka in på akuten och detta fick ske i hans, fullständigt livsfarliga bil.
Det var en sketbrun, gammal Ford Granada som var "bre som en loport" och jag hade i stort sett precis kvitterat ut körkortet.. Not a good combination!!

När jag något sånär fått styr på detta ekipage, efter en handfull incidenter med en halvt medvetslös grabb i passagerarsätet, befann jag mig slutligen på vägen mot Ängelholm och kunde gasa på lite.
Det skulle jag då absolut inte ha gjort, för rätt var det var så la sig hela ryggen på mitt säte bakåt och jag med det...
Hoppsan, eller nått....

Prova ni att lägga er raklånga bakåt i förarsätet under färd, i dryga 130 km timmen och försök sedan att ta er därifrån till upprätt ställning.
Det krävs fantamaj ett mirakel för att komma upp.
Jag sträckte mig i ett sista desperat försök efter förardörrens handtag, för att på detta vis få ett "handtag" uppåt.
Då lossnar hele skitet och jag ligger där raklång med ett handtag i handen.
Sen den dagen hatar jag Ford Granada, vägrar närma mig en och springer gärna åt andra hållet när jag ser en vilket är, till min glädje sällan nu för tiden.

Ryggen på den stackars pågen var inte bruten, tack och lov men varken jag eller hästen hörde som sagt ifrån honom någon mer gång....

Bella strök ett streck över honom i hennes bok och skrev - "Not boyfriend material" och stängde boken med ett leende över mulen...

See ya!

SYFTED ME REJSAN TI SKÅNE:
(åsse markera me kryss ditt ålahue)
KONGRASS-KONFERRANS, STUDIOR AU:
De vackra folked
Den välklingande dialekten
De välmående fannskabed
Den goa maden
Ta opp bedor
Bygga broar
Eda rugad ål
Annad gille
Gå po mach å de di blåe vinna
Vanli torist
Affäror
FRÅGOR AU BETYDELSE:

	Jau	Naj
Haur du bilett tilbaga?
Haur du eller haur du hatt antiskånska åsikter?
Haur du planerad au störta skånepartied?
Kan du köra en rullebör uden ou ramla me den sau allt va där e po flaged flyer å?
E du en klydderöv?
Förvaurar du dena mögia hossor i plastpossar under din vistelse hos voss i Skåne?
Eder du spiddekage?
Tar du me snydelasor om du bler snored mens du e har?
Haur du plannerad å ble har längre än va som e nödvänned?